Om avtal rörande egendom i dödsbo

Av f. d. presidenten HARRY GULDBERG

 

 

 

 

 

Först skall sägas att den följande framställningen icke avser samtliga avtal om egendom i dödsbo. Denna bristande överensstämmelse mellan rubrik och innehåll betingas av att det behandlade ämnesområdet, såsom ibland är fallet, icke kan beskrivas utan alltför stor vidlyftighet. Vad som skall avhandlas blir emellertid till omfattningen klarlagt, om åt sidan föres rättshandlingar i förbindelse med arvskifte, d. v. s. den ordning i vilken dödsbodelägarna upplöser sin genom arvfallet uppkomna egendomsgemenskap. Dessa rättshandlingar faller under successionsrätten i egentlig mening och regleras, liksom det ensidiga förordnandet i form av testamente, lagtekniskt inom ramen för bestämmelser om arv, testamente, boutredning och arvskifte. I samband därmed kan självfallet även obligationsrättsliga regler bli tilllämpliga. Det gäller ej minst de med misstänksamhet omfattade överlåtelserna av andel i oskiftat dödsbo; beträffande rättshandlingar avsådant slag kan för övrigt ifrågasättas huruvida lagen erbjuder tillräckligt skydd för avtalsslutande part eller för andra intressen i dödsboet.

    Därutöver — och såsom föremål för behandling i det följande — återstår att räkna med rättshandlingar som kommit till stånd i fråga om egendom i blivande dödsbo, med eller utan medverkan av den presumtive arvlåtaren. Sådana rättshandlingar har — i den mån de innebär förfogande över kvarlåtenskap eller däri ingående egendom— väsentligen inordnats under lagstiftning genom lagen om arvsavtal den 25 april 1930. Reglerna — som saknar motsvarighet i äldre lag — återfinnes efter någon jämkning i 17 kap. nya ärvdabalken, som trädde i kraft den 1 juli 1959. Om eljest förekommande avtal rörande egendom i dödsbo gäller att de är att bedöma efter vanliga civilrättsliga normer utan stöd av särskilda lagbestämmelser.
    Det behöver knappast understrykas att fråga är om ett begränsat rättsområde och om rättshandlingar som är jämförelsevis fåtaliga. Härav följer dock icke att de har ringa betydelse. När prövning erfordras, beröres stundom förhållanden av stort intresse för parterna.
    Vid närmare undersökning av rättsläget är det lämpligt att utgå

 

från lagens regler om arvsavtal. Dessa är sammanförda i tre kortfattade paragrafer, av vilka var och en representerar sin särskilda typ av avtal. Att den lagtekniska regleringen har blivit knapphändig förklaras av att lagen huvudsakligen stannar vid att fastställa rättshandlingars ogiltighet. Medan det förr av naturliga skäl var svårt att överhuvud taget få kunskap om gällande rätt på området, har rättsläget efter tillkomsten av 1930 års lag blivit så till vida klarare att några kategoriska rättssatser fixerats. Det är emellertid vanskligt att draga klar gräns mellan vanliga avtal i levande livet med verkan vid dödsfall (livsrättshandlingar) och sådana rättshandlingar (dödsrättshandlingar) som behandlas i lagen och blir ogiltiga enligt 1 eller 3 § eller under vissa förutsättningar kan få gälla med stöd av 2 §. Begreppsmässigt har lagstiftningen i varje fall medfört förbättring; tidigare var bristen på lagbestämmelser ägnad att medverka även till terminologisk oklarhet. Om det händer att giltig rättshandling utanför ramen för 17 kap. betecknas såsom arvsavtal, beror det på att någon kort benämning icke står att finna. Oegentligt arvsavtal kunde tänkas men skall icke anbefallas; förtydligande omskrivningar måste anlitas. Skulle sådan karakteristik icke vara genomförd i det följande, torde rätta innebörden ändå framgå av sammanhanget.

