Ny engelsk lag om äktenskapsskillnad, m. m.
Från den 1 januari 1971 gäller i England och Wales Divorce Reform Act 1969. Den betecknar ett stort steg i riktning mot den engelska äktenskapsrättens modernisering och humanisering. Ända till 1857 härskade den kanoniska rättens principer, vilket innebar att endast otrohet och grymhet gällde som skillnadsorsaker och att dessa endast kunde leda till skillnad till säng och säte. Äktenskapsupplösning kunde ske i form av nullitetsförklaring, t. ex. efter åberopande av de vittgående reglerna om förbjudna led, eller genom en lagstiftningsakt in casu av parlamentet — en möjlighet som givetvis endast stod öppen för enstaka inflytelserika personer.
1857 infördes civil jurisdiktion i skillnadsmål — tidigare låg dessa under ecklesiastik domsrätt. Mannen kunde erhålla äktenskapsskillnad på grund av hustruns otrohet, medan i motsatta fallet hustrun endast kunde vinna separation. Denna olikhet mellan man och hustru bestod till 1923. Först 1937 infördes tre års övergivande, grymhet och obotlig sinnessjukdom som ytterligare skilsmässoorsaker. Skillnad kunde dock i regel ej beviljas tidigare än tre år efter äktenskapets ingående. Denna spärregel kvarstod även i 1950 års konsoliderande lag, som dessutom gjorde vissa av mannen begångna sexuella brott till äktenskapsskillnadsgrund.
Det är betecknande att den för sin tid ganska vittgående lagen av 1937 tillkom efter enskild motion,1 även om den byggde på ett avsnitt i ett kungl. kommissionsförslag från 1912. Efter andra världskriget gjorde sig nya strömningar märkbara. En kyrklig studiegrupp, utsedd av ärkebiskopen av Canterbury, föreslog att äktenskapets "ohjälpliga sammanbrott" skulle utgöra skilsmässoorsak, och inom Law Commission diskuterades 1967 möjligheten att öppna väg till skilsmässa på gemensam ansökan. All form av kollusion hade dittills, åtminstone formellt, hindrat bifall till ett yrkande om skilsmässa. Från nyssnämnda tanke tog Canterbury bestämt avstånd, och en bitter diskussion uppstod i landet. Fortfarande ville regeringen, d. v. s. Harold Wilsons labourregering, ej taga initiativ, men främjade framläggandet av enskilda motioner år 1967 och 1968.
Den år 1969 utfärdade lagen, till vilken en stor majoritet parlamentsledamöter från alla tre partierna anslöt sig, bygger på det nyssnämnda begreppet "äktenskapets ohjälpliga sammanbrott", som "utgör den enda grund på vilken en ansökan om äktenskapsskillnad tillåtes". Denna grund må icke anses vara förhanden med mindre något av följande fem fall bevisats av käranden:
1. att svaranden varit otrogen och käranden finner det outhärdligt att fortsätta samlivet,
2. att svaranden betett sig på sådant sätt att käranden icke rimligen kan förväntas fortsätta samlivet,
3. att svaranden övergivit käranden sedan minst två år,
4. två års särlevnad, samt att svaranden medger skilsmässa,
5. särlevnad sedan minst fem år.
Liksom tidigare gäller att ansökan i regel ej må upptagas innan tre år förflutit från äktenskapets ingående.
De två särlevnadsreglerna blev de mest kontroversiella punkterna, den förra emedan den kommer nära skilsmässa efter överenskommelse, och den senare emedan den gör det möjligt för en part, som övergivit den andra, att få skilsmässa även mot den övergivnas bestridande. I detta sammanhang må påpekas att av reglernas utformning följer att i de första fyra fallen endast den förfördelade parten kan göra ansökan men i det femte fallet envar av dem.
