HJALMAR KARLGREN. Produktansvaret. (Institutet för rättsvetenskaplig forskning. LVII.) Sthlm 1971. Norstedts. 197 s. Kr. 49,00.

 

Det anmälda arbetet behandlar säljarens och tillverkarens ansvar för skadebringande egenskaper hos levererat gods. Det är den första svenska boken om ämnet, och en ovanligt välkommen bok. Frågorna har länge stått i centrum för den skadeståndsrättsliga debatten hos oss och ännu mer utomlands. Också utanför juristkretsar har de väckt mycket diskussion. Ämnet har länge varit moget för en monografi, men samtidigt är det så komplicerat att rättsvetenskapsmännen av naturliga skäl haft betänkligheter att ge sig in på det. Ingen har varit bättre skickad än Hjalmar Karlgren att behandla denna materia, med dess både köprättsliga och skadeståndsrättsliga inslag; Karlgrens ställning som på en gång ledande rättsvetenskapsman och f. d. justitieråd, författare till den lärobok i skadeståndsrätt som präglat generationers uppfattning på området och produktiv forskare inom köprätten ger hans uttalanden en ovanlig auktoritet. Här, liksom om många andra av hans arbeten, har man ofta skäl att säga sig, att gällande rätt —om den uppfattas som en prognos hur domstolen kan väntas döma — är vad Karlgren anser.
    Det är svårt att vid läsningen märka att förf., som han i förordet upplyser, blivit rätt utledsen på ämnet. Framställningen präglas av hans sedvanliga vitalitet och skarpsinne. Särskilt rörande säljarens ansvar är den utomordentligt inträngande. Med avsikt har Karlgren visserligen begränsat redovisningen av tidigare diskussionsinlägg — rättspraxis, både i Sverige och i andra nordiska länder, behandlas däremot ingående. Tyngdpunkten ligger i hans egna analyser. Den som själv något sysslat med samma problem får en stark känsla av lättvindigheten i egna resonemang, när de konfronteras med Karlgrens. Men det är inte fråga om någon polemisk framställning — något som bl. a. anmälaren, som annars skulle varit i farozonen, har goda skäl att notera med tacksamhet. Man får intrycket att Karlgren med tiden blivit mera överseende med kollegers ofullkomligheter. Bara av redogörelsen för hans egna synpunkter kan dragas vissa slutsatser om vad han tänker om andras debattinlägg.
    Ämnet har, som Karlgren inledningsvis påpekar, två sidor. Hans huvuduppgift säges vara att diskutera det ansvar säljaren har omedelbart mot sin köpare för skadebringande fel hos det sålda — alltså frågor närliggande dem som regleras i köplagens bestämmelser om fel i godset. Det andra stora spörsmål som uppkommer i sammanhanget rör tillverkarens (eventuellt importörens) ansvar mot konsumenten, till vilken han inte står i direkt kontraktsförhållande. Det är denna närmast utomobligatoriska skadeståndsskyldighet som på senare tid kommit i förgrunden, bl. a. vid diskussionen om neurosedynprocessen och om andra fall av läkemedelsskador; den motsvarar närmast vad som brukar kallas "produktansvar" i juridiskt språkbruk. Detta problem behandlas emellertid mera översiktligt — i själva verket bara i det sista av bokens tolv kapitel.

 

