Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession
I nedanstående översikt lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen med 1971 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag medtages endast sådana ärenden som kan antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte- och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.

 

Stats- och förvaltningsrätt. Den nya enkammarriksdagen har slutligt antagit vissa av 1970 års riksdag som vilande antagna förslag till ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen. En redogörelse för ändringarna såvitt de avser en omläggning av riksdagens utskottsorganisation har tidigare lämnats i denna tidskrift (1971 s. 237). Ändringarna i tryckfrihetsförordningen har medfört bl. a. att straffbestämmelserna i förordningen beträffande skymfande av rikssymbol, brott mot trosfrid samt sårande av tukt och sedlighet har utgått. I övrigt innebär lagstiftningen bl. a. att den tidigare skyldigheten för Kungl. Maj:t att i vissa fall inhämta lagrådets yttrande över lagförslag har upphävts. Det ankommer numera på Kungl. Maj:t att bestämma vilka lagförslag lagrådet skall yttra sig över.

 

    I enlighet med tidigare beslutade riktlinjer för en partiell omorganisation av den statliga länsförvaltningen har riksdagen antagit en ny lag om skatterätt och länsrätt. Enligt lagen, som trätt i kraft den 1 juli, skall vid skatterätt handläggas i huvudsak de mål som tidigare handlagts vid prövningsnämnd. Länsrätts kompetens omfattar vissa av de målgrupper som tidigare handlagts på landskansliet, i huvudsak mål enligt barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen samt körkortsmål. Såväl skatterätt som länsrätt består av lagfaren ordförande samt nämndemän. Organisatoriskt är länsrätterna helt och skatterätterna delvis knutna till länsstyrelserna.

 

    Regler angående förfarandet hos länsrätt och skatterätt har meddelats i den förvaltningsprocesslag som riksdagen antagit samtidigt med två andra lagar av central betydelse på den offentliga förvaltningens område, nämligen lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och förvaltningslagen. Tillsammans innebär dessa lagar att rättskipningen i regeringsrätten och i kammarrätt väsentligt omorganiseras samt att allmänna förfaranderegler införes för förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter. Genom de organisatoriska ändringarna flyttas tyngdpunkten i den domstolsmässiga besvärsprövningen i förvaltningsärenden från regeringsrätten till kammarrätt. Kammarrätt får ställning av allmän förvaltningsdomstol närmast under regeringsrätten med i stort sett samma målområde som denna. I samband därmed bygges kammarrättsorganisationen ut kraftigt, bl. a. genom inrättande av en kammarrätt i Göteborg.
    För regeringsrättens del innebär den nya lagstiftningen att domstolen huvudsakligen skall fungera som prejudikatinstans. Mål, som fullföljes från kammarrätt till regeringsrätten, skall prövas av regeringsrätten bara om

 

37—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

578 Ove Lindhdenna meddelar prövningstillstånd. Sådant tillstånd skall meddelas om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att frågan prövas av regeringsrätten eller om det föreligger synnerliga skäl till sådan prövning såsom att grund för resning föreligger.
    Som en konsekvens av regeringsrättens ändrade arbetsuppgifter minskas antalet regeringsråd från f. n. 22 till högst 18. Vidare upphäves den nuvarande ordningen att regeringsrättens mål beredes i statsdepartementen och föredrages inför domstolen av tjänstemän i departementen. I stället inrättas ett eget kansli för regeringsrätten i vilket ingår särskilda föredragande fördomstolen.
    Den nya förvaltningsprocesslagen innehåller grundläggande regler om förfarandet i mål hos regeringsrätten och kammarrätt. Lagen skall som ovan nämnts också bli tillämplig hos länsrätt och skatterätt. Förvaltningslagen är avsedd att bilda grundvalen lör de olika förvaltningsmyndigheternas handläggning av sina ärenden. Lagstiftningens närmare innehåll kommer att behandlas i en särskild artikel i denna tidskrift och förbigås därför i detta sammanhang.
    Förvaltningsrättsreformen har medfört ett stort antal konsekvensändringar i olika författningar. Ändringarna går bl. a. ut på att uttryckliga bestämmelser om huruvida besvär skall anföras hos Kungl. Maj:t eller hos förvaltningsdomstol införes i olika specialförfattningar. Man överger den nuvarande tekniken att beteckna även besvär som skall prövas av regeringsrätten som besvär hos Kungl. Maj:t. I stället anges i sådant fall att besvär skall anföras hos regeringsrätten. I konsekvens härmed kommer i fortsättningen uttrycket att talan fullföljes hos Kungl. Maj:t i princip att innebära att talan skall prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Konsekvensändringarna innebär vidare att de förfaranderegler, som nu finns i olika specialförfattningar, i stor utsträckning utmönstras.
    Den här berörda nya lagstiftningen på förvaltningens område träder i kraft den 1 januari 1972 utom såvitt gäller förfarandereglerna för läns- och skatterätterna, vilka trätt i kraft samtidigt med lagen om länsrätt och skatterätt.

