Status och dom i trafikmål
Den 8 mars i år visades ett "Pejling"-program i TV med titeln "Är rättvisan blind?" I detta uppgav programledaren Herbert Söderström bl. a. att han kände till en sociologisk undersökning, som visade att i vanliga trafikmål åtalade från underklassen även för helt identiska brott dömdes till strängare straff än åtalade med högre status. De närvarande representanterna för domarkåren och justitiedepartementet verkade inte känna till undersökningen och var tämligen svarslösa. Söderström hade emellertid tillkallat undersökningens upphovsman fil. kand. Gunnar Olofsson, Lund, och denne fick därefter inför 890 000 tittare (enligt TV:s publikundersökningar) bekräfta riktigheten av undersökningens resultat.
Den undersökning det är fråga om färdigställdes år 1965 och författades som 3-betygsuppsats för fil. kand. examen i sociologi i Lund. Den är ej tryckt och den omfattar omkring 70 maskinskrivna sidor i A 4-format. Det är därför förmodligen ej alltför många som verkligen läst den, men detta har ej hindrat, att den redan innan den presenterades i TV fått en avsevärd publicitet. Mera härom i slutet av denna artikel.
Då Olofssons undersökning sålunda, trots allt, blivit ganska känd, synes det mig lämpligt att ge landets jurister en mera utförlig orientering om vad saken egentligen rör.
Hans uppsats, som har titeln Status och dom i trafikmål, bygger på en genomgång av handlingarna i de år 1962 avdömda trafikmålen vid underrätterna i Lund (rådhusrätten i Lund samt Torna och Bara häradsrätt). Undertecknad var åren 1967—1970 t.f. häradshövding i den senare domstolen, men målen från 1962 har jag ej haft någon befattning med.
Olofssons uppsats gör ej något förtroendeingivande intryck på en jurist. Eller vad sägs om följande sammanfattning av straffrättsskipningen på första sidan: "Den klassiska brottsligheten (tjuvnads-, våldsbrotten) förövas nästan uteslutande av människor med låg social status. Till denna typ är knuten en typisk sanktionsform — fängelse. De nya manschettbrotten (förskingring, skattesmitning) begås främst av personer med relativt hög status och sanktionen är här vanligen böter." I den svenska straffskalan för förskingring ingår som bekant ej böter.
Olofsson framställer sedan i uppsatsens början den tes han söker stöd för sålunda: "Personer med låg status tenderar att få högre straff än personer med hög status även för identiska brott." Han presenterar (efter Aubert) följande försök till förklaring av den väntade skillnaden:
1. Genom den aura av respektabilitet, som omger den höga statusen, kommer han inte så lätt att bli misstänkt (och a priori mera trodd, om det skulle bli förhör av).
2. Den förorättade är mindre benägen att anmäla en med hög status, liksom polisen är mera ovillig att ingripa — hans chanser att klara sig bedöms större, än vad de är för lågstatuspersoner.
3. När det gäller en person av hög status lönar det sig ofta bättre att göra upp i godo.
4. En person med hög status har lättare att skaffa sig både juridiskt bi-
stånd och trovärdiga vittnen.
5. Myndigheternas bedömning av bevisens styrka kan påverkas av statusfaktorer.
6. Domaren kan lätt komma att känna sig stå närmare en "ansedd medborgare" än en fattig och svårkommunicerbar lagöverträdare.
Olofsson framhåller emellertid att "det är alla dessa faktorer tillsammans, som åstadkommer den sociala snedvridningen, att det rör sig om detaljer på varje plan och att det vore futilt att anklaga någon av tjänstemännen för mannamån — de fungerar bara som brickor i en social process."
Vad har nu Olofsson funnit vid sin genomgång? Med hänsyn till de förväntningar inledningen av uppsatsen väcker, är det i själva verket förvånande litet.
De trafikmål, de rör sammanlagt 506 åtalade, som Olofsson granskat, omfattar till att börja med sådant som vållande till annans död, rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning, smitning från olycksplats, brott mot föreskrifter om fordons beskaffenhet, överträdande av bestämda hastighetsgränser (50, 70 km o. s. v.), underlåtenhet att stanna för huvudled, underlåten trafikförsäkring o. s. v. Undersökningen av alla dessa brott har ej givit Olofsson något stöd för hans tes och jag lämnar dem därför därhän.