Bertil Bengtsson 457    Vad angår det egentliga säljaransvaret redogör Karlgren till en början för innebörden av den "härskande läran" i nordisk rätt, för nordisk rättspraxis och — i korthet — för rättsläget utom Norden. Som bekant anses ersättningsskyldighet för skadebringande egenskaper i princip inte kunna grundas på köplagens regler om rent strikt ansvar för fel i godset (42 och 43 §§) utan bara på culpa eller garanti. Läran bygger i Sverige inte barapå köplagens motiv utan också på en rad rättsfall; det första är NJA 1918s. 156, rörande giftiga jordnötskakor som levererades till kreatursfoder. I våra grannländer är rättsläget mindre klart. Även i svensk rätt har läran blivit något naggad i kanten. Senaste fallet av intresse är NJA 1968 s. 285, där en rekommendation angående ogräsbekämpningsmedels lämplighet för viss odling ansågs grunda strikt ansvar, när odlingen skadades av medlet. Även om rättsfallet, som Karlgren framhållit, inte "för framåt" (s. 39),visar det på ett klarare sätt än tidigare domar att den garanti som skulle fordras för ansvar inte behöver vara uttrycklig.1 Längre kan man inte komma med rättspraxis' hjälp; men väl med Karlgrens.
    I det följande utvecklar Karlgren närmare skälen för och möjligheterna till en skadeståndsskyldighet utöver vad den härskande läran medger. Karakteristiskt för hans sätt att angripa problemet är att han föredrar att söka grunda skadeståndsskyldigheten på kontraktsförhållandet mellan säljare och köpare — endast i sista hand på allmänna, utomobligatoriska rättsprinciper. Med detta resonemang kommer han fram till ansvar inte bara vid culpa på säljarens sida utan även vid (tyst) garanti för varans oskadlighet — ett ansvar som dock knappast går mycket längre än i 1968 årsfall — och, framför allt, enligt köplagens regler. 43 § skulle, i strid med den rättspraxis som nyss omtalats, anses omfatta även skada på annan egendom tillhörig köparen och på dennes person. För att inte skadeståndsskyldigheten skall bli alltför betungande för säljaren vill emellertid Karlgren samtidigt tillämpa en del mer eller mindre omtvistade allmänna rättsgrundsatser, som går ut på en lindring av säljaransvaret. Bl. a. skulle 43 § inte gälla skada på grund av mera svårberäkneliga risker eller med orimlig omfattning — här kommer läran om adekvat kausalitet in i bilden —och vidare skulle säljaren kunna åberopa en antagen princip om att ersättningsskyldighet, som drabbar den ansvarige oskäligt och oproportionerligt hårt, kan nedsättas, i varje fall i den nu aktuella situationen. Dessutom hänvisas till säljarens rätt att regressvis återkräva skadeståndet av sin leverantör; möjligheten till skydd genom ansvarsförsäkring kommer däremot inte in i bilden på detta stadium. — Å andra sidan skulle denna strikta skadeståndsskyldighet, i strid med vad som ofta antas, omfatta även ersättning för sveda och värk2 liksom också skadestånd till efterlevande enligt

 

1 Detta framgår, för all del, också av det omdiskuterade "blysockerfallet" NJA 1945 s. 676. Men denna dom är så pass speciell att den knappast ger ledning utom för situationen då den utlämnade, skadebringande varan är en annan än den köpeavtalet avsåg; och t. o. m. i detta läge är fallets räckvidd diskutabel.

2 Den av Karlgren kritiserade uppfattningen bygger bara på två rättsfall, båda ganska diskutabla (NJA 1934 s. 190 och NJA 1945 s. 676) men motsäges av vissa andra avgöranden om skadestånd i kontraktsförhållanden (se närmare Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden 1960, s.268 ff). Man får hoppas att Karlgren nu effektivt avlivat uppfattningen ifråga. 

458 Bertil Bengtsson6: 4 SL. Som en yttersta utväg tänker sig Karlgren ett rent strikt säljaransvar grundat på farlighet, i sådana fall där godset medför betydande risk för personskada eller större sakskada.
    Efter denna genomgång, vars nyanser referatet naturligtvis inte på något sätt kunnat göra rättvisa, övergår Karlgren till att diskutera säljarens möjlighet till försäkringsskydd. Här kan man kanske i någon mån tala om en nyorientering i den anmälda boken. I Karlgrens "Skadeståndsrätt" har sambandet mellan skadestånd och försäkring spelat en ganska undanskymd roll. Efter att ha erkänt betydelsen av detta samband diskuterar Karlgren där olika skadeståndsproblem synbarligen utan att fästa större vikt vid exempelvis tillgången till ansvarsförsäkring. I hans nya arbete synes han— tydligen inte utan ett visst inre motstånd3 — ha försökt ompröva sin inställning på denna punkt.
    Karlgren behandlar i detta avsnitt bl. a. gängse försäkringsvillkor och ägnar försäkringsbolagens traditionella tolkning av en vanlig undantagsklausul rörande ansvar för skadebringande egenskaper — den s. k. utfästelseklausulen— en sträng men rättvis kritik, som försäkringsbolagen har all anledning att ta allvarligt på. Som Karlgren utvecklar, strider bolagens utvidgande tolkning av detta undantag mot annars vedertagna tolkningsgrundsatser inom formulärrätten och är påfallande hård mot försäkringstagarna.
    Nästa speciella fråga som tas upp till behandling är verkan av ansvarsfriskrivning av säljaren i dessa sammanhang. Här kan särskilt nämnas Karlgrens åsikt att åtminstone grov vårdslöshet av säljaren, liksom hos hans arbetsledning, förtar en friskrivningsklausul dess effekt i varje fall när säljaren är kommersiell eller industriell företagare. Vid personskada skulle den kunna mista sin rättsverkan även i andra fall, särskilt inom formulärrätten; där bör den enligt Karlgren inte ens kunna frita säljaren från ett ansvar oberoende av vållande som annars skulle föreligga. — Även den av Karlgren ofta behandlade frågan om samtycke och accept av risken ägnas en diskussion, där hans inställning till problemet närmare preciseras.
    Till sist övergår Karlgren till att behandla tillverkar ansvaret. Också här förordar han i viss omfattning ett rent strikt ansvar, dock under någon tvekan. Ansvaret skulle kunna grundas dels på farlighet hos godset — alltså en utomkontraktslig synpunkt — dels möjligen på det avtalsliknande förhållande som kan anses föreligga mellan tillverkaren och den slutlige köparen av godset. I varje fall skulle denna relation kunna medföra, att tillverkaren liksom annars i avtalsförhållanden svarade för vållande hos anställda, även i underordnad ställning, och hos självständiga medhjälpare,t. ex. underleverantörer som han anlitar för fabrikationen. Ett sådant ansvar skulle följa redan då en "skyddsregel" till förmån för utomstående ålade fabrikanten vissa förpliktelser till förebyggande av person- och sakskada (jfr t. ex. NJA 1958 s. 550).4 Och slutligen förordar Karlgren att fabrikanten i varje fall skall åläggas bevisbördan för att inte culpa med av-