 

Fastighetsrätt m. m. Hyresregleringslagen har fått förlängd giltighetstid till utgången av år 1974. Samtidigt har lagen ändrats i vissa hänseenden. Sålunda har bostadslägenheter som färdigställts under åren 1958—1968 samt alla lokaler undantagits från hyresregleringen. Systemet med generella hyreshöjningar på grund av ökade omkostnader för fastighetsförvaltning har övergivits. I stället har fastslagits att ökade omkostnader — i likhet med vad som nu gäller beträffande förbättringsarbeten — skall kunna utgöra grund för höjning av lägenhets bashyra. Vidare har införts en särskild spärregel enligt vilken höjning inte får ske så, att hyran kommer att överstiga vad som med hänsyn till hyresläget för jämförliga lägenheter i orten och övriga omständigheter är skäligt. Garantierna mot oskäliga hyreshöjningar kommer således att bestå av två hyresspärrar. Den ena motsvarar hyreslagens bruksvärderegel och den andra motsvaras av hyresregleringslagens nuvarande regel att hyreshöjningar inte får tas ut utöver vad som föranledes av ökade förvaltningskostnader.
    I syfte att förenkla förfarandet och möjliggöra den mera individuella prövningen har införts en ny ordning för fastställelse eller ändring av bas-

 

Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession 579hyra. Bashyra skall kunna fastställas eller ändras genom överenskommelse mellan å ena sidan hyresvärd eller fastighetsägareförening och å andra sidan hyresgästförening. Motsvarande prövning skall som hittills kunna ske avhyresnämnd. Hyresnämnd skall dock i regel inte få ta upp ansökan av hyresvärd till prövning utan att förhandling med hyresgästorganisation har ägt rum. Om hyresvärd eller hyresgäst är missnöjd med överenskommelse som organisation har träffat, har han rätt att få överenskommelsen prövad av hyresnämnden.
    Lagändringarna träder i kraft den 1 oktober 1972. Den nya ordningen för fastställelse eller ändring av bashyra skall emellertid kunna tillämpas redan dessförinnan.

 

    Den 1 juli 1972 träder en ny bostadsrättslag i kraft. Lagen skall ersätta 1930 års lag om bostadsrättsföreningar och 1968 års lag om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt. Syftet med lagstiftningen är att förhindra uppkomsten av ekonomiskt osunda bostadsföretag, att tillförsäkra bostadsrättshavarna god insyn i föreningarnas angelägenheter och att skapa garantier för att bostadsrättshavarnas besittning av lägenheterna tryggas. Lagstiftningen skall också möjliggöra en rationell bostadskooperativ verksamhet med en hög nyproduktion av lägenheter.
    Genom den nya lagen avskaffas nuvarande möjlighet att träffa förhandsavtal om upplåtelse av bostadsrätt till bostadslägenhet. Den bostadssökande skall antas till medlem i föreningen och få bostadsrätt redan när han binder sig för lägenhet i föreningens hus. Genom en särskild föreskrift om att i regel minst två av styrelsens ledamöter skall väljas på föreningsstämma garanteras bostadsrättshavarna representation i föreningens styrelse under produktionsskedet.
    Lagen uppställer vidare kravet att ekonomisk plan för föreningens verksamhet skall ha godkänts av länsstyrelsen, innan en förening får upplåta bostadsrätt. Planen skall vara försedd med intyg av två särskilt auktoriserade personer om att den vilar på tillförlitliga grunder. Om bostadsrättshavare drabbas av väsentlig avgiftshöjning, kan han enligt den nya lagen frånträda bostadsrätten om detta inte är obilligt mot föreningen eller dess medlemmar. Han har då rätt till skälig ersättning för bostadsrätten och får bo kvar i lägenheten under viss tid. För att garantera att bostadsrättshavaren får ut ersättning som han kan vara berättigad till har föreskrivits att förening, som vill upplåta bostadsrätt innan den slutliga anskaffningskostnaden för huset har redovisats, skall ställa betryggande säkerhet för eventuell skyldighet att betala ersättning för bostadsrätten med belopp motsvarande grundavgiften. Föreningarna skall i stadgarna kunna fritt bestämma om reglering av ersättning för bostadsrätt vid överlåtelse. Den som har betalat högre ersättning än stadgarna medger kan vägras medlemskap. Någon offentlig kontroll av överlåtelseersättningarna innefattas inte i lagstiftningen.
    Bestämmelserna om bostadsrättshavares rättigheter och skyldigheter har anpassats till motsvarande regler inom hyreslagstiftningen. Äkta makes ställning har förbättrats i olika avseenden, bl. a. skall båda makarna kunna bli medlemmar i föreningen om de har en bostadsrättslägenhet tillsammans. Vidare har föreskrivits att bostadsrätt till lägenhet, som tjänar gäldenär eller hans familj som stadigvarande bostad, i regel inte skall få utmätas.
    Beträffande förfarandet vid tvister innebär lagstiftningen att tvist som av-

