Rättshistoriska perspektiv

 

 

Av professor emeritus GERHARD HAFSTRÖM

 

 

 

 

Enligt konstitutionerna för Lunds universitet den 19 december 1666 skulle den juridiska fakulteten bestå av endast två professorer.1
    Det ålåg den förste av dessa att för nybörjare föreläsa över svensk privaträtt. Det skulle ske "helt enkelt och blott med nödvändig utläggning av texten". För dem, som voro mera försigkomna och hade kunskaper i svensk och romersk rätt samt naturrätt, skulle professorn "visa svenska lagens källor uti naturrätten samt positiva, gudomliga och mänskliga — i synnerhet de bildade folkslagens — lagar". Jämförelser skulle därvid anställas med den romerska rätten, liksom med de svenska landskapslagarna. Hänsyn skulle även tagas till grannländernas lagar. Till hans ämbete hörde att taga fram uppgifter ur den svenska privaträtten, "lämpade efter rikets statsskick och bruket vid våra domstolar". Den andre juristprofessorn skulle undervisa i romersk rätt. Därvid skulle han inte uppehålla sig vid "onödiga citatav olika lagtolkares interpretationer" utan i stället visa "de romerska lagarnas grunder, mera med åberopande av naturrätten, gudomliga och mänskliga, i synnerhet de bildade folkslagens lagar". För båda juris professorerna understrykes alltså, att det var ett komparativt, genetiskt och rättshistoriskt betraktelsesätt som skulle prägla undervisningen.
    Rättshistorien har sålunda haft en central plats i den juridiska fakulteten vid detta universitet alltifrån dess tillkomst föröver 300 år sedan. Ämnet tillhör således grundvalarna i den juridiska fakultetsbyggnaden.
    Hur bedrevos då de juridiska studierna?
    Trots de två stora universitetshistorikerna från 200- och 300-årsjubileerna måste det tyvärr konstateras, att den juridiska fakultetens historia alltfort är i det närmaste oskriven. Det är endast David Nehrman-Ehrenstråhles långa, märkliga professorstid som hittills av Jan Eric Almquist2 närmare undersökts.
    Något veta vi dock.
    De viktigaste läroböckerna voro med säkerhet några av de många

 

Avskedsföreläsning av professorn i rättshistoria vid Lunds universitet jur. ochfil. doktor Gerhard Hafström den 27 maj 1970.

1 Martin Weibull, Lunds universitets historia 1668—1868, del I, 1868, s. 106 f.

2 Svensk juridisk litteraturhistoria, 1946, s. 177 f.

 

Rättshistoriska perspektiv 89tryckta utgåvorna av de då ännu gällande medeltida lands- och stadslagarna — och dessa kommenterades under föreläsningarna på latinska språket. Det var också högeligen nödvändigt att på detta sätt kommentera den tryckta lagtexten. Ty enligt tidens praxis infördes aldrig en antagen lagändring i en senare utgåvas text, utan denna omtrycktes alltid i sin ursprungliga, icke längre gällande lydelse. Jag har här framför mig ett interfolierat exemplar av 1621 års utgåva avlandslagen.3 Balkarna äro på latin kommenterade. Att döma av ett kritiskt uttalande beträffande professor Carl Lundius i Uppsala ärdet tydligt, att kommentarerna äro diktat från föreläsningar i Lund, antagligen av juris professorn Rikard Gedde-Ehrenborg. Det fanns därför vid fakulteterna och domstolarna en mångfald s. k. underrättelser4 över den svenska landslagen, angående "vilka capitel som gälla efter deras innehåll och de som intet efter bokstaven practiseras" utan i stället efter en annan angiven författning.
    Under förra delen av 1700-talet hade David Nehrman-Ehrenstråhle som ende professor vid Juridiska fakulteten ett dominerande inflytande på juristutbildningen. Hans berömda s. k. Inledningar till den svenska civil-, kriminal- och processrätten insatte och belyste under hans första lärardecennium den då alltjämt gällande medeltida landslagen och därefter 1734 års lag i sitt historiska sammanhang. Undervisningen var sålunda i lika hög grad rättshistorisk som positivrättslig. Som bekant tillkom under Nehrmans tid inemot ett 30-tal juridiska avhandlingar, samtliga givetvis skrivna på latin, och huvudsakligen återgivande Nehrmans egna forskningar.5 Ingen av dessa är hittills översatt till svenska, och därför äro de med tystnad förbigångna avden rättsvetenskapliga forskningen. Det vore en önskvärd tvärvetenskaplig forskningsuppgift för latinare och rättshistoriker att översätta och kommentera dessa avhandlingar. Under sin professorstid tjänstgjorde Nehrman som ordförande på lagmansting i Lund. En av honom vid tinget 1739 förd dombok med utförliga domskäl har av fakulteten nyligen fotograferats och kommer att tryckas i utdrag. Nehrmans fridsamma natur visade sig därigenom, att han lyckades förlika de flesta tvistemål.
    Sin internationella ryktbarhet uppnådde, för att använda tidens språk, Laghistorien vid Lunds universitet under förra århundradet i och med Carl Johan Schlyters banbrytande forskningar. Dessa omfat-

 

3 Swerikes Landz Lagh, stadfäst av Karl IX d. 20 dec. 1608, ånyo tryckt iStockholm 1621.

4 Se närmare Nils Edling, En domares vedermödor på 1600-talet, Rättshistoriska studier, bd 1, 1951.

5 P. A. Östergren, Om författarskapet till de nehrmanska disputationerna, i Tidskrift utg. av Juridiska föreningen i Finland, 1900. 