 

3 Jfr hans diskussion s. 129 ff, där han synes ha viss möda att övervinna betänkligheter som andra författare (kanske med orätt?) tar mycket lätt på.

4 Den regel om utomobligatoriskt ansvar för självständig medhjälpares vållande, som skadeståndskommittén föreslog, har inte upptagits i förslaget till skadeståndslag; men som Karlgren framhåller (s. 176) torde den vara förenligockså med gällande rätt. 

Anm. av Hjalmar Karlgren: Produktansvaret 459seende på godsets skadebringande egenskaper förekommit från hans sida. Till någon del motverkar Karlgren effekten av denna ansvarsskärpning genom att — på grundval av ett ganska svårtillgängligt resonemang — ifrågasätta den skadelidandes talerätt mot tillverkaren i vissa fall där egendomsskada uppkommit.5
    Till Karlgrens rekommendationer vill anmälaren ansluta sig i de allra flesta avseenden. Det måste anses angeläget att produktansvaret skärps; de nuvarande reglerna präglas på många sätt av en gången tids industriellaoch ekonomiska förhållanden, och inte minst utvecklingen på försäkringsväsendets område kommer dem att te sig föråldrade. Det vore glädjande, om Karlgrens arbete kunde leda in rättsutvecklingen på andra banor. Han rör sig emellertid på omstridda områden, och ofta yppar han själv stor tvekan beträffande sina slutsatser. Det är därför naturligt att ta upp en del av hans synpunkter till debatt. Även om man i stora drag kan varaense med Karlgren i fråga om målet, kan det råda delade meningar om bästa sättet att ta sig fram dit.
    Karlgren koncentrerar sig som sagt i första hand på det egentliga säljaransvaret, närmast på dess kontraktsrättsliga inslag. Att frågorna om tillverkaransvaret alls undersökes beror, säger han, på att ett ställningstagande till detta måste influera också på bedömningen av säljarens skadeståndsskyldighet (s. 5). Detta uttalande skulle jag vilja understryka. Det ligger nära till hands att i dagens samhälle ofta se säljaren — detaljhandlaren —som en osjälvständig mellanlänk mellan tillverkaren och konsumenten avvaror, som denne köper i samma skick som de lämnat fabriken; vill konsumenten kräva ersättning för person- eller sakskada som han lider på grund av skadebringande egenskaper hos produkten, torde fabrikanten oftast framstå som den naturlige svaranden. Den som t. ex. lider skada genom ett läkemedel har sannolikt ingen tanke på att vända sig mot apoteket. — Karlgren har på flera ställen betonat detta förhållande. "Tillverkaren övertager i väsentliga stycken säljarens roll enligt det klassiska mönstret, icke blott vid märkesvaror e. d. utan även eljest" (s. 87). Det juridiska maskineriet (där rättsreglerna anknytes till det direkta kontraktsförhållandet mellan parterna) har fått en utgestaltning som inte ger vederbörligt uttryckåt de ekonomiska sammanhangen (s. 171). Som Karlgren utvecklar, talar starka allmänna hänsyn för att man skulle söka sig fram mot ett strängt tillverkaransvar för dessa skador, som har sådant omedelbart sammanhang med tillverkarens rörelse (se bl. a. s. 164 f).
    Karlgren har ändå valt att undersöka produktansvaret med utgångspunkt i säljarens skadeståndsskyldighet och med anknytning framför allt till köplagens regler. Att sätta tillverkaransvaret i förgrunden och eventuellt göra detta strikt men lindra säljaransvaret skulle, menar han, leda till otillfredsställande resultat. Säljaren, som får vederlag av köparen, skulle vara den som av dessa två står närmast att ta upp frågan om skadebringande egenskaper i varan med tillverkaren. Att främst belasta denne med ansvaret kunde medföra svårigheter, när han har sin rörelse i utlandet, och vara

