KENT R. OLSON. Enkla bolag and partnerships. A comparison of the statutory basis of partnership law in Sweden and the United States. Almqvist & Wiksell. Sthlm 1969. 137 s.
Enkla bolag är svåra att handskas med; rättsfiguren har tämligen osäkra konturer och de fragmentariska och kanske inte helt lyckade reglerna i 1895 års lag är inte alltid lätta att applicera på de skiftande samarbetsformer som kan klassificeras som enkla bolag. Litteraturen på området ärockså tämligen mager. Nials översikt från 1955 i boken om handelsbolag och enkla bolag var utomordentligt välbehövlig; helt naturligt har Nial inte i sin framställning kunnat ge de slutgiltiga svaren på alla de viktiga och svåra frågor som möter på området. Det blir säkert nödvändigt att tänka över problemen på nytt om planerna på samnordisk lagstiftning beträffande andra bolagsformer än aktiebolag kommer till utförande.1
Mot denna bakgrund är det givetvis ytterst glädjande med ett arbete som behandlar enkla bolag. Än mera glädjande är det att ämnet behandlas ur komparativ synvinkel och av en utländsk jurist som har möjlighet att betrakta svensk rätt med den utomstående betraktarens oförvillade ögon, något som också professor Nial understryker i ett förord till boken.
Syftet med arbetet anger författaren vara att stimulera diskussionen kring rättsreglerna om enkla bolag bland svenska jurister, såväl teoretiker som praktiker. Dessutom hoppas han i någon mån kunna initiera förändringar i rättsläget genom sitt debattinlägg. Olson har lagt upp boken så, att hantar upp ett antal regelkomplex och redovisar hur de ter sig i svensk respektive amerikansk rätt. För amerikansk rätts del bygger han huvudsakligen på the Uniform Partnership Act, som numera antagits i de flesta amerikanska stater. Redovisningen av varje regelkomplex avslutas med en sammanfattande jämförelse mellan de bägge regelsystemen och några värderande synpunkter på de valda lösningarna.
Enligt min mening är boken måhända mer givande för en teoretiker än för en praktiker och kanske mest intressant i de avsnitt där mera principiella frågor tas upp till behandling. Detta beror nog på valet av jämförelseobjekt. Enkla bolag och partnerships är inte direkta motsvarigheter. Partnerships täcker ungefär området för handelsbolag och enkla bolag mellan privatpersoner som bedriver rörelse, medan enkla bolag med annan verksamhet och sådana som slutits mellan företag tycks falla utanför ramen för partnerships. Detta är en nackdel eftersom de ur ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla problemen möter just vid enkla bolag som är sammanslutningar av företag; sådana associationsformer kallas samarbetsavtal eller konsortier. Någon gång användes den angloamerikanska termen joint-venture. En jämförelse med rättstillståndet beträffande joint-ventures i amerikansk rätt hade därför kanske varit mera omedelbart praktiskt givande. Det är emellertid inte säkert att skillnaden skulle blivit så stor. Gränsen mellan partnerships och joint-ventures är betänkligt suddig (s. 47 f.) och partnership-regler tycks i stor utsträckning användas också på joint-ventures.2 Oavsett hur en konfrontation med grundsatserna om joint-ventures skulle ha utfallit, är i varje fall jämförelsen mellan partnership-reglerna, som är tänk-
ta för en organisation av handelsbolagstyp, och reglerna om enkla bolag, som främst tycks vara utformade för mera tillfälliga sammanslutningar, inte omedelbart givande på alla punkter, åtminstone inte vad beträffar de regler som rör den organisatoriska strukturen.
Boken inleds med en kortfattad men ändå upplysande översikt över rättskällor och rättstillämpning i Sverige och U.S.A., vad beträffar amerikansk rätt ett nyttigt komplement till de introducerande framställningar som redan finns.3 För en svensk jurist kan det ha sitt intresse att notera förf:s klagan över de svårigheter som möter vid studierna av svensk rättspraxis om man vill vaska fram tankegångarna bakom kortfattade och svårtydda domskäl; även ur internationellt perspektiv är tydligen kravet på ökad öppenhet i domsskrivningen berättigat. Efter några kortfattade historiska notiser kommer Olson in på det enkla bolagets karakteristika och dess avgränsning mot andra rättsfigurer. Här finns många intressanta reflexioner, som jag strax skall återkomma till.
Följande kapitel, som behandlar bolagsmännens inbördes rättigheter och skyldigheter, är kanske inte så fruktbart ur komparativ synpunkt. Den huvudsakliga skillnaden mellan enkla bolag och partnerships består nämligen i att beslutsprocessen är olika reglerad, vilket knappast är förvånande med tanke på att enkla bolag är avsedda för mer tillfällig och begränsad samverkan, medan partnerships, liksom handelsbolag, är organisationer för bedrivande av kontinuerlig rörelse. I tredje kapitlet, som handlar om bolagstillgångar och vem de tillhör, klargör Olson positionerna i den diskussion som förts mellan Nial och Karlgren på detta område.4 Här ryms några av bolagsrättens besvärligaste problem och rättsläget är, som förf. visar, synnerligen oklart för svensk del, något som framgår särskilt tydligt vid en jämförelse med den amerikanska lagstiftningen på området. Nästa kapitel är vigt åt bolagsmännens förhållande till tredje man. Förf:s skicklighet att analysera det svenska materialet, inte minst rättspraxis, kommer här till uttryck i en välavvägd och praktiskt betydelsefull beskrivning av hur 49 § BL, ehuru formellt huvudregel, i realiteten kommer att framstå som ett undantag. Bokens sista kapitel innehåller en översikt över reglerna om upplösning och likvidation.
