Utredning om konsumtionskrediter. Statsrådet Lidbom har fått bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning angående den rättsliga regleringen av avbetalningsköp och andra former av konsumtionskredit (se SvJT 1971 s. 605).
    I direktiven till utredningen erinras om att det under de senaste åren har tagits en rad initiativ till lagstiftning för att stärka konsumenternas skydd. Ett område där behovet av sådant skydd gör sig starkt gällande är avbetalningshandeln. Karakteristiskt för utvecklingen på konsumtionskreditmarknaden är att det har blivit allt vanligare att det inte är säljaren själv utan ett i förhållande till denne fristående företag som står för krediten till köparen. Som exempel nämns s. k. låneköps- och kreditkortssystem. Det trepartsförhållande mellan köpare, säljare och kreditgivare som uppkommer i dessa situationer kan medföra rättsliga komplikationer och få konsekvenser som ter sig stötande från den enskildes synpunkt. De nya formerna för konsumtions-

 

kredit motiverar en utredning med sikte på att förstärka konsumentens ställning. Mycket talar för att det behövs en särskild lag om konsumtionskredit.
    Utredningsarbetet skall också omfatta en översyn av lagen om avbetalningsköp. I direktiven pekas på några punkter där lagändringar kan ifrågasättas. Bl. a. hänvisas till det i betänkandet Konsumtionskrediter i Sverige (SOU 1966:42) framlagda förslaget att den handling som upprättas vid avbetalningsköp skall innehålla uppgift om kreditkostnaden, uttryckt som effektiv ränta för år räknat. De sakkunniga bör ta upp denna fråga till förnyat övervägande. De bör också förutsättningslöst pröva frågan om införande av bestämmelser som närmare reglerar avbetalningsvillkoren, exempelvis föreskrifter om minsta kontantinsats och om skydd mot oskäligt höga kreditkostnader. De sakkunniga bör vidare överväga om de regler i lagen som tar sikte på det fall att köparen inte fullgör sina skyldigheter enligt avtalet ger denne tillfredsställande skydd. Härvid finns anledning att rent allmänt ompröva säljarens rätt att i särskild ordning återta godset vid försummelser från köparens sida. Återtaganderätten utgör i många fall ett utomordentligt starkt påtryckningsmedel som säljaren kan använda för att understödja krav på betalning. Även om de sakkunniga kommer till att återtaganderätten i princip bör behållas kan det finnas anledning att begränsa den genom att skärpa förutsättningarna för återtagande samt att ändra de gällande reglerna om avräkning mellan säljare och köpare.
    En annan fråga som de sakkunniga bör uppmärksamma är bruket av växlar och andra löpande fordringshandlingar i samband med kreditköp samt förfarandet att transportera säljarens rättigheter enligt kontraktet på annan. Det kan ifrågasättas att införa förbud mot användning av löpande fordringshandlingar i samband med konsumentkreditköp samt regler om ogiltighet av avtalsklausuler som innebär att köparens rätt till invändningar mot den som övertar säljarens rättigheter enligt kontraktet begränsas.
    De sakkunniga får anledning att samarbeta med köplagssakkunniga, som f. n. är sysselsatta med att utarbeta särskilda regler om konsumentköp. Utredningsarbetet skall bedrivas i nordiskt samarbete. A. K.