BO LAGERGREN. Rättvisa vid taxering. Rätt och samhälle 2. Nyköping 1970. Jurist- och Samhällsvetareförbundets Förlags AB. 325 s. Kr. 29,00 + moms.

 

Boken syftar till att ge en inblick i besvärsförfarandet och processen i prövningsnämnder och skattedomstolar. Förf., som är ordförande på avdel-

 

W. Hermanson 561ning i kammarrätten, har redan tidigare dokumenterat sitt speciella intresse för och förtrogenhet med processuella frågor. Det nu föreliggande arbetet utgör ytterligare ett bevis på aktningsvärda kunskaper och en mycket vällovlig ambition att ge en bred och samtidigt lättillgänglig orientering, som kan nå fram till andra än kretsen av fackfolk eller övriga med ett speciellt intresse för beskattningsförfarandet. Innehållet är lättläst och ofta pedagogiskt väl arrangerat. Många frågor belyses med ett rikhaltigt material i form av rättsfall, motivuttalanden, exempel från JO:s ämbetsberättelser m. m. En del partier av boken har värde också för sådana som räknar sig till specialisterna.
    Boken har en brist, som förf. dock knappast kan lastas för. Genom den senaste tidens intensiva reformtakt när det gäller lagstiftning på förvaltningsrättskipningens område speglar flera avsnitt i boken bestämmelser som redan är föråldrade. Vi har således numera en lag om bl. a. skatterätt, som ersätter prövningsnämnd, och en förvaltningsprocesslag, som i allt väsentligt reglerar förfarandet i skatterätt, kammarrätt och regeringsrätten. Likaså har innehållet i kapitlet om delgivning förlorat sin aktualitet genom delgivningslagens tillkomst. Det bör dock framhållas att bokens innehåll i mångt och mycket behåller sin aktualitet. Man kan t. ex. peka på kapitlet om bevisbörda och bevisvärdering.
    Den som syftar till att ge en bred, överskådlig och lättillgänglig framställning av ett stort ämnesområde löper med nödvändighet risken att inte välja och vraka på det allra lämpligaste sättet bland det gods som han tar itu med. Enligt anmälarens mening har förf. inte lyckats fullt ut i det hänseendet. Det kan således synas egendomligt att eftertaxeringsinstitutet inte ägnas en fullständig framställning medan kammarrättens historia däremot får ta upp några sidor. Med ambitionen att famna över så mycket som möjligt inom en till formatet ganska begränsad ram följer också svårigheter att hålla balansen mellan på ena sidan kravet på åskådlighet och lättillgänglighet och på den andra sidan kravet på saklighet och precision. Det kan givetvis råda delade meningar om hur man bäst balanserar mellan de olika kraven. Enligt anmälarens uppfattning ger boken dock på en del punkter en alltför enkel och ofullständig beskrivning av verkligheten. Bl. a. från den utgångspunkten skall i det följande tas upp några speciella synpunkter.
    I vissa korta och svepande översikter över organisation och förfarandem. m. (t. ex. s. 20 f) ger förf. vissa detaljupplysningar men utelämnar andra på ett sådant sätt att framställningen blir ofullständig och delvis missvisande. Man bör givetvis ha rätt att vänta sig att läsaren tar del av hela innehållet. Anmälaren frågar sig ändå varför det på s. 21 beträffande regeringsrätten talas om prejudikatdispens men inte intressedispens och vidare sägs att förfarandet uteslutande är skriftligt och att regeringsrätten helt består av jurister, när de korrekta uppgifterna meddelas på s. 256 ff. En principiell fråga som förf. synes gå helt förbi är om, och i vilken utsträckning, personer som är ledamöter i taxeringsnämnd samtidigt bör få ingå i nästa instans.
    På åtskilliga ställen används bevisbörda på ett knappast vedertaget sätt. När det talas om att bevisbördan går över till någon borde det således ha gjorts klart att det är fråga om den s. k. falska bevisbördan, som man ju saknar något egentligt namn för i Sverige. Med ett från Eckhoff

 