 

580 Ove Lindhser en föreningsrättslig fråga skall handläggas av allmän domstol. Däremot skall vissa tvister, som rör den i bostadsrätten ingående nyttjanderätten, i första hand prövas av hyresnämnd med rätt för part att klandra nämndens beslut vid fastighetsdomstol. Andra sådana tvister skall i första hand avgöras av fastighetsdomstol.
    Förening eller aktiebolag får enligt lagstiftningen inte upplåta andelsrätt med vilken följer rätt att för begränsad tid besitta eller hyra bostadslägenhet. Detsamma gäller för handelsbolag (kommanditbolag).
    Den nya lagen skall med vissa jämkningar tillämpas också på redan registrerade bostadsrättsföreningar.

 

    Genom ändringar i vattenlagen har Kungl. Maj:ts prövningsrätt i vattenmål utvidgats då fråga är om tillåtligheten av företag av betydande omfattning eller ingripande beskaffenhet. De nya bestämmelserna, som är tillämpliga på bl. a. kraftverksbyggen, vattenregleringar och företag för vattenförsörjning och vattenavledning, är avsedda att möjliggöra att allmänna planeringssynpunkter i större omfattning än tidigare anlägges vid tillståndsprövningen. Kungl. Maj:t skall enligt de nya reglerna dels kunna förordna att vissa slag av företag obligatoriskt skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, dels genom särskilt beslut kunna förbehålla sig prövningen av tillåtligheten av visst företag. Lagstiftningen innebär också att Kungl. Maj:t vid sin tillståndsprövning inte är ovillkorligt bunden av särskilda hindersbestämmelser i vattenlagen utan kan med bortseende från dem ge tillstånd till företag som är av synnerlig betydelse från allmän synpunkt.
    Ändringar har också vidtagits i fråga om vattendomstolarnas och fastighetsdomstolarnas uppgifter och organisation. Vattendomstolarna kommer härigenom att upphöra att bestå som fristående enheter; de knytes till tingsrättsorganisationen på samma sätt som fastighetsdomstolarna, dvs. vissa tingsrätter utses att vara vattendomstol. I sådan egenskap skall tingsrätten ha särskild sammansättning. Fullföljd av talan i vattenmål skall alltjämt ske hos vattenöverdomstolen. Fastighetsdomstolarna får en väsentligt utvidgad kompetens. Utöver miljöskyddsmål samt mål om fastighetsbildning, arrende och hyra, vilka enligt tidigare fattade beslut har överförts eller skall överföras till fastighetsdomstolarna, skall dessa handlägga dels sådana mål som för närvarande ankommer på ägodelningsrätt och expropriationsdomstol, dels vissa mål som nu prövas av allmän domstol men står fastighetsbildnings- och expropriationsmålen nära, dels slutligen vissa med arrende och hyresmålen närbesläktade mål. Genom dessa ändringar avskaffas de nuvarande ägodelningsrätterna och expropriationsdomstolarna.
    Lagstiftningen innebär slutligen att lagen om fastighetsdomstol ändras så att bestämmelserna om fastighetsdomstols sammansättning och domförhet något jämkas samt att det blir möjligt att utse flera fastighetsdomstolar församma område men med olika behörighet.
    I detta avsnitt berörda ändringar träder i kraft den 1 januari 1972.

 

    I syfte att stärka rennäringen för att därigenom bevara den samiska kulturen har 1928 års renbeteslag ersatts med en ny lag i ämnet, rennäringslagen. Lagen har trätt i kraft.

