EEC-konvention rörande konkurs, ackord m. m.
Efter flera års arbete och sedan ett preliminärt förslag varit på remiss hos medlemsstaterna har en kommitté inom den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEC) i maj 1971 lagt fram förslag till en konvention för de fördragsslutande staterna rörande konkurs, ackord och liknande förfaranden.1 Förslaget utgör ett led i de förhandlingar vilka enligt art. 220 i Romfördraget år 1957 om upprättandet av gemenskapen skall föras i syfte att förenkla formaliteterna för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden och skiljedomar. I konventionsförslaget — i fortsättningen betecknat konventionen — ingår en uniform lag. Medlemsstaterna åtar sig i princip att införa lagens bestämmelser i sin interna lagstiftning senast när konventionen träder i kraft. Konventionen åtföljs av en motivrapport, som dock inte varit tillgänglig när denna sammanställning gjorts.
Konventionen skall gälla utan tidsbegränsning. Men medlemsstat kan påkalla revision av densamma.
Konventionen har, om den antas,2 ett omedelbart intresse också för vår del. I konventionstexten sägs att de fördragsslutande länderna är ense om att varje stat som blir medlem i EEC skall vara skyldig att godtaga konventionen som grund för de förhandlingar som enligt art. 220 i Romfördraget skall föras mellan denna och gemenskapen. Det kan tas för givet att konventionen även kommer att utgöra det naturliga underlaget vid eventuella förhandlingar som, utan att medlemskap är aktuellt, kan komma att föras mellan EEC och annat land om erkännande och verkställighet av avgöranden på det aktuella rättsområdet. Vid konventionen är f. ö. fogat ett förslag till en gemensam deklaration, i vilken bl. a. anges att, sedan konventionen trätt i kraft, medlemsstaterna har för avsikt att endast gemensamt ingå konkurskonvention med annat land.
Det är här fråga om en produkt av mycket större omfattning än 1933 års nordiska konkurskonvention. Den reglerar inte bara kompetensfrågor av olika slag utan innehåller även vissa föreskrifter om själva konkursförfarandet och bestämmelser av materiell natur, t. ex. rörande återvinning. Det skulle här föra för långt att i detalj redovisa allt detta. Redogörelsen har
därför väsentligen begränsats till avsnitt av mera allmänt intresse.
Konventionen bygger på universalitetsprincipen. Konkurs eller liknande förfarande i ett av länderna sträcker sålunda sina verkningar till de övriga och utgör hinder mot ett motsvarande förfarande i dem.
Konkursforum
Gäldenär har i första hand konkursforum i den medlemsstat där han har sitt affärscentrum. Som sådant anses den plats från vilken hans huvudintressen vanligen sköts. I fråga om juridiska personer anses sätet som affärscentrum så länge annat ej bevisats. Om affärscentrum för gäldenären inte finns inom gemenskapen, anses han ha konkursforum i den medlemsstat där han har en anläggning. Har gäldenären varken affärscentrum eller anläggning inom EEC, föreligger behörighet för domstol i det medlemsland enligt vars lag han kan sättas i konkurs. Konventionen innehåller en del speciella forumregler för bl. a. det fall att gäldenären inom viss kortare tid före konkursansökningen flyttat affärscentrum eller anläggning från ett land till ett annat inom EEC eller till tredje land.
Ingående föreskrifter lämnas i syfte att förebygga positiva och negativa kompetenskonflikter i det särskilda fallet. Härom kan nämnas att, om konkursforum enligt konventionen finns i flera av staterna och konkurs aktualiseras på mer än ett håll, domstol som har "högre rang" i forum hänseende enligt konventionens bestämmelser går före en med lägre. Den lägre får antingen förklara sig ej behörig eller vilandeförklara målet i avbidan på att saken avgörs i det andra landet. Är domstolarna jämställda i angivet hänseende men har en av dem meddelat konkursbeslut, får de övriga vilandeförklara saken för sin del intill dess beslutet vunnit laga kraft. När konkursansökan kommit in till behörig domstol i ett av länderna men det inom annan gemenskapsstat finns domstol med högre rang, skall den förra domstolen antingen vilandeförklara målet och ge sökanden en frist att väcka talan vid den andra domstolen eller också förklara sig ej behörig.
Konkursdomstolens behörighet
Konkursdomstolen har ensam kompetens att pröva flertalet frågor som härrör ur konkursen. Detta gäller t. ex. talan om återvinning (även när den avser fast egendom) och tvister som rör spörsmål om att bringa ömsesidigt förpliktande avtal (utom arbets-, hyres- och arrendeavtal) till slut enligt någon konkursrättslig bestämmelse.
Tillämplig lag
I fråga om konkursgrunderna tillämpas lagen i det land där den behöriga domstolen finns. Konkurslandets lag reglerar konkursförfarandet och i princip även konkursens verkningar (inkl. återvinning), när dessa inte särskilt fastlagts i konventionen.