 

5 Det är svårt att se vilka vägande rättspolitiska skäl som skulle tala för att på detta sätt inskränka den skadelidandes rätt. Att göra skillnad mellan sak- och personskada i fråga om talerätten kan f. ö. många gånger te sig stötande och artificiellt (även bortsett från gränsfall som skada på glasögon, kläder och liknande medförd egendom). 

460 Bertil Bengtssonotillfredsställande då säljarens rörelse är så betydande att den undanskymmer tillverkarens (s. 124). Över huvud taget anser Karlgren att bedömningen av produktskadeproblemet knappast kan ske med utbyte, om den inriktas endast på konsumentskadorna; han pekar på betydelsen av avtal mellan tillverkare å ena sidan, grossister, återförsäljare och storföretagare av industriell eller annan typ å andra sidan (s. 74).
    Emellertid kommer han också i avsnitten om säljaransvaret mycket ofta in på frågor som sammanhänger med relationen mellan tillverkare och konsument. När han — i anslutning till modern doktrin — skiljer mellan "konstruktionsfel" (på grund av godsets ursprungliga sammansättning) och "fabrikationsfel" (uppkomna genom missöden i själva tillverkningsprocessen), är det en distinktion som framför allt tar sikte på fabrikantens förpliktelser (jfr bl. a. s. 74 ff). Fel i läkemedel och i fabriksnya bilar diskuteras som exempel, likaså "forskningsfel", fast dessa frågor omedelbart leder tanken till fabrikantens skadeståndsskyldighet mot konsumenten. Det förefaller som om problemen i samband med tillverkaransvaret har sådan räckvidd och praktisk betydelse, att de tränger sig på också när förhållandet mellan köpare och säljare behandlas.
    Det är möjligt att jag, under intryck av den aktuella tendensen att stärka konsumentens rätt i alla möjliga sammanhang, i alltför hög grad ser frågan om produktansvar ur detta perspektiv. Men frågan är om inte det är här som de största problemen ligger från allmän synpunkt. I de övriga relationer Karlgren nämner — där den skadelidande inte är konsument —torde skadeståndsfrågan mycket ofta regleras genom allmänna leveransvillkor eller liknande slag av kontrakt. Vidare torde produktansvaret i praktiken ha betydligt mindre betydelse i dessa situationer. Man kan anta att grossister och återförsäljare i regel inte drabbas av personskada och mera sällan får sin egendom skadad på grund av farliga egenskaper hos inköpta varor. För storföretagens del kan naturligtvis egendomsskador bli aktuella.
    För min del undrar jag om inte produktansvaret, ifall det skall ses främst som ett konsumentskyddsproblem, med fördel borde kunna behandlas i omvänd ordning. Först skulle utredas möjligheten för konsumenten att direkt kräva tillverkaren; sedan skulle frågan ställas hur säljaransvaret, närmast för detaljhandlare, mot denna bakgrund bör utformas.6
    Framför allt är det tre skäl som kan anföras för att ställa tillverkaransvaret i centrum, om man — som ju även Karlgren gör — siktar till att utvidga de skadelidandes, särskilt konsumenternas ersättningsmöjligheter. Möjligheten att fördela risken för produktskadorna blir större, om ansvaret i första hand lägges på tillverkarna. Ansvarsfriskrivning får mindre betydelse. Och som läget nu ter sig i gällande rätt, verkar denna väg mot en sträng skadeståndsskyldighet lättare framkomlig än vägen över säljaransvaret.
    Till en början är det svårt att diskutera produktansvaret allsidigt utan att man har fått klarhet om möjligheten för såväl fabrikanten som senare säljarled att täcka risken genom ansvarsförsäkring. Och här är det naturligt att man främst uppmärksammar fabrikantens skydd. Redan av försäk-

 

6 Visserligen bör man ha klart för sig vad som de lege lata gäller om säljaransvaret, innan tillverkaransvaret diskuteras. Men rekommendationerna om säljaransvaret torde böra göras först sedan tillverkarens skadeståndsskyldighet behandlats. 

