INGMAR LIDBECK, GEORG NORMARK och SVEN-HUGO RYMAN. Statens tjänstemän. Kommentar till 1965 års lagstiftning. Sthlm 1970. Almqvist & Wiksell. 216 s.

 

De tre författarna Lidbeck, Normark och Ryman har alla varit engagerade i förarbetena. Lidbeck var ledare av den arbetsgrupp inom det dåvarande civildepartementet som utarbetade det sista i raden av lagförslag (SOU 1963:51). Han var senare propositionsskrivare. Normark tjänstgjorde som Lidbecks närmaste medhjälpare i arbetet på propositionen och Ryman var medlem av arbetsgruppen i civildepartementet. De tre författarna har även senare haft kontakt med lagstiftningens tillämpning, Lidbeck som ledamot av regeringsrätten, Normark som chefsjurist i avtalsverket och Ryman som vice ordförande i arbetsdomstolen.
    Det må inskjutas att statstjänstemannalagen blivit föremål för två tidigare framställningar, dels Nils Regners sammanställning av förarbetena i Nytt juridiskt arkiv II (även utgiven separat), dels JO Bertil Wennergrens "I statens tjänst", en kort översiktlig framställning med särskild ton-

 

564 Folke Schmidtvikt på frågorna om tjänsters inrättande och tillsättning och tjänstemans åligganden.
    Lidbeck—Normark—Rymans arbete benämnes kommentar till 1965 årslagstiftning. Boken svarar mot titeln såtillvida som huvuddelen upptages av en kommentar till de olika stadgandena. Arbetet innehåller emellertid också annat. Det inledes av ett kapitel "Arbetsfredslagstiftningen", som utgör en översiktlig framställning över föreningsrätten, förhandlingsrätten, kollektivavtalet och reglerna om stridsåtgärder samt om statstjänstemännens arbetsrättsliga ställning. Framställningen är enkel, åskådlig och väldokumenterad. Man kan gissa att den har Ryman som huvudförfattare och att den tillkommit i samband med Rymans uppgifter som utbildningschef för statstjänstemän.
    I de följande kommentarerna till de olika paragraferna har författarna lyckats lösa den svåra uppgiften att utlägga en lagtext som stundom är komprimerad och svårläst. Vid flera tillfällen har anmälaren haft skäl att noga studera framställningen över de grundläggande reglerna om arbetskonflikter i 15—17 §§ utan att ha några sakliga invändningar.
    Med intresse har jag tagit del av ett uttalande i anknytning till 17 §, som avser statstjänstemans rätt till neutralitet. I JO:s utlåtande den 30 december 1969 uttalas att det inte kan anses förenligt med myndighetsutövning att medverka till strejkbryteri och att arbetsgivarmyndighet därför inte kan utnyttja tjänstemän till oneutralt arbete ens om de själva föreslår det. JO:s ståndpunkt kritiseras av författarna, som säger bl. a. att det inte kan vara riktigt att de offentliga tjänstemännens organisationer i arbetsstriden skulle ha tillgång till tvångs- och maktmedel, vilka fackföreningarna på den privata arbetsmarknaden saknar och som de kunnat reda sig förutan. "Det hör till de grundläggande spelreglerna att fackföreningarna svarar för att tredje man respekterar den fackliga striden. Denna effekt når man genom att hos allmänheten vädja om stöd för arbetstagare, som sett sig nödsakade att gå i konflikt för sina fackliga intressen. Om fackföreningens aktion inte har gensvar hos allmänheten, får fackföreningen finna sig i att såväl arbetsgivare som tredje man handlar därefter."
    Anmälaren delar författarnas kritik men lägger huvudvikten främst vid ett annat argument. Neutralitet är en förmån för den enskilde tjänstemannen. Vill han inte göra anspråk på denna förmån, har myndigheten fria händer. Vi har att räkna med att JO-ämbetet ännu en gång får uttala sig i denna sak. Statstjänstemännens riksförbund har påkallat JO:s prövning av frågan huruvida SJ förfarit i strid med neutralitetsbestämmelserna genom sina direktiv om och utnyttjande av s. k. bandispositioner under konflikten i februari—mars detta år.
    Hos oss har uttalandena vid förarbetena kommit att få allt större betydelse för lagtolkningen. Den som själv varit med om att formulera uttalanden, vilka senare som led i förarbetena kommit att få en särskild tyngd, glömmer kanske ibland att han som författare av en kommentar inte längre kan göra anspråk på att tala auktoritativt. Läsaren bör få veta vad som är tillägg och förändringar och därför inte gäller för mer än författarens personliga åsikt. Vad anmälaren kunnat se går kommentaren fri från invändning även på denna punkt. En läsare kan knappast ta fel att de tre författarna i sin kritik mot JO framför personliga synpunkter.

 

Anm. av Ingmar Lidbeck m. fl.: Statens tjänstemän 565    För att summera. De tre författarna har lyckats med sin uppgift att ge en kommentar till en invecklad lagstiftning som fyller höga krav både pedagogiskt och vetenskapligt.

Folke Schmidt