Finlands lagstiftning 1968—19701

 

Allmän ekonomisk-politisk lagstiftning. Av stor betydelse för landets ekonomiska liv har varit de s. k. ekonomiska maktlagar, vilka under perioden tre gånger stiftats [lag d. 9 dec. 1968 om tryggande av den ekonomiska utvecklingen under åren 1968—69 (207/68);2 lag d. 9 dec. 1969 om tryggande av den ekonomiska tillväxten under år 1970 (754/69); lag d. 30 dec. 1970 om tryggande av den ekonomiska tillväxten (868/70)]. Sistnämnda lag gäller till utgången av mars 1972. Syftet med lagarna har varit att åstadkomma en stabilisering av pris- och kostnadsnivån samt att stoppa den inflatoriska utveckling, som tedde sig hotande efter devalveringen hösten 1967. I dessa avseenden har man också lyckats tämligen väl. Lagarna har var gång föregåtts av förhandlingar mellan representanter för statsmakterna samt arbetsmarknads- och tjänstemannaorganisationerna, vilka förhandlingar lett till undertecknande av s. k. stabiliseringsavtal.
    De ifrågavarande lagarna kan främst karakteriseras som fullmaktslagar, vilka ger regeringen befogenhet att övervaka och reglera priser, avgifter, hyror och löner etc. I 1968 års lag gavs statsrådet även rätt att utfärda från hyreslagen avvikande bestämmelser för att bereda ökat skydd för hyresgästsbesittning av bostadslägenhet. Detta ämne har senare på ett bestående sätt reglerats genom direkta ändringar i hyreslagen (se härom under Civilrätt).
    De ekonomiska maktlagarna har även genom vissa stadganden direkt ingripit i det ekonomiska livet. Den främsta omedelbara påföljden av den första lagens tillkomst var det principiella slopandet av den allmänt florerande indexbindningen. Utfästa och överenskomna indexvillkor, som grundade sig på förändringar i förefintliga levnadskostnads-, parti-, pris- m. fl. index avskaffades med verkan från den 10 april 1968. Samtidigt upphävdes i princip de bestämmelser, som ingick i författningar och myndighetsbeslut beträffande dylik indexbindning. Lagen ingrep alltså i redan bestående rättsförhållanden. Därjämte förbjöds uppställandet av nya indexvillkor under den tid lagen var i kraft. — Från indexförbudet har dock gjorts vissa undantag. I den senaste lagen, av år 1970, har sålunda tillåtits indexvillkor i bl. a. jordlego- och hyresavtal som ingåtts för minst tio år. Utanför lagens ram faller även bl. a. förbindelser och avtal om pensioner och vissa underhållsbidrag, försäkringsavtal samt vissa förbindelser, låne- o. a. avtal som gäller den internationella handeln. I 1968 och 1969 års lagar ingår även förbud mot avtal om uppbärande av högre ränta inom gäldsförhållanden än vad som tillämpas inom penning- och försäkringsanstalter.
    Fullmaktslagarna har stiftats i den ordning som gäller för ändring av grundlag. I fråga om publicerade stadganden, vilkas utfärdande enligt regeringsformen kräver riksdagens medverkan, gäller att de utan dröjsmål skall bringas till riksdagens kännedom. Denna kan besluta om deras upp-

 

1 Närmast föregående översikt, avseende år 1967, ingick i denna tidskrift 1968 s. 762 ff.

2 Siffrorna i parentes anger här och i fortsättningen numret och årtalet i författningssamlingen. 

664 P. E. von Bonsdorffhävande. Ett flertal statsrådsbeslut har under perioden utfärdats, vilka samtliga godkänts av riksdagen.
Statsförfattningsrätt. Våra viktigaste grundlagar, regeringsformen och riksdagsordningen, har under perioden några gånger ändrats. Tre av dessa ändringar gäller reglerna om valrätt och valbarhet vid riksdagsmannaval [lagar om ändring av riksdagsordningen, d. 10 jan. 1969 (14/69), d. 30 maj 1969 (341/69) och d. 7 juli 1970 (454/70)].
    Tidigare gällde att den som ådömts något av vissa bistraff, av vilka förlust av medborgerligt förtroende var det vanligaste, icke hade valrätt eller valbarhet vid riksdagsval. I samband med slopandet av dessa bistraff3 upphävdes i januari 1969 sagda inskränkningar i valrätten och valbarheten, vilka ingick i 7 § riksdagsordningen. Samtidigt fogades till 8 § ett nytt moment, i vilket riksdagen gavs rätt att pröva huruvida en invald riksdagsman, som efter valförrättningen dömts till tukthus- eller för uppsåtligt brott till fängelsestraff, alltjämt skulle tillåtas vara medlem av riksdagen. Med hänsyn till brottets art och sättet för dess begående kan riksdagen härvid med 2/3 majoritet besluta att mandatet skall upphöra.
    Den som tjänstgör vid aktiv trupp är icke valbar till riksdagen. Om en riksdagsman senare mister sin valbarhet, förverkar han sitt mandat. Vid de senaste riksdagsvalen, våren 1970, invaldes i riksdagen några unga män som ännu inte avtjänat sin värnplikt. För att förhindra att dessa senare skulle förverka sina mandat gjordes år 1970 ett tillägg till 8 § riksdagsordningen, enligt vilket riksdagsmans uppdrag ej upphör på den grund att han efter valförrättningen såsom värnpliktig inträtt i aktiv tjänst eller civiltjänst. Enligt ett annat tillägg, till 10 §, avbryts härvid handhavandet av riksdagsuppdraget och riksdagsmannen får under sagda tid icke deltaga i riksdagsgöromålen.
    Genom lagändringen i maj 1969 sänktes rösträttsåldern vid riksdagsmannaval från 21 till 20 år.
    Genom en lag av d. 14 november 1969 (685/69) ändrades 36 och 43 §§ i riksdagsordningen. Enligt den reviderade 36 § är det numera möjligt för statsrådet att utom dagordningen till riksdagen avgiva redogörelse i något ärende som angår rikets styrelse eller dess förhållande till främmande makter, utan att riksdagen därpå röstar om övergång till dagordningen och därmed aktualiserar frågan om huruvida regeringen åtnjuter dess förtroende. Diskussion tillåts men något beslut fattas inte i anledning av redogörelsen. Ändringen av 43 § gäller sammankallande av riksdagens utskott för utrikesärenden under avbrott i riksdagens sammanträden eller efter dess avslutande. Tidigare kunde endast regeringen begära sammankallande, men numera har en minoritet, bestående av minst 1/3 av utskottets medlemmar, tillagts denna rätt.
    Övergången till ett avtalssystem i fråga om statstjänstemännens löner förutsatte en ändring i regeringsformen (lag d. 6 nov. 1970 om ändring av 65 och 66 §§ regeringsformen, 662/70), vilken tillät ett dylikt. I detta sammanhang kompletterades regeringsformen med stadganden om riksdagens lönedelegation (se ang. dessa frågor nedan under Förvaltningsrätt).
    Samtidigt ändrades 16, 66 och 91 §§ i riksdagsordningen samt fogades till denna en ny 76 a § och ett nytt 5 a kapitel (663/70). Det sistnämnda

