J. E. S. FAWCETT. The Application of the European Convention on Human Rights. Oxford 1969. Clarendon Press: Oxford University Press. 368 s. FREDE CASTBERG. Den europeiske konvensjon om menneskerettighetene. Oslo 1971. Universitetsforlaget. 174 s.

 

Den redan mycket omfattande litteraturen om den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har berikats med två verk, som är förtjänta av särskild uppmärksamhet. Författarna, James Fawcett och Frede Castberg, har båda under lång tid varit medlemmar av den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna, och Fawcett är numera kommissionens vice ordförande. Det är således två eminent sakkunniga personer som fäst något av sitt vetande och sina erfarenheter på papperet, och det är därför med stort intresse som man tar del av deras arbeten.
    Böckerna är sinsemellan av mycket olika karaktär. Fawcetts bok är en kommentar till konventionen. Artikel efter artikel kommenteras, och i fråga om de särskilda artiklarna klargörs innebörden av däri använda termer och uttryck. Boktiteln ger en antydan om verkets praktiska inriktning. Det är framför allt rättspraxis kring konventionen, d. v. s. särskilt den europeiska

 

654 Hans Daneliuskommissionens och den europeiska domstolens avgöranden, som refereras för att belysa den rätta tolkningen av konventionens bestämmelser. Castbergs bok har en mera blygsam målsättning. Primärt är den avsedd att tjäna som underlag vid den juridiska undervisningen, men i förordet uttrycks förhoppningen att den också skall kunna bli till nytta för förvaltningstjänstemän och praktiserande jurister. Fawcetts insats består främst i att han registrerat och sammanfattat en omfattande och svåröverskådlig rättspraxis. Castberg har nöjt sig med en mera översiktlig redogörelse för olika tolkningsfrågor men har i gengäld kryddat sin framställning med många personliga omdömen och reflexioner, som väcker läsarens intresse.
    I ett intressant avsnitt diskuterar Castberg de principer som bör tillämpas vid tolkningen av konventionens ofta mycket allmänt avfattade bestämmelser. Han ställer sig frågan om konventionen bör ses som en garanti för att konventionsstaterna upprätthåller en viss minimistandard beträffande de genom konventionen skyddade fri- och rättigheterna eller om kommissionen och domstolen bör tillämpa konventionen så, att den påskyndar en utveckling i konventionsstaterna mot ett ökat rättsskydd för den enskilda människan. Castbergs svar är att konventionsstaternas förpliktelser inte innebär mera än ett åtagande att inte underskrida en viss minimistandard. Å andra sidan vill han inte fixera denna minimistandard på en alltför låg nivå, och han avvisar tanken på att konventionen alltid skall tolkas restriktivt och att problem om omfånget av konventionsstats förpliktelser alltid skall lösas på det sätt som är förmånligast för staten i fråga.
    Intressant är också att notera, att den minimistandard som konventionen skall anses garantera enligt Castbergs uppfattning kan växla med tiden. Av detta synsätt måste följa att en stat, vars lagstiftning vid tidpunkten för statens tillträde till konventionen överensstämmer med denna, vid en senare tidpunkt kan bli tvungen att ändra denna lagstiftning för att uppfylla konventionens krav. Som ett exempel på hur minimistandarden kan undergå förändringar nämner Castberg frågan om kriminalisering av homosexualitet är förenlig med konventionens krav på respekt för den enskildes privatliv.Visserligen har den europeiska kommissionen i flera fall konstaterat att en sådan kriminalisering inte strider mot konventionen, men Castberg menar att utvecklingen under senare år varit sådan att kommissionen så småningom måste ta konsekvenserna härav och revidera sin tidigare ståndpunkt.
    Art. 3 av konventionen förbjuder omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Fawcett konstaterar i sin bok, att frågan om spöstraffets förenlighet med denna bestämmelse inte har besvarats i rättspraxis. Castberg förklarar däremot att det råder föga tvivel om att spöstraffet strider mot art. 3. I denna bedömning har Castberg säkert rätt. Spöstraffet får numera anses ligga under europeisk minimistandard i fråga om bestraffningsmetoder. Mera tveksamt är det kanske om kommissionen och domstolen skulle dela Castbergs åsikt att en man och en kvinna, som utan att vara gifta med varandra varaktigt lever ihop, utgör en "familj" och åtnjuter skydd enligt art. 8 i konventionen. Castbergs uppfattning torde visserligen stå i samklang med ett modernt synsätt i Skandinavien och en del andra länder, men har utvecklingen i konventionsstaterna i allmänhet ännu gått så långt att minimistandarden har höjts till denna nivå?
    En fråga som har en viss aktualitet bl. a. i Sverige är i vad mån ett lands abortlagstiftning kan komma att strida mot art. 2 i konventionen, som skyd-

 

Anm. av J. E. S. Fawcett, The European Convention, m. m. 655dar envars rätt till liv. Fawcett berör denna fråga men utan att lämna något svar. Castberg finner det tveksamt hur långt en lag om abortfrihet kan gå utan att komma i konflikt med konventionen. Han uttalar emellertid att det knappast skulle vara förenligt med art. 2 "om en lov gjennomførte full abortfrihet helt frem til fødselstidspunktet" men att å andra sidan "en rettsordning må ha frihet til å avveie mot hverandre risikoen for morens og barnets liv og helse i en kritisk situasjon og kunne bestemme de ledende synspunkter for valget".
    På en punkt finns det anledning att sätta ett frågetecken vid Castbergs tolkning av konventionen. Tveksamheten gäller art. 5 mom. 1 c), där det anges som tillåtet att beröva en person friheten för att ställa honom inför domstol "såsom skäligen misstänkt för att ha förövat ett brott eller när det skäligen anses nödvändigt för att hindra honom att begå ett brott eller att undkomma efter att ha begått ett brott". Castberg finner denna bestämmelse något oklar men uttalar att "meningen må antas å være at det må foreligge rimelig grunn til mistanke om at en straffbar handling er begått, og dessut en rimelig grunn til å anse fengsling nødvendig for å hindre nye straffbare handlinger eller flukt". Han tillägger att "som godtakbar grunn til fengsling må — tross bestemmelsens taushet på dette punkt — også regnes faren for at den mistenkte skal ødelegge bevis". Fastän bestämmelsens avfattning tyder på att det rör sig om tre alternativa grunder för frihetsberövande (misstanke om brott eller fara för brott eller flyktfara), vill Castberg på visst sätt kumulera dessa grunder och därvid också tillägga en ny grund (misstanke om brott i förening med recidivfara, flyktfara eller kollusionsfara). Denna fria tolkning är svår att förena med bestämmelsens ordalydelse och torde inte heller ha stöd i kommissionens eller domstolens hittillsvarande praxis.
    Fawcetts och Castbergs böcker utgör två förnämliga tillskott till litteraturen om den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna. Den som söker lösningen på ett konkret problem om tolkningen av någon bestämmelse i konventionen gör klokt i att börja med att konsultera Fawcetts kommentar. Castbergs bok förtjänar att läsas och begrundas i vida kretsar inte bara i Norge utan också i de andra nordiska länderna. Den utgör nämligen den första större framställningen på nordiskt språk över konventionen och den rättspraxis som skapats kring denna.

Hans Danelius