    När det gäller att avgöra huruvida ett avtal är att räkna till arvsavtal i lagens mening eller icke, finns — såsom eljest i central lagstiftning — stöd att hämta i lagmotiven. Emellertid är dessa i anslutning till den enkla lagtexten principiellt upplagda och lämnar icke alltid ledning för lagtolkningen i de uppkommande gränsfallen.
    Jämförelsevis få fall har förekommit till domstolsprövning, och härmed har följt att också det erfarenhetsgrundade stödet för rättstilllämpningen blivit tämligen begränsat.
    Det är därför begripligt att i det praktiska rättslivet ibland efterfrågas hur lagen skall tolkas och tillämpas. Följande anteckningar försvaras med att de gjorts av en deltagare i förarbetena till 1930 årslag, med ledning av minne därifrån och på grundval av erfarenheter under de gångna åren.

 

 

    I 17 kap. 1 §, som är likalydande med 1 § i lagen om arvsavtal, behandlas den typ av arvsavtal som kan betecknas såsom avtal om kvarlåtenskap efter tredje man, medan denne ännu lever. Det stadgas kort och gott att, om någon i fråga om arv efter den som ännu lever träffat avtal med annan än denne, det är ogillt. Och det tillfogas att motsvarande förbud gäller rörande avtal om rätt på grund av testamente.

 

    Denna negativa hållning är, såsom lagberedningen påvisade,¹ betingad av vägande skäl. Det icke fallna arvet, som utgör förväntan om framtida förvärv, är icke ägnat att ingå i den allmänna omsättningen. Avtal under sådan osäkerhet rörande vederlagets beräkning kan medföra ogynnsamt utgångsläge för arvinge och obehörig fördel för medkontrahent. Vidare tillkommer att överlåtelse av arv under arvlåtarens livstid kan innebära pietetslöshet mot arvlåtaren och därmed verkar stötande i det allmänna föreställningssättet. Vad sålunda sägs gäller även då fråga är om avtal angående successionsrätt, grundad å testamente.
    På grund av sin allmänt hållna formulering är stadgandet tillämpligt även på avtal som slutes arvingar emellan. Det stod dock under lagstiftningsarbetet klart att spörsmålet om giltigheten av avtal om tredje mans kvarlåtenskap praktiskt och rättsligt kommer i särskilt läge, såvitt angår avtal mellan arvingar i syfte att på förhand reglera arvskiftet. Med hänsyn härtill övervägdes — såsom framgår av lagberedningens motiv — att åstadkomma en reglering, som kunde lämna utrymme för vissa överenskommelser med avseende å blivande skifte. Enligt gjorda undersökningar kunde det i särskilda fall vara lämpligt att i förväg ordna fördelning i blivande dödsbo, och hinder borde ej möta för sådant avtal, om det icke råkade i motsättning till grunderna för den uppställda ogiltighetsregeln. Emellertid ansågs att resultat i flertalet behjärtansvärda fall skulle kunna ernås med tilllämpning av de samtidigt föreslagna reglerna om avstående av arv, och ogiltighetsregeln lämnades orubbad.
    Man var alltså medveten om behov som icke kunde fyllas med hjälp av andra regler, och den egentliga anledningen till lagberedningens negativa inställning var att detta behov, vilket förutsattes vara obetydligt, icke kunde tillgodoses utan en jämförelsevis omfattande lagstiftning, som skulle ha undergrävt den på området naturliga huvudregeln om förbud mot avtal angående tredje mans kvarlåtenskap. Lång tid har förflutit sedan beredningen intog sin ståndpunkt och fick den godkänd, och det finns skäl att ompröva den företagna avvägningen, vilken — på sätt som skall visas i det följande — kan verka ogynnsamt för önskvärd avtalsfrihet.
    Av stor betydelse är uppenbarligen den omfattning i vilken avtal arvingar emellan kan bli giltiga med stöd av bestämmelserna i 2 §.
    Beträffande behovet av att rädda avtal från ogiltighet enligt en

 

¹ Lagberedningens betänkande med förslag till lag om testamente m. m. s. 396—397, även återgivet i NJA II 1930 s. 408 ff, Ekeberg—Guldberg, Kommentar till denna lag, första uppl. s. 250—252, och Walin, Kommentar till Ärvdabalken I s. 324 ff. 

