Rattfylleri enligt västtysk rätt

 

I sin anmälan av Hans Klette, Rattfylleribrottet (SvJT 1971 s. 122) påpekar Göran Elwin att rattfylleribrottet i svensk rätt alltid uppställts som ett beteendedelikt, i motsats till vad fallet varit beträffande de traditionella brotten, där brottsbeskrivningen av hävd tagit sikte på inträdandet av viss effekt. I detta sammanhang hänvisar han till ett stadgande i den tyska Strafgesetzbuch (§ 315 c) vilket enligt Elwin illustrerar att ett införande av farerekvisit vid rattfylleribrottet skulle leda till svårigheter i rättstillämpningen.

 

3 Samtidigt avskaffades den sedan 1699 gällande pittoreska tolkningsregeln att viss ålder uppnås vid första ögonblicket av dagen före födelsedagen. Ingen laglydig engelsman fyllde därför 18 år den dag lagen trädde i kraft. 

Hauke Lange-Fuchs 493    Härtill bör till att börja med anföras att den tyska Strafgesetzbuch innehåller inte bara det nämnda utan två stadganden beträffande rattfylleri. Enligt § 316 (Trunkenheit im Verkehr) straffas den som för motorfordon (eller annat fordon) trots att han intagit rusgivande medel och varit så påverkad att det kan antagas att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet (frihetsstraff i högst ett år eller böter). Deliktet motsvarar alltså rattfylleri i svensk rätt (jfr TBL 4 § 1 mom.). Det andra stadgandet,§ 315 c (Gefährdung des Straßenverkehrs), har samma lydelse men kräver dessutom att föraren utgör en fara för annans liv, hälsa eller egendom (frihetsstraff i högst fem år, i fall av oaktsamhet frihetsstraff i högst två åreller böter). I praxis är det alltså i det enskilda fallet alltid frågan om en"folgenlose Trunkenheitsfahrt" eller en "folgenreiche Trunkenheitsfahrt" föreligger.
    Planer på att i Tyskland införa ett formaldelikt som ordningsförseelse motsvarande rattonykterhet i svensk rätt, vilket anknyts bara till alkoholförtäringen (0,8 ‰),1 har f. ö. hittills inte haft någon framgång.
    Med syftning på § 315 c påpekar Elwin, att det av lagen följer att detfordras bevisning om att sådan fara faktiskt förelegat, uppenbarligen alltså den ovan nämnda faran för annans liv, hälsa eller egendom. Detta påstående är riktigt; § 315 c klassificeras i tysk rätt som s. k. konkret faredelikt.Det fordras att faran vållats uppsåtligen eller oaktsamt och den måste vara konkret, inte bara abstrakt. Men, fortsätter Elwin, i rättstillämpningen laborerar man dock med en presumtion delvis utan avseende på alkoholens verkningar i det enskilda fallet. "Det presumeras till att börja med att kördugligheten avtar vid 0,5—1 promille. Denna presumtion tillåter motbevisning; det är fråga om en i praxis uppställd farepresumtion." Därmed hoppar han över från ett brottsrekvisit — fara för annans liv o. s. v. — till ett annat: bristande körduglighet, d. v. s. olämplighet att föra fordon på betryggande sätt. Bådadera hör till brottsbeskrivningen och bådadera kräver subjektiv täckning. Vad Elwin säger om den i praxis uppställda farepresumtionen gäller inte brottsrekvisitet fara utan brottsrekvisitet tillstånd, d. v. s. olämplighet att föra fordon. Det måste medges att de nämnda problemen i rättstillämpningen föreligger här. Lagen själv säger inte vilka omständigheter som fordras för antagandet av bristande körduglighet. Huruvida sådan föreligger bedöms enligt den härskande uppfattningen "efter omständigheterna". Som indicier används alkoholkoncentration, alkoholförtäring, alkoholkänslighet och alkoholvana, vikt, dricketid, körsätt, uppförande före och efter deliktet m. m. Tilltagande alkoholkoncentration förminskar de övriga faktorernas vikt. Visst presumeras att kördugligheten avtar vid 0,5—1 promille, men bristande körduglighet är inte utesluten vid lägre promillehalt.3 Presumtionen att kördugligheten avtar innebär emellertid inte en bevispresumtion för att köraren är oduglig att föra fordon. Det finns alltså ingen grund för Elwins påstående, att "denna presumtion tillåter motbevisning". Är promillehalten lägre än 1,3 ‰ (s. k. relativ köroduglighet) är det inte tillåtet att antaga köroduglighet per se.

 

1 Jfr Gutachten des Bundesgesundheitsamtes "Alkohol bei Verkehrsstraftaten", Bad Godesberg 1966.2 Jfr Lackner, Das konkrete Gefährdungsdelikt im Verkehrsstrafrecht, 1967.3 Entscheidungen des Bundesgerichtshofs in Strafsachen, Band 5 S. 168 ochBand 13 S. 278. 

494 Rattfylleri enligt västtysk rättDet krävs att rätten p. g. a. andra indicier är övertygad om att köroduglighet i det enskilda fallet föreligger.4 Dock måste det beklagas att rättstilllämpningen på detta område hittills är utomordentligt oenhetlig.
    Däremot presumeras absolut köroduglighet vid 1,3 ‰, oberoende av andra indicier. Också motbevisning angående alkoholens verkningar i det enskilda fallet är irrelevant. Jag instämmer på denna punkt i Elwins uppfattning, att det är fråga om en utan stöd i lagen uppställd bevispresumtion.

Hauke Lange-Fuchs