Förenta Nationernas fjärde kongress om förhindrande av brott och behandling av brottslingar hölls i Kyoto, Japan, under tiden den 17—26 augusti 1970. Kongressen hade samlat ca 1 100 deltagare från 85 stater. De flesta staterna

 

företräddes av officiella delegationer. Den svenska delegationen, som bestod av 11 delegater, leddes av justitieministern Lennart Geijer. I kongressen deltog även representanter för ett 30-tal internationella organisationer samt drygt 200 individuella deltagare. FN :s generalsekreterare representerades av Mr. Philippe de Seynes, Under Secretary-General for Economic and Social Affairs. Mr. Yoshitsugu Baba, "Attorney-at-Law" och tidigare högste åklagare i Japan, valdes till kongressens president.
    Kongressens tema var "Brott och samhällsutveckling". I sitt öppningsanförande efterlyste Mr. de Seynes djärvare och bättre grepp för att samordna olika samhällsåtgärder mot brottsligheten. Han konstaterade vidare bl. a. att våldet som en form för protest liksom narkotikamissbruket fått en spridning som ingen kunde ha förutsett. Rättsväsendet tvingas att använda en stor del av sina resurser för att söka lösa dessa problem och myndigheterna har i många fall helt överväldigats av problemens omfattning och det nya i situationen. Ett särskilt dilemma har uppstått, menade Mr. de Seynes, nämligen att upprätthålla ordning i en värld där den sociala skiktningen och maktstrukturen förkastas av en stor del av befolkningen, som inte alltid har konstitutionella medel att genomföra önskade förändringar.
    Kongressens program upptog fyra ämnen: I. Social Defence Policies in a Context of National Development Planning. II. Participation of the Public in the Prevention and Control of Crime and Delinquency. III. The Standard Minimum Rules for the Treatment of Prisoners in the Light of Recent Developments in the Correctional Field. IV. Organization of Research for Policy Development in Social Defence. Ämnena behandlades sektionsvis och varje sektion var försedd med en panel av experter.
    I sektion I, vars ordförande var den ryske professorn Grigorij Anasjkin, diskuterades bl. a. samhällsutvecklingens effekt på brottsligheten. Man framhöll urbanisering, industrialisering, befolkningsökning, omflyttning, social rörlighet och tekniska förändringar som de viktigaste brottslighetsalstrande faktorerna. Det rådde full enighet om att kriminalpolitik måste vara en integrerande del i all samhällsplanering. Man ansåg att samhällets planering i fråga om bl. a. bostadsbyggande, undervisning och hälsovård borde knytas till resultaten av kriminologisk forskning.
    Sektion II under ordförandeskap av Mr. Conrado Sanchez, President of The Philippine Bar Association, behandlade olika former för allmänhetens deltagande i bekämpande av brottsligheten. Vid diskussionen betonade man bl. a. vikten av att engagera ungdom i sådan verksamhet. Man ansåg också att en utökad användning av f. d. fångar i brottsförebyggande arbete kunde rekommenderas under vissa förutsättningar. Man övervägde vidare massmedias roll och var ense om att företrädare för dessa media regelbundet borde ges bättre bakgrundsinformation t. ex. genom korta seminarier eller vid planerade besök eller diskussioner. En viktig fråga ansågs vara utbildning av frivilliga som önskade deltaga i brottsförebyggande arbete. Utbildningen borde utformas på sådant sätt att den som frivilligt åtagit sig att medverka gavs möjlighet att se sin insats i ett vidare socialt perspektiv. Slutligen diskuterades åtgärder på internationell basis. Man föreslog bl. a. att ett interregionalt seminarium om allmänhetens deltagande skulle hållas i Budapest så snart detta lämpligen kunde ordnas.
    I sektion III presiderade M. Marc Ancel, avdelningsordförande i den franska kassationsdomstolen. Diskussionen av ämnet "Standard Minimum Rules"

 

(SMR) koncentrerades till frågor rörande reglernas natur och omfattning, deras tillämplighet d. v. s. frågan om vilka kategorier som omfattas av reglerna, reglernas status, tillämpningen av reglerna samt frågan om behovet av en teknisk översyn. Sektionen avslutade sin behandling av ämnet med att föreslå bl. a. att FN :s generalförsamling skulle anta en resolution för att stadfästa SMR samt att Social Defence Section skulle tillsätta en arbetsgrupp för att studera de talrika och invecklade problem som har samband med SMR. Sektionen uttalade också vissa rekommendationer rörande arbetsgruppens uppgifter.
    I sektion IV slutligen var professor emeritus Thorsten Sellin, USA, ordförande. Denna sektion, som hade att behandla frågan om organisation avforskning, ägnade sig i huvudsak åt att diskutera skapandet av effektivare föreningslänkar mellan policy-making och forskning i syfte att sörja för att de styrandes beslutsfattande integreras med de vetenskapliga undersökningar som har gjorts inom området för "social defence". Under diskussionen framkom bl. a. att deltagarna hade olika uppfattning om värdet av kriminologisk forskning. Det fanns de som trodde att kriminologisk forskning kunde bidragatill att till sist lösa brottsproblemen. Andra mera sociologiskt inriktade deltagare ansåg brottsligheten vara ett naturligt socialt fenomen som aldrig skulle kunna elimineras helt och hållet. Man diskuterade också "fri" forskning vid universitet eller liknande i jämförelse med forskning för myndigheternas räkning. Vidare påpekades att policy-makers och forskare på ömse håll har en skeptisk inställning till varandra. Man ansåg att kommunikationen mellan dessa grupper skulle kunna förbättras bl. a. genom ett fritt åsiktsutbyte på seminarier, "workshops" eller konferenser. Även en rad andra problem diskuterades, som sammansättningen av forskarlag, samordning av olika forskarinsatser och gränser för forskningen. I samband med sistnämnda fråga berördes problemet experimentell forskning med människor.
    Vid plenarmötet den sista kongressdagen gjorde kongressens generalrapportör, Sir Leon Radzinowicz, professor i kriminologi vid universitetet i Cambridge, en summing-up av diskussionerna i de olika sektionerna
    Under kongressen gavs också tillfälle till studiebesök på olika institutioner som fångvårdsanstalter, ungdomsvårdsskolor och mentalsjukhus.

K. R.