90 Gerhard Hafströmtade främst utgivningen av alla de svenska medeltidslagarna — i 13 band under en tid av ett halvt sekel6 — med begagnande av samtliga då kända handskrifter, samt med angivande av varje avvikelse i de ibland till över hundratalet uppgående handskrifterna. Den enda anmärkning, som kan riktas mot detta väldiga arbete, är att paragraferingen av vissa handskrifter är utgivarens egen, och att den i några fall har blivit missvisande, varigenom forskningen förts på villospår. Detta gäller såväl tolkningen av Hälsingelagens ryktbara rättsregel "Den som äger land, äger vatten" som Upplandslagens konungabalks uppgifter om den utlysta ledungsflottans första skeppsvist.
    Min företrädare Ivar W. Sjögren höll i Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund den 26 november 1945 ett föredrag över "Arbetsuppgifter för nutida svensk rättshistoriskforskning".7 Ivar Sjögren erinrade därvid om att den svenska rättshistoriska forskningen ingick som ett led inom den allmänna, på den germanska rättsutvecklingen inriktade forskningen. Han framhöll vidare, "att en mångfald specialundersökningar alltjämt måste utföras, innan tiden är mogen för avfattandet av en framställning av den svenska rättsutvecklingen i dess helhet". Han betonade, att "i vår egen tid, då möjlighet finnes att skönja konturerna av den lagstiftning, som en gång kommer att ersätta 1734 års lag, synes berättigade krav kunna uppställas på att hela den djupgående omvandlingsprocess, som i tiden efter 1734 års lag försiggått med avseende å samhällslivet och rättslivet i gemen, nu indrages inom ramen för den rättshistoriska forskningen". Sjögren framhöll avslutningsvis "hurusom framstegen inom de till den rättshistoriska forskningen hörande hjälpvetenskaperna skapat helt nya möjligheter för ett fördjupandeav forskningsarbetet". "Framstegen inom språkvetenskap, folklivsforskning och arkeologi ställa nya, ytterst betydelsefulla hjälpmedel till den rättshistoriska forskningens tjänst".
    Jag vill understryka denna iakttagelse, med tillägget att den rättshistoriska forskningen likaledes har möjlighet att bliva ett betydelsefullt hjälpmedel för många andra vetenskaper. Vi stå härvid inför en tvärvetenskaplig framtidssyn, som kommer att sätta sin prägel på den kommande rättshistoriska forskningen. Jag skall belysa detta genom några exempel från olika tider och forskningsfält.
    Inom den klassiska fornkunskapen har lundensaren, professor EinarGjerstad, nyligen företagit en kritisk, ännu otryckt analys av de 12 tavlornas lag. Han anser sig kunna skilja ut bestämmelser, som gå

 