efter orden undantagslös regel talade beredningen i motiven bl. a. om det berättigade i åtgärd, varigenom blivande arvingar i god ekonomisk ställning avser att under arvlåtarens livstid tillförsäkra behövande medarvingar en mera gynnad ställning vid arvskiftet än som skulle följa av vanliga regler. Och det tillades att det även i andra fall kan vara fördelaktigt att redan före arvfallet erhålla en reglering av förhållandet mellan intressenterna vid ett kommande arvskifte. Några exempel har icke nämnts, men i betraktande har säkerligen främst kommit familjeuppgörelser, vilka i själva verket föregriper skiftet, såsom då arvinge av arvlåtaren mottagit gåva av betydande värde och det funnits skäligt att utjämna den egendomsolikhet som därigenom uppstått.
    Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Så lyder, med viss begränsning för den händelse avsägelsen berör laglott, den i 2 § givna huvudregeln, med vars tillämpning det mellan arvingar träffade fördelningsavtalet möjligen kan bli giltigt.²
    Att uppfylla det sakligt starkt motiverade formkravet torde icke möta svårighet. Det ter sig vidare naturligt att arvlåtaren mottagit förklaring om det arvsavstående som får anses inbegripet i avtalet. Även om förklaringens mottagande icke behöver dokumenteras i särskild form, torde det i allmänhet vara så att arvlåtaren medverkat vid avtalet; han kan rentav vara den som mest verkat för att åstadkomma lämplig och rättvis arvsfördelning.
    Det renuntiativa avtalet kan innebära att arvingen obetingat avstått från sin arvsrätt samt att avsägelsen därmed är gällande, oavsett huruvida den ena eller den andra får fördel därav. Samtidigt som denna självklara rättsföljd fastslås, utsäges i lagmotiven att, om arvinge avstått till förmån för viss annan person, förklaringen i regel gäller för det fall att denna successionsrättsligt inträder i arvingens ställe med avseende å den egendom som eljest skulle ha tillkommit den avstående arvingen. Emellertid kan avsägelsen vara beroende av att den mot arvet svarande egendomen följer annan successionsordning. Med tanke på sådana situationer påpekas att särskilda tolkningsregler icke uppställts och att åt domstolarna måste överlämnas att i viss utsträckning träffa avgörande från fall till fall med ledning av omständigheterna. Möjlighet får därmed anses ha öppnats till annan fördelning än den som följt av lag och testamente, ehuru med den begränsningen att egendom, ledigställd genom avsägelsen,

 

² Lagberedningens nyssnämnda betänkande s. 398 ff och kommentarerna, den sist utgivna s. 327 ff. 

