Nya bestämmelser om fullföljd av talan till högsta domstolen m. m.

 

Från och med den 1 juli i år har möjligheterna att få mål prövade i högsta domstolen minskat kraftigt. Samtidigt trädde flera andra författningsändringar i kraft, vilka berör processen vid de allmänna domstolarna. De nya bestämmelserna har intagits i SFS 1971: 218—223. Lagändringarna bygger på Kungl. Maj:ts prop. 1971: 45. I det följande skall de viktigaste nyheterna kommenteras.

 

588 Gerhard WikrénFullföljd av talan till HD
Den mest betydelsefulla nyheten är att möjligheterna att få prövningstillstånd minskas. Ändringsdispens kommer inte längre att kunna meddelas och inte heller intressedispens eller allmän dispens. HD:s prövning inskränks i huvudsak till de mål, i vilka prejudikatintresse föreligger. Det har ansetts fullt tillräckligt ur rättssäkerhetssynpunkt att talan får prövas i två instanser. Den garanti som kan sägas ligga i att också HD får pröva målen har ansetts uppvägas av de nackdelar i form av bl. a. tidsåtgång och höga kostnader som följer med en prövning i tre instanser.
    Prövningstillstånd kan först och främst erhållas, om prejudikatintresse föreligger i målet. Det krävs inte som för närvarande att "synnerliga skäl" föreligger. Prejudikatdispens får meddelas så snart det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att talan prövas av HD. Antalet prejudicerande avgöranden avses bli större än nu.
    I första hand blir prejudikatdispens möjlig när prejudikat saknas. Sådan dispens kan också meddelas, när tidigare avgöranden visserligen föreligger, men praxis är vacklande och därför behöver förstärkas. Om äldre prejudikat finns, men HD finner anledning att ändra sin praxis, kan HD också meddela prejudikatdispens. HD:s rättsledande verksamhet skall utövas enbart genom prejudikatbildning och sålunda inte genom ändring av hovrättsdomar som avviker från gällande praxis.
    Vid sidan av prejudikatfallen skall talan få fullföljas endast när det finns synnerliga skäl, t. ex. att resning skulle kunna beviljas om domen vunnit laga kraft eller att domen då skulle kunna undanröjas på grund av domvilla eller att utgången i hovrätten uppenbart beror på grovt förbiseende eller grovt misstag. Dispensmöjligheterna i resnings- och domvillofallen motiveras delvis av praktiska skäl. Det skulle nämligen innebära en onödig omgång att först avvakta att domen vinner laga kraft för att därefter söka resning. Vid bedömningen av frågan om dispens skall resnings- och domvillogrunderna tillämpas på samma sätt som när prövningen gäller lagakraftvunna avgöranden. Med grovt förbiseende eller grovt misstag åsyftas sådant som avser sakmaterialet. Som exempel kan nämnas en felaktig beräkning i ett expropriationsmål, som lett till betydande förlust för part. Processuella felaktigheter beaktas däremot endast om de utgör domvilla. Det är uppenbarligen ytterligt sällsynta fall som åsyftas. De nämnda dispensanledningarna utgör exemplifieringar i lagtexten av innebörden i kravet på synnerliga skäl. I motiven nämns ett annat exempel, nämligen att den rättstillämpning som ligger till grund för hovrättens dom uppenbart strider mot klar och entydig praxis. I övrigt ankommer det på HD att närmare ange i vilka fall sådana synnerliga skäl föreligger att dispens får ges. De fall som därvid kan komma i fråga måste vara av samma extraordinära natur som de förut angivna fallen.
    Om prövningstillstånd meddelas i ett av två eller flera likartade mål, som samtidigt föreligger till bedömande i HD, får prövningstillstånd meddelas också i övriga mål.
    Med de nya fullföljdsbestämmelserna blir det av största vikt för klaganden att han i fullföljdsinlagan uttryckligen anger vad det är för särskilda förhållanden som enligt hans mening motiverar dispens. Det räcker inte att klaganden med en allmän fras anknyter till de i RB angivna dispensgrunderna. I så fall löper han betydande risk att inte få prövningstillstånd.

