Aktuella frågeställningar rörande domarnas arbetsförhållanden och ställning

 

Hittills har för samtliga domarkategorier gällt, att de är undantagna från arbetstidsreglering i så måtto, att någon i timmar per dag eller vecka bestämd arbetstid inte gäller för dem. De är sålunda uttryckligen undantagna från nu gällande arbetstidsavtal och deras arbete är icke heller annat än i mycket begränsad omfattning knutet till tjänsterummet. Vissa domare saknar för övrigt fortfarande annat tjänsterum än sessionsrummet. Omfattningen av domarnas arbetsinsatser är i stället bestämd genom de arbetsuppgifter, som enligt gällande författningar ankommer på dem.
    Det är uppenbart att detta system med hänsyn till att avsevärda växlingar kan förekomma såväl beträffande arbetsvolymen som beträffande olika domares arbetsförmåga och ambitionsgrad leder till att den i timmar mätta arbetsinsatsen kan variera såväl mellan olika tidsperioder som mellan olika domare. Å andra sidan innebär systemet en större elasticitet i förhållande till tillfälliga arbetsanhopningar och en appell till domarnas ansvarskänsla i förhållande till de föreliggande arbetsuppgifterna.
    För närvarande ifrågasättes emellertid en total omläggning av detta system. Man vill sålunda ålägga i varje fall underrättsdomarna en vid tjänsterummet bunden daglig arbetstid av den i arbetstidslagen medgivna högsta omfattningen. Enligt uppgift avses dock icke att härigenom avstå från den i förhållande till föreliggande arbetsuppgifter bestämda omfattningen av åliggandena.
    Dessa propåer har föranlett stor oro bland domarna beträffande deras möjligheter att i fortsättningen på det sätt som krävs av en omsorgsfull domare fullgöra de ålagda arbetsuppgifterna. Under en längre tid har reformarbetet på domstolsväsendets område haft till riktpunkt att domarna skall avlastas mera rutinbetonade göromål för att de skall få mera tid över för den egentliga dömande verksamheten och för de mera komplicerade målen. Detta har skett helt i överensstämmelse med domarnas egna önskemål. Konsekvensen har emellertid självklart blivit, att en allt större del av arbetstiden ägnas åt det verkligt kvalificerade arbetet; handläggning av mål, avfattning av domar, rättsutredningar, studier av rättspraxis, litteratur och ny lagstiftning. Sådant arbete kräver ostördhet, som är mycket svår att åstadkomma på domarkansliet under den tid, då rutinarbetet fortgår. Hittills har domarna kunnat i erforderlig utsträckning fullgöra de mest krävande arbetsuppgifterna på annan tid eller plats än det rutinmässiga kansliarbetet. Då man nu vill beskära dessa möjligheter befarar vi, att förutsättningarna för att på ett fullgott sätt fullgöra de dömande uppgifterna allvarligt försämras.
    Den nya allmänna arbetstidslagen gäller i princip även statens befattnings-

 

Artikeln är i huvudsak grundad på ett anförande, hållet vid Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomares årsmöte den 24.10.1970 i anknytning till ett föredrag av justitieminister Lennart Geijer över ämnet "Domaremakt eller regeringsmakt. Vem skall svara för rättsbildningen?" Justitieministerns föredrag är återgivet i Juristnytt/Samhällsvetaren 1970 s. 642. 