fördelas inom den ram som uppdrages genom arvsordning och testamente.
    Ett avtal arvingar emellan om fördelning av blivande arv torde i flertalet fall, även med skiftande utformning, uppfylla de förutsättningar, under vilka arvsavsägelse kan bli giltig enligt 2 §. Den faktiska situationen vid arvfallet kan emellertid vara sådan att det icke är utan vidare klart att avtalet bör godkännas med stöd av ordningen för avstående av arv. Avtalet kan innehålla att arvinge, som presumeras ha blivit genom gåva värdemässigt berikad i förhållande till medarvinge, skall i samband med arvskiftet avstå så mycket av förut mottagen egendom att jämn fördelning åstadkommes. Den åsyftade utjämningen kan då icke ske genom omfördelning av omedelbart tillgänglig egendom i dödsboet utan för avtalets genomförande förutsättes återbäring av gåva. Ett sådant läge är förutsett inom successionsrätten. Beträffande återbäringen finns regler i 7 kap. 4 § ÄB, och den vid lagtillämpningen återburna egendomen ingår i boets tillgångar såsom föremål för boutredning och arvskifte. Därmed måste anses följa att sådan egendom även blir föremål för förfoganden enligt 17 kap. 2 §.
    Emellertid är att märka att 7 kap. 4 § har avfattats till skydd för laglottsrätten. Därest med avtal av ifrågavarande slag, såsom oftast torde bli fallet, åsyftas full utjämning i enlighet med arvsordningen, kan frågas om med begränsningen i 7 kap. 4 § av återbäring till dödsbo skall följa motsvarande inskränkning i tillämpningen av 17 kap. 2 §. En sådan inskränkning synes icke befogad. Avgörande betydelse måste tillmätas avtalets innehåll och detta skall enligt lagberedningens anvisning bedömas enligt de principer som ligger till grund för sistnämnda lagrum. Frånsett vad som föreskrivits om vederlag för laglotten, en modifikation som i detta sammanhang saknar betydelse, omfattar 17 kap. 2 § utan inskränkning den från arvlåtaren härrörande egendom som potentiellt ingår i kvarlåtenskapen, och den bör därmed kunna tagas i beräkning vid blivande delning. Att i 7 kap. 4 § stadgas skydd för laglottsrätten kan icke begränsa tillämpningen av 17 kap. 2 §. På grund härav bör ett avtal som förverkligar den legala arvsföljden skäligen inrymmas under sistnämnda lagrum, när detta stadgande skall tolkas i förbindelse med 1 §. Det är tydligt att avtalet icke i någon mån drabbas av de invändningar som givit anledning till huvudregeln om ogiltighet av arvsavtal utan tvärtom har den karaktär att det förtjänar rättsordningens stöd.
    Att undantag från en lagregel skall medgivas med tillämpning av annat stadgande torde vara en ovanlig lösning av ett lagstiftningsproblem. Och en lagtekniskt ej helt tillfredsställande ordning är be-

 

tänklig, om den hindrar positiv prövning av fall då undantag från en ogiltighetsregel är sakligt motiverade. Av det föregående har framgått att osäkerhet kan råda om tillämpning av 2 § beträffande ett avtal, mot vilket invändningar ej bör resas. Verkligheten är mångskiftande, och det kan även eljest vara så att en från allmänna synpunkter oklanderlig uppgörelse rörande visst förhållande i blivande dödsbo endast med svårighet eller icke alls låter sig förena med förutsättningarna i 2 §. Om exempelvis avräkning å arvsförskott förenas med föreskrifter som avviker från vanlig fördelning, kan ifrågasättas om deras tillämpning kan inordnas under arvsavsägelse; ett i ämnet träffat avtal, vars genomförande är sakligt grundat, löper fara att bli helt eller delvis ogiltigförklarat. Inför blivande växling i fideikommissinnehav har förekommit att i fråga om dödsboet träffats avtal, som måste anses välgrundat men som — om invändning gjorts — blott med mycket fri lagtolkning kunnat inpassas i det anvisade handlingsmönstret; regleringar av sådant slag visar sig sannolikt ändamålsenliga under den pågående fideikommissavvecklingen.
    Endast på mycket vägande grunder bör lagstiftaren lämna sakligt grundade avtal utan rättsskydd med hänvisning till att de har ringa omfattning. Och det har givits anledning att ompröva skälen för den passivitet som lagstiftaren sålunda intagit.
    Såsom särskilt skäl för att förbudsregeln i 1 § borde upprätthållas även beträffande avtal mellan arvingar anförde lagberedningen till en början att garanti måste, åtminstone i vissa fall, åstadkommas i ändamål att tillförsäkra arvinge rimligt vederlag för den rätt som han kan avstå till förmån för annan och att det möter avsevärda svårigheter såväl att angiva de fall då vederlag bör vara villkor för avtalets giltighet som att reglera vederlagets storlek. Häremot kan erinras att avtal av ifrågavarande typ regelmässigt träffas i ett förhandlingsläge som icke kännetecknas av otillbörliga påtryckningar utan av vilja att åstadkomma goda lösningar. För övrigt är efterlyst garanti lämnad såvitt angår laglottsrätten, och arvinge har eljest skydd såsom avtalsslutande part enligt vanliga regler.
    Vidare framhöll lagberedningen att ett avtal, ehuru slutet mellan arvingar, överhuvudtaget har sådan karaktär som motiverar tillämpning av huvudregeln om förbud och att det icke vore lätt att avgöra, när uppgörelsen hade den egenskap av förberedande skifte som måste vara förutsättning för tillämpning av ett undantagsstadgande. Vad sålunda anförts är ett vägande skäl för lagberedningens ståndpunkt. De rent ekonomiska invändningarna torde emellertid kunna bemötas med vad nyss sagts om arvinges anspråk på arvfallen egendom. Och vad beträffar den viktiga frågan om bristande hänsyn till arvlåtaren