 

3 Se denna tidskrift 1969 s. 621 f.

 

Finlands lagstiftning 1968—70 665bär rubriken Riksdagens lönedelegation. Medlemmarna häri väljs i likhet med riksdagsutskotten av riksdagens elektorer, men för hela valperioden. Riksdagsordningen ger sedan gammalt en minoritet bestående av 1/3 av riksdagens medlemmar rätt att rösta ett lagförslag vilande över nyval. Denna rätt skall enligt ändringen av 66 § vara utesluten, om lagförslagets syfte är att förbjuda sådan stridsåtgärd bland statliga eller kommunala tjänstemän, vilken är ägnad att åstadkomma allvarlig störning av funktioner, som är nödvändiga för samhällets säkerhet eller för skydd av enskilda medborgares liv eller hälsa. Samhället bör till sitt förfogande ha möjlighet att i lag förbjuda en tillämnad eller redan påbörjad strejk eller blockad, och i ett dylikt läge bör icke en minoritet få förhindra ett samhällsingripande av detta slag genom att rösta lagen över nyval.
    Om riksdagsmannaval och val av elektorer för valet av republikens president har nya lagar givits d. 13 juni 1969 (391—392/69). I förhållande till den tidigare vallagstiftningen av år 1955 innebär den nya främst vissa tekniska förbättringar. Den viktigaste principiella reformen utgör att rätten att uppställa kandidater i de skilda valkretsarna nu har anförtrotts de registrerade politiska partierna (se om dessa nedan). Tidigare ankom kandidatnomineringen på s. k. valmansföreningar om minst 30 personer. Ett parti får i en valkrets ställa upp högst så många kandidater som det antal personer, vilket där skall väljas in. Samma person får kandidera blott i en valkrets. En annan väsentlig nyhet innebär reglerna om förhandsröstning. Dylik röstning får förekomma både i hemlandet — på post- och vårdanstalter — och utomlands — i diplomatiska och konsulära representationer. Den begynner den 20:e dagen och avslutas viss dag före valen.
    Någon särskild lagstiftning angående de politiska partierna har inte existerat före den partilag som gavs d. 10 jan. 1969 (10/69). De politiska partierna har i egenskap av ideella föreningar varit införda i föreningsregistret. Enligt den nya lagen inrättas vid justitieministeriet ett särskilt partiregister, till vilket kan anmälas föreningar, som väsentligen fullföljer ett politiskt syfte och bl. a. har minst 5 000 till riksdagsmannaval valbara anhängare. Föreningens stadgar skall trygga iakttagandet av demokratiska principer vid fattandet av föreningens beslut och i dess verksamhet. Ett registrerat parti, som icke fått någon av sina kandidater invald i riksdagen vid två på varandra följande val skall avföras ur registret. Vid lagens ikraftträdande infördes i registret ex officio de vid denna tidpunkt i riksdagen representerade partierna. Till parti som är företrätt i riksdagen kan av statsmedel beviljas understöd för partiets offentliga verksamhet. Understödet fördelas mellanpartierna i förhållande till det antal riksdagsmandat, som partiet innehar. Partierna är skyldiga att avge redovisning för användningen av statsunderstödet. Detta utgår f. n. med 5 000 mark per riksdagsman.
    En ny medborgarskapslag har givits d. 28 juni 1968 (401/68). Den trädde i stället för en lag i detta ämne av år 1941. Den nya lagen bygger på samma principer som lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Reglerna om förlust av finländskt medborgarskap och om naturalisation har ändrats. Tidigare gällde att en finländsk medborgare förlorade sitt medborgarskap, då han blev medborgare i ett främmande land, om han bodde utom Finland. I enlighet härmed förlorade finländsk kvinna, som gifte sig med utländsk man och flyttade bort från Finland, sitt finländska medborgarskap, om hon blev medborgare i det främmande landet. Något dylikt stadgande ingår inte i

 