Anm. av Hjalmar Karlgren: Produktansvaret 461ringstekniska skäl synes det lämpligare att hans produktansvarsförsäkring täcker konsumentskadorna än att detta skulle ankomma på detaljistens affärsförsäkring; tillverkarens risk, som beror av ett begränsat antal produktersbeskaffenhet, borde i regel lättare kunna kalkyleras, och det är på hans verksamhet som kontroll och inspektioner från försäkringsgivarens sida måste inriktas, om sådana åtgärder anses nödvändiga för att försäkringsskyddskall kunna genomföras.7 Fabrikanterna har dessutom i regel bättre resurser för att betala de ganska betydande premier som fordras för försäkringsskydd.
    Enligt nya villkor, som Karlgren bara kunnat beröra i korthet, ger också produktansvarsförsäkringen för fabrikanter ett betydligt bättre skydd än den sedvanliga affärsförsäkringen. En av Karlgren (s. 136 not 5) omtalad undantagsklausul kan i sitt sammanhang inte gärna tolkas som någon mera vittgående inskränkning av försäkringsområdet och syftar knappast heller till detta. Vad som får anses uteslutet är — utom fall av ren förmögenhetsskada, utan samband med sak- eller personskada — främst ansvar på grundav uttryckliga utfästelser om varans egenskaper och liknande.
    Läget på produktansvarsförsäkringens område är för närvarande ganska labilt. Men hur än utvecklingen närmare blir, är det uppenbart att man i första hand bör lägga skadeståndsbördan på tillverkaren, inte på senare säljarled, om man vill främja en riskfördelning med försäkringens hjälp.
    Vad sedan angår faran för ansvarsfriskrivning, har den visserligen långtifrån alltid någon praktisk betydelse i sammanhanget. För konsumentens del blir den aktuell främst vid inköp av kapitalvaror som bilar, hushållsmaskiner, tv-apparater och liknande, där det kan vara naturligt att upprätta skriftligt kontrakt om köpet. Transaktioner av denna typ lär inte så ofta medföra större risker för köparens egendom i övrigt eller för hans person; bilköp är väl det bästa exemplet på fall där friskrivning verkligen skulle vara av betydelse för produktansvaret. Konsumentens rättigheter vid skada genom livsmedel, läkemedel, toalettartiklar och andra varor avsedda för snabb konsumtion torde däremot i praktiken inte kunna inskränkas på detta vis. — Man kan vidare tänka sig att den nya lagstiftningen om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor kan bli ett verksamt medel också mot sådana friskrivningsklausuler som här avses.8
    I de fall där friskrivning kan förekomma, kan den emellertid bli ett allvarligt hinder mot att tillgodose konsumenterna med ett strängt säljaransvar. Karlgrens förslag att vid personskada helt underkänna friskrivningsklausuler t. o. m. i fråga om det strikta ansvaret förtjänar allt stöd; men det innebär ett så markant avsteg från vad som nu anses gälla, att det är tvivelaktigt om domstolarna är beredda att ta detta steg ens på Karlgrens rekommendation. Man kan väl knappast heller vänta att marknadsrådet företar sådana långtgående ingripanden mot denna typ av klausuler. Det torde fordras lagstiftning för att tanken skall kunna genomföras.
    Också för tillverkaransvarets del kan man visserligen tänka sig friskrivningar. Säljaren kan enligt överenskommelse med fabrikanten vidare be-

 

7 Jfr Bengtsson, Om ansvar för läkemedel (Norsk forsikringsjuridisk foreningspubl. nr 54, 1969) s. 11. I lagrådsremissen med förslag till ny skadeståndslag antyds t. o. m. möjligheten till en (obligatorisk?) olycksfallsförsäkring, tecknad av vissa fabrikanter till konsumenternas skydd (s. 80).