Olsons arbete innehåller många värdefulla bidrag till den bolagsrättsliga diskussionen. Här följer några smakprov på problem som diskuteras i bokens första kapitel.
S. 35 f. anknyter Olson till Nials försök att dra en gräns mellan samäganderätt och enkelt bolag,5 och uttalar då i anslutning till NJA 1945 s. 341, att ett av de avgörande kriterierna torde vara förekomsten av och intensiteten hos parternas vinstsyfte vid förvärvet av egendomen. Om vinstsyftet är mera uttalat måste bolagsregler användas. Det är frågan om inte Olson här har pekat på en faktor som i de allra flesta fall är avgörande när det gäller att fastställa om ett gemensamt förvärv av egendom skall bedömas efter bolags- eller samäganderättsregler.
Beträffande avgränsningen mot föreningar antyder förf. att Karlgren missuppfattat Nial, då han förebrår denne att vidhålla den vedertagna distinktionen att bolaget är slutet, medan föreningen är öppen.6 "Nial himsel factually pooh-poohs this distinction and places greater importance on there being no legal duty to continuously work for the common objective of the union, since membership is easily terminated" (s. 37). Personligen kan jag emellertid, i likhet med Karlgren, inte se annat än att Nial håller fast vid den gängse gränsdragningsmetoden; påpekandet att en organisations öppenhet eller slutenhet sammanhänger med skyldigheten att verka för dess ändamål innebär såvitt jag förstår inte att Nial menar att skyldigheten att verka för det gemensamma ändamålet skall vara ett avgörande skiljemärke.7 Troligen kan man inte fastställa om bolags- eller föreningsregler skall tillämpas bara på grundval av ett enstaka kriterium. Ett flertal olika faktorer bör beaktas vid en sådan gränsdragning.8
När det gäller att dra gränsen mellan handelsbolag och enkelt bolag finns det klara lagregler att gå efter. Om ett bolag saknar bägge eller endera av egenskaperna gemensam firma eller bokföringsskyldighet är det ett enkelt bolag, BL § 1 jämfört med 45 § 1 st. På ett enkelt bolag som saknar bokföringsskyldighet kan reglerna för handelsbolag bli tillämpliga om bolaget införes i handelsregister, BL 45 § 2 st.
Olson (s. 38) ser av allt att döma rättsfallet NJA 1932 s. 627 som en tillämpning av sistnämnda regel och förvånar sig över att domstolarna inte nöjer sig med att åberopa lagregeln ifråga för att kvalificera det affärsförhållande som var uppe till bedömning som handelsbolag (eller mera exakt ett enkelt bolag på vilket handelsbolagsregler är tillämpliga). Rörelsen var nämligen införd i handelsregister och namnet på en av parterna angivet så som firma. Om det vore så, att domstolarna betraktat förhållandet som ett handelsbolag, hade dock den förklaringen legat närmare till hands, att domstolarna ansåg handelsbolag föreligga direkt enligt BL 1 § utan omvägen över 45 §. Det är nämligen tillräckligt att namnet på en av parterna används som firma för att kravet på "gemensam firma" skall anses uppfyllt (jfr s. 37 not 36 m. hänv.), och bokföringsskyldighet torde ostridigt ha förelegat.
Tyvärr har Olson råkat missuppfatta utgången av 1932 års fall. Domstolarna ansåg nämligen att parterna icke var i bolag med varandra; i stället skulle förhållandet dem emellan bedömas efter vanliga försträckningsregler. Rättsfallet har därför icke relevans för frågan om gränsdragningen mellan handelsbolag och enkla bolag, utan fastmera för avgränsningen av bolagsreglernas tillämpningsområde. Olson hade emellertid kunnat föra motsvarande resonemang — och jag hade kunnat komma med motsvarande påpekanden — om diskussionen i stället avsett rättsfallet NJA 1953 s. 99.
Slutligen kan nämnas ett av de spörsmål som Olson drar fram, där vi kan dra direkt lärdom av den amerikanska rättsutvecklingen. Ett av kännetecknen på ett bolag är ju, att det finns ett gemensamt bolags ändamål. En omdiskuterad fråga är om det räcker med en överenskommelse att fördela vinsten på verksamheten för att konstituera ett sådant gemensamt ändamål,
eller om det också är nödvändigt att eventuellt uppkommande förlust fördelas mellan parterna. Frågan är viktig bl. a. när det gäller gränsdragningen mot tjänsteavtal och försträckning.
Nial har uttalat, att något gemensamt bolagsändamål i regel inte föreligger, och därför heller inget bolag, om parterna blott skall deltaga i uppkommande vinst men inte i förlust.9 I sitt utlåtande i rättsfallet NJA 1962s. 359 var Nial tvungen att nyansera sin uppfattning något; det avtal som här var uppe till bedömning innehöll en vinstfördelningsbestämmelse men inte något om delning av förlust. Nial hävdade här uppfattningen, att parterna helt enkelt inte föreställt sig att förlust skulle uppkomma, och att man fick tolka avtalet så att parterna var skyldiga att bära uppkommande förlust i samma utsträckning som de var berättigade att ta del i vinsten. Kanske vore det lämpligare att i stället utgå från de grundsatser som enligt Olson kommit till uttryck i amerikansk rättspraxis: "Regarding the sharing of profits and losses, the weight of authority is that the presence of either does not per se establish a partnership relation. Yet, while the absence of loss-sharing usually will not bar the existence of this relationship, an absence of profit-sharing will" (s. 45).
Carl Martin Roos