 

Nya bestämmelser om fullföljd av talan 589HD skall visserligen ex officio beakta allvarligare rättegångsfel och pröva om skäl föreligger för prejudikatdispens, men någon skyldighet att därutöver efterforska om dispensanledning förekommer finns inte. Därtill kommer att dispensföredragningen inför HD i fortsättningen kan antas i stor utsträckning bli begränsad till innehållet i dom och fullföljdsinlagor.
    För närvarande gäller prövningstillstånd hela den fullföljda domen, förutsatt att parten för talan mot hela domen. Det kan emellertid hända att det finns dispensskäl beträffande en begränsad fråga men inte i fråga om domen i övrigt. Därför har nu möjlighet införts att begränsa prövningstillstånd att gälla viss del av dom eller beslut. I första hand kommer i fråga den grupp av fall där den principiellt intressanta delen av målet kan prövas utan att HD:s domslut påverkar hovrättens domslut i den kvarstående delen. Som exempel kan nämnas att dispens meddelas i ett av flera kumulerade tvistemål, i skadeståndsdelen i ett brottmål, i en underhållsfråga i ett familjemål eller i fråga om rättegångskostnad. En annan grupp är brottmålen, där prövningstillstånd kan begränsas till en eller flera åtalspunkter, medan hovrättens sakerförklaring i fråga om de övriga står fast. Dispens meddelas i sådant fall beträffande de aktuella åtalspunkterna jämte påföljdsfrågan. Begränsning kan också ske till enbart påföljdsfrågan. En tredje grupp avser tvistemål, där flera föreliggande omständigheter var för sig är av omedelbar betydelse för utgången. Sådan del av målet skall, som berörs längre fram, under vissa förutsättningar kunna avgöras för sig genom mellandom. På motsvarande sätt har det ansetts i vissa lägen kunna vara lämpligt att begränsa prövningstillstånd till en eller flera omedelbart relevanta omständigheter. Även i andra fall än de nu nämnda kan begränsning av prövningstillstånd tänkas.
    När prövningstillstånd begränsas till del av målet blir det i vissa fall möjligt att vilandeförklara frågan om prövningstillstånd i fråga om målets återstående delar i avbidan på utgången av prövningen i den dispenserade delen. Som exempel kan anges följande: I ett kravmål har gjorts invändning dels om preskription, dels om betalning. Hovrätten har ogillat preskriptionsinvändningen. Oavsett utgången i övrigt i målet i hovrätten kan HD vid fullföljd begränsa prövningstillståndet till frågan huruvida preskription skett eller ej, om det endast är i detta avseende, som målet har prejudikatintresse. Frågan om dispens i målets övriga delar förklaras därvid vilande. Kommer nu HD till samma bedömning som hovrätten, uppkommer aldrig frågan om utvidgning av dispensen. Blir det däremot så att HD godtar preskriptionsinvändningen, kommer saken i ett annat läge. Har hovrättens dom gått emot svaranden, måste den ju upphävas eftersom HD fann att fordringen var preskriberad. Genom att frågan om prövningstillstånd i återstoden av målet har hållits svävande kan den dömande avdelningen utvidga det ursprungliga, begränsade prövningstillståndet till att avse målet i dess helhet och meddela dom i hela målet. Utvidgningen kan ske när som helst under målets handläggning. Av naturliga skäl fattas beslutet vanligen först sedan prövningen i den dispenserade delen de facto avslutats.
    Samtidigt med de nu angivna nyheterna inträder vissa andra praktiskt viktiga förändringar. Revisibilisreglerna och bestämmelserna om nedsättningsskyldighet avskaffas. Detta medför att fullföljdshänvisningarna kommer att förenklas i mycket hög grad. I samband med begränsningen av fullföljdsmöjligheterna ändras 3 § 1 mom. i arbetsordningen för rikets hov-

 

590 Gerhard Wikrénrätter så att inslaget av ordinarie domare vid måls avgörande i hovrätt blir större än vad för närvarande krävs.

 