8 Se Prop. 1971 : 15, bl. a. s. 26 f, 72 f.

 

462 Bertil Bengtssonfordra en klausul, som skyddar denne mot skadeståndsanspråk från konsumenten — eventuellt i förbindelse med en "garanti" från fabrikantens sida. Men detta torde få aktualitet bara beträffande speciella typer avköp. Dessutom kan man anta att det är lättare att — tolkningsvis eller med tillämpning av allmänna grundsatser om jämkning av obilliga avtalsvillkor — komma till rätta med en sådan bestämmelse, när den gäller tillverkarens ersättningsskyldighet. Bl. a. torde det för en konsument framstå som betydligt mindre närliggande, att han genom avtalet skulle hindras att framställa ersättningskrav, t. ex. för personskada, även mot annan än sin medkontrahent.
    Ännu en invändning mot Karlgrens metod att främst söka skärpa säljaransvaret är det aktuella rättsläget. Som framgår av det föregående sätter både köplagens motiv och stadgad rättspraxis en viss spärr mot utvecklingen på denna punkt. Man kan rentav diskutera, om HD utan plenumavgörande kan slå in på den av Karlgren förordade vägen att låta 43 § köplagen omfatta också produktansvaret; Karlgren har inte berört frågan, som han borde kunna uttala sig om med största auktoritet. Kanske är en ändring av praxis i denna riktning möjlig utan ett så omständligt förfarande, när det gäller personskada på grund av hälsofarliga livsmedel o. d. — en fråga som inte ställts på sin spets i HD.9 Men under alla omständigheter finns det betydande praktiska svårigheter att övervinna, innan ett allmänt strikt säljaransvar kan slå igenom utan lagstiftarens hjälp.
    Också för tillverkaransvarets del uppkommer visserligen liknande problem. Under hänvisning till rättsordningens inställning i övrigt till utomobligatoriskt skadestånd ifrågasätter Karlgren, om man trots de allmänna hänsyn som talar för strikt skadeståndsskyldighet kan gå så långt enligt gällande rätt (s. 165 f). Å andra sidan finns det faktiskt — överraskande nog —inte något prejudikat som utesluter en sådan regel. Utgångsläget är alltså ett annat än om man vill tillämpa köplagens regler på produktansvaret.
    Om de framtidsperspektiv som departementschefen drar upp i lagrådsremissen med förslag till skadeståndslag skall vara vägledande, kanske hans uttalanden inte direkt uppmuntrar till att skapa regler om rent strikt ansvar på nya områden. I varje fall skulle lagstiftning med sådant syfte för närvarande sakna större aktualitet. Men han tycks ingalunda avvisa en utveckling i denna riktning i rättspraxis, särskilt inte när det gäller skadestånd med kontraktsrättslig anstrykning — något som ju också tillverkaransvaret har.10
    Möjligen kan här också erinras om de tämligen färska motiven till regeln om rent strikt ansvar i 30 § miljöskyddslagen. Från början var denna bestämmelse närmast avsedd att tillämpas i grannelagsrättsliga sammanhang. Men lagrådet gav i sitt yttrande över lagförslaget paragrafen en långt större räckvidd. Alla som tillfogades skada genom miljöfarlig verksamhet skulle betraktas som sakägare och få kräva ersättning oberoende av vållande — t. ex. den som kvicksilverförgiftades av fisk från en förorenad sjö eller en trafikant som träffades av en sprängsten från en fastighet där sprängningar pågick. Av någon anledning godtog departementschefen dessa

 

9 NJA 1945 s. 676 är ju, som sagt, ett specialfall; där bifölls f. ö. skadeståndstalan, om också ej med tillämpning av köplagen.

10 Se lagrådsremiss med förslag till skadeståndslag s. 437 ff.

 