 

Privaträtt i övrigt. Väsentligen i syfte att ge underlag för en bättre avvägning än hittills mellan konsument- och företagarintressen vid ut-

 

Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession 581formningen av kontraktsformulär som användes på konsumtionsmarknaden i olika branscher har riksdagen antagit en lag om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor. Den nya lagen gäller i fråga om försäljning från näringsidkare till konsument av vara eller tjänst för enskilt bruk, liksom också beträffande upplåtelse av nyttjanderätt till lösöre. Undantag har gjorts för sådan verksamhet som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen. Lagens centrala bestämmelse utgöres av en generalklausul, vilken ger möjlighet att förbjuda företagare att använda kontraktsvillkor som med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter måste anses otillbörligt mot konsumenten. Förbudet skall i regel förenas med vite. De myndigheter som anförtrotts tillämpningen av den nya lagstiftningen är konsumentombudsmannen och marknadsrådet. Konsumentombudsmannen skall övervaka marknaden och ta upp överläggningar med företrädare för näringsidkare samt föra det allmännas talan inför marknadsrådet, som skall vara enda instans i ärenden enligt lagen. Frågor om utdömande av vite handlägges dock av allmän domstol. Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli, har föranlett vissa följdändringar i lagen om marknadsråd m. m.

 

    Såsom ett led i det reformarbete som pågår för att stärka konsumenternas rättsskydd har vidare antagits en ny lag om hemförsäljning m. m. Syftet med lagstiftningen är att eliminera verkningarna av att köparen vid hemförsäljning befinner sig i ett psykologiskt underläge gentemot talföra och påträngande försäljare samt saknar möjlighet att jämföra pris, kvalitetoch service i fråga om konkurrerande produkter på det sätt som han kan göra vid besök i varuhus eller i flera med varandra konkurrerande butiker. Konsument ges möjlighet att frånträda vissa köp eller s. k. abonnemangsavtal, som har ingåtts i hans bostad eller under andra likartade förhållanden, genom att inom en vecka — "ångerveckan" — skriftligen meddela säljaren att han frånträder avtalet. Lagen gäller vid yrkesmässig försäljning av lös egendom för enskilt bruk under förutsättning att köparen avger eller antar anbud vid sammanträffande med säljaren eller dennes ombud i köparens bostad eller i övrigt på annan plats än säljarens eller ombudets fasta försäljningsställe. Under motsvarande förutsättningar gäller lagen också i fråga om vissa avtal varigenom en näringsidkare åtar sig att fortlöpande tillhandagå en konsument med tjänster. Om ett köpeavtal ingås och fullgöres på ömse sidor vid sammanträffandet, är lagen inte tillämplig. För att köparen skall få kännedom om sin rätt att frånträda avtalet, skall säljaren vid sammanträffandet lämna honom underrättelse om hans rättigheter enligt lagens bestämmelser. Underrättelsen skall lämnas och kvitteras på fastställt formulär. Iakttas inte dessa bestämmelser blir konsumenten över huvud taget inte bunden av sin beställning. Om köparen har frånträtt avtalet, skall i princip vardera parten lämna tillbaka vad han har mottagit. Har säljaren inte hämtat godset inom tre månader, tillfaller det köparen utan kostnad.
    Lagen innehåller också en bestämmelse som slår fast att köpare, som lämnat anbud till ombud för säljaren, normalt har rätt att utgå från att ett antagande svar från säljaren avser det av ombudet mottagna anbudet. Det betyder bl. a. att, även om det vid sidan av en skriftlig beställning har förekommit muntliga utfästelser från ombudets sida, säljaren blir bunden av dessa om han inte i sitt svar uttryckligen anger att svaret inte omfattar ut-

 

582 Ove Lindhfästelserna eller det uppenbart framgår av omständigheterna att svaret inte överensstämmer med köparens anbud. Den rätt ombudet sålunda har att mottaga även muntliga anbud från köparen kan inte begränsas av säljaren genom klausul i ordersedel eller på annat sätt. Lagen har trätt i kraft den 1 juli.

 

    I sammanhanget kan även nämnas att riksdagen antagit en ny livsmedelslag som tillsammans med tillämpningsföreskrifter fr. o. m. den 1 januari 1972 skall ersätta 1951 års livsmedelsstadga. Lagens väsentliga syfte är att på olika sätt tillgodose konsumenternas intressen.

 

    Genom en växtförädlarrättslag har de svenska växtförädlarna givits privaträttsligt skydd för sina produkter på det sätt att växtförädlare eller hans rättsinnehavare erhållit möjlighet att genom registrering förvärva ensamrätt att yrkesmässigt framställa och marknadsföra förökningsmaterial av växtsorter samt i vissa fall också att yrkesmässigt använda sorten för framställning av förökningsmaterial av annan sort. Ensamrätten kan under vissa förutsättningar inskränkas genom tvångslicens. Som registreringsmyndighet har inrättats ett nytt organ, statens växtsortnämnd. Förutsättning för registrering är att växtsorten skiljer sig från annan sort som blivit känd föredagen för registreringsansökningen samt att den är likformig och beständig. Lagen, som också gjort det möjligt för vårt land att tillträda en internationell konvention i ämnet, har trätt i kraft den 1 juli.