6 Samling af Sweriges gamla lagar, bd 1—13, 1827—77.

7 K. Humanistiska Vetenskapssamfundets i Lund årsberättelse 1945—1946, V, s. 91—98. 

Rättshistoriska perspektiv 91tillbaka till den äldsta prourbana epoken i järnåldern. d. v. s. till 8:e århundradet f. Kr., samt vidare datera en andra grupp bestämmelser till tiden efter staden Roms grundläggning 575 f. Kr. Härtill kommer slutligen en tredje yngsta grupp av bestämmelser, vilka tillhöra decemvirernas egen lagstiftning, d. v. s. tiden omkring 450 f. Kr. Denna grupp innehåller sådant som anger libera res publica och utgör bevis för att republiken först införts samtidigt som de 12 tavlornas lag.
    Denna Gjerstads skiktforskning kan underbyggas med rättshistoriskt källmaterial. En undersökning av ordstammarna i de bevarade legisaktionsformlerna visar förekomsten av ord, vilka antyda att hela denna stora formelskatt är ett verk av pontifices, det sakrala pontifikalkollegiet.8 Vid förklaringen av den rättsliga betydelsen av legisaktionsförfarandet, av typen mancipatio och nexum, måste man städse beakta en vid germanska och fornsvenska undersökningar gjord iakttagelse, att det som i våra dagar är en rättshandling, till vilken alla rättsverkningarna äro knutna, i det romerska och germanska agrara ättesamhället var en kedja av rättshandlingar, i vilken varje länk gav upphov till en motsvarande rättsverkan. I denna kedja voro de första rättsverkningarna s. a. s. personrättsliga, och de följande familjerättsliga, och det var först den officiellt fullbordade rättshandlingen, vilken såsom en legis actio gav upphov till de ätterättsliga rättsverkningarna, enligt quiriternas, d. v. s. fäderne ärvd, rätt.
    En annan, från motsvarande germanska undersökningar vunnen, viktig kunskap är, att ett rättsligt uttryck av typen "förbunden", "besittning", "egendom", alltid ursprungligen motsvarats av en fysisk verklighet. Som exempel kan anföras, att förbindelsen uppkom genom ett verkligt band, må vara ett handslag med namnet handeband. Besittning återgår på rätten att sitta i högsätet, dit köparen leddes och under vilket jord lades från olika delar av egendomen; egendom är en del av det egna och förmynderskap slutligen är den egendom, som ägaren har i sin mundr, sin hand. På ensartat sätt är i den romerska rätten det som tillhör någon, dominium, en del av hans hus, domus. En motsvarighet är vårt eget språks sammanhang mellan boet och till detsamma hörande boskap och bohag.
    Redan av språkhistoriska skäl kan därför benämningen på ett i de 12 tavlornas lag förekommande institut, nexum = band, nämligen fordran med pantsäkerhet, ursprungligen icke ha angivit ett metafysiskt, magiskt band mellan parterna9 utan ett verkligt, fysiskt band.

 

8 F. Schultz, Geschichte der roemischen Rechtswissenschaft, Weimar 1961, s.23.

9 Så enligt Axel Hägerström, Der römische Obligationsbegriff im Lichte der allgemeinen römischen Rechtsanschauung, del I, 1927, s. 27. 

92 Gerhard HafströmDetta styrkes av förhållandet, att nexum genom lex Aebutia år 367 ersattes av institutet stipulatio. Detta hade nämligen sitt namn av stipula, ett bastband, vilket hängde i rättssalens tak. Vid den villkorliga pantsättningen hängdes antagligen detta band symboliskt om gäldenärens hals. Denne kom alltså att utmärkas av slavbandet, tecknet på ofrihet, vilket i detta fall innebar formen för självpantsättning. Sannolikt ersatte stipulan ett äldre slavband, nexum, vilket kan ha mera liknat ett kreatursband och ursprungligen haft till uppgiftatt hindra en slav att fly. Att ett rättsinstitut fått ett nytt namn efter symbolens modernisering är intet enastående. Som exempel kan nämnas morgongåvans stadfästelse med en spjutstång eller ett spjutskaft. Sedan spjutet ersatts med den s. k. glaven ändrades rättshandlingens namn till morgongåvas stadfästelse med glaven.10
    En av de viktigaste uppgifterna för den svenska rättshistoriska forskningen är att klarlägga och, såvitt möjligt, också datera skiktbildningen i de svenska landskapslagarna. Dessa ha visserligen i allmänhet upptecknats först på 1200-talet, men av språkliga och rättsliga skäl är det uppenbart, att de även innehålla skikt som äro väsentligt äldre. Detta är f. ö. naturligt, om man betänker att utgåvan av vår nuvarande lagbok innehåller mångfaldiga lagrum — ofta på rättens mest centrala områden — vilka ordagrant återgå till 1734 årslag. I ett fall, nämligen definitionen på urminnes hävd i JB 15: 1, som lyder:

 

"Det är urminnes hävd,

att ingen minnes,

eller av sanna sago vet,

huru hans förfäder eller fångesmän,

först därtill komne äro."

 

återgår formuleringen ordagrant till SdmL:s KgB på 1320-talet — och är där en översättning av den kanoniska rättens definition på "prescriptio immemorialis".
    I vår rätt fanns intill år 1929 följande upplysning om danaarv, nämligen: "Det kallades fordom danaarv." Samma mening återfinnes redan i ÖgL från 1200-talet, varav framgår att lagmannen på lagtinget för tingsmännen förklarat användningen av ett redan föråldrat uttryck från fordom. Då samhällsförhållandena ändrat sig mycket snabbare sedan 1200-talet än under motsvarande tidrymd bakåt, har man sålunda skäl förmoda, att i dessa skola återfinnas rättsregler i ordagrann form ända sedan folkvandringstid. Så är också fallet. Den i de norska Gula- och Frostatings-lagarna återgivna formeln vid

 

10 J. E. Almquist, Om morgongåvas stadfästelse med glaven, i Strödda bidrag till civilrättens historia, 3:e uppl. 1953, s. 23 f. 