Den nya lagen erkänner alltså endast en skillnadsorsak, äktenskapets ohjälpliga sammanbrott. De fem "fallen" är uttömmande föreskrifter om den bevisning som är tillåten. De är uppenbarligen av sådan materiell innebörd, att svensk domstol som skulle ha att söka i engelsk lag efter orsak till äktenskapsskillnad, måste iakttaga dem. Andra skäl på vilka en ansökan grundas eller stödes får ej beaktas av engelsk domstol, även om den skulle finna dem väl motivera påstående om äktenskapets sammanbrott. Ej heller räcker det att konstatera allenast de "objektiva" fakta (otrohet, grov misshandel etc.) utan det subjektiva elementet (outhärdlighet, orimlighet etc.) måste också på övertygande sätt påvisas av käranden. (Möjligen kan i sista exemplet hävdas att en i förhållande till svensk rätt omvänd bevisbörda föreligger, jfr GB 11: 4).
Som antytts är bevisbördan kärandens beträffande de omständigheterpå vilka påståendet om äktenskapets sammanbrott byggs. Domstolen har en viss processledande skyldighet ifråga om kravet på bevisning, även gentemot svaranden om denne skulle bestrida något av kärandens påståenden eller framlägga egna sådana. Vad gäller de subjektiva elementen synes man räkna med att kärandens uppgift kommer att godtagas i brist på tydliga indicier i annan riktning.
Käranden har emellertid icke skyldighet att på annat sätt än medelst de i den återgivna beviskatalogen upptagna fakta bevisa äktenskapets sammanbrott. Om svaranden skulle bestrida riktigheten av motpartens uppgift om t. ex. outhärdlighet, så torde han vara skyldig att styrka sitt påstående.
Bevisprövningen sker s. a. s. i två steg. Trots den negativa formuleringen"— — — (sammanbrott) må icke anses vara förhanden med mindre än "är domstolens primära skyldighet i regel att bevilja äktenskapsskillnad om något av de i beviskatalogen angivna fallen bevisats, vilket är liktydigt med att domstolen "på grundval av bevisningen" av hithörande punkter accepterar att äktenskapet lidit ohjälpligt sammanbrott. Men domstolen kan likväl "på grundval av all bevisning" finna att äktenskapet ej brutit samman,varvid alltså ansökningen ej må bifallas.2 Det är ännu för tidigt att bedöma hur denna regel kommer att begagnas. Den torde kunna tillämpas såväl i konservativ "skilsmässofientlig" anda som i allvarlig förhoppning att tiden skall lappa ihop ett tidigare lyckligt äktenskap.
I två fall kan äktenskapsskillnad vägras fastän äktenskapet måste anses ha lidit sammanbrott. Det ena avser att då ansökan är grundad på särlevnad sedan fem år skydda svaranden såsom den förfördelade parten. Denne kan motsätta sig skilsmässa om sådan skulle medföra svåra ekonomiska eller andra prövningar samt det med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter vore oriktigt att upplösa äktenskapet. Till denna regel är fogade utförliga föreskrifter om den undersökning som domstolen har att företaga, från parternas förhållande i äktenskapet och barnens intresse till de prövningar som skulle följa av "förlusten av möjligheten att förvärva någon fördel som svaranden skulle kunna förvärva om äktenskapet icke upplöstes". I denna labyrint ligger förmodligen gömda förmåner såsom pensionsrätt, social ställning m. m.
Det andra fallet avser ansökan, som på grund av ömmande omständigheter upptagits trots att tre år ej förflutit från giftermålet. Om domstolen finner att käranden på oriktiga skäl förskaffat sig tillståndet att inge ansökan må skilsmässa vägras.
Till de nya bestämmelserna ansluter sig en rad äldre och nyare processuella regler, som torde sakna större intresse för svensk del. Förutsättningarna för att ta blodprov på barn (för att bevisa otrohet) har vidgats. Sökande som i skillnadsmål ämnar som otrohetsbevis åberopa lagakraftvunnen dom i t. ex. faderskapsmål måste ange detta redan i stämningsansökan, m. m.
Införandet av ett medlingsinstitut har intresserat lagstiftarna. Man har dock ej gått längre än att i ett processreglemente föreskriva att sökandens advokat skall skriftligen meddela domstolen huruvida han med sin klient diskuterat möjligheten till försoning, och om han givit namn och adress på lämplig medlare. Han är emellertid icke skyldig att leda in klientens tankar på denna väg. Domstolen har även rätt att när som helst uppskjuta målets handläggning för att bereda möjlighet till medling.