 

2—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

kan med fog göras gällande att avtalet icke innefattar pietetslöshet, om arvlåtaren lämnat sitt godkännande. Ett under sådana omständigheter tillkommet avtal kan förutsättas vara en övervägd familjeuppgörelse för ett förnuftigt ändamål och behöver icke utsättas för invändning om otillåten rättshandling. Det må erinras om att viss medverkan från arvlåtarens sida är föreskriven beträffande arvsavsägelse. Från rättssäkerhetssynpunkt är påkallat att, i överensstämmelse med vad som stadgas i 2 §, kräva skriftlig form för avtalets giltighet, åtminstone såvitt angår arvingarna.
    Ett sålunda genomfört avtal omfattar icke annat än delning av vad som i framtiden ingår i kvarlåtenskap. Godkännande från arvlåtaren tillmätes avgörande betydelse för arvingarna men inverkar icke på arvlåtarens rätt att förfoga över sin egendom enligt gällande regler. Med tillämpning av 3 § får bedömas huruvida och i vilken mån arvlåtaren träffat avtal om egendom i dödsboet.
    Under hänvisning till behovet av rättsskydd för vissa avtal angående arvsfördelning kan följaktligen göras gällande att skälen för fortsatt passivitet i lagstiftningsfrågan icke är tillräckligt bärande och att en mera tillfredsställande ordning är möjlig, låt vara med begränsad räckvidd. Om överenskommelse träffas rörande fördelning av arv under villkor som nyss angivits, borde avtalet kunna erkännas och genomföras såsom undantag från tillämpning av 1 §, och det skulle ske med tekniskt enkla medel och utan farhågor för att undergräva huvudregeln angående avtal om tredje mans kvarlåtenskap.
    Det skall tilläggas att lagändringen skulle, med sålunda inbyggd säkerhet mot missbruk, överensstämma med den rättsuppfattning som kommit till synes i praxis och doktrin före tillkomsten av 1930 årslag om arvsavtal.³

 

    Beträffande 17 kap. 2 § föranleder dess innehåll endast påpekande att — om den föreslagna ändringen i 1 § vidtages — paragrafen icke längre behöver vara stöd för avtal om arvsfördelning i enlighet med vad lagberedningen förutsatte. Emellertid kvarstår att regleringen av arvsavsägelse får tjäna såsom skydd för laglottsrätten, när denna sättes i fara.

 

    I 17 kap. 3 § behandlas avtal, varigenom arvlåtaren tillförsäkrar annan rätt att taga arv, och stadgandet innefattar principiellt förbud mot avtal av detta slag. Med denna regel har utsagts att sådant avtal

 

³ Jfr NJA I 1928 s. 336 och 1944 s. 223, SJA V s. 402 och XXIV s. 422 samt Wedberg, Konungens högsta domstol I s. 141. 