Rättshistoriska perspektiv 93ättledningen har sålunda, visserligen översatt till latin, återfunnits i ett diplom från 500-talets början. De svenska lagarnas giptarmal har samma uppbyggnad. Förklaringen härtill är, att i ena fallet infördes ett barn, i andra fallet en kvinna i ätten. Det är därför sannolikt att även giptarmalet — och övriga former vid äktenskapets ingående —äro av minst lika hög ålder. Detta framgår även av resultaten i fil. doktor Lizzie Carlssons avhandling "Jag giver Dig min dotter".11
    Det är också möjligt att i lagarnas äldsta skikt klarlägga vissa s. k. mellanätterättsliga rättshandlingar från det fornsvenska ättesamhällets tid, då jämte den enskilde i vissa fall även ätterna voro rättssubjekt. För att vara för ätterna bindande måste sålunda de ursprungligen mellan enskilda ingångna rättshandlingarna stadfästas av företrädare för de olika ätterna. Det fornsvenska ättesamhällets mönster kan alltså skönjas i det äldsta skiktet av våra medeltidslagar. De äro därför skriftliga vittnesbörd om vårt förhistoriska ättesamhälle.
    Ett metodiskt genomarbetande av skikten i de olika lagarna ger vid handen, att deras äldsta lager i väsentligt högre grad än vad man hittills insett varit utformade i bunden form med rim, rytm och alliteration. I några fall är det möjligt att ur spridda balkar i de olika lagarna rekonstruera stora delar av det ursprungliga lagkvädet. Dettaär exempelvis fallet med roparœtter, som gällde alltifrån konungens utlysande av lid och ledung till dess skeppen löpt ut förbi vård och vaka.
    När vi först påträffa rättsgrunden — vare sig i antiken eller hos germanerna — är det i fångst- och jordbrukssamhällen, där ätterna och icke de enskilda människorna voro rättssubjekt. Giftermålet var en mellanätterättslig överenskommelse, utformad i giftomannens giptarmal, och stadfästad av de närmaste ättemännen, fastarna, vilka därigenom bundo sina resp. släktled. Det var en kultisk akt vid ett sakralt gille, där giftomannen förmedlade fruktbarhetsgudens livskraft.
    Den odlade jorden tillhörde ätten och kallades därför av götarna ättleve och av svearna fast fäderne och fornärvd odal. Dess avhändelse från en ätt till en annan fordrade likaledes medverkan av ättemännen såsom fastar, vilka skulle stadfästa avtalet genom ed, avlagd på fästet av ett vapen. Denna sedvänja fortlevde i Finland ända in på 1540-talet enligt vittnesintyg i Ivar Flemings jordebok.12 Ty då fasta beviljades för Fleming på ett lagmansting i Jöns Västgötes slottsfogdes tid, låg ett draghed swärd på tingx bordit epter fordoms pläghsedh och tingx nempd å skaffte hollid.

 

11 Rättshistoriskt bibliotek, bd 8, utg. av Institutet för rättshistorisk forskning 1965.

12 Ivar Flemings jordebok, Bidrag till Finlands historia VI, utg. av riksarkivet, Helsingfors 1958, s. 16 ff. 

94 Gerhard Hafström    En skadegörelse på en fri mans kropp eller egendom innebar tilllika en kränkning av hans ätt. Den föranledde ättehämnd, men kunde sonas genom vängåvor13 från gärningsmannens till målsägarens släkt. Skulle en tvist avgöras på rättslig väg, skedde detta såsom en ätternas kamp inför rätta mellan deras köns- eller kynnesmän, d. v. s. män från vardera kynnet eller släkten, senare även kallade edgärdsmän. För att någon skulle hava rättslig trygghet fordrades, att han fått sitt värn inom en ätt — ty ättlös är rättslös.
    Rättens regler och handlingar voro uttryckta i bestämda formler och former i rim, rytm och symbolik under hägnet av gudomligt skydd. I ritens form skapades rätten av ätten.
    Men även det gudomliga är underkastat förändringens lag —fruktbarhetens och ätternas gudar förvandlades till avgudar genom tron på den ende Guden — Vite Krist — vilken förvandlade värdena, för att våld och väld skulle efterföljas av frid och fred. Ättesamhällets kristnande innebar, att ätterna såsom rättssubjekt ersattes av den enskilda människan med hennes ansvar och skuld. Fästning ersattes av trolovning, husfadern såsom giftoman av sockenprästen, sängledningen till bolster och blea av vigseln vid altaret. Husbonde och husfru såsom jämlikar efterträddes genom den paulinska uppfattningen av mannen som huvud och hustrun som lem. Frillan blev horkona, och det oäkta barnet blev utan vård och värn.
    Ättesamhällets kristnande innebar även att Kristus blev medarvinge till förfång för ättemännen, att gåvo- och testationsfrihet erkändes till kyrkor och kloster samt att kyrkan tog tionde av skörden. Konungen följde exemplet och skattlade jorden — odalbonden blev skattebonde — och ättlevet kunde i nödår bli skattevrak. Men i byarna skulle enligt byggningabalkarna jorden skiftas rättvist till jämföris och efter solens gång läggas i laga läge och rätt solskipt. "Granne skulle vara grannes broder". Stormannaföljenas våldgästning förbjöds, och frid skulle råda på gård och i gärde, under väg och vandring, på ting och i kyrka.
    Kyrkans framgångsrika kamp mot ättefejdernas släktutrotning medförde, att blodshämnden ersattes av s. k. sölfver-oxar till målsäganden. Våldsgärningarna ansågos kränka det kungliga edsöret och därmed även konungens frid, och medförde fredlöshet, avlöst av konungsbot. Konungen gjorde anspråk på att vara den jordiske fridsfursten och ägde därför rätt över såväl dom som böter. Böterna blevo en av statens största inkomstkällor. Mäster Olof avslutade med allt skäl sina Domarregler med maningen att "Orätt saköre gör ingen Herre rik". Bruket med edgärdsmän på tingen förkastades i påvebre-