Sedan återstår emellertid alla målen om vårdslöshet i trafik, vilka omfattar 286 av de 506 fallen. Olofssons undersökning av målen om vårdslöshet i trafik visar till en början ingen skillnad mellan socialgrupperna då det gäller utsikterna att bli frikänd. Han har sedan fortsatt med att undersöka om genomsnittsstraffet (medianstraffet) för de dömda skulle vara högre för lägre socialklasser än för högre. Han finner ingen sådan skillnad men förmodar att detta beror på att de undersökta brotten är av så olika slag. Han föreställer sig (det enda ställe i uppsatsen där han antyder något sådant) att de olika socialgruppernas brott kan vara av olika slag, och att detta undandöljer den skillnad han är ute efter. Han begränsar därför sin undersökning till den undergrupp av vårdslöshet i trafik, som omfattar de fall, där vårdslösheten bestått enbart i otillbörligt stor hastighet, sammanlagt 66 fall. Han framlägger följande tabell.
__________________________________________________________
Social status Dom S:a
______________________
20 dagsböter 25 dagsböter
och lägre och högre
_______________________________________________________
Överklass, övre medelklass 7 1 8
Tjänstemän, företagare, bönder 10 6 16
Skolade arbetare 13 9 22
Oskolade arbetare 11 9 20
S:a 41 25 66
_______________________________________________________
Han får som synes fram en svag tendens till högre straff, ju lägre socialgrupp den dömde har. Siffermaterialet är dock litet och tendensen är icke statistiskt signifikant ens om man använder ett så lågt krav på signifikans som 90 %.
Med statistisk signifikans menar man i detta fall, att det föreligger minst 90 % sannolikhet för att de framkomna skillnaderna ej beror på en slump utan måste ha någon annan orsak. Tabellen ovan fyller alltså ej ens detta
ringa krav för stöd åt Olofssons tes. (Det vanligen använda kravet på statistisk signifikans är annars minst 99% sannolikhet.)
Därför fortsätter Olofsson med detta resonemang: En del av de i ovanstående tabell upptagna åtalade är emellertid inblandade i krockar, varför även andra bedömningar har sin betydelse för deras dom (vem som var mest skyldig till krocken etc.) Tar man bort 28 stycken åtalade och behåller endast dem som är åtalade blott för att ha hållit för hög hastighet, och som ej är inblandade i någon krock, återstår 38 personer, vars yrken är kända. Dessa kan fördelas på nedanstående tabell. Statusgrupperna har sammanslagits till två på grund av materialets litenhet.
__________________________________________________________
Status Dom (i dagsböter)
_________________
Mindre än 20 25-30
20 dagsböter dagsböter dagsböter
_______________________________________________________
Över—medelklass 4 5 1
Arbetarklass 4 12 12
% arbetarklass i gruppen 50 % 71 % 92 %
_______________________________________________________
Trots det lilla materialet lär skillnaden här vara signifikant (signifikansnivån 95 %), vilket Olofsson visar med en invecklad statistisk beräkning.
Man måste alltså här med ganska stor sannolikhet anta någon annan orsak än den rena slumpen till den påvisade skillnaden. Olofsson kan ej tänka sig någon annan förklaring än den tes, varmed han inledde sin uppsats, och sammanfattar sitt resultat så här: "Inga skillnader finns mellan olika statusgruppers genomsnittsdomar om man håller sig till stora och relativt vagt definierade kategorier som t. ex. vårdslöshet i trafik. Går man emellertid ner till de minsta, mest exakt definierade brottskategorierna, visar det sig att personer med hög status får lägre straff än personer med låg status."
Så säker kan man nog inte vara på det. För att närmare granska hur det förhåller sig, har jag gått igenom de båda domstolarnas domböcker för 1962 och försökt få fram de av Olofsson åsyftade 38 domarna. Detta har åtminstone någorlunda lyckats mig. Det är i allmänhet fråga om s. k. singelolyckor; typfallet är att en personbil hållit för hög fart och därigenom i en kurva eller på grund av halka flugit av vägen och slagit runt några gånger eller ränt mot ett träd eller ett hus ofta med personskador som följd. Även andra varianter förekommer emellertid, t. ex. att den höga hastigheten lett till oförmåga att stanna vid ett övergångsställe för gående, där bilisten bort stanna, eller till att bilen utan att skada skett hamnat i den motgående trafiken på en motorväg (en mycket farlig situation). Ej ens Olofsson lär hävda att detta är en så enhetlig grupp att alla dessa fall av vårdslöshet i trafik egentligen bort bestraffas lika. Han utgår uppenbarligen i stället från den ej uttalade förutsättningen att inom denna grupp "arbetarklassens" brott genomsnittligt ej på något sätt kan skilja sig från "över—medelklassens", vilket i själva verket är ett helt otillåtet antagande för en sociologiskt utbildad person. Många omständigheter tyder tvärtom på att sådana skillnader kan föreligga.
