E. L. JOHNSON. An introduction to the Soviet Legal System. London 1969. Methuen. VIII + 248 s. 65 sh.
Arbeten om sovjetiska samhällsvetenskapliga frågor har ofta en slagsida, också de som behandlar sovjetjuridik. Antingen kan författaren, vid sidan av sin uppgift att informera, vara angelägen om att påvisa det socialistiska rättssystemets positiva ideologiska kvaliteter och dess överlägsenhet över rättssystemen i de kapitalistiska länderna. Detta gäller i regel arbeten som är utgivna i Sovjetunionen och öststaterna; till denna kategori hör också vissa översättningar av juridiska handböcker till engelska och andra västspråk. Eller också har författaren motsatt mission, att "avslöja" rättslösheten i Sovjetunionen, lagstiftningens brister och diskrepansen mellan lagens bokstav och dess tillämpning. Det rör sig här ofta om emigranter, ibland också om andra politiskt engagerade rättsvetenskapsmän med stark antikommunistisk övertygelse. Emigranternas psykologiskt förståeliga vilja att förklara och rättfärdiga sitt steg kan emellertid lätt leda till en viss ensidighet i uppläggning och slutsatser, varvid dock deras upplysningar "inifrån" om rättssystemets faktiska funktion ger oss en av de få möjligheterna att lära känna systemet ur andra än normativa synpunkter.
Också en tredje typ av sovjeträttsliga arbeten kan nämnas. Det är komparatisternas arbeten, som utifrån vidsträckta kunskaper ur de västliga rättssystemen behandlar ett visst institut eller en viss problemgrupp i sovjeträtten. Orsaken till att dessa framställningar stundtals blir så föga givande är bristen på östforskningsbakgrund hos författaren. Sovjet och öststaterna är inte bara ett rättssystem bland de andra, där man snabbt kan orientera sig på samma sätt som då man jämför de utvecklade västländernas lösningar av den ena eller andra juridiska funktionen. Samhällsfaktorernas "komplexitet" i Sovjetunionen förutsätter för en rätt förståelse av enstaka juridiska, politiska eller ekonomiska fakta ett betydande mått av kringsyn: ekonomi och juridik är till stor del sammanvävda i ett land där näringslivet —förenklat uttryckt — inte styrs av "ekonomiska lagar" utan av ekonomisk lagstiftning, marxismen-leninismens lära om staten och rätten utgör en oantastlig och en gång för alla giltig överbyggnad till juridiken och dess ekonomiska grundsatser är utgångspunkten för all ekonomisk doktrin etc.
Östforskare inom juridiken har därför i hög grad blivit ett skrå av specialister, som i stor utsträckning måste lämna forskningen om övriga rättssystem åt sidan för att i gengäld ibland uppmärksamma även andra sovjetiska samhällsproblem än de rent juridiska. Forskare som Berman, Hazard och Grzybowski i USA, Uschakow, Meder, Slapnicka, Szirmai och Feldbrugge på kontinenten samt Kiralfy, Chloros, Rudden och Johnson i Storbritannien har genom sin specialisering undvikit de tre fallgropar som inledningsvis omnämndes och i monografier och artiklar bidragit till den rikliga östrättsliga litteratur, som kommit fram under 50- och 60-talen. En fokuspunkt för samarbetet mellan östrättsforskarna är de symposier som med jämna mellanrum anordnas i regi av Europarådets juridiska kommission.
E. L. Johnson verkade vid University College i London och avled 1969. Samma år utkom postumt hans handbok An introduction to the Soviet legal system. Till grund för arbetet ligger en serie föreläsningar från 60-talets början, bearbetade och aktualiserade i samband med utgivningen. Man blir påmind om bakgrundsmaterialets karaktär genom här och var återkommande upprepningar och omtagningar, men detta underlättar å andra sidan uppgiften för den som vill konsultera boken endast med avseende på något enstaka avsnitt.
Arbetet är en presentation av sovjeträtten, avsedd att förstås av en icke juristutbildad allmänhet. Detta är en styrka, eftersom Johnson avhållit sig från att göra oförklarade referenser till anglosaxiska rättsförhållanden, vilka för kontinentala och skandinaviska jurister ofta är obekanta. Författaren lyckas på endast ca 250 sidor ge en allsidig bild av den sovjetiska rättens systematiska placering, den rättshistoriska bakgrunden samt de viktigaste delarna av den positiva rätten, allt utan att boken verkar alltför komprimerad eller tungläst. Johnson har nått fram till en översiktlighet och generaliseringsförmåga som endast den verkligt välorienterade och erfarne författaren kan besitta.