666 P. E. von Bonsdorffden nya lagen. Förlust av finländskt medborgarskap förutsätter i princip att utländskt medborgarskap förvärvats på ansökan eller med uttryckligt samtycke därtill. Kvinna, som på grund av äktenskap förlorat sitt finländska medborgarskap, kan återfå detta efter anmälan före den 1 juli 1973. Utlänning kan antas till finländsk medborgare redan när han fyllt 18 (tidigare 21) år. Utlänning som är född i Finland och utan avbrott bott i landet kan, om han är 21—22 år gammal, enbart efter anmälan till inrikesministeriet bli finländsk medborgare. Vissa avvikande regler kan bli tillämpliga ,om regeringen ingår avtal därom med något annat nordiskt land.
Förvaltningsrätt. Folkbokföringen har nyreglerats genom en lag om befolkningsböcker av d. 21 febr. 1969 (141/69) och en förordning om befolkningsböcker av d. 11 mars 1970 (198/70). Avsikten med reformen har främst varit att skapa ett enhetligt system, som skulle inbegripa de uppgifter, som ankommer på de kommunala mantalslängderna samt på kyrkoböcker och motsvarande register. Vid planeringen av reformen har man funnit att det icke förslår med enbart lokala register, utan att man inom förvaltningen behöver centraliserade uppgifter om hela befolkningen. Enligt den nya lagen upprättas för detta ändamål ett centralt befolkningsregister. — Registreringen sker med hjälp av datorer.
    Den s. k. enhetsskoleprincipen har slagits fast i den lag om grunderna för skolsystemet som gavs d. 26 juli 1968 (467/68). Landets båda delvis parallella skolsystem, å ena sidan den avgiftsfria kommunala folk- och medborgarskolan, å andra sidan den avgiftsbelagda, främst statliga och privatägda mellanskolan, till vilken anslutit sig ett gymnasiestadium som leder till studentexamen, skall sammanslås till en nioårig, avgiftsfri grundskola, som skall meddela allmän grundfostran. Grundskolan består av två stadier: dess sex lägsta årsklasser bildar lågstadiet och de tre högsta högstadiet. Till lagen ansluter sig en grundskolförordning av d. 26 juni 1970 (443/70), i vilken bl. a. reglerats den vid lagens tillkomst omtvistade frågan om språkundervisningen i grundskolan. På lågstadiet meddelas undervisning i engelska eller i det andra inhemska språket, svenska eller finska, enligt vad därom bestäms i kommunens skolstadga. Läroplanen för högstadiet skall omfatta bl. a. ett främmande språk och det andra inhemska språket.
    Genom en d. 12 dec. 1969 företagen ändring av religionsfrihetslagen (767/69) har det gamla förbudet mot att inrätta munk- eller nunneorden eller nytt kloster blivit upphävt. Samtidigt stadgades att barn till föräldrar, som tillhör olika religionssamfund eller av vilka någondera ej tillhör något trossamfund i regel skall följa modern, icke såsom tidigare fadern.
    Lagstiftningen om fastställandet av tjänstemännens inom den offentliga förvaltningen anställningsvillkor har reviderats genom en lag om statens tjänstekollektivavtal och en annan lag om kommunala tjänstekollektivavtal, bägge av d. 6 nov. 1970, jämte vissa härtill anslutna lagar och lagändringar (664/70 ff.). I samband härmed ändrades även regeringsformen och riksdagsordningen (se härom under Statsförfattningsrätt).
    I fråga om statens tjänstemän har det hittills rådande systemet förutsatt förhandlingar och avtal mellan staten och tjänstemannaorganisationerna. I sista hand har dock staten ensidigt kunnat fastställa villkoren, om enighet ej kunnat uppnås. Den nya lagen om statens tjänstekollektivavtal innebär en övergång till det system som tillämpas inom den privaträttsliga sektorn. Anställningsvillkoren skall m. a. o. fastställas genom förhandlingar som leder

 

Finlands lagstiftning 1968—70 667fram till tjänstekollektivavtal. I princip gäller alltså avtalsfrihet. Härifrån har likväl undantagits bl. a. kompetensvillkoren för tjänst samt tjänstemans skyldigheter och pensioner. Förhandlings- och avtalsparter är å ena sidan en därtill förordnad statlig myndighet, f. n. finansministeriet, och registrerade tjänstemannaföreningar å den andra. Avtalet skall för att träda i kraft godkännas av statsrådet. Om avtalet orsakar sådana merutgifter, som kräver riksdagens godkännande, skall det till denna del underställas riksdagen för godkännande. Inom riksdagen tillsätts en särskild lönedelegation, som har till uppgift att följa med avtalsförhandlingarna och på riksdagens vägnar godkänna avtal. Avtalet skall, om en majoritet inom delegationen så besluter, hänskjutas till riksdagen för fastställelse.
    Till ett fritt avtalssystem hör möjlighet att vidtaga stridsåtgärder och hota med sådana. I lagen har angivits vilka stridsåtgärder som kan förekomma, fredspliktens innehåll och påföljderna av brott mot stadganden och avtal härom. Lagen godkänner stridsåtgärderna lockout, strejk och blockad och dessa endast under förutsättning att syftet med dem är att påverka sådana omständigheter som kan vara föremål för avtal eller om de baserar sig på särskilt lagstadgande. Utanför det tillåtna faller sålunda massuppsägningar och sympatistrejker. — För att undvika stridsåtgärder som kan åstadkomma allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner har stadgats ett särskilt förfarande med hänskjutande av saken till statens tjänstetvistnämnd,ett nyinrättat organ, vilket i sitt beslut kan uppmana parterna att avstå från stridsåtgärder. Hänskjutandet har även en viss suspensiv effekt på åtgärdernas inledande.
    De påföljder som kan komma i fråga vid brott mot avtalsbestämmelser är åläggande att betala s. k. plikt, ett skadestånd, vars maximibelopp i fråga om staten eller förening utgör 50 000 mark och i fråga om tjänsteman 200 mark. Om avtalsbrottet är så väsentligt, att det icke rimligtvis kan fordras att de övriga av avtalet bundna skall kvarstå i avtalsförhållandet, kan avtalet förklaras omedelbart hävt.
    Lagen om kommunala tjänstekollektivavtal ansluter sig i fråga om form och innehåll nära till den nyss refererade lagen. Arbetsgivarparten, kommuner och kommunalförbund, representeras vid förhandlingarna av kommunala avtalsdelegationen, om vilken en särskild lag i detta sammanhang givits (671/70). Delegationen som har 21 medlemmar skall vara sammansatt så, att skilda delar av landet och de politiska grupperna blir proportionellt representerade. Även staten skall ha sina företrädare i delegationen.
    Tvistemål som angår tjänstekollektivavtal skall enligt en lag ang. ändring av lagen om arbetsdomstolen (667/70) handläggas och avgöras av arbetsdomstolen. Denna har kompletterats med två ledamöter vilka bör vara förtrogna med tjänstemännens arbetsförhållanden.
    Alkohollagstiftningen har reviderats genom en serie lagar av d. 26 juli 1968. En av de väsentligaste nyheterna i den nya alkohollagen (459/68) utgör att stads- och landskommunerna försatts i samma läge beträffande utminutering av alkoholdrycker. Villkor för utminutering är å ena sidan att fullmäktige i vederbörande kommun gett sitt samtycke därtill, å andra sidan att alkoholbolagets förvaltningsråd anser försäljning i det ifrågavarande bosättnings- eller affärscentret behövlig med beaktande av ortens invånarantal, avstånd till närmaste utminuteringsställe och övriga förhållanden. Den verkligt stora nyheten var likväl frisläppningen av mellanölet, varom