i verkligheten innebär intrång i arvlåtarens möjlighet att intill döden fritt och obundet förfoga över kvarlåtenskap genom testamente. I förhållande till tidigare rättstillämpning — i vilken icke iakttagits fast gräns mellan testamentariska förordnanden och andra förfoganden för dödsfalls skull — blev alltså fastslaget att utfästelser angående rätt i kvarlåtenskap skall ha testamentets form.⁴
    Den nya regeln blev kompletterad i samband med 1936 års lagstiftning rörande skuldebrev och vissa utfästelser om gåva. Såsom andra punkt i paragrafen tillkom föreskrift att utfästelse om gåva, som icke finge göras gällande under givarens livstid, skulle vara giltig allenast såvitt följer av vad om testamente är stadgat. Detta tillägg hade sin grund i uppfattningen att 3 § avsåg kvarlåtenskap i dess helhet, kvotdel eller obestämt överskott. Från denna utgångspunkt ansågs att med de nya bestämmelserna följde behov av att närmare reglera giltigheten av gåvoutfästelser att förverkligas vid dödsfall; det borde klargöras hur gåvoutfästelsen kunde förenas med successionsrättsliga principer.
    I sin ursprungliga lydelse innebar 3 § emellertid icke någon begränsning med avseende å egendom i kvarlåtenskap; 1936 års lagstiftning kan icke anses ha medfört oavvisligt behov att ändra innehållet i 3 §. Någon lagstiftningsåtgärd hade måhända ej heller kommit till stånd, om innebörden av 3 § beaktats. Att tilläggsstadgandet har fått betydelse för lagtolkning och rättstillämpning skall emellertid icke bestridas.
    Vad angår skiljelinjen mellan godtagbara livsrättshandlingar och ogiltiga arvsavtal har icke ifrågasatts att oneröst avtal skall betraktas såsom vanligt civilrättsligt avtal, oaktat dess verkan har förlagts till dödsfall. Men om avtalet i verkligheten skulle vara, mer eller mindre, av benefik natur, uppstår frågan huruvida det kan godkännas såsom livsrättshandling eller måste, såsom grundande rätt i kvarlåtenskap, underkastas successionsrättsliga regler. Och prövningen försvåras, om en rättshandling framstår såsom gåvoutfästelse att förverkligas vid dödsfall.
    När det är ovisst hur avtalet eller utfästelsen skall rättsligt karakteriseras, ger lagen icke erforderlig ledning, och det är, såsom redan sagts, lagmotiv och kommentarer som i förening med rättspraxis och ansluten doktrin skall lämna stöd för rättstillämpningen.
    Även om äldre rättsvetenskap och rättsfall är av intresse så till vida att adkvisitiva avtal, vanligen benämnda arvsföreningar, i viss om-

 

⁴ Lagberedningens betänkande s. 407 ff, även återgivet i NJA II 1930 s. 429—431, Ekeberg—Guldberg, Kommentaren, första uppl. s. 267—268, och Walin, Kommentaren till ÄB I s. 336 ff. 

fattning förr träffades och icke möttes med sådan misstänksamhet som senare blev förhållandet, skall den följande framställningen från praktisk synpunkt begränsas till att avse vad som förevarit vid och efter tillkomsten av 1930 års lag om arvsavtal.
    I de kortfattade motiven till 3 § i sistnämnda lag anförde lagberedningen att skäl i några fall kunde anföras för att, såsom skett enligt äldre rätt, erkänna arvsföreningar av adkvisitiv natur men att dessa skäl icke hade sådan styrka att de borde medföra undantag från huvudregeln. Och beredningen ville betona att det fanns ännu större anledning än dittills att endast med försiktighet godtaga ett av arvlåtaren utfärdat benefikt skuldebrev, betalbart vid hans död; vid prövning av ett sådant skuldebrev borde tillses icke blott att dess upprättande icke strede mot vanliga regler angående giltigheten av gåva utan även att arvlåtaren icke tillätes att förfoga över kvarlåtenskapen i annan ordning än genom testamente. Därmed blev erkänt att visst utrymme alltjämt fanns för livsrättshandlingar med verkan vid dödsfall, men det har ej närmare angivits, under vilka förutsättningar prövningen skulle leda till positivt resultat.

