Juridiska frågor vid Nordiska rådets 19:e session

 

Nordiska rådets nittonde session — som hölls i Köpenhamn den 13—18 februari 1971 — stod i skuggan av de händelser under våren 1970, som ledde till att det vidgade ekonomiska samarbetet i Nordekplanens form icke kunde realiseras. Med denna plan var till viss del sammanvävd tanken att upprätta ett nordiskt ministerråd såsom beslutsinstans. Trots att utarbetade förslag om ett sådant ministerråd förelåg helt separat, kom dessa förslag att till en början dela Nordeks öde.
    De nordiska länderna deltar i globalt och regionalt samarbete i olika internationella organisationer, i vilka ett ministerråd ingår såsom organisationens högsta instans. Här kan nämnas FN, vars generalförsamling är en sammankomst av nationella regeringsdelegationer, och Europarådet. OECD har på samma sätt ett ministerråd i toppen. På det nordiska planet har märkligt nog intill nu ett motsvarande organ saknats. Nordiskt regeringssamarbete har i stället försiggått vid formlösa sammanträden med deltagande av fler eller färre regeringsmedlemmar från olika länder.
    I samband med rådssessionens öppnande den 13 februari 1971 undertecknade statsministrarna det redan vid rådets föregående session färdigställda förslaget till avtal om reviderade bestämmelser angående det nordiska samarbetets organisation. Som bekant regleras det nordiska samarbetet generellt sett av den s. k. Helsingforsöverenskommelsen om nordiskt samarbete av 1962. Denna har hittills innehållit blott några ytterst kortfattade regler om samarbetsorganen. Detta avsnitt utbytes nu mot utförliga regler, som dels ersätter den tidigare stadgan för Nordiska rådet, dels instituerar ett nordiskt ministerråd. Traktaten om ändringar i Helsingforsöverenskommelsen i angivna delar har sedermera under våren 1971 ratificerats i alla fem parlamenten, och de nya bestämmelserna har därefter trätt i kraft från och med den 1 juli 1971.
    Några av de mer allmänna spörsmål som behandlades vid sessionen gällde just det blivande ministerrådets verksamhet. Bland annat antogs en rekommendation (nr 13/1971) som redovisade det mandat, som Nordiska rådet ville att regeringarna skulle ge ministerrådet med avseende å samarbetet inom det ekonomiska området. I detta sammanhang är också att beakta att rådet rekommenderade regeringarna att ställa redan existerande samnordiska institutioner, varav det finns åtskilliga bl. a. för utbildning och för forskning, under ministerrådets överhöghet (nr 29/1971).
    Som en konsekvens av de nya reglerna rörande Nordiska rådet i Helsingforsöverenskommelsen antog rådet också en ny arbetsordning för sig självt med en organisation som anpassats till de något förändrade verksamhetsformerna. Av intresse är särskilt att rådet nu får ett gemensamt presidiesekretariat som kommer att handha de gemensamma sekretariatsfunktionerna i rådet. Det har förlagts till Stockholm och kommer att i starten omfatta ett tiotal heltidsanställda.
    Då de organisatoriska frågorna beröres, bör också nämnas det nordiska kulturavtal, vartill förslag framlades för rådet i anledning av en rekommen-

 