havare. Undantag gäller emellertid för vissa kategorier, bl. a. arbetstagare i öretagsledande eller därmed jämförlig ställning, till vilka chefsdomarna torde få anses höra, och även för övriga arbetstagare som i arbetstidsavseende intar en särskild förtroendeställning. Till den sistnämnda kategorin torde otvivelaktigt under nuvarande förhållanden domarna höra, vilket kommit till uttryck bl. a. i att de undantagits från gällande arbetstidsavtal. Det är väl i och för sig formellt tänkbart att man från arbetsgivarens-statens sida säger upp detta förtroendeförhållande och överför domarna till den kategori, som inte åtnjuter särskilt förtroende. Men det kan inte vara rimligt att samtidigt kräva bibehållande av det fulla ansvaret i förhållande till arbetsuppgifternas fullgörande oberoende av tidsåtgång. Det skulle väl även bli svårt att i så fall i enlighet med arbetstidslagens regler kontrollera den övertid, som den ansvarsmedvetne domaren anser sig böra använda för t. ex. rättsfallsstudier och litteraturläsning.
    Som framgår av det sagda är problemet i hög grad en fråga om förtroendeförhållandet mellan rättsväsendets högsta ledning och domarkåren. Jag är för min del övertygad om att om bara ett verkligt sådant förtroende råder borde man kunna åstadkomma en lösning, som tillgodoser både kårens synpunkter och de önskemål av social eller jämlikhetskaraktär, som må ligga bakom de framförda kraven.
    Vad som förekommit under det senaste året ger emellertid anledning till tvekan på denna punkt. Justitieministerns uttalanden i föredraget vid domareföreningens årsmöte i oktober 1970 har jag visserligen ansett mig kunna tolka så, att vi domare fortfarande har hans och departementets förtroende som objektiva och opartiska tillämpare av stiftad lag. Det är för oss mycket tillfredsställande att höra. Alldeles särskilt gläder det oss att föredragets rubrik inte ledde fram till någon tendens att hävda regeringsmaktens inflytande över domstolarnas rättstillämpning på annat sätt än genom lagstiftning. Under det år som gått har vi emellertid många gånger haft anledning att fråga oss om det verkligen är så att domarkåren fortfarande har justitieministerns förtroende. Det har då gällt sådana tillfällen, då justitieministerns åsikter förmedlats av massmedia såsom radio, television och press. En förklaring har lämnats till den bristande överensstämmelsen mellan dagens och det gångna årets intryck, nämligen att justitieministern många gånger blivit felciterad. Vi har då endast att djupt beklaga, att tidsandan är sådan att bara de nedrivande appellerna är gångbara medan arbetet på att bevara och vidareutveckla bestående värden har svårt att göra sig gällande.
    Diskussionen vid årsmötet kom även att beröra problemet om domarnas tillämpning av principen om likhet inför lagen, som debatterats ganska livligt i press och andra media under senare tid. En hel del väsentliga aspekter framfördes också under diskussionen och jag vill bara tillägga ytterligare en synpunkt. Forskare anser sig ju ha konstaterat olika behandling av lika fall. Men då man vill göra gällande, att detta skulle bero på domarnas ursprungsmiljö saknas fullständigt ett led i bevisningen. Ingen har undersökt om domare från olika miljöer dömer olika. Det må vara sant att flertalet domare kommer från mera borgerliga miljöer men åtskilliga härstammar dock från vad som brukar kallas socialgrupp 3. Om jag ser mig om bland kollegerna i kåren så vet jag faktiskt i de flesta fall ingenting alls om deras ursprung, och i den mån jag vet något kan jag konstatera, att ursprunget inte har någon betydelse för deras allmänna attityder och sätt att fullgöra sina domarupp-

 

gifter. Det kan i sammanhanget vara anledning att erinra om att när man som chef för ett av våra största affärsdrivande verk satte en person, som gått den s. k. långa vägen, så ledde detta tämligen omgående till beskyllningar för att han inte hade förståelse för förhållandena i de anställdas breda lager. I själva verket är traditionen inom domarkåren och den utbildning, som de unga domarna genomgår i hovrätter och andra domstolar, sådan att principen om likhet inför lagen fått en mycket djup förankring. Det kan gå så långt att rädsla för mannamån slår över och leder till motsatt effekt. Jag är övertygad om att man måste söka helt andra förklaringar till de fakta, forskarna redovisat. Är det för övrigt säkert, att de olika bedömda fallen verkligen var lika när alla enligt lag och lagstiftarens intentioner relevanta fakta beaktats?

Erik Alexanderson