ERNST ANDERSEN. Træk af Juraens Udvikling i 25 Essays. Kbhvn 1970. Juristforbundets Forlag. 367 s.

 

Vad skrämmer mer än att behöva konkurrera med de döda? De döda äro juså många och så väldiga i sina gravar; deras budskap ha hunnit få dimensioner helt utom räckhåll för dagens konkurrent. Medvetet eller omedvetet plågas många av detta perspektiv och söka dra igen gardinen bakom sig så att ingen skall förledas att jämföra deras eget verk med vad våra förfäder uträttat.
    Det finns många sätt att dra för gardinen. Man kan som i konstens värld slopa de gamla spelreglerna och skapa helt nya spel i vilka de döda aldrig deltagit. Att avkorta det historiska perspektivet är ett annat: äldre historia än 1800-talets böra dagens svenska elever ej fördjupa sig i. Att göra gamla böcker oläsliga genom att byta till nyspråk är ett tredje: "Vet du att nyspråk är det enda språk i världen vars ordförråd minskas för varje år? . . . Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att begränsa tankesfären?".1
    Juridikens konst är visserligen evig och elementär. Olivecronas Rättsordningen2 säger detsamma om vapenmakt och rättsordning som kejsar Justinianus constitutio Summa rei publicae tuitio.3 Det oaktat har dagens

 

1 George Orwell, Nittonhundraåttiofyra, Bonniers 1959, s. 54.

2 Olivecrona, Rättsordningen. Idéer och fakta, Lund 1966, s. 262: "Men det mest karakteristiska, det som principiellt skiljer staten från sammanslutningar av annan art, det består i att staten är vapenbärande. Militärmakt och polis är attribut som tillhör staten allena. Däri ligger dess särmärke." S. 264: "Inåt utgör monopoliseringen av vapenmakten en förutsättning för en ordnad styrelse, för lagstiftning, rättskipning och förvaltning. . . . Monopoliseringen av vapenmakten och därmed av medlen att utöva våld i större skala är överhuvudtaget en förutsättning för ett ordnat samhällsliv och en högre kultur."

3 Summa rei publicae tuitio de stirpe duarum rerum armorum atque legum veniens vimque suam exinde muniens felix Romanorum genus omnibus anteponi nationibus omnibusque dominari . . . Vilket är uttytt, en sumla fritt: Statsmakten vilar på två grundvalar, vapen och lagar. Vapen och lagar säkra dess bestånd. Vapen och lagar var grunden till att det lyckliga romerska folket stod över alla folkslag och härskade över alla andra folk. (Jfr E. Andersen, rubr. arb. s. 33.) 

48 Jacob Sundberghjärntvätt bland få verkat så effektivt som bland moderna svenska jurister. Varje insikt om deras del i en europeisk kulturtradition har effektivt motverkats av å ena sidan våra förfäders ängsliga självhävdelse inför papisterna och å andra sidan våra moderna språkbyråkraters oro att icke springa fort nog i ekorrhjulet. Om det avkortade historiska perspektivet skjutit det seglivade storsvenska budskapet om svensk rätts särart och egna urkällor under ytan har detta i gengäld kompenserats av att man får veta så föga om det europeiska kulturarvet sedan den romerska rätten försvunnit från undervisningen.
    Redaktionen har bett mig anmäla Ernst Andersens rubr. verk. En tråkigare titel får man väl leta efter. Döm om min förvåning när jag vid läsningen fann att rätt titel för detta verk borde varit "Det romerska rättsarvet — framställt för dagens ignoranter. Del I." Hur ge perspektiv på vad Ernst Andersen gjort?
    De tyska nationalsocialisterna hade ungefär samma budskap som de storsvenska juristerna vad gäller den romerska rätten. Förtvivlan över en ond värld drev då Paul Koschaker att under det brinnande kriget skriva samman sitt verk "Europa und das römische Recht" — ett med förtvivlans väldiga krafter sammanställt epos över det europeiska rättsarvet. Efterkrigstidens Europa som sökte sin egen identitet gav de nyväcktas entusiastiska gensvar på den boken. Fast Koschaker dog 1951 är boken nu omtryckt fjärde gången 1966. Ett engelskt sammandrag har t. o. m. publicerats i South African Law Journal.4 Europatankens framgång skapade ett bestående intresse i detta rättsarv. Även en sådan studentlärobok i europeisk gemenskapsrätt som Louis Cartous lilla Précis Dalloz "Organisations européennes" ägnar denna del av den europeiska identiteten närmare 30 sidor i första kapitlet om "la tradition européenne".
    För moderna svenska jurister som ha svårt att tillgodogöra sig europeisk kultur på annat språk än engelska — överdriver jag? — har emellertid Koschakers bok förblivit stängd. Ernst Andersen för nu ut hans budskap på ett nordiskt språk — danska. Ernst Andersen — som sällan skriver en rad på latin utan att tala om på danska vad han sagt — har plöjt hela den moderna europeiska lärdomsapparaten om de gamle, deras öden och verk. Han berättar om Justinianus och Tribonianus, om Irnerius och Gratianus, om Innocentius och Alexander, om Digesta och Codex, om Glossa Ordinaria och Summa Aurea, om Dictatus Papae och Sanctum Imperium Romanum, och om Practica Inquisitionis Heretice Pravitatis: verken som förena vår rättskultur med Europas. Med den stora apparatens hjälp rättar han i förbifarten mången gammal fabel. Allt detta återges i en löpande, fängslande text utan notapparat. Blott tid efter annan kastar han i raden ut en hänvisning till den europeiska litteraturens stora och tunga verk i ämnet.
    Uppenbarligen har Ernst Andersen ingen pretention på att ha gjort någon rättshistoriskt banbrytande vetenskaplig insats med sitt verk. En hel del av vad som sägs om äktenskapsrätten tycks dock bygga på egna originära forskningar i franska domböcker. Och sanningen att säga, genom att sammanställa sitt verk på ett nordiskt språk har han för oss gjort en insats likvärdig med Koschakers för efterkrigs-européerna och plötsligt lyft ur för-

 

4 J. K. Wylie, Roman Law as an Element in European Culture, South AfricanLaw Journal 1948 (vol. 65), s. 4—13, 201—212, 349—361. 

Anm. av Ernst Andersen: Træk af Juraens Udvikling 49gängelsen vårt europeiska rättsarv. Hans emfas är kanske en annan än Koschakers men han drar bort gardinen så att vi se vägen bakom oss — och i mörkret framför oss kanske ana vi konturen av vår framtid.
    Varför detta underbara opus skulle begravas under den sorgliga titeln är ett mysterium. Men också Danmark har väl sin egalitära generation som helst vill dra gardinen för så man slipper se solen lysa, och denna kanske fordrar offer. Men Andersens verk kan verkligen aspirera på den gamla titeln Summa Aurea — den gyllene läroboken. Skada blott att han lagt ned pennan redan vid år 1400. Det finns mer att säga om det romerska rättsarvet än så och en uppföljning av detsamma under tiden därefter — särskilt kanske av utvecklingen av de tunga rättsfigurerna under 17- och 1800-talen — skulle än klarare kunna visa för dagens män vad de tankar de döda tänkt ännu betyda. Måtte Ernst Andersen vilja ta sig an också "Det romerska rättsarvet. Del II."

Jacob Sundberg