 

13 Gerhard Hafström, Vängåvan, Rättshistoriska studier, bd 1, 1951.

 

Rättshistoriska perspektiv 95ven såsom en consuetudo perversa. I stället skulle det åligga domstolen att utleta sanningen i målet, och detta skulle ske genom särskilt nämnda män. Så träder vid samma tid fram i rättshistorien såväl den fornsvenska nämnden som den engelska juryn.
    Lagarnas äldsta skikt, rätt tolkat, kan enligt min uppfattning lämna ett avgörande stöd för bestämmande av den svenska riksbildningens ålder.
    Enligt en äldre uppfattning var genom Tacitus' skildring av svionerna rikets ålder åtminstone jämngammal med vår tideräkning. Enligt den hyperkritiska lundensiska historieskolan skulle riksbildningen däremot först vara ett årtusende yngre. Det är emellertid uppenbart att om man, för att begreppet rike eller stat skall föreligga, kräver samma kriterier som på en stat "i senare tids bemärkelse", så är därmed svaret på förhand givet.14 Själva begreppet rike eller stat har emellertid sin egen historia, som återgiver en växlande verklighet från kultförbundet till nationalstaten. De svenska rättshistoriska källorna innehålla flera uppgifter, vilka — rätt tolkade — kunna bidraga till frågans besvarande.
    Enligt UL Kg 2 skulle den nytagne konungen rida sin eriksgata genom riket. Enligt SdmL Add. 1 skulle konungen rida eriksgatan kring sina land rättsöles, d. v. s. medsols. I historisk tid gick emellertid den första delen av eriksgatan från Uppsala till Strängnäs icke medsols utan motsols.15 En förändring måste därför ha skett i senare tid. Beaktas nu den antagna äldre sträckningen från Mora äng söderut, visar det sig, att längs Eriksgatan ligger ett 20-tal orter med namn på Nerthus, såsom Närlunda, Närtuna och *Njærdhavi, d. v. s. namn som syfta på denna fruktbarhetsgudinna. Det framgår härav, att den nytagne konungen skulle besöka de olika kultförbundens sakrala orter, och att han alltså genom att rida eriksgatan tillträdde sin viktiga uppgift som dessa kultförbunds gemensamme blotkonung. Det är därmed möjligt att återföra Sveakonungen till tiden för den redan av Tacitus århundradet efter Kristi födelse omtaladef ruktbarhetskulten. Eriksgatan är m. a. o. ett exempel på att den av Tacitus beskrivna årliga fruktbarhetsfärden i Sönderjylland ägde rum också i svearnas folkland. Riket har alltså uppkommit genom en förening av olika kultförbund under en gemensam blotkonung.
    Enligt HL KgB 10 och 11 flocken skulle den s. k. konungsåren under vintern uppbära konungsskatten i Hälsingland och Ångerman-

 

14 Curt Weibull, Om det svenska och det danska rikets uppkomst, i Historisk tidskrift för Skåneland, bd 7, 1917, s. 329, jfr s. 348 f.

15 Enligt en ännu otryckt undersökning av den norske historikern Kåre Kveseth. 

96 Gerhard Hafströmland ända upp till Umeå och Bygdeå vid Bygde sten, ovanför vilken bönderna själva skulle värna sitt land och någon konungsskatt inte heller utgå. Färden gick på den s. k. Norrstigen förbi de sex stora Uppsala-ödsgårdarna, nämligen
Hög längst i söder