Konkursens verkningar
Konkursen medför att gäldenären omedelbart förlorar rätten att förfoga över sin egendom inom hela gemenskapen. Vidare avbryts i regel utan vidare individualexekution utom konkurslandet för fordringar som uppkommit före konkursen och som inte vare sig är förenade med panträtt eller avser skatt.
I annan medlemsstat än konkurslandet inträder enligt huvudregeln de
fulla verkningarna av konkursen i förhållande till tredje man från åttonde dagen efter den då konkursbeslutet publicerades i gemenskapens officiella tidning. Dessförinnan skyddas tredje man som är i god tro. I fråga om egendom, som är underkastad registrering, gäller registreringslandets lag såvitt nu är i fråga. Konventionen innehåller detaljerade regler om offentliggörande av konkursbeslutet i annan medlemsstat än konkurslandet, när det behövs. Syftet är självfallet att ett tillfredsställande skydd skall tillskapas för tredje man i de andra EEC-staterna.
Vad angår konkursens inverkan på löpande ömsesidigt förpliktande avtal ges särskilda bestämmelser om tillämplig lag betr. tjänste-, arrende-, hyres- och köpeavtal. I fråga om t. ex. tjänsteavtal gäller den lag som reglerar själva avtalet, om det är lagen i en av medlemsstaterna. I annat fall tilllämpas konkurslandets lag.
Förmånsrätt
Konventionen innehåller inte några egentliga förmånsrättsregler, men den anger ingående vilken lag som skall tillämpas i förmånsrättshänseende. På detta område har universalitetsprincipen i allt väsentligt fått vika för territorialitetsprincipen.
Allmän förmånsrätt får i princip göras gällande i den mån den följer av lagen i det land där egendomen befinner sig. När en och samma fordran är förenad med allmän förmånsrätt i flera av staterna, fördelas den på konkursmassorna i de olika länderna i proportion till värdet av den egendom i resp. land vilken omfattas av förmånsrätten för fordringen. Om fordringen är förenad med förmånsrätt till olika belopp i de skilda länderna, tillämpas motsvarande fördelningsgrund intill sagda belopp. Leder härvid fördelningen ej till full betalning och finns ytterligare egendom disponibel för fordringen i något eller några av länderna, sker motsvarande fördelning på den egendomen osv intill dess full betalning skett. Vad som sagts här gäller även om förmånsrätten har olika rang i de aktuella länderna. I den mån skattefordringar o. l. ej får täckning i egendomen i det land där de pålagts får de göras gällande som oprioriterade i egendom som finns i de övriga staterna.
Särskild förmånsrätt regleras av lagen i det land där den besvärade egendomen finns. När det är fråga om särskild förmånsrätt i fartyg och luftfartyg eller i motorfordon på land, gäller dock flagg- resp. registreringslandets lag.
Förhållandet mellan allmän och särskild förmånsrätt bestäms av lagen i den stat där egendomen finns.
I fråga om befintligheten av egendom ser man i allmänhet till situationen vid tiden för konkursbeslutet.
Erkännande och verkställighet m. m.
I princip gäller beslut inom konventionens ram, vilka meddelats i ett av länderna, utan vidare i de andra och verkställs i dem som om de fattats där. En specialreglering ges emellertid för det fall att gäldenär försatts i konkurs i mer än en av staterna. I konventionen anges vissa tillfällen då konkursbeslut kan förklaras vara utan verkan i annat EEC-land. Det är främst fråga om fall då beslutet allvarligt strider mot ordre public i det land där dess ogiltighet aktualiserats.
Den uniforma lagen
Den vid konventionen fogade uniforma lagen innehåller bestämmelser om utsträckande av juridisk persons konkurs till de bestämmande däri samt om återvinning, kvittning och i viss utsträckning även om köpeavtal med äganderättsförbehåll.
Utsträckande av juridisk persons konkurs till de bestämmande däri
Närmast med 1967 års franska konkurslag som förebild har man i den uniforma lagen tillskapat vad som åtminstone på papperet ter sig som ett radikalmedel för att komma åt den som stått bakom en juridisk person, som kommit i konkurs, och missbrukat denna i sitt eget intresse.3 Sådant missbruk är ett praktiskt problem även hos oss.
Var och en som enligt lag eller faktiskt — öppet eller fördolt — bestämt över en juridisk person, som kommit i konkurs, kan i sin tur sättas i konkurs, om han drivit egen verksamhet under täckmantel av den juridiska personen. Detsamma gäller, om han på ett otillbörligt sätt antingen förfogat över dennas medel som sina egna eller i eget intresse fortsatt rörelsen trots att den var förlustbringande. I alla tre fallen krävs vidare att hans handlande vållat den juridiska personens obestånd eller medverkat till detta. I konkursbeslutet skall anges huruvida den bestämmande blir ansvarig för alla den juridiska personens skulder eller bara en del av dem. I det senare fallet skall även fastläggas för vilken del av skulderna eller för vilket sammanlagt skuldbelopp han svarar.
