ERNST LECHE. Tingsstället i Leksand. Falun 1968. Falu Nya Boktryckeri Aktiebolag. 71 s. Kr. 15,00.

 

Den förändringens vind som blåser över det svenska domstolsväsendet har sopat bort också de primärkommuner av sitt särskilda slag som tingshusbyggnadsskyldige utgjorde. I många fall har dessa, innan de lämnade scenen, som en hälsning till eftervärlden sörjt för utgivandet av någon volym ägnad den egna domkretsens historia och vittnande om en stark känsla för dess tingsställe och därtill knutna traditioner. En sådan minnesgärd är ovanstående av häradshövding Leche författade skrift, som de tingshusbyggnadsskyldige i Nedansiljans domsaga tillsammans med Leksands kommun låtit utgiva till femtioårsdagen, den 20 december 1968, av invigningen av det nuvarande tingshuset i Leksand.
    Denna berömda, av Gustaf Ankarcrona skapade nationalromantiska domstolsbyggnad och dess tillkomsthistoria blir här föremål för en ingående presentation. Framställningen omfattar emellertid också en kulturhistoriskt mycket givande skildring av arbetsförhållandena i domsagan under äldre tid. Med vilken förundran måste inte våra dagars tingsnotarier läsa t. ex. om kanslilokaler på 1910-talet, som vintertid var så kalla att notarierna måste arbeta iförda vinterrockar, raggsockor och pälsmössor! En annan notis inför vilken man stannar är att den första maskinskrivna handling som Leche spårat i domsagans arkiv förskriver sig från 1885 och är en i Stock-

 

holm dagtecknad stämningsansökan. På domsagokansliet gjorde skrivmaskinen sitt intåg långt senare, i det ännu under 1910-talet allting där skrevs för hand. Läsningen härav kom anmälaren att erinra sig ett brev av 1910 från dåvarande adjungerade ledamoten av hovrätten över Skåne och Blekinge Karl Schlyter till en hovrättskollega som befann sig i Stockholm på ett uppdrag. Schlyter omtalar här att hovrättens president umgicks med tankar på att anskaffa en skrivmaskin till denna och med anledning härav önskar Schlyter få veta vad man på högre ort kunde anse om en sådan nymodighet. Till Schlyter går också tankarna, när man hos Leche läser om hur domsagornas kansliorganisation fortgående utvecklats, inte minst till följd av impulser utgångna från Schlyter som dynamisk justitieminister. En mot den nyss antydda primitiva bakgrunden effektfull illustration härtill är den 1968 tagna bild av häradshövdingen i Nedansiljans domsaga med sina nitton medarbetare på den solbelysta trappan till tingshuset vilken också ingår i boken.
    I några kapitel belyser Leche också rättslivet i domsagan i äldre tider med exempel hämtade ur domböcker från olika perioder. Som kunde väntas, ges här nya belägg för vilken rik källa till rättshistorisk och allmänt kulturhistorisk kunskap som våra gamla domböcker utgör. Uppenbart är att detta särskilt måste gälla i fråga om en bygd som, enligt en av Leche citerad petition 1873 från sockenstämman i Leksand om att få behålla en viss domhavande, kännetecknats av "många egendomliga förhållanden synnerligast i fråga om äganderätt till fastighet och mera dylikt, däri det visat sig att främmande personer haft mycket svårt att sätta sig in i såsom önskligt och behövligt varit." Förmodligen äger man se ett samband mellan detta tillstånd och den starka ställning som häradsnämnden intog vid överläggning och domslut enligt vad Leche med stöd av flera exempel påvisar.
    Ur domsagans senare hävder kan förtjäna att framhållas den försöksverksamhet i fråga om tillämpning av nya rättegångsbalkens principer som här under Leches ledning med lovande resultat bedrevs under några år av 1940-talet, innan den nya lagen trädde ut i livet. Också i ett annat hänseende kännetecknades under en del av Leches häradshövdingetid Nedansiljans domsaga av ett särdrag, bestående i att unga finska jurister därunder benämningen tingspraktikanter fick öva sig i samma slags arbete som deras jämnåriga svenska kolleger. Denna dittills unika form av praktisk nordism, som ekonomiskt stöddes av de tingshusbyggnadsskyldige, bör ha kunnat ge värdefulla erfarenheter av vad en sådan tjänstgöring i ett annat nordiskt land än det egna kan ge en ung jurist.
    I sin teckning av domsagotillvaron berör Leche också den förändring som notariernas tillvaro undergått från den inte så långt tillbaka liggande tid, då de så gott som undantagslöst ännu var ogifta och tingssittningen hade drag av kavaljersliv, till våra dagars tidiga äktenskap, som medfört att notarierna flyttat ut från tingshusets ursprungligen för dem avsedda bostadsrum till familjelägenheter ute i samhället med ett stillsammare levnadssätt tillföljd.
    I ett bihang till Leches framställning har en notarie från 1940-talet, numera hovrättsrådet Mauritz Bäärnhielm, under rubriken "Notarie i Leksand" i koncentrerad form gett en fint avstämd skildring av sin tingssittning

 

och vad den skänkte honom i form av kontakter med bygden och dess invånare.
    Även för den som inte själv tjänstgjort i Nedansiljans domsaga erbjuder den nu föreliggande minnesskriften mycket av intresse. Härtill bidrar de många illustrationerna, vilka förmedlar ett intryck också av den rika konstutsmyckningen av tingshuset i Leksand. I denna ingår en förnämlig serieporträtt av häradshövdingar, häradsdomare och åklagare. Man frågar sig huruvida det i framtiden skall visa sig möjligt att, i Leksand och annorstädes, fortsätta att tillföra våra domstolslokaler sådana porträtt.

Sture Petrén