De fem omständigheter, som enligt vad ovan sagts utgör bevis för att äktenskapet brutit samman och således orsak till äktenskapsskillnad föreligger, utgör i sig orsaker till separation (hemskillnad). Samma regler gäller beträffande sökandens person som sagts ovan.
Lagen säger uttryckligen att domstolen icke har att ta ställning i separationsmålet till frågan om äktenskapet ohjälpligen brutit samman. Dettat orde bl. a. innebära att dom på hemskillnad icke kan i ny rättegång "förvandlas" till dom på äktenskapsskillnad, utan det bevisföremål som åberopats i det första målet, eller andra tillåtna bevisföremål, måste framläggas och styrkas ånyo samt deras betydelse för sammanbrottet bedömas försig.
I anslutning till denna skilsmässolag har även reglerna om de ekonomiska rättsverkningarna vid äktenskapsskillnad och separation moderniserats (Matrimonial Proceedings and Property Act 1970). Mannen jämställes med kvinnan i fråga om rätt till underhåll. Av intresse är även att gruppen av barn som kan omfattas i något beslut (t. ex. vårdnad, underhåll etc.) vidgats. Icke blott båda parternas barn berörs utan varje barn som av båda parterna behandlats som barn i familjen. Beskrivningarna går längre än t. o. m. vad som i regel förstås med fosterbarn.
De förnämsta principiella nyheterna i lagen, som med åtskillig överdrift betecknats som revolutionerande, är följande.
Äktenskapsskillnad har avkriminaliserats. De i 1937 års lag accepterade skilsmässoorsakerna — t. o. m. obotlig sinnessjukdom — hade sammanfattats under det gemensamma begreppet "matrimonial offences", brott mot äktenskapet. — I beteckningen äktenskapets ohjälpliga sammanbrott har det mänskliga misslyckandet nu i stället erkänts som enda orsak.
Måhända innebär dock denna tanke något av en revolution i uppfattningen utav människans värde.
Äktenskapsmålen har avdramatiserats. Kraven på bevisning om otrohet, grymhet o. dyl. har lättats, och det är ej längre nödvändigt att i pinsamma, ofta för alla inblandade förnedrande förhör redogöra för det äktenskapliga sammanbrottets förhistoria.
Ehuru man icke tagit steget fullt ut mot äktenskapsskillnad efter överenskommelse och djup och varaktig söndring utgör två års särlevnad jämte samtycke en motsvarighet.
"Irreguljära familjer", vilkas legalisering varit omöjlig då någon av dess parter ej kunnat få sitt äldre äktenskap upplöst, har erhållit möjlighet till regularisering via 5 års särlevnad kompletterad med domstolens omfattande prövningsrätt. Omkring 200 000 barn uppges växa upp i "irreguljärt" familjeliv.
Båda parternas samt barnens ekonomiska intressen har erhållit bättreskydd.
Efter lagens ikraftträdande har en markant ökning i antalet skillnadsmål inträtt, de flesta under åberopande av någon av de två särlevnadsföreskrifterna.
På familjerättens område är vidare att nämna Family Law Reform Act 1969, vars olika avdelningar träder i kraft på olika tider. Myndighetsåldern sänktes med verkan från den 1 januari 1970 från 21 till 18 år.3 Äktenskapsåldern har sänkts på samma sätt. Ett antal äldre bestämmelser, som gavo myndiga visst skydd har ändrats så att skyddet bevaras intill 21-årsåldern. Detta gäller t. ex. underhållsbeslut, rätt till andel av kvarlåtenskap m. m. Samma lag ger utomäktenskapligt barn och dess avkomma samt barnets föräldrar ömsesidig arvsrätt. Arvsrätten sträcker sig dock ej längre, och den upphäves av adoption. — I detta sammanhang bör nämnas att laglottsrätt ej finnes i England, varför arvsrätten kan sättas ur spel genom testamente.
G. v. Otter