Hög i Sunded /Hudiksvall/

Hög på Norrstigen

Näs i Selånger

Norrstig i Säbrå och

Kutby.
    Av dessa sex Uppsala-ödsgårdar lågo 3 i Hälsingland och 3 i Ångermanland med Medelpad, — en i varje treding av dessa svearnas väldiga skattland. Dessa Uppsala öd lågo vid kusten intill de stora norrländska älvarna. Som namnen i tre fall angiva, lågo vid alla dessa 6 Uppsala-ödsgårdar stora gravhögar, vilka efter arkeologiska undersökningar ha daterats till folkvandringstid, d. v. s. till 500-talet e. Kr. Intill flera av de ifrågavarande Uppsala-ödsgårdarna ligga senare norrländska kuststäder, såsom Hudiksvall, Sundsvall och Härnösand. Dessa städer ha uppkommit genom donationer av mark tillhörig Uppsala öd, på vilken konungsfriden hade möjliggjort regelbundna marknader. Som namnet delvis antyder, tillhörde Uppsala ödsvearnas konungaätt, i vilken offerkonungen svarade för kulten. Enligt Snorre skulle också avkastningen av Uppsala öd användas till underhåll av det till guden Frös kult helgade templet i Uppsala.
    På grund av den arkeologiska dateringen är det möjligt att tidfästa svearnas kultförbund och riksbildning i de norrländska kustlanden till åtminstone folkvandringstid.
    Sveakonungens andra uppgift var enligt svealagarna att utlysa ledungen, vilkens föregångare antydes av Tacitus genom orden att svionernas samhällen voro mäktiga genom flottor och vapen.
    Sedan flera år tillbaka leder kulturgeografen, professor emeritus David Hannerberg16 ett stort forskningsprojekt, som avser att skildra det rumsligt organiserade bondesamhället i dess utveckling och olika utformningar. Det bygger på fältiakttagelser och på arkivmaterial samt använder olika analysmetoder, till övervägande del av kvantitativ natur. I centrum för intresset stå de minsta enheterna: gården, byn och socknen samt de beslut och åtgärder, som ha bestämt deras utformning. En väsentlig strävan är att återvinna något av den information, som ligger innesluten i gårdens, byns och socknens utformning. Särskilt ha uppmärksammats de förhistoriska och medeltida skiftestyperna samt de därvid använda enhetsmåtten — exempel-

 

16 Forskningsprojektet "Administrativa rumsliga system", Meddelande 1 A, David Hannnerberg, Kulturlandskap och samhälle, stencil 1967, hittills följt av ett 20-tal likaledes stencilerade meddelanden. 

Rättshistoriska perspektiv 97vis romersk, gutnisk eller fornsvensk aln — vilka sistnämnda olika alnmått äro möjliga att datera. Metoden är också med framgång användbar för att tidfästa den framskridande odlingsgången och därmed bygdelagsbildningen och den äldsta administrativa indelningen. I samband med den rättshistoriska forskningen har det därvid varit möjligt uppvisa, att samma talsystem använts såväl vid det högre bygdelagets, exempelvis hundarets, indelning som vid indelningen av de hundra enheter — nämligen bolbyarna — varav detta är en sammanfattning. Genom rekonstruktion av attungtalen i de öländska byarna och bestämmandet av antalet byar i häradet, vilka varit indelade till ledungsskeppets hå och hamna, d. v. s. till dess årfästen, har det vidare genom denna metod varit möjligt klarlägga, att det lilla öländska häradet haft en maritim rustningsstyrka för en 24-roddare, och att vartdera av de två öländska moten haft samma rustningsstyrka som ett av svearnas hundare, nämligen 4 styrmän och 96 man, d. v. s. jämnt 100 man.17
    Genom tvärvetenskapligt samarbete mellan kulturgeografi och rättshistoria kommer det att bli möjligt att i sina enskildheter klarlägga vikingatidens indelningsverk, som byggde på den enkla principen att varje enhet i bygdelaget, nämligen byn, utrustade en man till roddarskeppets enhet.
    Vid detta samarbete mellan kulturgeografi och rättshistoria har gång efter annan visat sig nödvändigheten av insikten, att landskapslagarnas byggningsbalkar bestå av olika skikt, av vilka de äldsta ofta återgå till bygdens landnam, och det yngsta är samtida med lagens upptecknande eller kodifiering. En tvärvetenskaplig forskning möjliggör här att samordna de kulturgeografiska och rättshistoriska odlingsskikten. För ett kronologiskt tidfästande av vissa skikt i landskapslagarna äro kyrkobalkarna mest användbara. Deras äldsta skikt återgår till tiden för folklandens kristnande genom tingsbeslut. De därvid besvurna formlerna äro bevarade. En mångfald bestämmelser härrör från den kanoniska rätten. De ha antagits på olika synoder, av vilka den viktigaste är den 4:e Lateransynoden i Rom år 1215, och de ha sedermera påbjudits genom påvebrev riktade till biskoparna och därefter införts i kyrkobalkarna samt ofta även i andra balkar. En komparativ undersökning av särskilt de äldsta norska kristenrätterna är härvid givande.
    Enär domböcker vid häradsrätterna påbjödos först år 1593, är vår kännedom om 1500-talets rättspraxis mycket bristfällig. Redan 1542 ålade emellertid Gustaf I häradshövdingarna och fogdarna skyldighet att regelbundet till den kungliga kammaren i Stockholm insända ut-

 

17 Harald Wullt, Om ledung och mot, Rättshistoriska studier, band 5.

7—713005. Svensk Juristtidning 1971

 