 

668 P. E. von Bonsdorffstadgas i lagen om mellanöl (462/68). Tidigare var all utminutering av öl förbehållen alkoholbolaget. Detta kan numera bevilja försäljningsrätt åt enskild eller sammanslutning som bedriver livsmedelshandel, dock ej från kiosk eller liknande försäljningsställe. Utminuteringen av mellanöl är dock beroende av samtycke av vederbörande kommuns fullmäktige, om icke alkoholbolaget med stöd av alkohollagen har rätt till utminutering av alkoholdrycker i kommunen. Åldersgränsen för inköp av alkoholdrycker har satts till 20 år, i fråga om mellanöl till 18 år.
Finansrätt. Företagsbeskattningen har lagts på ny bas genom den lag om beskattning av inkomst av näringsverksamliet som gavs d. 24 juni 1968 (360/68). Beskattningsreglerna har i både formellt och materiellt hänseende förnyats. Man har genom den nya lagen velat eliminera de hinder som det tidigare beskattningssystemet utgjort för den ekonomiskt-politiska utvecklingen och skapa förhållanden, som främjar ett mångsidigare näringsliv och tillkomsten av en konkurrenskraftig industri. Även investeringsverksamhetens främjande och förbättrande av företagens finansieringsmöjligheter har varit målsättningar för lagstiftaren. Lagens huvudinnehåll är uppdelat på två avdelningar, av vilka den första handlar om skatteplikt för inkomster och avdragsrätt för utgifter samt den andra om periodisering av inkomster och utgifter.
    En lag om förhindrande av dumping gavs d. 28 juni 1968 (375/68). Med dumping förstår lagstiftaren import av vara som sker med ekonomiskt stöd eller under normalvärdet så, att importen medför eller hotar medföra väsentlig skada för inhemsk produktionsgren eller väsentligt försenar upprättandet av en ny inhemsk produktionsgren. Mot åtgärder mot dumping utgör påförande av specialtull utöver sedvanliga tullar och andra importavgifter. Specialtullen får högst utgöra skillnaden mellan varans normalvärde och exportpriset samt det ekonomiska stödet.
Socialrätt. Väsentliga luckor i socialförsäkringslagstiftningen har under perioden fyllts. I fråga om de försäkringssystem som administreras av folkpensionsanstalten må här endast nämnas den viktigaste reformen, tillkomsten av ett allmänt familjepensionssystem. Detta infördes genom familjepensionslagen av d. 17 januari 1969 (38/69), enligt vilken änkor, men icke änklingar, och barn, vilka mist den ena eller vardera av sina föräldrar, har rätt till familjepension. Pensionsberättigade är änkor som försörjer barn under 16 år och övriga änkor i åldern 40—59 år under vissa förutsättningar. Pensionen är i fråga om de förstnämnda delvis och i fråga om de sistnämnda helt och hållet inkomstprövad. Barnpensionen utgår till barn under 16 år, i vissa fall till barn under 21 år och dess storlek utgör för föräldralöst barn 40% och för övriga barn 20% av full änkepension.
    Idkare av gårdsbruk och fiskare samt personer som utför förvärvsarbete utan att härvid stå i arbets- eller offentligrättsligt tjänsteförhållande har dragits in i de försäkringssystem, där pensionens storlek beror av den försäkrades förvärvsinkomst. Detta skedde genom tvenne d. 14 juli 1969 givna lagar, den ena om pension för lantbruksföretagare, den andra om pension för företagare (467—468/69). Enligt dessa lagar är ifrågavarande personer försäkrade för ålderdom, invaliditet och dödsfall. Pensionsskyddet förverkligas enligt den förstnämnda lagen genom att lantbruksföretagaren upptar försäkring i den lantbruksföretagarnas pensionsanstalt, som genom lagen inrättades och som står under social- och hälsovårdsministeriets tillsyn.