38—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

594 Gustat Petréndation från 1970. Avtalet blev tillstyrkt av rådet och har numera ratificerats av flertalet nordiska parlament. I detta avtal, som beräknas träda i kraft vid årsskiftet 1971/72, ges Nordiska ministerrådet vidsträckta beslutsuppgifter inom ramen för det kulturella samarbetet.
    Till rådssessionen hade Nordiska organisationskommittén, en av statsministrarna och rådets presidium gemensamt tillsatt kommitté, framlagt ett betänkande om tjänstemannarätt för nordiskt anställd personal (NU 1970: 15). I detta föreslogs bl. a. att de nordiska länderna skulle ingå en överenskommelse, vari de åtog sig vissa förpliktelser gentemot nordiskt anställda tjänstemän, t. ex. beträffande tillgodoräknande av nordisk anställning vid anställning i nationell tjänst. Rättsförhållandet mellan de nordiska institutionerna och deras anställda förutsättes skola regleras genom kontrakt mellan varje institution och den anställde. Anställningsförhållandena blir sålunda privaträttsligt normerade. Regeringarna anmodades av rådet i en rekommendation att reglera personalens ställning vid gemensamma nordiska institutioner i enlighet med organisationskommitténs förslag, dock med beaktande av inkomna anmärkningar (nr 28/1971).
    Ett uppmärksammat inslag under sessionen utgjorde den aktuella krisen i det nordiska lagstiftningssamarbetet. Den uppmärksammades särskilt i debatten om äktenskapslagstiftningen och har blivit föremål för särskild behandling i SvJT 1971 s. 385 ff. Samma problem kom upp i debatten om marknadsförings- och konsumentlagstiftningen. Rådet har ännu icke slutfört sin behandling av dessa båda lagstiftningskomplex. Det blir därför anledning att senare återkomma till dessa ämnesområden.
    Inom civilrätten är att anteckna att tanken på en samlad skadeståndsrättslig lagstiftning, som länge behandlats i rådet, inte vann någon anslutning. Tidigare försök att nå fram till en enhetlig nordisk skadeståndslag har inte lett till resultat. På åtskilliga delområden har man dock kunnat samordna lagstiftningen, även om någon egentlig harmonisering ej visat sig möjlig. Juridiska utskottet fann det vara en oöverkomlig uppgift att skapa en enhetlig lagstiftning för hela skadeståndsområdet. Utskottet ansåg det därför inte realistiskt att försöka utarbeta en allmän nordisk skadeståndslag vid nuvarande tidpunkt. Man bör enligt utskottet nöja sig med att lösa partiella lagstiftningsuppgifter. Över huvud väntar man på vad den sociologiska undersökning om skadeståndets samhälleliga betydelse, som planerats men som ännu inte kommit till utförande, kan komma att ge, innan några större reformer inom skadeståndsrätten aktualiseras.
    Vad gäller arbetsrätten kan antecknas att rådet antog en rekommendation om ett enhetligt lönegarantisystem vid konkurs (nr 30/1971). Utgångspunkt var det svenska systemet, enligt vilket löntagare med hjälp av en statlig garanti tillförsäkras att utfå sina innestående lönekrav även hos en arbetsgivare som gått i konkurs.
    Under lång tid har rådet varit upptaget av spörsmålet om skydd för privatlivets helgd. Ända sedan 1966 har saken varit anhängig i rådet. Ett medlemsförslag väcktes då som syftade till att man skulle generellt i positiv form avgränsa den personliga sfär, i vilken den enskilde medborgaren ej skall behöva tåla intrång. Denna linje har som bekant inte följts i Sverige, där integritetsskyddskommittén i stället gett sig in på en kasuistiskt präglad lagstiftning av straffrättslig natur med kriminalisering t. ex. av vissa former av avlyssning. Liknande förslag med straff för otillbörlig användning av bil-

 