98 Gerhard Hafströmdrag ur domböckerna i brottmål samt avskrift av saköreslängderna. Först genom en sammanställning av dessa kunde nämligen kontrolleras, huruvida de utdömda böterna voro konungs ensaks- eller allenast tredingsböter. Dessa för den rättshistoriska forskningen viktiga källor, vilka förvaras i Kammararkivet, äro ännu otryckta. En första utgåva av de öländska 1500-talsdomböckerna är emellertid under utgivning. Detta skall ske i det av Gustaf och Carin Olin grundade Rättshistoriska Institutets skriftserie Rättshistoriska studier. Där hoppas jag under nästa år kunna utgiva en kommenterad utgåva av de äldsta domböckerna från Njudung i Tiohärads lagsaga, från 1500-talet. I anledning av underrättsprocessens förstatligande skola tingshusbyggnadsskyldigas medel överlämnas till statsverket. Författningsförslaget är emellertid i propositionen så formulerat, att möjlighet torde föreligga att avsätta medel i och för tryckning av resp. domsagas domböcker — vilket vore av stort värde för den rättshistoriska forskningen.
    Det under medeltiden alltmera genomförda kristnandet av den svenska rätten avbröts blodigt genom Karl IX :s införande av Moselag såsom Guds lag, vilken, jämställd med Sveriges lag, skulle tillämpas efter bokstaven och från vilken ej ens konungen kunde benåda. Det var först efter halvtannat århundrade, som Gustaf III i upplysningstidens humanistiska anda kunde s. a. s. ånyo kristna den svenska rätten och inskränka dödsstraffets användning. "Gustaf III på justitietronen" — det ämnet väntar ännu sin författare. Kunskapen om kalvinismens och ortodoxiens bokstavliga uppfattning av Moselag såsom Guds uppenbarade lag utlöser väl hos oss mest avsky och medömkan med offren. Men den kan å andra sidan innebära en erinran om, att vår tids självklara respekt för människoliv och människovärde ännu för tre sekel sedan inte hade någon motsvarighet.
    Hade den romerska rätten endast styckevis och delt — mestadels i doktrin och överrättspraxis — lyckats att göra inmutningar i svensk rätt, så blev naturrättens och liberalismens landvinningar — förmedlade genom franska revolutionen och den napoleonska lagstiftningen— så mycket mera bestående. Den paulinska kvinnosynen trängdes tillbaka, med följd att dotter fick lika arvsrätt som broder och hustrulika giftorätt som man samt mö blev myndig. Giftomannaskapet försvann och omsider, ehuru först i vårt århundrade, mannens målsmanskap över hustrun. De oäkta barnens rättsställning förbättrades väsentligt. Samtidigt begränsades arvsrätten, och staten trädde såsom skattekrävare de facto in i större dödsbon såsom medarvinge.Borgerlig vigsel infördes och äktenskapen kunde allt lättare upplösas. Inom fastighetsrätten blevo de nya, utifrån kommande liberala åskåd-

 

Rättshistoriska perspektiv 99ningarna alltmera genomgripande. Skifteslagstiftningen förändrade jordbrukets villkor, bykärnorna och därmed byalagen sprängdes. Den nästan obegränsade avvittringen lät kronoskogarna komma i bondehand och därifrån till skogsbolag och sågverk. Skillnaden i jordnaturen försvann liksom grundskatter och indelningsverk. Men allmogens minskning genom emigration och inflyttning till stad och tätbygd skulle i vårt århundrade förvandla agrarsamhället till en nutida industristat.
    Inom straffrättens område skedde stora förändringar genom attuppmärksamheten inriktades från den kränkte till gärningsmannen och till de subjektiva rekvisiten. Straffteorier fingo nya strafflagar till följd — men ännu vänta vi på straffteoriernas upplösning i lika många teorier som typer av brott och människor. Om därefter på empirisk väg kontroll och erfarenhet av teorierna kan erhållas, synes mig ett medel föreligga för brottslighetens bekämpande.
    Det liberala samhället har efterträtts av ett alltmera statligt dirigerat. Men idé åskådningen är inte längre entydig — ett relativt enhetligt kulturmönster har efterträtts av ett pluralistiskt samhälle, inom vilket staten är den utan jämförelse starkaste maktfaktorn och därmed rättskällan. Vid rättens ständiga omdaning synes det mig därför vara för lagstiftaren särskilt viktigt att realisera den gyllene romerska rättsregeln "suum cuique", det är "rätten åt envar" — så att inte statsnyttans väl vinnes till priset av offer av den enskildes rätt. Tendenser härtill ha under senaste tid inte saknats. Förbudet mot lagens tillbakaverkande kraft framstår därför nu som tillförne såsom en av de viktigaste rättsgarantierna.
    Det är anledning att nämna något om aktuella projekt på rättshistoriens område. Såsom nyss sades, förberedes utgivning av domböcker från 1500-talet i skriftserien Rättshistoriska studier, utgiven av Institutet för rättsvetenskaplig forskning. I den andra av institutets serier, Rättshistoriskt Bibliotek, beräknas om något år utkomma en översättning, utförd av Axel Nelson, av Johan Stiernhööks verk "De jure sveonum et gothorum vetusto", försedd med en utförlig kommentar. Utgåvan beräknas bli färdig till 300-årsdagen av verkets utgivande år 1972 och därmed i svensk språkdräkt göra tillgängligt detta verk, vilket enligt K. G. Westman18 "präglas av kritiskt skarpsinne, stort intresse för rätten sådan den levde i praxis, och en uppfattning av rättens utveckling och förändring, i samband med odlingens andra sidor, vilken är synnerligen märklig, sedd mot bakgrunden av den härskande naturrätten".
    En annan viktig utgivningsuppgift, för vilken P.-E. Wallén är be-