Förbundsrepubliken Tyskland kan vid ratifikation av konventionen förbehålla sig rätt att inte införa förevarande reglering i sin interna lag. En konkurs i annat konventionsland, vilken tillkommit på grundval av regleringen, skall dock vinna erkännande i Västtyskland. Detta gäller även om konkursgäldenären har sitt affärscentrum där. Italien har fått motsvarande rätt i vad avser möjligheten att begränsa den bestämmandes ansvar till bara en del av den juridiska personens skulder.
Det förefaller sannolikt att, när fördragsslutande stat fått reservera sig på viss punkt, senare tillkommande länder ges möjlighet att göra motsvarande förbehåll, om de så önskar.
Återvinning4
Den uniforma lagens bestämmelser om återvinning innehåller inte någon motsvarighet till den romerska actio pauliana (se hos oss 34 § KL). Enligt konventionen skall emellertid konkurslandets bestämmelser om återvinning på sådan grund gälla.
Benefika rättshandlingar, som fullbordats mindre än ett år före konkursen, är föremål för återvinning. Detsamma gäller onerösa rättshandlingar, om gäldenärens prestation betydligt översteg motpartens (t. ex. gåvoköp). Tillfällesgåvor o. l. återvinns ej, om de inte framstår som onormala med hänsyn till omständigheterna.
Betalning av skuld, vars förfallodag ej inträtt vid konkursbeslutet, är återvinningsbar, om den skett efter betalningsinställelsen5 och mindre än sex månader före konkursen. Även betalning av förfallen skuld kan återvin-
nas om den gjorts med ovanliga betalningsmedel, efter betalningsinställelsen och mindre än ett år före konkursen. Under samma villkor återvinns annan prestation som fullgjorts på sätt som framstår som onormalt i förhållande till förpliktelsen. Återvinning kan också ske av säkerställelse i efterhand, som ordnats inom den sist angivna tidrymden. Ett begränsat undantag gäller dock för bl. a. legal panträtt, som tillkommer omyndig i förmyndarens egendom.
Inskrivning av konventionell panträtt, som skett efter betalningsinställelsen och mindre än ett år före konkursbeslutet, är föremål för återvinning, om mer än 15 dagar gått mellan pantavtalet och den dag då inskrivningen söktes.
Betalning av skuld, som var förfallen vid konkursutbrottet, och andra onerösa rättshandlingar kan vidare återvinnas, om åtgärden medförde skada för borgenärerna samt gäldenärens medkontrahent hade kännedom om betalningsinställelsen och att åtgärden medförde skada. Också i detta fall krävs att åtgärden vidtagits efter betalningsinställelsen och mindre än ett år före konkursen. I fråga om betalning för växel och check gäller — liksom enligt vår konkurslag — en specialreglering.
Har konkursen följt på offentlig ackordsförhandling e. l., räknas fristerna till inledandet av den förhandlingen.
Den uniforma lagen innehåller inte några bestämmelser om återbäringen utan i detta hänseende kommer konkurslandets lag att gälla.
Endast förvaltaren har rätt att föra talan om återvinning.
Även i fråga om återvinningsreglerna föreligger rätt för en del av medlemsstaterna att göra vissa förbehåll.6 Viktigast är här möjligheten för Frankrike, Italien, Nederländerna och Västtyskland att beträffande hemlands konkurs bestämma andra återvinningsfrister än dem som den uniforma lagen innehåller. Fristerna får dock på ena sidan inte understiga sex månader men på den andra ej göras längre än, för benefika rättshandlingar två år och för onerösa ett år. Italien och Nederländerna behöver inte i sin interna rätt ta in den anknytning till betalningsinställelsen som den uniforma lagen innehåller.
Kvittning7
Kvittning får i princip ske, om fordringarna stod mot varandra vid konkursutbrottet. Det krävs inte att de var förfallna. Däremot får kvittning i regel inte äga rum, om någondera fordringen var villkorad när konkursen började. På den sistnämnda punkten kan Västtyskland vid ratifikationen förbehålla sig att i fråga om hemlandskonkurs bevara den rätt som nu finns där att kvitta med villkorad fordran.
I fråga om fordran som överlåtits är kvittning inte tillåten, när överlåtelsen skett efter betalningsinställelsen och förvärvaren kände till att betalningarna hade bort inställas (jfr not 5).
Försäljning under äganderättsförbehåll
När försäljning skett under äganderättsförbehåll och säljaren kommer i konkurs efter leveransen, utgör inte konkursen hävningsanledning. Den påverkar då inte heller köparens rätt att förvärva äganderätten till egendomen.
Henry Montgomery