    För att klarlägga innebörden i och verkningarna av 1936 års lagändring är det nödvändigt att närmare redogöra för vad som förekommit vid lagärendets behandling.
    Den tillagda andra punkten i 3 § hade enligt dåvarande lagberedningens förslag följande lydelse: Innebär utfästelse om gåva att denna ej må göras gällande annat än i givarens kvarlåtenskap, gälle om utfästelsen vad om testamente är stadgat.
    Eftersom det föreslagna stadgandet var föranlett av förslaget till lag angående vissa utfästelser om gåva, har lagberedningen i motiven till 1 § i sistnämnda förslag yttrat sig principiellt i frågan om gränsen mellan å ena sidan oåterkalleliga utfästelser av benefik natur att utgå ur givarens kvarlåtenskap samt å andra sidan förordnanden om kvarlåtenskap av testamentarisk natur. I uppkomna meningsskiljaktigheter om gränsdragningen kunde beredningen icke se något avgörande skäl mot de benefika utfästelsernas godkännande; genom lagstiftning kunde en ganska klar gränslinje uppdragas mellan ifrågavarande gåvoutfästelser och testamenten. Och det framhölls att, om en gåvoutfästelse — huvudsakligen avsedd att förverkligas vid givarens död — i avsevärd omfattning innebar förpliktelse för givaren personligen, såsom i fråga om räntebetalning eller annat, borde förpliktelsen ej likställas med testamente.
    I motiven⁵ till tilläggsstadgandet i 3 § lagen om arvsavtal har vill-

 

⁵ Lagberedningens betänkande med förslag till lag om skuldebrev m. m. s. 142 och 132—133, återgivet i NJA II 1936 s. 156—157 och 140 ff. 

koren för gåvoutfästelsens giltighet återgivits så att utfästelsen skall innebära förpliktelse som för givaren medför någon uppoffring av nämnvärd betydelse; det talas även om åtaganden, som i nämnvärd omfattning belastar givaren själv, exempelvis gäldräntebetalning av normal höjd.
    Den föreslagna lagtexten gav anledning till lagrådsanmärkning med begäran om förtydligande. Avsikten med stadgandet — sade lagrådsledamöterna — hade icke varit att en utfästelse av gåva skulle undgå att bedömas enligt testamentsreglerna endast av den anledningen att densamma i någon obetydlig omfattning hade avseende å annat än givarens kvarlåtenskap. Departementschefen å sin sida framhöll att det gällde att förebygga sådant kringgående av lag sombestode i att en givare åtoge sig en eller annan personlig prestation, som ej vore av nämnvärd omfattning i förhållande till den som bort utgå vid hans död. Emellertid ansåg sig departementschefen icke behöva betvivla att domstolarna i dylikt fall även utan uttrycklig anvisning skulle finna testamentsbestämmelserna tillämpliga; en anvisning av denna art kunde ge anledning till tvivelsmål och ojämnhet i tillämpningen. Den slutligen fastställda texten innehöll viss jämkning, som av allt att döma icke avsåg ändring i sak.
    Det kan icke påstås att stadgandet fått bästa utformning till belysning av innebörden i 3 §. Texten ger närmast intryck av motsägelse. Att utfästelse av gåva, som icke fullbordats före arvlåtarens död, kan vara giltig är en slutledning som onekligen ifrågasätter förbudet mot adkvisitiva arvsavtal. Det var icke utan skäl som i lagrådet, även med hänsyn till motivuttalandena, anmärktes att texten i den föreslagna utformningen kunde i och för sig åberopas för tolkning i den riktningen att alltför stort utrymme gavs åt gåvoutfästelser, anknutna till givarens död. Med redaktionsändringen blev denna farhåga knappast stillad; i stället får man intrycket att den lucka som skulle tilltäppas lämnades än mer öppen.
    Ehuru lagtexten i andra punkten av 3 § sålunda utgör tvivelaktigt stöd för ogiltighetsregeln och icke lämnar någon ledning, när det gäller att avgränsa arvsavtal från livsrättshandlingar, har själva tillläggsstadgandet ändå varit upplysande genom att utsäga eller åtminstone antyda att vid sidan av förbjudna arvsavtal finns livsrättshandlingar att förverkligas vid dödsfall och att dessa kan vara icke blott ömsesidiga utan även ensidiga.
    De förut återgivna motivuttalandena utvecklas något i kommentaren till lagen om skuldebrev m. m.⁶ Där betonas att för giltig gåvo-