 

Straffrätt. Mot bakgrund av de allvarliga säkerhetsproblem som de s. k. flygplanskapningarna har skapat för den civila luftfarten har riksdagen godkänt en konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg. Samtidigt har i nära anslutning till konventionens bestämmelser gjorts vissa ändringar i brottsbalken. Sålunda har ett särskilt stadgande om straff för kapning av luftfartyg införts genom tillägg av en ny paragraf, 5 a §, i 13 kap. BrB. Enligt stadgandet skall den som ombord på luftfartyg medelst olaga tvång bemäktigar sig fartyget eller ingriper i dess manövrering dömas till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är grovt, till fängelse mellan ett och tio år. Lagstiftningen innefattar också sådan ändring i bestämmelserna om svensk domstols behörighet att svensk domstol liksom ifråga om folkrättsbrott givits domsrätt beträffande kapning av luftfartyg, oavsett var och av vem brottet har begåtts. Lagstiftningen har trätt i kraft.

 

    Med verkan från den 1 januari 1972 har beslutats en genomgripande reform av påföljdssystemet i fråga om överträdelser av skatte- och avgiftsförfattningar. Syftet är bl. a. att genom en ny typ av avgifter, s. k. skatte- eller avgiftstillägg och förseningsavgift, som beslutas i administrativ ordning, åstadkomma effektivare och jämnare rättstillämpning. Allvarligare fall av överträdelser skall emellertid handläggas i hittillsvarande ordning och således komma under allmän domstols prövning. För sådana fall har beslutats en väsentlig straffskärpning. Reformen omfattar flertalet skatter och allmänna avgifter i egentlig mening samt arbetsgivaravgifterna till socialförsäkringens finansiering. Tullar samt skatter och avgifter som tas ut vid import beröres emellertid inte av reformen.
    Skattetillägg eller avgiftstillägg påföres enligt den nya lagstiftningen när någon lämnat oriktigt skriftligt meddelande till myndighet och detta skulle

 

Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession 583kunna leda till för lågt beskattningsmässigt resultat respektive för låg arbetsgivaravgift. Förseningsavgift tas ut vid försummelse att i rätt tid avge deklaration eller arbetsgivaruppgift. Skattetilläggets storlek är i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten 50 procent samt i fråga om de indirekta skatterna och arbetsgivaravgifterna 20 procent av det skatte- eller avgiftsbelopp som skulle ha undandragits genom det oriktiga meddelandet. Förseningsavgiften är i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten 1 procent av den högsta beskattningsbara inkomsten och 0,3 procent av den beskattningsbara förmögenheten till den del den överstiger skattefritt belopp samt i fråga om arbetsgivaravgifterna 5 procent av den fastställda slutliga avgiften. Avgiften är maximerad till 300 kronor eller, i de fall då deklaration eller arbetsgivaruppgift inte har avgetts trots anmaning, 600 kronor. Förseningsavgiften i fråga om de indirekta skatterna är enligt den nya ordningen 100 kronor, i vissa fall 200 kronor. Möjlighet till befrielse från avgifter av nu nämnt slag föreligger under vissa omständigheter, t. ex. vid ursäktlighet på grund av ålder, sjukdom eller bristande erfarenhet.
    I fråga om de straffrättsliga påföljderna är de centrala straffbestämmelserna samlade i en särskild lag, skattebrottslagen, som ersätter den nuvarande skattestrafflagen och vissa straffbestämmelser i andra skatte- och avgiftsförfattningar. Det centrala uppsåtliga skattebrottet benämnes skattebedrägeri och motsvarar närmast det nuvarande falskdeklarationsbrottet. Den brottsliga gärningen har konstruerats som ett effektbrott efter mönster avdet allmänna bedrägeribrottet i brottsbalken. Brottet anses fullbordat först när gärningen medfört att straff eller avgift har påförts med för lågt belopp eller tillgodoräknats med för högt belopp. En nyhet är att passivitetsbrott jämställes med uppsåtligt skattebrott som förövats genom aktivt handlande. Straffet för skattebedrägeri har fastställts till fängelse i högst två år. Vid grovt skattebedrägeri är maximistraffet fängelse i högst sex år, och i ringa fall, varvid brottet benämnes skatteförseelse, är straffet böter. Om gärningen avslöjas innan beslut om skattepåföring har skett eller bort ske, dömes för försök till skattebedrägeri enligt allmänna bestämmelser i brottsbalken. Oaktsamhetsbrottet i skattestrafflagen, vårdslös deklaration, motsvaras i den nya lagen närmast av brottet vårdslös skatteuppgift. Straffbarhet förutsätter emellertid att gärningen rör betydande belopp; åtskilliga försummelser som nu föranleder judiciella påföljder kommer således enligt den nya lagstiftningen endast att föranleda administrativa sanktioner. Straffet för vårdslös skatteuppgift är böter eller fängelse i högst två år.
    Arbetsgivare, som lämnar oriktig uppgift om innehållen källskatt till uppbördsmyndighet eller underlåter att lämna uppgift om innehållen skatt, skall under vissa förutsättningar bestraffas för uppbördsbrott. Straffet för det uppsåtliga brottet, som kallas oredlig uppbördsredovisning, är fängelse i högst ett år. Vid grov oaktsamhet från gärningsmannens sida blir straffet böter eller fängelse i högst sex månader. Övriga brott mot uppbördsreglerna skall liksom hittills bestraffas enligt särskilda bestämmelser i uppbördsförordningen m. fl. författningar. Slutligen innehåller den nya skattebrottslagen en straffbestämmelse för det fall att någon åsidosätter bokföringsskyldighet eller annan särskilt föreskriven räkenskapsskyldighet och därigenom föranleder att myndighets kontrollverksamhet beträffande skatt eller avgift allvarligt försvåras. Brottet kallas försvårande av skattekontroll och bestraffas med böter eller fängelse i högst två år.