Anm. av Hjalmar Karlgren: Produktansvaret 463uttalanden utan vidare kommentarer.11 Denna kanske något överraskandeinställning har sitt intresse i sammanhanget. Det finns ju verksamheter som kan anses minst lika miljöfarliga som de miljöskyddslagen avser, t. ex. tillverkning av varor som visar sig hälsovådliga. Borde man inte kunna åberopa miljöskyddslagens motiv som ett stöd för att rent strikt ansvar i dessa fall skulle vara väl förenligt med lagrådets, och kanske också departementschefens, intentioner? Frågan är tveksam — på en del håll ser man med skepsis på de nämnda motivuttalandena — men saknar väl inte betydelse när man diskuterar rättsordningens inställning till det strikta ansvaret i allmänhet.
    Enligt min mening borde det finnas goda möjligheter för domstolarna att — med stöd av farlighetssynpunkter, anknytning till kontraktsregler eller en kombination av dessa resonemang — komma ganska långt i riktning mot ett strängt tillverkaransvar. Karlgrens framställning anvisar lämpliga metoder för en sådan utveckling — trots att han själv inte i förstahand tror på denna utväg.
    När det gäller tillverkaransvarets närmare innebörd uppkommer åtskilliga besvärliga frågor. Karlgren anser tydligen inte fabrikanten alltid böra svara för i och för sig culpösa "forskningsfel" — d. v. s. fel som begås under den medicinska, tekniska och eljest vetenskapliga forskning som föregår en produkts framställande och saluförande. Inom vissa gränser måste sådana fel tolereras av objektiva skäl även då de med fog kunde anses oaktsamma (s. 113). Några närmare exempel ges inte. Uttalandet kan väl emellertid bara gälla fall där produkten framstår som så nyttig, att man bör främja dess utveckling. Forskning för att framställa lyxartiklar av olika slag förtjänar knappast någon privilegierad ställning; man får t. ex. se annorlunda på tillverkning av läkemedel än på fabrikation av kosmetiska varor. Över huvud taget verkar det befogat att ställa tämligen stränga krav också på sådant förberedande arbete, när produkten kan tänkas bli skadlig — alldeles speciellt om den kan medföra risk för personskada.
    En annan sak är att misstag i fråga om s. k. utvecklingsskador — en produkt visar sig, tvärtemot vad all sakkunskap ansett, ha oförutsedda farliga egenskaper — inte gärna kan bedömas som culpa. En allmän uppfattning är att man också bör vara försiktig med att ålägga rent striktansvar i sådana fall.12 Under alla omständigheter torde emellertid begreppet utvecklingsskada böra uppfattas restriktivt. Karlgren återger, utan att själv ta ståndpunkt, från litteraturen sådana exempel som att cigarretter medför risk för lungcancer och att preventivpiller, som under åratal använts anmärkningsfritt, orsakar kroppsskador (s. 114). Frågan är emellertid om man idag kan göra gällande, att skadeverkningar av dessa produkter är så oförutsebara att fabrikanten bör gå fri från ett eljest föreliggande ansvar. Att cigarrettrökaren inte ens om orsakssammanhanget styrkts skulle få kräva skadestånd i sådana fall torde väl snarast kunna motiveras med att han får anses ha accepterat risken eller liknande — en invändning som dock, efter vad Karlgren utvecklar (s. 156 ff), inte alltid är verksam i fall av denna typ. Rörande preventivpiller har vi numera t. o. m. en uppmärksammad norsk underrättsdom på rent strikt tillverkaransvar, låt vara att den över-

 

11 Se Prop. 1969: 28 s. 375 f, 396.

12 Jfr Bengtsson, Om ansvar för läkemedel s. 16 f.

 

464 Bertil Bengtssonklagats och att möjligheterna att ålägga strikt ansvar utan lagstöd allmänt sett är större i Norge än i Sverige.
    Som Karlgren framhållit (s. 189 f) finns det skäl att låta ett skärpt tillverkaransvar omfatta också importörer av skadebringande varor — däremot knappast andra säljare, även om en annan person än köparen lidit skada på grund av det såldas skadebringande egenskaper. En återförsäljare eller detaljhandlare kan inte gärna bedömas lika strängt som en tillverkare bara därför att skadan råkat träffa tredje man. När inte den skadelidandehör till den krets som kan anses skyddad genom kontraktsregler — köparens familj, gäster, anställda och kanske ytterligare några kategorier (jfrs. 168 f) — torde säljaren svara enligt allmänna utomobligatoriska principer. Detta anser väl också Karlgren, fast ett uttalande (s. 190) kunde tyda på att han i detta läge ville likställa säljaren med en fabrikant.
    Av väsentlig betydelse för Karlgrens behandling av produktansvaret är vidare hans inställning till skadeståndsskyldighetens omfattning. Som framgår av det sagda vill han ogärna göra ansvaret alltför strängt; på flera vis skulle det hållas inom en måttlig ram. I detta syfte tänjer han ut olika allmänna rättsgrundsatser nära bristningsgränsen — något som han själv synes medge (s. 113 ff). Den adekvansregel som han laborerar med i sammanhanget erinrar närmast om en sådan allmän rimlighetsvärdering som brukar förordas särskilt i norsk rätt men som, såvitt jag kan förstå, knappast stämmer så väl med svenska domstolars traditionella betraktelsesätt. I själva verket är det ju påfallande sällan som dessa åberopat bristande adekvans eller liknande till stöd för ansvarsbefrielse eller nedsättning av skadeståndet.
    Inte heller har man veterligen påstått tidigare i svensk dokrin, att det de lege lata skulle existera en allmän möjlighet att jämka oskäligt betungande skadestånd.13 Ett utredningsförslag om en sådan jämkningsregel ärpå väg, men det är ovisst om den där tänkta utformningen kan tillgripas för att ge en företagare lättnad i den aktuella situationen. Och tills regeln slås fast i lag är det nog ganska tveksamt, om domstolarna vågar avvika från den allmänna principen om full ersättning för all adekvat orsakad skada redan på den grund att skadeståndsskyldigheten tycks träffa alltför hårt.
    Naturligtvis är det tänkbart att de också i detta fall kan låta övertyga sig av Karlgrens argument. Under alla omständigheter torde den normf ör jämkningsbedömningen som Karlgren förordar kunna väcka tvekan. Närman prövar, om skadeståndet drabbar en säljare oproportionerligt hårt, skulle hänsyn framför allt tas till den omfattning vari det i säljarens rörelse ingår föryttring av samma eller liknande gods som det skadebringande (s.121). Detta torde ibland kunna leda till överraskande resultat. Antag t. ex. att en liten fiskaffär eller specialaffär för delikatesser krävs på skadestånd, när köparen och hans gäster smittas av gulsot från ostron som sålts i affären (ett känt rättsfall, som stannade i underrätten). Innebär inte Karlgrens regel att affären här skulle få svara fullt ut, medan ett stort varu-