Nya omständigheter eller bevis i hovrätt. Processledning
För närvarande gäller att part inte i hovrätt får åberopa nya omständigheter eller bevis, om han hade kunnat åberopa dem i underrätten och det kan antas att han underlåtit detta i otillbörligt syfte eller av grov vårdslöshet. Regeln torde sällan eller aldrig tillämpas beroende på bl. a. bevisbördans placering och kravet på grov vårdslöshet.
    I fortsättningen kommer att gälla att part får i hovrätten åberopa nya omständigheter eller bevis endast om han gör sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa omständigheten eller beviset vid underrätten eller om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas. Bevisbördan kommer alltså att ligga på den part som först i hovrätten för fram visst processmaterial. Underlåtenhet att vid underrätten föra in allt relevant material medför i framtiden påtaglig risk för att materialet avvisas i hovrätten. Detta gäller även när uppsåt eller grov vårdslöshet inte föreligger. Även annan vårdslöshet kan få denna verkan. Partens handlande får i huvudsak bedömas utifrån hans förutsättningar att bedöma processläget. Giltig ursäkt får anses föreligga bl. a. om det nya materialet har blivit bekant först efter handläggningen i underrätt, trots att parten i god tid före huvudförhandlingen gjort rimliga undersökningar, eller om parten efter noggranna och väl grundade processekonomiska överväganden har åberopat den av flera tänkbara grunder eller invändningar som han bedömde sannolikt skulle leda till framgång, men detta inte blev fallet. Också när parten inte redan i första instans har insett betydelsen av en omständighet eller ett bevis kan han anses ha haft giltig ursäkt. Att bedömningen sker utifrån partens förutsättningar innebär att förekomsten av biträdeshjälp spelar stor roll.
    Vad som förut sagts tar sikte främst på de dispositiva tvistemålen. I brottmål föreligger inga begränsningar och för de indispositiva tvistemålens del medför officialprincipen, att bestämmelser av detta slag får underordnad betydelse.
    Ett strikt iakttagande av principen om avvisning då giltig ursäkt saknas skulle kunna tvinga hovrätten till avgöranden som framstår som materiellt mindre tillfredsställande. Som förut nämnts får hovrätten därför möjlighet att underlåta avvisning även om giltig ursäkt inte visats, om det av annan särskild anledning bör tillåtas att omständigheten eller beviset åberopas.
    Om omfattande processmaterial tas upp först i hovrätten, bryter man mot instansordningens princip. Särskilt allvarligt är detta när fullföljdsrätten till HD begränsas. Processmaterialet blir då prövat bara en gång. I propositionen sägs därför, att det i sådana lägen ofta kan vara lämpligt att hovrätten återförvisar målet till underrätten för förnyad handläggning. Vidare erinras i propositionen om att part, som utan giltig ursäkt först i hovrätten åberopar processmaterial som han hade kunnat åberopa i underrätten, kan åläggas att ersätta motparten de rättegångskostnader som denne vållats, oavsett hur kostnaderna i övrigt skall fördelas. Departementschefen uttalar i den delen att domstolarna bör vara mindre restriktiva med kostnadssanktioner än med avvisning av processmaterial.
    De nya bestämmelserna kräver noggrann planering av processföringen i

 

Nya bestämmelser om fullföljd av talan 591underrätt för att risken för rättsförlust skall undvikas. För att underlätta detta har i 42 kap. 8 § RB förts in en regel som betonar domarens materiella processledning. Där sägs att rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Sakligt sett är det inte fråga om någon nyordning. En uttrycklig regel om processledning vid förberedelsen har emellertid ansetts värdefull mot bakgrunden av den tidigare berörda avvisningsbestämmelsen. Det blir i fortsättningen särskilt viktigt att rätten tillsammans med parter och ombud är verksam på ett sådant sätt, att avvisning av processmaterial eller återförvisning av mål inte i onödan behöver tillgripas. Med en uttrycklig regel har domaren ett starkare stöd för sitt agerande än han har haft med den nuvarande analogiska tillämpningen av bestämmelsen i 43 kap. 4 § RB om processledning vid huvudförhandling.

 