En välkänd faktor i detta sammanhang är motorförarnas ålder. Jag har funnit att aritmetiska medelåldern på "över—medelklassen" i de 38 fallen
år 1962 var 31 år (medianåldern 26 år) och att motsvarande tal för "arbetarklassen" var 25 år (medianåldern 20 år).1
Att unga bilförare har högre olycksfrekvens än äldre är välkänt från både svensk och utländsk trafikförsäkring. Fenomenet har som bekant satt spår i våra trafikförsäkringsvillkor, där gränsen mellan unga förare och andra dragits vid 24 år. De ungas sämre skaderesultat beror inte bara eller ens huvudsakligen på deras bristande körvana, ty det kvarstår flera år efter det att de fått körkort, utan på deras sämre körmoral och benägenhet för överdåd. Det synes därför ej förvånande, om skillnaden mellan äldre och yngre framträder något starkare just i de fall, där huvudanmärkningen mot föraren varit för hög hastighet.
Det bör kanske anmärkas, att trafikförsäkringens statistiska underlag självfallet är oerhört mycket mera omfattande än Olofssons. Det grundar sig också nästan 100-procentigt på uppgörelser utom rätta, i vilka motorföraren företrätts av en skadereglerare i sitt eget trafikförsäkringsbolag. Vilken status han själv än har haft, lär han därför ej ha varit förhandlingsmässigt handikappad. Uppgörelserna kan därför knappast antagas vara i någon större grad utsatta för de 6 felkällor, som Olofsson med Aubert antar att domstolarnas avgöranden påverkas av. — Då man i ett trafikförsäkringsmaterial finner skillnader i skaderesultatet mellan olika grupper av bilförare brukar det inte bara vara så att antalet olyckor per försäkring är större för den sämre gruppen utan kostnaden för varje olycka är också genomsnittligt större liksom även antalet dödsolyckor och olyckor med svåra personskador.
Egentligen är det förkastligt att över huvud draga några slutsatser alls av ett så litet material som Olofssons. Skall man emellertid säga något om "vart det lutar" är det väl snarast detta: Domstolarna i Lund tycks i trafikmål vara helt opåverkade av de 6 felkällor, som Olofsson räknar upp. I en liten grupp av mål synes domstolarna visserligen ha ansett "arbetarklassens" genomsnittsförseelse ha varit något svårare än "över—medelklassens", men detta kan till fullo förklaras av att "arbetarklassen" här på grund av sin avsevärt lägre medelålder kan förväntas ha farit mera överdådigt fram än "över—medelklassen".
Hur kan det komma sig att Olofsson ramlat i den triviala sociologiska fallgrop, som jag här angivit? Det beror i varje fall inte på att han ej tagit med de åtalades ålder i sitt statistiska material, ty det har han gjort. Det beror inte heller på att han ej känt till betydelsen av förarnas ålder i olyckssammanhang, ty han nämner denna i förbigående i början av uppsatsen. Ändå förtiger han dessa data i sina tabeller och överlämnar åt en eventuellt nyfiken läsare att gå till grundmaterialet.
Då de påtalade domarna ej är flera än 38 skulle man givetvis kunnat tänka sig att gå igenom dem en och en och försöka visa att straffet alltid grundat sig på den åtalade vårdslöshetens farlighet och andra rent objektiva skäl, och att den åtalades status aldrig spelat in. Ett sådant arbete är
dock svårt att ställa upp i tabellform och jag har avstått från att göra något försök.