 

Finlands lagstiftning 1968—70 669Annan företagare skall upptaga försäkring i pensionsanstalt eller -kassa. Pensionerna beräknas enligt samma principer som de s. k. arbetspensionerna, vilka regleras i lagen om arbetspensioner av år 1961. Pensionerna till lantbruksföretagare är delvis statssubventionerade, medan de övriga företagarnas pensionsskydd helt bekostas genom de premier som företagarna erlägger. Utanför de nya pensionssystemen faller de företagare, vilka före d. 1 januari 1970 fyllt 65 år.
    Om utlämning till Danmark, Island, Norge eller Sverige för verkställighet av beslut om vård eller behandling gavs en lag d. 11 dec. 1970 (761/70). Framställning om utlämning skall grunda sig på beslut, som meddelats enligt vederbörande lands lagstiftning om barna- och ungdomsvård, vård av sinnessjuka, psykiskt efterblivna eller missbrukare av berusningsmedel eller angående försumliga försörjare eller lösdrivare. Den som begärs utlämnad skall enligt beslutet intagas eller hållas kvar på anstalt eller uppehålla sig på plats som särskilt anvisats honom. För att finländsk medborgare skall kunna utlämnas krävs bl. a. att han skall ha hemvist i den stat, där beslutet meddelats. Gjord framställning skall sändas till vederbörande länsstyrelse, som för avgörande befordrar den till chefen för det polisdistrikt, inom vilket personen uppehåller sig. Beslut om hans utlämnande får inte fattas utan att han beretts tillfälle att bli hörd i saken. Han har rätt att anlita biträde; sådant kan även under vissa förutsättningar ombesörjas och bekostas för honom.
Civilrätt. Genom en serie lagar (341—349/69) har den offentlig- och privaträttsliga myndighetsåldern sänkts från 21 till 20 år. Om den förstnämnda har redan varit fråga i avseende på riksdagsval. Även den kommunala rösträttsåldern är numera 20 år. Den privaträttsliga ålderssänkningen har genomförts genom ändringar i lagen ang. förmynderskap och i ärvdabalken. Sänkningen har genomförts i samverkan med de övriga nordiska länderna.
    Bestämmelserna i äktenskapslagen om ingående och upplösning av äktenskap har ändrats genom en lag av d. 25 maj 1969 (324/69), vilken tillkommit efter nordiskt samarbete. I fråga om ingående av äktenskap må nämnas, att stadgandena om äktenskapshinder reviderats. Tidigare gällde att dövstumhet och epilepsi under vissa förutsättningar utgjorde dispensabla äktenskapshinder. Dessa hinder har nu med hänsyn till den medicinska forskningens senaste rön blivit slopade. Detsamma gäller det tidigare dispensabla hindret könssjukdom i smittosamt skede. Ett absolut hinder mot äktenskap har utgjorts av sinnessjukdom eller -slöhet hos ena parten. Ordet "sinnesslö" har i den nya lagen utbytts mot uttrycket "höggradigt psykiskt efterbliven". Avsikten med denna ändring har inte varit att utvidga eller inskränka kretsen av dem som hindret gäller, utan att erhålla en medicinskt exaktare definition av ifrågavarande personer. Som förut är idioter, imbecilla och debila med en intelligenskvot under nioåringars att anse som uteslutna från äktenskap. Däremot är hindret ej längre absolut; republikens president kan med hänsyn till omständigheterna in casu bevilja sinnessjuk eller efterbliven person rätt att ingå äktenskap.
    Särskilda stadganden har införts om ogiltighet av vigsel. Enligt huvudregeln är vigsel utan verkan, om den förrättas av person utan vigselrätt eller om vigseln icke skett på det sätt som lagen föreskriver. På synnerligen vägande skäl kan republikens president likväl meddela vederbörande eller

 

670 P. E. von Bonsdorffhans arvinge dispens från detta stadgande.
    I fråga om äktenskaps upplösning gäller den viktigaste ändringen verkan av hor och annan därmed jämförlig otuktig handling. Den absoluta rätt till äktenskapsskillnad som lagen tidigare tillerkänt den kränkta maken har såtillvida mjukats upp, att maken inte kan kräva skillnad, om han genom sin till äktenskapsbrottet anslutna verksamhet eller efter handlingen bör anses ha avstått från sin rätt. Däremot kan en make icke på förhand avstå från sin rätt till skillnad. För att förhindra brådstörtade skillnadsbeslut på grund av tillfälliga förlöpningar o. d. har domstol givits rätt att påvägande skäl i stället för äktenskapsskillnad döma till hemskillnad. Såsom dylikt skäl nämner lagen särskilt de gemensamma barnens bästa. Har äktenskapsbrottet begåtts medan makarna haft hemskillnad, kan domstolen under samma förutsättningar ogilla skillnadstalan
    En ny lag om arbetsavtal gavs d. 30 april 1970 (320/70).4
    Vissa ändringar har d. 13 nov. och d. 30 dec. 1970 gjorts i hyreslagen av år 1961 (697 o. 870/70). Avsikten med dessa ändringar har varit att förbättra hyresgästens rättsställning, särskilt i avseende på hans besittning av hyreslägenheten. Ett hyresförhållande angående bostadslägenhet kan, förutom då hyresrätten på grund av kontraktsbrott förverkas och i en del andra fall, endast av synnerligen vägande orsak uppsägas av hyresvärden, om hyresgästen fortfarande önskar hyra lägenheten. Såsom dylik orsak nämner lagen särskilt att hyresvärden behöver lägenheten till bostad för sig eller nära anförvant eller anställd eller ock för idkande av näring som bedrivs av honom själv eller någon familjemedlem. På yrkande av hyresgästen skall domstol sänka hyran för bostadslägenhet, om den väsentligen överstiger skälig gängse hyra på orten för lägenhet med likvärdigt hyresvärde, och i hyresförhållanden godtagbar orsak till förhöjningen icke föreligger. Domstolen kan även döma hyresvärden att återbära överbetalt hyresbelopp för högst ett år.
Handelsrätt. Banklagstiftningen har under perioden i grund reviderats. Detta skedde genom lagen om Postbanken av d. 8 aug 1969 (511/69) samt lagen om affärsbanker, lagen om sparbanker, lagen om andelsbanker och lagen om hypoteksbanker, samtliga av d. 29 aug. 1969 (540—542 och 545/69). Det centrala ändamålet med reformen har varit att erbjuda allmänheten möjlighet att placera medel i inrättningar, vilkas betalningsberedskap och vederhäftighet genom lagstiftning och offentlig insyn är speciellt säkerställda. Endast Postbanken samt affärs-, spar- och andelsbanker får mottaga depositioner av allmänheten.
    Postbanken är en penninginrättning för vars verksamhet staten svarar. Den står under finansministeriets tillsyn. Affärsbanken är ett aktiebolag, medan andelsbanken arbetar på kooperativ grund såsom ett andelslag. Sparbanken utövar sin verksamhet utan att eftersträva vinst; dess speciella ändamål är att främja sparsamheten. Hypoteksbanken är ett aktiebolag som beviljar långfristiga amorteringslån antingen huvudsakligen mot inteckningssäkerhet eller åt staten och vissa andra offentligrättsliga samfund. Bankernas verksamhet utöver den direkta bankrörelsen har begränsats. De får inte idka byggnads- och försäkringsverksamhet samt bostadsförmedling endast i direkt anknytning till bostadssparande. En affärsbanks eget kapital