 

584 Ove Lindh    Mot bakgrund av såväl den senaste tidens oroväckande stegring av antalet våldsbrott i allmänhet som de speciella terrordåd med internationell anknytning som begåtts här i riket i samband med utövandet av en för oss främmande politisk aktivitet har i vapenförordningen och förordningen om explosiva varor straffskalorna skärpts i fråga om olaga innehav av vapen och explosiva varor. Normalstraffet för dessa brott har bestämts till fängelse med ett straffmaximum av två år. En mildare straffskala, böter eller fängelse i högst sex månader, gäller då brottet är ringa. Straffskärpningenhar skapat möjlighet för domstolarna att besluta om förvisning av utlänning som befinnes skyldig till olaga innehav av vapen eller explosiva varor. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli.

 

Lagstiftning om internationella sanktioner. Lagen om vissa sanktioner mot Rhodesia, den s. k. Rhodesialagen, som år 1969 antogs som ett provisorium för att möjliggöra genomförandet av vissa utav FN:s säkerhetsråd beslutade sanktioner mot Rhodesia och som sedermera förlängts, har upphävts och ersatts av en permanent lag om vissa internationella sanktioner. Den nya lagen, gemenligen kallad FN-lagen, är avsedd att utgöra grundvalen för en tillämpning från svensk sida av resolutioner om icke-militära sanktioner som antas av säkerhetsrådet. Den är av fullmaktskaraktär och ger Kungl. Maj:t befogenhet att förbjuda vissa särskilt angivna förfaranden i den mån det påkallas av ett bindande beslut eller en rekommendation av säkerhetsrådet. Kungl. Maj:ts förordnande om tillämpning av lagen skall inom viss tid underställas riksdagens prövning. Lagen har trätt i kraft.

 

Processrätt. Som ett led i det pågående reformarbetet rörande det allmänna domstolsväsendet har med verkan från den 1 juli vidtagits åtskilliga ändringar i rättegångsbalken. Ändringarna, som framför allt har avseende på överrättsprocessen, innebär bl. a. en väsentlig begränsning i rätten att fullfölja talan från hovrätt till högsta domstolen (HD). I princip har sålunda HD fått ställning av prejudikatinstans, och möjligheterna till ändringsdispens, intressedispens och allmän dispens har avskaffats. Vid sidan av prejudikatfallen får talan fullföljas bara när det föreligger synnerliga skäl att saken prövas av HD. Lagändringarna innebär vidare att den tidigare skyldigheten att vid fullföljd till HD nedsätta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning har avskaffats samt att rätten till fullföljd icke längre är beroende av värdet av vad parten tappat i hovrätten eller av den påföljd han ådömts. Ökade möjligheter har givits hovrätt och HD att avgöra mål på handlingarna. För de lägre instanserna har också möjligheterna att meddela mellandom avsevärt vidgats. Vidare har reglerna skärpts i fråga om rätten att i hovrätt åberopa nytt processmaterial. En närmare redogörelse för lagändringarna lämnas i SvJT 1971s. 587.
    Som en konsekvens av de nya fullföljdsreglerna har lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring ändrats så att antalet ledamöter i HD successivt minskas från nuvarande högst 27 till högst 22. De nya bestämmelserna har också föranlett att den särskilda besvärsordningen för dispaschmål avskaffats genom ändring i 343 § sjölagen. Talan mot tingsrätts avgörande i dispaschmål får alltså föras genom besvär i hovrätt i van-

 

Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession 585lig ordning. För prövning i HD krävs dispens enligt de nya reglerna om prövningstillstånd.

