Exporträtt 4. HILDING EEK. Svensk eller främmande lag? PER OLOF BOLDING och HANS STENBERG. Affärstvister och skiljedom. Sthlm 1970. Exportföreningens Serviceaktiebolag, Förlaget. 284 s. Inb. kr. 65,00.

 

Exportföreningens serie handböcker i exporträtt (se SvJT 1968 s. 637 och 1969 s. 865) har hunnit fram till sin fjärde volym. Innehållet är det ovan rubricerade, och utöver de angivna förff. har Bo G. Sandström medverkat med en framställning om skiljeförfarandet med part i öststat.
    Vid uppläggningen av denna serie handböcker måste det ha varit ett betydande problem att finna en framställningsform, som möjliggör att meddela stoffet till affärsmän och andra intresserade utan särskild juridisk underbyggnad, samtidigt som detta stoff till sin natur onekligen är krävande. Den nya volymen ger vid läsningen intrycket, att detta problem bemästrats särdeles lyckligt. Resonemangen bör vara genomträngliga inte bara för yrkesjurister. En rad goda praktiska råd meddelas under framställningens gång och åtskilliga av de lämnade svaren är öppna i den meningen att de är allmänt hållna och kompletterade med en uppmaning att i konkreta tvistefrågor söka juridisk hjälp. Ett fylligt sakregister och en utförlig dokumentation i form av bilagor med konventionstexter, lagtexter och andra regler för skiljeförfaranden samt anvisningar på ytterligare litteratur förhöjer den praktiska användbarheten. Jag föreställer mig att boken just med hänsyn härtill är särskilt väl ägnad att användas i ekonomutbildningen och i fortbildningskurser i exporträtt för praktiskt verksamma.
    Eeks förmåga att på ett starkt begränsat utrymme (s. 15—90) ge en levande och intresseväckande bild av ett så dogmatiskt färgat område som den internationella privaträttens är beundransvärd. Just genom sin

 

anpassning till affärslivets behov av information gör avsnittet ett modernt och allmänt tilltalande intryck.
    Ofta nog framställs rättegång i Sverige som något alltid i och för sig önskvärt och eftersträvansvärt. Borta bra men hemma bäst — något av denna grundsyn finns nog också här (s. 19 ff.). Men i praktiken är det bästa arrangemanget ej sällan att möta den utländske motparten på hans egen hemmaplan, förutsatt att motparten där har egendom och att en dom mot honom kan verkställas där. Även denna realistiska syn på "valet avslagfält" avspeglas i framställningen (s. 22 överst, s. 23). I internationella affärer får den rådgivande juristen inte vara så begränsad i sin överblick över olika rättsordningar och så räddhågad, att han vid valet okritiskt faller tillbaka på sitt eget land. Lättja i detta avseende kan förorsaka obehagliga överraskningar, samtidigt som ett skickligt forumval kan vara halva framgången. Det är viktigt att läsarnas ögon öppnas för sådana perspektiv.
    Vid behandlingen av problemet forumval contra tvingande nationella rättsregler utvecklar Eek (s. 49—50) en lära om motsatsen mellan fria och dirigerade kontrakt: "Det bästa greppet på det nu behandlade problemet når man förmodligen inte genom att söka skolastiskt gruppera rättsregler i 'tvingande' och 'absoluta' [dvs. tvingande av en högre dignitet] utan genom att fästa vikten vid avtalstyperna och de rättsområden inom vilka de rör sig. Vanliga kommersiella avtal — om köp, licenser, i stort sett även agentförhållanden, transporter, transportförsäkring, krediter, remburs — är att betrakta som 'fria' avtal där parterna enligt de flesta rättsordningar kan överenskomma bland annat om tillämplig lag. Andra avtal kan anges som 'dirigerade'; med denna beteckning avses avtal på vissa rättsområden, vilkas innehåll helt eller delvis dirigeras av lagstiftaren. När detta skett begränsas avtalsfriheten och lagreglerna kan misstänkas ha en 'absolut' karaktär." Denna lära synes närmast vara inspirerad av den som framställs i Landos gradualavhandling (Kontraktstatuttet, Kbhvn 1962), och den väckte redan när den lanserades där åtskilligt motstånd. En del invändningar utvecklar Gomard i UfR 1963 B s. 99. Den tid som gått sedan dess tycks mig inte ha gjort läran mera övertygande. Redan det att hänföra en sådan avtalstyp som transportavtalet till de fria kontrakten, trots att sådana avtal är genomsyrade av en ovanligt stor mängd tvingande rättsregler bl. a. om transportörens minimiansvar, inbjuder till missförstånd. Ett skäl till att partshänvisningar faktiskt godtas i så stor utsträckning på detta område måste rimligen vara, att det tvingande minimiansvaret är grundat på internationella konventioner med oftast betydande geografisk omfattning och att det därför ofta inte förändras genom att parterna genom avtal underkastar sig ett annat lands rättsordning än den som skulle tillämpats, om intet avtal hade träffats i frågan. Mängden av nationella tvingande rättsregler tycks därför inte vara ensamt avgörande vid klassificeringen av en avtalstyp. Läran döljer i själva verket de bakomliggande rättspolitiska realiteterna. Säkerligen vore det intressant att närmare söka utveckla detta, men ämnet skulle kräva sin egen monografi.
    Anslaget i skiljedomsavsnittet är lyckat. Uppkomsten av en internationell handelstvist skildras s. a. s. kronologiskt, alltså skede för skede (s. 100 ff.). Först bör exportören överväga eftergift, därefter företa underhandskonsultationer, vidare säkra erforderlig bevisning, vidta säkerhetsåtgärder såsom kvarstad o. d., anlita ombud, överenskomma om form för tvistens slitande,

 

inhämta förlikningsförslag etc. Ingen kan säga, att inte läsaren har blivit varnad för att direkt kasta sig in i ett internationellt skiljeförfarande; tvärtom har varje tänkbar utväg före skiljedom noga utpekats. Önskan att ge praktiskt värdefulla råd drivs någon gång väl långt, såsom då läsaren (s. 149) får sin uppmärksamhet riktad på fördelen av att gå in i skiljeförfarande under protest: "Genom att ha gått in i skiljeförfarandet under protest åstadkommer exportören den effekten att ett damoklessvärd hänger över skiljemännen under hela skiljeförfarandets lopp, och det kan rentav tänkas att skiljemännen därför kommer att lägga ned särskilt stor möda på att inte vidta några åtgärder som innebär förfördelande av exportören." Detta är helt visst en synpunkt som en advokat bör beakta för sin klients bästa, men är det verkligen något som man enligt god sed bör uttala i en tryckt handbok som ett råd till parter?
    Av betydelse är, att den allmänna attityden till skiljeförfarandet i olika rättssystem karakteriseras så tydligt som skett (s. 116—118). De romanska ländernas avtalsrättsliga inställning ställs mot de anglosaxiska ländernas mera processuellt färgade syn, under det att de nordiska länderna och Västtyskland placeras däremellan. Situationen i öststaterna med deras planekonomi ägnas särskild uppmärksamhet.
    De internationella konventionerna och vanligaste skiljeinstituten och deras regler genomgås på ett orienterande sätt. De ofta nog prekära möjligheterna att få en utländsk skiljedom verkställd i olika länder understryks kraftigt. Denna omständighet liksom flera andra svårigheter har under senare år onekligen medfört en allt svalare inställning till skiljedomens användbarhet i internationell handel.

Kurt Grönfors