Såvitt avser Olofssons anmärkning mot domstolarnas verksamhet, skulle jag kunna avsluta min granskning av hans uppsats här. Han har emellertid kommit på en sak till, som gäller åklagarnas arbete, men som kanske väckt mera uppmärksamhet än hans anmärkning mot domstolarna. Om två bilar kolliderar kan åklagaren antingen åtala båda förarna, endast den ene eller ingen av dem. För att studera åklagarnas praxis i dessa frågor bör man givetvis gå till åklagarnas arkiv, vilket Olofsson ej gjort. I de fall då en krock ägt rum men endast den ene föraren åtalats framgår emellertid detta av domstolens akt och i allmänhet kan man utläsa den andre förarens yrke av akten. Detta har Olofsson gjort och fått fram följande tabell
__________________________________________________________
Part Social status efter yrke
_____________________________________________ Lantbruksarbetare + Övriga grupper S:a
industriarbetare (högre status)
______________________________________________________
Åtalad 53 65 118
Ej åtalad 37 76 113
S:a 90 141 231
______________________________________________________
Tabellens skillnader mellan arbetare och andra är statistiskt signifikanta, även om signifikansen är rätt låg (95 %).
Jag har roat mig med att av Olofssons material göra en mera åskådligtabell, där jag endast tagit med de fall där en "arbetare" krockat med en "högre status"-person, men uteslutit krockar arbetare ./. arbetare och högrestatus ./. högre status.
Då får man följande siffror
Arbetaren åtalad men ej högre statuspersonen 31 fall
Högre statuspersonen åtalad men ej arbetaren 17 fall
Det hela ser ju rätt otrevligt ut ur jämlikhetssynpunkt, och Olofsson hade kanske haft mera att hämta till stöd för sin tes om han sysslat med åklagarnas akter än med domstolarnas. Jag för min del tror i alla fall inte att den skillnad Olofsson här funnit beror på "mothåll" mot "arbetarna" från åklagarmaktens sida.
Varför Olofsson i denna del av sin undersökning bytt uttrycket "Över—medelklass" mot "Högre status" framgår ej av uppsatsen.
Någon granskning av åldersförhållandena i de nu angivna fallen har jag ej kunnat göra, men har givetvis ingen anledning att antaga annat än att "arbetarna" även här varit genomsnittligt avsevärt yngre än "högre status "personerna, vilket kan vara tillräcklig förklaring till att de förra oftare gjort sig skyldiga till den oaktsamhet, som orsakat krocken.
Som framgår av det ovanstående har jag tillåtit mig en ganska hårdhänt kritik av Olofssons uppsats. Denna har en gång använts för att skaffa honom 3 betyg i sociologi. Därefter har uppsatsen emellertid fått en publicitet, för vilken den kanske aldrig varit avsedd, och som den enligt min mening i varje fall ej tål vid. Denna publicitet beror givetvis på att uppsatsen blivit känd i kretsar, där man ej kunnat tänka sig annat än att ett arbete
av detta slag utförts med full vetenskaplig vederhäftighet. Då dess uppgivna resultat därjämte väl överensstämmer med den allmänna uppfattningen inom vissa tongivande massmediakretsar har detta "resultat" kommit att återges ej blott i TV utan också i andra oväntat seriösa sammanhang. Sålunda refereras uppsatsen helt okritiskt på en halv sida i G. och Maj-Britt Inghes kända arbete "Den ofärdiga välfärden". — I en för grundskolan avsedd bok utkommen på det statliga Utbildningsförlaget (Centerwall-Wall, Missanpassning, Arbetsområde: Lag och rätt, Studiebok) refereras den också som en undersökning "gjord vid två domstolar i Skåne". Referatet som i spatiöst tryck omfattar en hel sida är försett med en teckning av en pälsklädd "direktör" och en skiftnyckelbärande "arbetare" inför en domare och avslutas med de uppfordrande orden: Vad tycker du själv "Likhet inför lagen" ska innebära? — Åtskilliga andra exempel skulle kunna anföras. Gemensamt för dem alla är att de helt okritiskt accepterat uppsatsens påstådda resultat.
Att Olofssons uppsats vid närmare undersökning befunnits ej visa, vad den påstår sig göra, utesluter givetvis ej att mera omsorgsfullt gjorda arbeten av samma slag skulle kunna lämna överraskande och kanske obehagliga upplysningar till en domarkår, som trott sig fylla sitt kall med den yttersta omsorg. Mitt lilla bidrag till debatten vill endast visa, att kritik från sociologiskt håll ej alltid behöver vara särskilt vederhäftig, därför att den uppges grunda sig på undersökningar gjorda med vetenskaplig metodik.
Gustav Malmer