 

    Rättegångsbalken har vidare ändrats i fråga om åklagarens rätt att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken. Ändringen innebär framför allt att den begränsning som ligger i att det skall vara uppenbart att annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas har utgått. Åklagaren har sålunda givits rätt att underlåta åtal om det kan antagas att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej finnes påkallad från allmän synpunkt. Även de särskilda möjligheterna att besluta om åtalsunderlåtelse för ungdomar under 18 år enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare har vidgats; åtal skall kunna underlåtas även om något formellt beslut om ingripande enligt barnavårdslagen inte meddelats, förutsatt att den unge rent faktiskt har blivit föremål för hjälp och stödåtgärd från barnavårdsnämnds sida och det med skäl kan antagas att härigenom vidtagits vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.
    I samma lag har också gjorts den ändringen att vårdnadshavare som höres i rättegång i brottmål tillagts rätt till ersättning och förskott enligt vad som gäller för vittnen. Ersättningen skall gäldas av statsverket.

 

    I syfte att undanröja hittills rådande oklarhet rörande spörsmålen i vad mån en borgenär är berättigad till ersättning för utomrättsliga kravåtgärder (inkassokostnader) och hur dylika ersättningsfrågor skall handläggas har ändringar vidtagits i 18 kap. rättegångsbalken och i lagsökningslagen. Härigenom har inkassokostnad jämställts med rättegångskostnad samt öppnats möjlighet för borgenär att begära betalningsföreläggande för fordran som avser inkassoåtgärd. Ändringarna har också medfört att i mål om betalningsföreläggande liksom i lagsökningsmål och i vanliga tvistemål rörande fordran frågan om ersättning för inkassokostnad blir prövad samtidigt med frågan om kostnaderna i målet. Härigenom undviker man anhängiggörande av ny process med krav om ersättning för inkassokostnad efter det att fråga om huvudfordringen och rättegångskostnaderna avgjorts. Tvekan behöver heller inte längre råda om att krav som avser ersättning för enbart inkassokostnader ej behöver föras i ordinär civilprocess utan kan handläggas enligt reglerna om betalningsföreläggande. Genom lagstiftningen har Kungl. Maj:t bemyndigats att i särskild kungörelse utfärda bestämmelser om vad som skall anses som ersättningsgill inkassoåtgärd och om ersättningens storlek. I kungörelsen bindes även kostnadsersättningen i mål om betalningsföreläggande till en särskild taxa. Ändringarna har trätt i kraft den 1 juli.

 

Giltighetstiden för 1969 års lag om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. har förlängts till utgången av juni 1972.

 

Utsökningsrätt. Framför allt i syfte att anpassa lagstiftningen om fastighetsexekution till de nya bestämmelserna om panträtt i jordabalken har beslutats en genomgripande reform på fastighetsexekutionens område. Utöver anpassningen till JB innefattar lagstiftningen betydande nyheter i syfte att skapa en modern effektiv lagstiftning om fastighetsexekution. I redaktionellt avseende innebär lagstiftningen att de regler om försäljning av

 

586 Ove Lindhutmätt fast egendom som nu finns i utsökningslagen brytes ut och får motsvarigheter i en särskild lag om exekutiv försäljning av fast egendom. I utsökningslagen kommer, såvitt gäller fast egendom, att stå kvar övriga regler om exekutionen såsom regler om utmätning och fördelning av under exekution inflytande medel samt fullföljdsregler.
    En betydande nyhet i lagstiftningen är att utmätt fastighet skall, när detta framstår som ändamålsenligt, kunna säljas under hand. Avsikten är att man på det sättet i mindre komplicerade fall skall kunna uppnå bättre försäljningsresultat och smidigare avveckling än vid försäljning på auktion.
    Beträffande försäljning på auktion innebär lagstiftningen nya regler som syftar till att bereda dem som har nyttjanderätt till fastigheten ökat skydd. Lagstiftningen innefattar också nya regler om försäljning av fast egendom till vilken gäldenären helt eller delvis bara har villkorlig äganderätt. Också för det fallet att andel i fastighet har utmätts ges nya regler. Mot bakgrunden av jordabalkens regler har de nuvarande reglerna om försäljning av gemensamt intecknade fastigheter ändrats och systematiserats.
    Ändringarna i utsökningslagen avser i första hand bestämmelserna om fast egendom men berör också reglerna om lös egendom. Den nya panträttskonstruktionen i jordabalken har nödvändiggjort ändrade regler om utmätning av ägarhypotek i fast egendom. De regler om tvångsförvaltning av fast egendom som nu finns i utsökningslagen upphäves.
    De nya exekutionsreglerna har föranlett följdändringar i bl. a. konkurslagen. I denna lag har i sammanhanget också gjorts följdändringar till den nya förmånsrättslagen. Även vissa nya regler om konkursförvaltares åligganden vid exekutiv försäljning av fast egendom som hör till konkursbo har tillkommit. I sammanhanget har också gjorts vissa justeringar i jordabalken samt i bl. a. lagsökningslagen, rättegångsbalken och ackordslagen.
    Den nya lagstiftningen är avsedd att i sin helhet träda i kraft samtidigt med jordabalken, d. v. s. den 1 januari 1972.