 

4 Se härom Sarkko i SvJT 1971 s. 313.

 

Finlands lagstiftning 1968—70 671måste uppgå till minst 4 % av förbindelserna, spar- och andelsbankernas till minst 2 %.
    Enligt en lag om tillsyn över bank av d. 29 aug. 1969 (548/169) utövas tillsynen över samtliga banker utom Postbanken samt över kreditaktiebolag och bankernas säkerhetsfonder av en bankinspektion, som lyder under finansministeriet.
Straffrätt. Genom en lag av d. 9 aug. 1968 om ändring av strafflagen (491/68) upphävdes den allmänna straffbarheten för fylleri. Tidigare gällde enligt 43 kap. 6 § i strafflagen, att den som på offentligt ställe, vid offentlig förrättning eller allmän sammankomst uppträdde uppenbart drucken och därigenom åstadkom störning eller förargelse skulle straffas med böter. Slopandet av fylleristraffet har motiverats med nedannämnda synpunkter.
    Åren 1963—64 företogs på åtgärd av stiftelsen för alkoholforskning en undersökning av systemet med fylleriböter. Den gav vid handen, att dessa inte hade någon nämnvärd vare sig special- eller generalpreventiv effekt. En stor del av de bötfällda kom att avtjäna sitt straff i fängelse. Dessa dominerade helt klientelet av dem som undergick dylikt förvandlingsstraff. Det har beräknats att vid en viss tidpunkt år 1964 endast 1/7 av detta klientel icke avtjänade förvandlingsstraff för fylleriböter. Det stora antalet bötesfångar har medfört stora olägenheter för fångvården och orsakat oskäligt lidande för de bötfällda. Det har vidare anmärkts att den rätta platsen för en alkoholmissbrukare icke är en fångvårds- utan en alkoholistanstalt.
    Avskaffandet av fylleriböterna innebär att endast polisiära åtgärder numera kan vidtagas mot dem som i dryckesrört tillstånd stör ordningen på offentligt ställe. De kan avlägsnas och hållas i polisförvar tills tillnyktring sker. Särskilda tillnyktringsstationer med vårdmöjligheter saknas ännu i Finland.
    I det ovannämnda lagrummet i strafflagen ingick dessutom särskilda straffstadganden för tjänstemän i fråga om fylleri utom och inom tjänsten. Av dessa stadganden upphävdes det förstnämnda och överfördes det sistnämnda till en ny paragraf i strafflagens 40 kap, som handlar om tjänstemäns brott i tjänsten.
    Genom en särskild amnestilag, lag om benådning av vissa för fylleri till straff dömda personer, av d. 20 dec. 1968 (678/68) befriades de personer som d. 1 jan. 1969 hade helt eller delvis obetalda fylleriböter från erläggandet av dessa. Likaså benådades de som vid sagda tidpunkt avtjänade förvandlingsstraff för fylleriböter från återstoden av straffet.
    Lagstiftningen om religionsbrott har ändrats genom en lag av d. 23 dec. 1970 (827/70). Den tidigare rubriken på strafflagens 10 kap. Om religionsbrott har utbytts mot Om brott mot trosfrid, som bättre än den förra uttrycker brottens skyddsobjekt, vilket icke anses vara det högsta väsendet, Gud, eller religionen i sig själv, utan den religiösa känslan och trosfriden i samhället. Den rådande religionsfriheten kräver inbördes tolerans och respekt för andras övertygelse. Den förutsätter även att ingen behöver tåla offentligt smädande eller skymfande av sin religiösa övertygelse. I enlighet härmed innehåller den nya lagen ett allmänt stadgande om brott mot trosfrid, till vilket den gör sig skyldig, som offentligen smädar eller skymfar vad som hålles heligt inom trossamfund som verkar i Finland. Lagen innehåller härutöver ett särskilt stadgande om offentlig hädelse av Gud med högre straffmaximum. Detta stadgande tillkom under riksdagsbehandlingen.

 