I varje arbete om sovjetiska samhällsförhållanden aktualiseras ett studium på två plan. Dels är det frågan om den normativa aspekten, hur samhällsförhållandena bör vara eller skall anses vara beskaffade. Medan även vår rättsvetenskap traditionellt varit normativt inriktad, ägnat sig åt analysen av rättsreglerna och deras tillämpningar i vissa domstolar utan kvalitativa sidoblickar, är det denna metod som i Sovjetunionen i väsentlig mån dominerar även statslivets och ekonomins område. Den sociologiska och kvalitativa aspekten, "hur det för det mesta verkligen är", för juridikens del rättsnormernas funktion vid reglerandet av olika problemkomplex i samhället, kan endast bristfälligt studeras genom litteraturen och i den mån rättssociologiska undersökningar över huvud taget förekommer i Sovjetunionen når de inte offentligheten. Ex post låter sig avvikelser från det normativa systemet ibland fastställa — nämligen då tiden blir mogen för förändringar. Den kritiska debatt som i samband därmed brukar släppas fram, liksom själva reformernas innehåll kan ge viktiga retrospektiva data för en funktionell analys. Men i övrigt är informationssvårigheterna på detta plan betydande. Resonemanget torde f. ö. i huvudsak gälla även förhållandet mellan den politiska och ekonomiska doktrinen och deras faktiska förverkligande på fältet.
Utan att gå in på de principiella aspekterna söker Johnson täcka båda dimensionerna. Hans metod är en provkarta på tekniken inom området:
jämförelser med regleringen av samma fenomen inom olika sovjetiska rättsområden, lagändringar, artiklar i sovjetisk fackpress, publicerade rättsfall, uppgifter från emigranter etc.
Trots att arbetet är tänkt som en elementär handbok går Johnson stundvis djupt in i problematiken. Han redovisar t. ex. utförligt de fall då i Sovjetunionens grundlag givna regler ändrades utan att konstitutionens föreskrifter härom iakttogs. Att man 1940, under det stalinistiska godtyckets kulminationsperiod, genomförde lagstiftning som stred mot artiklarna 119 och 121 i 1936 års konstitution är ett faktum. Men att som Johnson ta dessa förlöpningar — som f. ö. sedermera ledde till en anpassning av konstitutionstexten — till intäkt för att generellt fastslå att sovjetkonstitutionen ej är någon 'grundlag', "i den meningen som Förenta staternas konstitution är en grundlag" framstår som terminologisk exercis utan ändamål. USA:s författning torde statsrättsligt uppfattas som preexistent i förhållande till partierna och i sig själv utgöra ett element i "den amerikanska ideologien" medan sovjetkonstitutionen är ett bland flera utflöden av den hela samhällslivet omspännande normkällan — partiet, dess ideologi och politik.
Varför "konstitution" men inte "grundlag"? Här, liksom ofta då det gäller sovjetisk rättsterminologi, kan de direkt översatta begreppen vara bedrägliga: äganderätt, rösträtt, rätten till försvar i kriminalprocessen uppvisar så många olikheter med motsvarande fenomen och deras miljö på t. ex. svensk botten att endast en funktionsbeskrivning ger erforderlig betydelseprecision.
Nominella likheter kan ofta ge bestickande resultat, som emellertid vid närmare betraktande visar sig skeva. Marxismen-leninismens tes om att de som äger produktionsmedlen också kontrollerar övriga samhällsfunktioner och de slutsatser beträffande den önskvärda samhällsstrukturen som man därur drar måste t. ex. ses mot bakgrund av situationen då den lancerades. I den högliberalistiska rättsliga miljön under 1800-talets mitt och senare hälft hade termer som "äga", "egendom" en annan och vidsträcktare innebörd än idag. Av det dåtida befogenhetsknippet återstår endast ett mindre antal funktioner, medan de övriga övergått på staten i dess olika skepnader, till de anställda, intresseorganisationer etc. Det gör alltså ett egendomligt intryck då man — som dagens sovjetiska rättsvetenskapsmän — utnyttjar den förutnämnda formeln för att karaktärisera dagens västsamhällen.
Johnson tar själv upp de problem, både på det semantiska och praktiska området, som den ideologiskt grundade delen av den juridiska begreppsapparaten vållar. Man talar t. ex. om "besparingar" istället för om "kapital" i de sammanhang där den sistnämnda företeelsen tolereras, t. ex. då det gäller de generösa arvs- och testationsreglerna. Han riktar också uppmärksamheten på det välkända förhållandet att gränsen mellan produktionsmedel (som inte får ägas av enskilda) och konsumtionsvaror (som kan ingå i individens egendom) förskjutes allteftersom produktionsapparaten förmår ställa nya kategorier av vad vi kallar lätta kapitalvaror — bilar, kylskåp etc. — till konsumenternas förfogande. I sammanhangen torde f. ö. noteras förbudet mot allt slags apparatur för mångfaldigande av skrift; ideologiska grunder anges som skäl för att konfiskera den minsta lilla spritduplicator.