 

Arbetsrätt. I syfte att förbättra förutsättningarna för framgångsrika avtalsförhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden antog riksdagenden 11 mars med omedelbar verkan en lag om förnyad giltighet av vissa kollektivavtal. Lagen, som var konstruerad som en fullmaktslag med begränsad giltighetstid, gav Kungl. Maj:t möjlighet att i konflikt om arbetstagares anställnings- eller arbetsvillkor, vari vidtagits stridsåtgärder som hotade väsentliga medborgarintressen, förlänga de kollektivavtal som senast gällde mellan parterna i konflikten. Förordnandet kunde avse en tid av högst sex veckor.

 

    Mot bakgrund av de växande svårigheter som möter den äldre arbetskraften har antagits två lagar som båda har till syfte att förbättra sysselsättningsmöjligheterna för sådan arbetskraft. Den ena lagen, lagen om anställningsskydd för vissa arbetstagare, föreskriver att arbetstagare, som fyllt 45 år och varit anställd hos arbetsgivaren minst 24 månader under de tre senaste åren före uppsägningen, skall åtnjuta uppsägningstid, varierande mellan två och sex månader beroende på vederbörandes ålder. Lagen innehåller vidare bestämmelser om löneförmåner under uppsägningstid och permitteringstid av viss längd även som regler om företrädesrätt till återanställning. Den andra lagen, lagen om vissa åtgärder för att främja sysselsätt-

 

Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags vårsession 587ning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden, ger arbetsmarknadsmyndigheterna och de fackliga organisationerna möjligheter att påverka arbetsgivarna att vidta åtgärder för att främja sysselsättningen av äldre arbetskraft. Bestämmelserna härom innefattar ett system med uppgiftsskyldighet, samrådsförfarande, utfärdande av anvisningar och i sista hand förordnande om arbetsförmedlingstvång. Båda lagarna har trätt i kraft.

 

    I den av förra årets riksdag antagna lagen om statlig lönegaranti har gjorts den ändringen att maximibeloppet för varje arbetstagare vid betalning enligt garantin höjts från tre till fyra basbelopp. Ändringen har trätt i kraft.

 

 

Socialrätt. Genom ändringar i bl. a. lagen om yrkesskadeförsäkring har beslutats nya grunder för yrkesskadeförsäkringens finansiering. Ändringarna innebär att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, som hittills finansierats enligt traditionell kapitaltäckningsmetod, i fortsättningen skall finansieras enligt fördelningsmetod. Avgifterna för ett visst år skall alltså — i likhet med vad som gäller för ATP — i princip förslå till de löpande utgifterna för försäkringar för samma år. Den nuvarande riskgraderingen av premierna ersättes av en för alla arbetsgivare enhetlig procentsats. Försäkringsavgiften avses bli omprövad i regel vart femte år. Det nya finansieringssystemet införes den 1 januari 1972. I samma lagstiftningsärende har fattats beslut om att arbetarskyddet skall tillföras ökade resurser genom en särskild arbetarskyddsavgift som skall tas ut av arbetsgivarna i anslutning till yrkesskadeförsäkringsavgiften. Bestämmelsen härom har införts i en särskild lag om arbetarskyddsavgift. Även denna avgift införes den 1 januari 1972.

 

    Förordningen om erkända arbetslöshetskassor har ändrats på det sätt att två nya klasser, en på 55 kronor och en på 60 kronor, har införts inom arbetslöshetsförsäkringen. Ändringen träder i kraft vid nästa försäkringsårsskifte, d. v. s. den 1 september 1971.

 

    Nya regler har införts i fråga om ersättning från den allmänna försäkringen för resekostnader i samband med sjukvård. Bestämmelserna innebär att resor i samband med konvalescentvård och sjukgymnastisk behandling m. m. blivit ersättningsberättigade. Vidare har vidtagits jämkningar i vissa regler om avgiftsplikten till sjukförsäkringen och följdändringar till den vidgade förtidspensioneringen. Lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli, har föranlett ändringar i lagen om allmän försäkring, sjukreseförordningen och lagen om pensionstillskott.

Ove Lindh