672 P.E. von Bonsdorff    Övriga i det nya kapitlet nämnda brott är hindrande av religionsutövning samt de lindrigare brotten störande av religionsutövning och störande av begravning. Det förstnämnda brottet förutsätter våld eller hot om våld, de sistnämnda uppsåtligt förargelseväckande beteende.
    Samtidigt med revisionen av strafflagens 10 kap. upphävdes dess 41 kap. om brott emot föreskrifter angående kyrklig ordning. Detta kapitel, vari bl. a. stadgats straff för s. k. sabbatsbrott (idkande av handel och hantverk under sabbatstid) hade likväl redan tidigare mist sin reella betydelse.
    Strafflagen har genom en lag av d. 7 juli 1970 (465/70) kompletterats med stadganden om straff för ras- och annan diskriminering, vilka bygger på de straffrättsliga bestämmelserna i den av FN antagna konventionen om avskaffande av dylik diskriminering. Till strafflagens 16 kap. som handlar om brott mot offentlig myndighet och allmän ordning har fogats de nya brottstyperna hetsande till diskriminering av folkgrupp och diskriminering. Den förra brottstypens rekvisit utgör spridande bland allmänheten av uttalande eller annat meddelande, i vilket folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst nationellt eller etniskt ursprung eller med viss trosbekännelse hotas, förtalas eller smädas. För diskriminering kan dömas näringsidkare och tjänstemän m. fl., som i sin yrkes- eller tjänsteutövning icke betjänar kund på allmänt gällande villkor på grund av att han hör till ovannämnda folkgrupp. Diskriminering kan även innebära att den som anordnar offentlig nöjestillställning eller allmän sammankomst vägrar dylik person tillträde på allmänt gällande villkor.
    Genom en lag av d. 10 jan. 1969 (1/69) avskaffades vissa bistraff, bl. a. förlust av medborgerligt förtroende.5
    D. 17 jan. 1969 ändrades vissa stadganden i strafflagens 2, 7 och 8 kap. samt i förordningen om verkställighet av straff och lagen om verkställighet i utsökningsväg av bötesstraff m. m. (28—31/69), varigenom grunderna för bötesstraffet förändrades och ett särskilt förfarande med utsättande av förvandlingsstraff togs i bruk.6 — D. 23 maj samma år utfärdades en nyförordning om verkställighet av bötesstraff och förvandlingsstraff för böter m. m. (321/69).
    Strafflagens 21 kap. reviderades genom en lag d. 14 juli 1969 (49/69), som innehåller nya bestämmelser om brott mot liv och hälsa.7
    En ny strafform, parkeringsbot, infördes genom en lag av d. 3 april 1970 (248/70). Lagen innebär att ett förenklat förfarande tas i bruk i fråga om överträdelser av förbud och begränsningar beträffande stannande, uppställande och parkering av fordon. Parkeringsboten utgår oberoende av felets art med ett fast belopp, i regel 20 mark. Till den felande riktas en skriftlig anmaning att betala boten inom en vecka. Sådan anmaning skall icke ges, om parkeringsfelet medfört eller kunnat medföra allvarlig fara eller olägenhet, varvid polisanmälan bör göras, samt då felet är uppenbart obetydligt, i vilket fall den felande kan tilldelas anmärkning. Ledningen och tillsynen över parkeringsföreskrifternas iakttagande utövas av en parkeringsövervakare — en polisiär eller kommunal myndighet. Är övervakningen ordnad på kommunal bas, sker den med tillhjälp av kommunala

 

5 Se härom Salonen i SvJT 1969 s. 621 f.

6 Se härom Voipio i SvJT 1970 s. 404 ff.

7 Se härom Heinonen i SvJT 1970 s. 408 ff.

 

Finlands lagstiftning 1968—70 673övervakningsbiträden (s. k. lapplisor). Ansvarig för betalning av parkeringsbot är beträffande annat motorfordon än moped, förutom föraren, den som vid felets begående var fordonets ägare. Han undgår dock ansvar, om han kan göra sannolikt, att fordonet vid denna tidpunkt olovligt nyttjades av föraren, eller påvisar, att han av annat skäl icke är skyldig att svara för boten. Rättsmedel mot betalningsanmaning är protest hos parkeringsövervakaren och mot avslagen protest besvär hos länsstyrelsen. I lagen ingår även stadganden om flyttning av felparkerat fordon.
    Utlämning för brott (extradition) har reglerats på nytt genom en lag av d. 7 juli 1970 (456/70). Den tidigare lagen av år 1922 var på många punkter föråldrad. Från dess tillämpningsområde hade redan genom en särskild lag av år 1960 (270/60) utbrutits utlämning mellan de nordiska länderna, vilken lag möjliggjorde ett enklare förfarande. Finland har därjämte ingått ett flertal bilaterala konventioner angående utlämning, vilket berott på att många länder ej medger extradition på annan grund än avtal. Vidare må nämnas att Finland biträtt den allmänna konventionen om utlämning för brott av år 1957.
    Lagen gäller utlämning såväl från som till Finland, men tillämpas icke på utlämning från eller till ett annat nordiskt land. Lagen förbjuder såsom den tidigare utlämning av finsk medborgare. Detta sammanhänger med att finsk medborgare i regeringsformen garanteras rätt att fritt vistas i landet. Med avvikelse från vad som tidigare gällt stadgas i den nya lagen att utlämning även kan ske för brott, som begåtts i Finland, på finskt fartyg eller luftfartyg. En förutsättning för utlämning är härvid att lagföring utomlands kan anses ändamålsenlig och att det straff som kan följa på brottet i den främmande staten icke väsentligen avviker från den inhemska påföljden. Det brott för vilket utlämning sker måste vara av en viss grovlek. På brottet måste enligt finländsk lag kunna följa strängare straff än frihetsstraff i ett år. För myntbrott får likväl alltid utlämning ske. Särbestämmelser har givits om militära och politiska brott. I principär utlämning härvid förbjuden. Vissa undantag har medgivits med hänsyn till att ifrågavarande gärning även kan innefatta annat brott.
    I överensstämmelse med principen om asylrätt stadgas att en person icke får utlämnas, om han riskerar att efter utlämnandet utsättas för förföljelse t. ex. på grund av ras, nationalitet eller politiska omständigheter. Utlämning, som av humanitära skäl, d. v. s. hänsyn till vederbörandes ålder, hälsotillstånd m. m. vore oskälig, är även förbjuden. Vid beviljande av utlämning kan vissa villkor uppställas; ett sådant är att utdömt dödsstraff ej får verkställas.
    En central punkt vid bedömningen av en utlämningsfråga utgör den, huruvida tillräcklig utredning framställts till stöd för extradition. Emedan nivån hos de rättsliga avgörandena varierar i olika länder, är det icke säkert att vederbörandes skuld är tillräckligt ådagalagd genom en fälld dom eller ett häktningsbeslut. Det stadgas därför i lagen, att fällande dom som ligger till grund för en utlämningsbegäran skall stödja sig på utredning, som bör anses tillräcklig. Om det rör sig om ett häktningsbeslut, bör detta grunda sig på utredning om vederbörandes sannolika skuld till brottet.
    I fråga om förfarandet vid utlämning gäller att framställning därom skall göras på diplomatisk väg. Saken behandlas i första hand av justitieministeriet, som omedelbart kan avslå framställningen. Om så icke sker, skall ären-