 

13 Däremot förekommer som bekant rekommendationer om att en sådan princip skulle införas; se t. ex. Alexanderson i SvJT 1944 s. 535 ff och diskussionen vid nordiska juristmötet 1948. Även 1959 års skadeståndskommitté har framhållit önskvärdheten (ej existensen!) av en sådan regel, se SOU 1963: 33 s. 25 f, SOU 1964: 31 s. 18 f, 51. 

Anm. av Hjalmar Karlgren: Produktansvaret 465hus, som i mindre omfattning för dylika varor, kommer billigare undan? — Över huvud taget är det nog svårt att ange helt klara linjer för en prövning av denna typ. Man måste kanske falla tillbaka på ett skälighetskriterium, hur otillfredsställande detta än kan verka genom sin vaghet: skadestånd som ter sig oskäligt betungande med hänsyn till den ansvariges ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt skulle få nedsättas. Detta är bl. a. den lösning som användes i förslaget till skadeståndslag.14
    Om nu en sådan begränsning av skadeståndet skall göras som Karlgren önskar, ligger den väl betydligt närmare till hands när ansvaret grundas på kontraktsförhållande. Man skulle då, såsom förekommit särskilt utom Norden,15 kunna tolka in i avtalet en inskränkning av kontrahentens åtaganden: alltför oväntade eller avlägsna skador skulle han inte svara för. Det är kanske snarare en sådan kontraktsrättslig princip än den allmänna adekvansläran som Karlgrens resonemang är besläktat med.
    Vad som kan ifrågasättas är emellertid, om det är nödvändigt att med stora ansträngningar söka efter en grund för att nedsätta skadeståndet. I varje fall när det gäller tillverkaransvaret synes detta inte lika nödvändigt. Som nämnt är tillverkarens möjligheter att försäkra sig mot produktionsrisken numera tämligen goda. Också för säljaransvarets del lär för övrigt försäkringsskyddet vara på väg att utvidgas.
    Om man nu antar, att på sätt som här antytts tillverkaren och kanske även importören skulle kunna åläggas ett strängt ansvar för sådana produkter som når konsumenten i det skick vari de lämnat fabriken, blir nästa fråga hur man under dessa förhållanden bör utforma säljaransvaret. Det förefaller då inte riktigt så angeläget att utvidga området för köplagens felregler som Karlgren, från sina utgångspunkter, har ansett. Konsumenten skulle ju oftast kunna få skadestånd från annat håll. Med tanke på de nyss berörda praktiska svårigheterna att få till stånd en ändring i gällande ansvarsprinciper kan det ligga nära till hands att låta den köprättsliga reformen anstå till den revision av köplagen som köplagskommittén — där Karlgren är ledamot — håller på att utreda. På längre sikt är det utan tvivel önskvärt att också säljarens ansvar skärpes. Men han bör i normala fall ha full regressrätt mot en medansvarig tillverkare.
    De resonemang som här förts tar som sagt med en viss ensidighet sikte på en speciell aspekt av produktansvaret: konsumentskyddet. Det är för dess del som Karlgrens lösning inte ter sig som den allra lämpligaste. Om mantar upp problemet i hela dess vidd, kan det däremot vara naturligt att som Karlgren inrikta sig främst på säljarens skadeståndsskyldighet.

Bertil Bengtsson