I Johnsons handbok framstår det sovjetiska rättssamhället som en väletablerad struktur, skyddande de lojala och anpassade men skoningslös mot
dem som av olika skäl faller ur ramen. Johnson påpekar att inställningen till dem som i väsentliga hänseenden ställt sig utanför lagen, med dess övertoner av moraliskt fördömande har en gammal tradition bakom sig. I Tsarryssland kopplades den grekisk-ortodoxa kyrkans lära om "synd mot Gud" och den världsliga strafflagstiftningens regler samman och en liknande roll spelar idag implicita eller explicita hänvisningar till kommunismens sociala normer, "den socialistiska samlevnadens lagar". Denna moraliska förkastelse kommer väl också till uttryck i oviljan att i processlagstiftningen och den konkreta rättegången hjälpa den anklagade då det gäller svårare brott och ge honom lika chanser som rättvisans företrädare, åklagaren.
Med dessa värderingar sammanhänger nära den sovjetiska uppfattningen om rättsskipningens uppfostrande effekt på medborgarna i gemen, ett tänkande som sträcker sig långt utöver den straffrättsliga generalpreventionens område. Johnson hävdar att systemet med "rättegång i pressen", som hör till arsenalen i dessa sammanhang, nu avskaffats. Tyvärr kan dock dessa ofta hätska och starkt subjektiva referat fortfarande förekomma, även om man nu oftast avvaktar utslaget i första instans. Å andra sidan tjänar sådana referat många gånger positiva syften genom att alarmera offentligheten och åklagarmakten. Det kan gälla att rycka upp oförbätterliga lokaldomstolar eller bryta det lokala establishments onda maktcirkel.
Johnson understryker, säkert med rätta, att domares och tjänstemäns otillräckliga utbildning och den därav följande låga kvaliteten i handläggning av ärendena måste dela ansvaret med själva "systemet" för brister i administration och rättsskipning. Knappheten på kompetent folk som samtidigt fyllt regimens krav på politisk pålitlighet torde f. ö. ligga bakom många regleringsåtgärder under sovjetperioden, som eljest framstår som nyckfulla eller oförklarliga. Johnson påvisar att de vid olika tidpunkter valda lösningarna på ekonomiska och rättsliga problem ofta framstår som överraskande funktionella vid en närmare analys av situationens krav och existerande resurser. Det är f. ö. intressant att notera i hur hög grad vad som anses vara en "radikal" attityd är beroende av den dittillsvarande regleringstekniken. Då man på 1920-talet skulle utforma en "socialistisk" lagstiftning om makars förmögenhetsrättsliga förhållanden skedde detta bl. a. genom att institutet gemensam egendom (vad båda makarna förvärvat under äktenskapet genom annat fång än arv, testamente eller gåva) infördes. Tsartidens reglering hade nämligen laborerat med fullständig åtskillnad mellan makarnas förmögenheter, något som väl i våra dagars Sverige uppfattas som en progressiv linje!
Johnson redogör utförligt för experimenten i de mest skilda riktningar på äktenskaps- och arvsrättens område under sovjetstatens drygt halvsekel gamla historia. Sovjetunionen har hunnit med att vara ett av de länder där det varit lättast och svårast att få skilsmässa, där man gått från ett fullständigt avskaffande av arvsrätten till successionsrättsliga bestämmelser som åtminstone skatterättsligt framstår som betydligt gynnsammare än i Sverige. Det är egentligen märkligt, att dessa inte alltför långt tillbaka liggande erfarenheter aldrig åberopas i den reformdebatt på dessa områden som förs i vårt land.
Johnsons arbete ger en initierad och översiktlig bild av det sovjetiska rättssystemet. Den lockar också till vidare studier. Ur den synpunkten är det
synd att litteraturhänvisningar endast finns anförda efter varje kapitel. Det hade varit värdefullt med litteraturhänvisningar i fotnoter i de fall då t. ex. rättsfall diskuteras i texten.
Boken är dessutom skriven med gott humör. Johnson anför ett rättsfall i samband med redogörelsen för hur den beryktade analogiparagrafen i 1926 års strafflag utnyttjades: En man anmälde hos åklagaren att hans hustru förlupit honom med en annan man. För att kunna åtala denna "brottsliga" gärning gällde det att finna ett analogt brott — åklagaren letade i lagboken och föll tillbaka på stadgandet om "straff för olaga jakt"!
Andreas Ådahl