 

18 Nordisk Familjebok, 3 :e uppl., bd 18, 1933.

 

100 Gerhard Hafströmredd, är en utgåva av de omfattande prejudikatförteckningarna från Svea och Göta hovrätter från slutet av 1600-talet, vilka voro en oumbärlig rättskälla för dåtidens hovrättsprocess och hittills endast undantagsvis begagnats av forskningen. Ännu en fruktbar forskningsuppgift är att fullfölja Birger Wedbergs framgångsrika uppslag att teckna de svenska konungarna på justitietronen.19 Det kommer att visa sig, att den svenska rättens historia är våra konungars — men i lika hög grad förmyndarregeringarnas.
    Som min uppsvenske kollega Gösta Hasselberg nyligen framhållit,20 bör rättshistorien även medverka i en tvärvetenskaplig systematisk undersökning i större omfattning, nämligen av 1800- och 1900-talets social- och straffrättshistoria samt frågorna angående omfattningen och karaktären av receptionen av främmande rätt under denna period.
    Inom det rättshistoriska seminariet i Lund ha under de två senaste läsåren seminarieövningarna inriktats på ett omfattande arbete, nämligen en systematisk sammanställning av "Förarbetena till gällandesvensk rätt", omfattande samtliga rättsreglers förändring, alltifrån deras antagande t. o. m. nuvarande lydelse. Judikaturen skulle, om detta arbete kan slutföras, härigenom tillföras ett bibliografiskt hjälpmedel, kompletterande Nils Regners två oumbärliga arbeten "Svensk juridisk litteratur" och "Rättspraxis i litteraturen".
    Två andra bibliografiska handböcker torde föreligga färdiga under närmaste tid. Den ena är fil. doktor Signe Carlssons i dagarna utkommande "Nordisk rättshistorisk bibliografi 1956—1965".21 Den andra är en i en internationell rättshistorisk franskspråkig bibliografi över samtliga (europeiska) länders rättshistoriska litteratur ingående del om den svenskspråkiga litteraturen.
    Som inledningsvis nämndes, skulle enligt universitetets statuter för 300 år sedan den juridiska undervisningen bedrivas med hänsynstagande till äldre svensk rätt, till grannländernas lagar och i synnerhet de bildade folkslagens lagar. Mot bakgrunden av det nordiska lagstiftningssamarbetet och inför en förestående europeisk samverkan på det ekonomiska området är denna målsättning synnerligen aktuell. Den beaktar rättens sammanhang inte bara i rummet utan även i tiden.
    Liksom det är omöjligt att tänka sig ett folks historia utan rätten, är det lika omöjligt att studera ett folks rätt utan att beakta dennas

 

19 Karl XII på justitietronen, 1944.

20 Statens råd för samhällsforskning, 20 års samhällsforskning, 1969, s. 166.

21 Rättshistoriska studier, bd 4, utg. av Institutet för rättshistorisk forskning 1970. 

Rättshistoriska perspektiv 101historia. Liksom rätten under historien har utformat folkets levnadsregler, har dess rätt utformats och utvecklats under samma historia. Att söka utforska gällande rätt utan att beakta dess ursprung och framväxt vore som att studera nätverket i ett träds krona men glömma dess stam och rottrådar.
    Rättshistorien kan sägas ha ett Janus-ansikte. I det ena speglas idéer, som funnits hos olika tiders stora tänkare, i det andra den verklighet, där dessas tankar på rättens område utformats till rättsprinciper och rättsregler och inverkat på — ibland avgjort — folks och människors öden. Vår tid är benägen att uppmuntra det ena ansiktet genom idé- och lärdomshistorien, men skulle rättshistorien beskäras, innebär detta, att det andra ansiktet stelnar och förtvinar. Fru Justitia skulle ej längre behöva bindeln, ty hennes ögon skulle vara blinda.
    Den juridiska fakulteten kommer kanske snart att ingå i den samhällsvetenskapliga. Därest rättshistorien därvid skulle äventyras, kommer fakultetens vetenskapliga ställning åtminstone så till vida att försvagas, som den skulle förlora sin naturliga tvärvetenskapliga förbindelse till andra fakulteter liksom till sitt eget ämnesområdes ursprung och hittillsvarande utveckling. Även juridiken skulle då bliva historielös, och rätten förlora sitt evighetsperspektiv.