 

43—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

674 P. E. von Bonsdorffdet i skyndsam ordning behandlas av centralkriminalpolisen, varefter det avgörs av ministeriet. Vederbörandes rättsskydd tillgodoses genom stadgandet att utlåtande i saken skall begäras av högsta domstolen, om den som ansökan gäller påstår att laga förutsättningar för utlämning saknas. I fråga om utlämning till Finland gäller att myndighet som önskar sådan skall rikta begäran därom till justitieministeriet. Om detta anser att begäran bör villfaras, skall det göra framställning i saken på diplomatisk väg.
    D. 24 mars 1970 gavs en lag om avbrytande av havandeskap (239/70). Lagen medför vidgade möjligheter för kvinnor att erhålla abort, jämfört med den tidigare lagen av år 1950. Förutom de tidigare kända indikationerna fara för kvinnans liv eller hälsa samt vissa straffrättsliga och arvsbiologiska omständigheter, upptar lagen vissa nya socialt och humanitärt färgade abortindikationer. Abort kan sålunda ges om förlossningen och skötseln av barnet skulle vara avsevärt betungande med hänsyn till bl. a. kvinnans levnadsförhållanden eller sjukdom. Fri abort har beretts kvinnor som vid avlelsetidpunkten varit under 17 eller över 40 år eller som redan fött fyra barn. Tillstånd till abort meddelas i allmänhet genom tillståndsbeslut av två läkare, vilka var för sig skall avge i detalj motiverade skriftliga utlåtanden. Den ena av dem skall vara den som utför ingreppet. Om beslutet är negativt, får tillstånd sökas hos medicinalstyrelsen. I vissa fall ges tillstånd i första hand av medicinalstyrelsen. Abort får utföras på sjukhus som medicinalstyrelsen godkänt för detta ändamål.
    Även steriliseringslagstiftningen har under perioden förnyats. Lagen om sterilisering av år 1950 tillät under vissa förutsättningar tvångssterilisering av "sinnessjuk eller själsligt undermålig person". Den nya steriliseringslagen av d. 24 april 1970 (283/70) utgår från att sterilisering får ske blott på vederbörandes egen begäran. Endast ifall någon av psykiska skäl är varaktigt oförmögen att förstå steriliseringens innebörd, kan dylik i vissa fall, om vägande skäl talar därför, företas utan sådan begäran. Samtycke måste härvid ges av fömyndare eller god man. Tillstånd till sterilisering ges av medicinalstyrelsen och blott under vissa i lagen uppräknade förutsättningar. Dessa är av arvsbiologisk, social och medicinsk art. Hänsyn skall bl. a. tas till sjukdom och levnadsförhållanden som allvarligt begränsar vederbörandes förmåga att sköta barn eller gör skötseln avsevärt betungande för honom eller henne. — En åldersgräns om 18 år har uppställts för sterilisering.
    Enligt en lag av år 1950 har det varit möjligt att under vissa förutsättningar tvångskastrera personer som på grund av sin könsdrift varit farliga för annan person. Denna lag hade likväl icke tillämpats på tio år och måste i medicinskt hänseende anses föråldrad. Den har d. 24 april 1970 ersatts med en kastreringslag (282/70), enligt vilken tillstånd till kastrering kan ges endast på vederbörandes egen ansökan. Förutsättning för kastrering är att det finns skäl att förmoda att sökanden på grund av sin könsdrift åsamkas svåra själsliga lidanden eller andra allvarliga olägenheter och att kastreringen skulle minska dessa. Tillstånd till kastrering ges av medicinalstyrelsen.
Processrätt. Nya bestämmelser om nämnden vid häradsrätt har givits genom en lag av d. 23 maj 1969 (322/69). Nämnden skall bestå av minst sju nämndemän. Antalet nämndemän fastställs särskilt för varje tingslag av justitieministeriet så, att varje kommun som omfattas av tingslaget blir

 

Finlands lagstiftning 1968—70 675representerad. Nämndemännen utses av kommunens fullmäktige för en mandatperiod om fyra år. Om flera nämndemän väljs från en kommun, skall vartdera könet vara representerat.
    Rättegångsbalken har ändrats genom en lag av d. 7 juli 1970 (459/70). Tvenne kapitel i den gamla balken, det andra Om häradsting och det fjärde Om urtima ting har erhållit ny lydelse. De ålderdomliga bestämmelserna om ärendenas handläggning vid häradsting, om häradskista m. m. går nu till rättshistorien. Detsamma gäller två kgl. brev och en kgl. resolution från 1700- och början av 1800-talet. Tingsgudstjänst skall ej längre hållas. De lagtima tingen är nu som tidigare vinter- och hösttinget. Antalet sammanträden under ett ting är beroende av om domsagan omfattar ett, två eller flera tingslag. Vid samma ting får numera samtidigt hållas två eller flera sammanträden. Mellan de lagtima tingen får urtima ting utsättas så ofta behovet det kräver. Behovet kan föranledas av stadgande i lag (t. ex. konkursstadgan) eller måls brådskande natur. Bestämmelserna om rätt för part att påkalla utsättande av urtima ting på egen bekostnad har upphävts.

P. E. von Bonsdorff