Domarkonferens om "Justiz und Öffentlichkeit". I Otzenhausen i Saar hölls 20—22.5.1971 en av det hessiska domarförbundet anordnad konferens under temat "Justiz und Öffentlichkeit". I konferensen deltog ett trettiotal domare från Tyskland, fyra franska, två danska och en svensk domare samt några tyska journalister och åklagare. Konferensen avsåg inte — som man på grund av ordalydelsen närmast skulle vara benägen att tro — rättegångarna och offentligheten utan i stället hur man skall få rättsväsendet och domarna att inte stå avskilda från och främmande för samhällslivet i övrigt. Detta framgår även av rubrikerna till några av de särskilda överläggningsämnena vid konferensen, t. ex. "Das Richterbild aus der Sicht des Gerichtsreporters", "Die Rechtsfremdheit des Bürgers — Zufall oder politische Absicht?", "Justiz —Randerscheinung der Gesellschaft?".
    De tyska domarna är visserligen självständiga och oavsättliga men konferensen gav likväl ett starkt intryck av att man inom den tyska domarkåren hyser farhågor för att på något sätt överflyglas av förvaltningen. Domarna i Tyskland spelar tydligen inte den roll i samhällslivet, som de med hänsyn till sin ställning anser sig böra inta. Flertalet förblir i sitt elfenbenstorn och befattar sig inte med politik och samhällsdebatt. Vid konferensen hävdade en ledande tysk domare, presidenten i Oberlandesgericht i Braunschweig, Rudolf Wassermann, att domarna skall ta ställning i samhällsdebatten även i sina domar och där och i tidningar kritisera lagar och förhållanden, som de anser böra ändras. Dessa synpunkter vann i stort sett allmän anslutning bland de tyska domarna vid konferensen men det var dock tydligt, att detta inte var den förhärskande meningen i den tyska domarkåren. Att så inte är fallet, belyses i någon mån av det förhållandet, att av det hessiska domarförbundets drygt 800 medlemmar endast ett ringa antal deltog i konferensen, ehuru denna var öppen för alla medlemmar och inte kostade något utöver resan till konferensplatsen. Förbundet bjöd sålunda alla deltagare på kost och logi i vad som närmast är att förlikna med en svensk folkhögskola men med det något mer pretentiösa namnet Europäische Akademie Otzenhausen.
    För en svensk domare var det svårt att få den rätta förståelsen för synpunkten att en domare skall ha en särställning i samhället på grund av sitt yrke. För oss är det numera självfallet, att domarna liksom andra samhällsmedlemmar skall ha de förmåner och rättigheter de på grund av sina arbetsuppgifter och sin utbildning är förtjänta av, och att man i samhällsfrågor, där domarna på grund av sin yrkesutövning har särskild erfarenhet, tar erforderlig hänsyn till deras synpunkter.
    Det främlingskap i förhållande till rättsväsendet, som man från tysk sida

 

598 Nordiskt och internationelltklagade över, har otvivelaktigt sin motsvarighet i Sverige. Det är möjligt, att det inte är lika utbrett här som i Tyskland men det förefaller dock —trots vårt demokratiska samhällsskick och den stigande folkbildningen — vara i tilltagande. Detta torde väl i främsta rummet bero på det alltmer invecklade samhällsmaskineriet med mångfalden lagar och författningar, som svårligen kan behärskas av andra än specialister. Detta främlingskap kan och har nog redan lett till minskat förtroende för domstolarna och är svårt att råda bot på. Det starka stöd för tilltron till domstolarna, som nämndemannainstitutionen tidigare utgjort, har kanske inte helt vittrat sönder men är uppenbarligen inte tillräckligt. Ökad insyn i domstolarnas arbete genom bättre kontakt med massmedia var en väg som anvisades på konferensen men man var också ense om att bättre kontakt förutsätter större sakkunskap hos de journalister som sysslar med rättsliga frågor. Dessa journalister borde också, enligt vad som hävdades från tysk sida, ha en mera självständig ställning, bl. a. för att kunna värja sig från krav från utgivarsidan på säljande sensationsjournalistik. I detta sammanhang kan nämnas, att några större tyska domstolar utsett en av domarna att vara förbindelseman med pressen. Förbindelsemannen kan själv svara på journalisternas frågor eller också hänvisa till den som sitter inne med närmare kunskap. Han skall självmant lämna pressen upplysningar om rättegångar, som kan vara av allmänt intresse, och lämna beriktigande av missvisande uppgifter. På journalisthåll var man dock inte så förtjust i denna ordning, som ansågs försena journalisternas arbete och ibland försvåra kontakten med den det verkligen gällde.

Johan Björling