36—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

562 W. Hermansonlånat uttryck skulle den falska bevisbördan kunna kallas bevisföringsbörda.Vad angår frågorna om bevisbörda och bevisning i skatteprocessen noterar anmälaren med någon förvåning att Welinders uppsats i Festskrift till Olivecrona (Stockholm 1964) "Något om bevisregler i taxeringsprocessen" inte finns med i litteraturförteckningen.
    Till ett påstående (s. 78) om att motivering inte får överklagas kan man nog foga ett frågetecken. I RÅ 1957 not. Fi 1515 var skilda verkningar förknippade med olika grunder. En alternativ grund godkändes därför, oavsett att taxeringens belopp inte yrkades ändrat.
    På tal om bestämmelsen i 86 § taxeringsförordningen, som gav prövningsnämnd möjlighet att vid prövning av besvär sätta ned taxering till lägre belopp än part hade yrkat, pekar förf. på det fallet att en skattskyldig hade klagat för sent men taxeringsintendenten inom den för honom föreskrivna tiden yrkade nedsättning med 100 kr. (s. 83). Prövningsnämnden kunde då sträcka sig ända därhän att den undanröjde taxeringen. Det bör för tydlighetens skull påpekas att detsamma gällde också om intendenten yrkade höjning av taxeringen. Intendenten befann sig alltså i samma situation som en åklagare. I princip sker ingen ändring härvidlag genom förvaltningsprocesslagen.
    På s. 90 säger förf., i anslutning till ett uttalande i prop. 1956: 150 (s. 293), att föreläggande att fullständiga besvärsskrift kan göras av varje myndighet som fordrar in ett yttrande i besvärsmål. Enligt anmälarens uppfattning tillkommer befogenheten att förplikta någon genom föreläggande bara rätten själv, i den mån annat inte har föreskrivits uttryckligen. Så t. ex. kan en taxeringsintendent bara erinra om att rätten kan komma att meddela föreläggande om den skattskyldige inte utvecklar sin talan.
    Förf. vågar (s. 97) det generella uttalandet att en taxeringsintendent skall yttra sig både över det formella och det materiella samt i princip yttra sig i sak, även om han anser att besvären av formella skäl inte bör prövas materiellt. Fast uttalandet modifieras åtskilligt i en följande mening kan förf. knappast undgå kritik. Frågan är komplicerad och allmänt hållna uttalanden fyller inte någon större funktion.
    Enligt förf:s mening torde taxeringsintendenten inte ha rätt att undanhålla prövningsnämnden material som har skaffats in, oavsett vilken uppfattning intendenten har om materialets betydelse i processen (s. 102). Det är visserligen en försiktig formulering men den förtjänar nog ändå ett frågetecken. Även om intendenten har en ganska långt gående skyldighet att verka till de skattskyldigas förmån är han dock en självständig part med därav följande befogenheter i fråga om material som han får fram. Det kan finnas lägen då han rimligen bör få underlåta att lägga fram visst material. Villigt skall dock erkännas att intendentens ställning och skyldigheter i taxeringsprocessen utgör ett intrikat ämne som i och för sig förtjänar ett närmare studium.
    På tal om prövningsnämndens processledande verksamhet påpekar förf. med rätta (s. 135) att det ofta är föremål för stor tveksamhet i vilken utsträckning prövningsnämnden själv bör föranstalta om bevisning. Frågan berörs i förarbetena till förvaltningsprocesslagen, och det finns anledning

 

1 Tvilsrisikoen (Oslo 1943) s. 17.

 

Anm. av Bo Lagergren: Rättvisa vid taxering 563att återkomma till den när skatterättskipningen nu har fått en delvis nyprofil.
    Förf. anser det vara något oegentligt att använda beteckningen vittne på personer som inte kan höras under ed eller försäkran (s. 142). Härtill kan sägas att det i den allmänna domstolsprocessen förekommer att vittnen inte kan höras under ed eller försäkran (jfr 36:13 RB). I förvaltningsprocesslagen används också termen vittne både beträffande personer som hörs under ed eller försäkran och andra som hörs upplysningsvis.
    Eftersom förf. själv anser det vara intressant för de skattskyldiga att få en inblick i prövningsnämndens handläggning av mål och ärenden (s.152), kan det vara rimligt att hans framställning kompletteras på en punkt. Det framgår nämligen inte att akterna nästan undantagslöst har brukat kontrolläsas av prövningsnämndsledamöterna före sammanträde. Arbetet härmed måste dock fördelas mellan ledamöterna. När det egentliga sammanträdet började hade varje akt därför i regel kontrollästs av tre personer, ordföranden, föredraganden och en ledamot. Förhandsläsningen torde allmänt ha ansetts utgöra ett element av stor vikt för att säkerställa effektivitet och rättssäkerhet i prövningsnämndsprocessen. Man har anledning att räkna med att den nämnda ordningen behålls i skatterätt.
    I en kommentar till ett eftertaxeringsfall (s. 214) konkluderar förf. att taxeringsintendenten inte behöver visa mer än att vissa bruttoinkomster har förelegat. Sedan får den skattskyldige i vanlig ordning utreda sina kostnader. Det påståendet synes dock alltför generellt. I åtskilliga fall är vissa utgifter så självklara att det knappast kan komma i fråga att bortse från dem, även om den skattskyldige av en eller annan anledning förhåller sig helt passiv.
    De villkor för prövningstillstånd i regeringsrätten som sammanfattas i beteckningen intressedispens (s. 263) mönstras ut inom kort. Det bör dock påpekas att en förutsättning för sådan dispens är att utgången i regeringsrätten får betydande rättsliga återverkningar utöver det föreliggande målet. Andra verkningar, t. ex. ekonomiska påfrestningar, skall inte beaktas.

W. Hermanson