Mellandom
Det har hittills inte varit möjligt att meddela mellandom i fråga om ett av flera alternativa yrkanden eller en av flera alternativa invändningar. I ett mål om klander av testamente åberopar käranden exempelvis alternativt formfel, bristande bevakning och bristande testationsförmåga. I ett fordringsmål kan svaranden tänkas alternativt invända att fordran är preskriberad och att fordran är betald. Särskilt när förstahandsgrunden eller någon av invändningarna skulle ha kunnat avgöras till liten kostnad medan övriga grunder eller invändningar kräver dyr och tidskrävande utredning har det framstått som en brist att mellandom inte har kunnat meddelas.
    I fortsättningen blir mellandom tillåten i de nämnda fallen. När det beträffande samma käromål föreligger flera omständigheter som var för sig är av omedelbar betydelse för utgången, skall nämligen sådan del av målet få avgöras för sig. Mellandom får bara meddelas på parts begäran. Motparts bestridande får det ske bara om synnerliga skäl föreligger. Bestämmelserna återfinns i 17 kap. 5 § RB.
    Det är emellertid inte meningen att mellandom skall meddelas i alla de fall då det är möjligt. Endast då man genom mellandom gör processekonomiska eller andra vinster bör sådan dom meddelas. Som förutsättning för mellandom anges därför i lagtexten att det är lämpligt med hänsyn till utredningen. Främst är detta fallet då utredningen är olika i olika delar av målet och särskilt då den del av målet som prövas särskilt inte fordrar någon kostsam utredning, medan målet i övrigt skulle fordra hörande av många vittnen eller sakkunniga eller i övrigt kräva dyr utredning.
    Mellandom blir inte möjlig i fråga om bevisfakta. Det blir alltså inte möjligt att meddela mellandom beträffande frågan om exempelvis en urkunds äkthet. Det blir inte heller möjligt att genom mellandom tolka en avtalsklausul, när det inte är fråga om tillåten fastställelsetalan. Vad som avses är följande. Frågan om ett rättsförhållandes, t. ex. arrende- eller hyresförhållandes, bestånd kan omedelbart följa av en viss tolkning av avtalet. I sådana fall är fastställelsetalan möjlig. Mellandom kan då meddelas redan enligt gällande bestämmelser. Det kan emellertid också vara så, att avtalstolkningen bara leder ett steg på vägen mot ett avgörande samtidigt som den av parterna betraktas som så avgörande, att förlikning omedelbart skulle komma till stånd, om rätten avgav en viss förklaring om avtalsklausulens

 

592 Nya bestämmelser om fullföljd av talaninnehåll. I detta fall kan mellandom inte meddelas. Det skulle nämligen föra för långt att låta domstolarna avge fristående förklaringar angående innebörden av gällande rätt i en viss situation. Deras uppgift är begränsad till att avgöra mål.
    Bestämmelserna om mellandom är givetvis tillämpliga i alla instanser. Har underrätt meddelat mellandom, kan hovrätt pröva målet endast i den delen, även om det fullföljs i sin helhet.
    Meddelas mellandom skall målet i övrigt liksom nu kunna förklaras vilande. Detta bör regelmässigt ske. När mellandomen — eventuellt efter fullföljd — vunnit laga kraft, har rätten att fortsätta handläggningen. Har målet avgjorts genom mellandomen återstår bara för rätten att yttra sig i kostnadsfrågan och i övrigt skilja målet från sig. I andra fall fortsätter handläggningen av målet i övriga delar. I den fortsatta handläggningen är domstolen bunden av mellandomen.

 

Måls avgörande utan huvudförhandling i hovrätt och HD
Möjligheterna till skriftligt avgörande i hovrätt vidgas i två praktiskt mycket betydelsefulla avseenden. Båda gäller tvistemålen. För det första ersätts värdegränsen i 50 kap. 21 § 2 st. RB, 1 500 kronor, med basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, för närvarande 6 900 kronor. För denna grupp av mål, som endast rör pengar eller sådant som kan skattas i pengar, gäller i övrigt också i fortsättningen att skriftlig handläggning blir möjlig så snart inte båda parterna begärt huvudförhandling.
    För det andra vidgas den i 21 § 3 st. RB angivna möjligheten att på båda parternas begäran avgöra mål utan huvudförhandling till att avse, förutom rättstillämpningsfallen, alla dispositiva mål. En förutsättning är också i fortsättningen, att hovrätten finner uppenbart att huvudförhandling inte behövs. Åtskilliga underhållsmål i vilka tvisteföremålet inte ryms inom basbeloppet kan med stöd av denna regel handläggas skriftligen. Bestämmelsen är också tillämplig i fråga om underhåll till barn. Skriftlig handläggning kan ofta vara att föredra när någon muntlig bevisning inte skall tas upp i hovrätt. Det kommer i stor utsträckning an på parter och ombud om bestämmelserna skall komma till användning i den utsträckning som är sakligt befogad.
    För HD:s del blir ändringarna större än för hovrätterna. Möjligheterna till skriftligt avgörande i HD har ju varit mycket mer begränsade. I framtiden blir i allt väsentligt samma bestämmelser gällande i HD som i hovrätt.

 

Övergångsbestämmelser
Som nämnts inledningsvis trädde bestämmelserna i tillämpning den 1 juli 1971. Äldre bestämmelser gäller dock fortfarande dels i fråga om åberopande i hovrätt av nya omständigheter eller bevis i tvistemål, i vilket talan väckts före ikraftträdandet, dels i fråga om fullföljd av talan mot hovrättsdom eller beslut som meddelats före ikraftträdandet.

 

Gerhard Wikrén