Juridiska frågor vid Nordiska rådets 19:e session 595der väntas. Om man i stället valt formen att ge positivt skydd för vissa personliga värden, hade sanktionssystemet fått byggas på skadeståndet, vilket gjort ordningen mer flexibel.
    Resultatet av arbetet i Nordiska rådet blev att regeringarna rekommenderades att fortsätta samarbetet för att få till stånd ett effektivt skydd för privatlivets helgd på de områden, där detta nu ej är skyddat i tillräcklig omfattning (se rek. nr 27/1971). Vidare pekar rådet i rekommendationen på två särskilda områden som kräver uppmärksamhet. Dels gäller det att skydda individen mot otillbörlig eller förvanskad användning av dataregistrerade upplysningar, dels måste möjligheten undersökas att få till stånd bestämmelser reglerande radions och TV:s återgivande av upptaget material, så att kränkning av de medverkandes personlighet förhindras. Dessa två brännande aktuella områden kräver en snabb särbehandling.
    Några ämnen med anknytning till straffrätt och kriminologi förekom också vid sessionen.
    I anledning av ett av Sveriges regering väckt regeringsförslag om ett utvidgat kriminologiskt samarbete rekommenderades regeringarna att aktivisera sitt samarbete på detta fält (nr 32/1971). Vad som åsyftades var en allmän utbyggnad av det kriminologiska samarbetet såsom föreslagits från svensk sida och av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi. Ett utbyggt samarbete förutsätter dock en väl utvecklad nationell verksamhet. Därför måste nationella forskningsinstitutioner etableras, verkande i ändamålsenliga arbetsformer och med tillräckliga resurser. På ett sådant underlag kan en nordisk planläggning därefter företas.
    Av lättförklarliga skäl trängde sig också narkotikafrågan på. Rådet önskade få till stånd en harmonisering av den nordiska narkotikalagstiftningen men framför allt en likformig tillämpning av lagreglerna. I en utförlig rådsdebatt framfördes rätt skarp kritik särskilt från norskt håll mot en alltför släpphänt tillämpning av reglerna i Danmark. Rekommendationen till regeringarna (nr 8/1971) gick ut på ett intensifierat samarbete för narkotikabrottslighetens bekämpande med en likartad tillämpning av narkotikalagarna som främsta hjälpmedel.
    På grund av senaste tidens flygkapningar upptogs även denna fråga, och rådet rekommenderade regeringarna att snarast ratificera Haag-konventionen av 1970 mot flygkaperi och att verka för att andra stater snarast möjligt ratificerar konventionen (nr 17/1971). I detta sammanhang kan nämnas att rådet uttalat sig för ett ovillkorligt förbud mot att civilt överljudsflyg flyger över land på sådant sätt att ljudknallarna når ner till marken (nr 16/1971).
    Av intresse ur straffrättslig synpunkt var också att, som svar på en fråga, svenske justitieministern meddelade, att inom kort företrädare för regeringarna skulle inleda överläggningar för att undersöka möjligheterna för en harmonisering av lagstiftningen rörande trafikonykterhet.
    Från den allmänna förvaltningsrätten kan antecknas att offentlighetsprincipen var uppe till diskussion. Någon rekommendation antogs dock icke i ämnet, eftersom under förslagets behandling Danmark antagit en lag den 10 juni 1970 och Norge en lag den 19 juni 1970 om handlings offentlighet och man kunde förutsätta att Island skulle följa efter. Därmed skulle i samtliga fem nordiska länder offentlighetsgrundsatsen ha vunnit tillämpning. Även i ett annat sammanhang kom offentlighetsgrundsatsen in, nämligen i

 

596 Juridiska frågor vid Nordiska rådets 19:e sessionen rekommendation (nr 11/1971) som gällde samnordiska arkiv. Rådet begärde i denna enhetliga regler för arkiverade handlingars offentlighet i alla länderna.
    Från miljövårdssektorn inom den offentliga rätten kan nämnas rådets önskemål i en rekommendation om enhetliga bestämmelser angående behandlingen av engångsglas (nr 22/1971). På denna punkt har utvecklingen fått olika förlopp i de nordiska länderna. I Sverige har man som bekant inte velat ingripa med lagstiftning mot engångsglas, medan däremot fullmaktslagar i sådant syfte antagits i flera av våra grannländer. Nu rekommenderades regeringarna att tillämpa enhetliga principer på detta område. Rådet underströk betydelsen av enhetliga regler för varuutbytet mellan länderna.
    Ett ämne som spänner över många lagstiftningsområden gäller införandet av SI-systemet vid samma tidpunkt i alla nordiska länderna, varom rådet framförde krav i en rekommendation (nr 12/1971). Det är här fråga om ett internationellt antaget måttsystem, vilket täcker alla tänkbara mått angivelser. Det bygger på 7 olika enheter som kan kombineras på skilda sätt och därigenom täcker allt mätbart. Rådet ville nu i sin rekommendation att man i all lagstiftning i Norden skall samtidigt och på en gång genomföra dessa måttangivelser (nr 12/1971). Reformen torde fordra ett relativt stort antal lagändringar i alla länderna.
    En folkrättslig frågeställning av intresse berördes i sammanhang med rekommendationen om flygkapning. Rådet rekommenderade nämligen i detta sammanhang regeringarna att verka för att få till stånd en snabbare procedur för ratifikation av konventioner på luftfartens område. Bakom detta krav ligger helt enkelt tanken att övergå till en ordning liknande den som tillämpas på åtskilliga andra håll, nämligen att internationella avtal, beslutade av en organisation av stater, skall bli bindande gentemot medlemsländerna, om dessa inte uttryckligen protesterar mot den ifrågavarande överenskommelsen. Huruvida denna metod, som tillämpas exempelvis inom postunionen, också är möjlig att använda vad gäller flygföreskrifter återstår att se.
    Slutligen kan nämnas att den sedan länge utredda frågan om ett nordiskt institut för komparativ rätt nu kommit så långt att ett betänkande föreligger (NU 1970: 17). Betänkandet, som är föremål för regeringarnas behandling, kan komma att rätt snabbt föra till resultat.

Gustaf Petrén