 

⁶ Marks von Würtemberg—Sterzel, Lagen om skuldebrev jämte dithörande författningar, tredje uppl. s. 177—180. 

utfästelse, avsedd att infrias vid givarens död, krävs att den är förknippad med förpliktelse för givaren personligen; utfästelsen skall gå ut på att givaren behandlar föremålet för gåvan som främmande egendom och följaktligen icke får föryttra eller pantsätta egendomen. Att iakttaga denna bundenhet är, sägs det, för givaren av särskild betydelse, när han, såsom är möjligt, förbehållit sig icke blott besittningen utan även rätten att nyttja egendomen eller tillgodogöra sig dess avkastning. Eljest lämnas angående graden av bundenhet förgivaren icke någon närmare anvisning; det talas om "tillräcklig belastning" för givaren själv. Och det framhålles såsom angeläget att draga gränsen mellan giltiga livsrättshandlingar och förfoganden över kvarlåtenskap så att för de senare upprätthålles kravet på testamentarisk form.
    I den senare tillkomna kommentaren till Ärvdabalken I (arv och testamente) har beaktats vad som förevarit inom lagstiftningen. Efter redovisning av motiven till den ursprungliga förbudsregeln upprepas att den är avsedd att skydda arvlåtarens möjlighet att intill döden fritt och obundet förfoga över sin kvarlåtenskap. Vidare understrykes vadsom sagts om giltigheten av skuldebrev, betalbart vid utfärdarens död. I fråga om utfästelse av gåva erinras om att gåvotagare är att anse såsom vanlig sakrättsägare, om gåva av fast eller lös egendom fullbordats under givarens livstid med föreskrift att egendomen icke får tillgodonjutas förrän vid givarens död. Och beträffande andra utfästelser, avseende fungibla ting eller särskilt angiven egendom, framhålles att utfästelse kan bli giltig, om den är förenad med personlig förpliktelse av någon betydenhet. Vad i denna del anförts får anses innefatta anslutning till de i kommentaren till skuldebrevslagen framlagda synpunkterna; referat av rättsfall belyser, under vilka omständigheter rättshandlingar med verkan vid kontrahents dödsfall kan bli rättsligt erkända.
    Med hänsyn till den ringa förekomsten av rättshandlingar på området är det förklarligt att praxis icke lämnat tillförlitligt stöd för rättstillämpningen. Ovissheten gäller främst frågan om beskaffenheten och graden av den arvlåtarens bundenhet som anses vara villkoret för att avtalet eller gåvoutfästelsen skall behålla egenskap av livsrättshandling, oaktat den huvudsakliga verkställigheten knutits till dödsfallet. I ett tiotal referat kan man följa hur utgången nära nog jämnt växlat från giltighet till ogiltighet utan att klara linjer kan skönjas i fråga om gränsdragningar.⁷ Prövningen har i åtskilliga fall gällt

 

⁷ NJA I 1935 s. 371, 1937 s. 103 och 594, 1939 s. 346, 1940 s. 682, 1941 s. 342, 1942 s. 28, 1951 s. 107, 1956 s. 125, 1957 s. 348. Se även SvJT 1950 rf s. 266 och 1970 rf s. 31. Jfr kommentaren till Ärvdabalken I s. 336—339. 

skuldebrev att betalas vid utfärdarens död; skuldförbindelsen synes representera det praktiska fallet. Om skuldebrevet löpt utan ränta, har det underkänts såsom varande förfogande över kvarlåtenskap, medan annan förbindelse godtagits, när ränta varit utfäst, även efter låg räntefot; enligt en hovrättsdom har så låg ränta som en procent medfört giltighet. Beträffande ömsesidigt avtal av tydligt onerös natur torde tvekan knappast ha rått om den positiva lösningen. I fall rörande överlåtelse av byggnad å landet har den remuneratoriska karaktären sannolikt varit avgörande för rättshandlingens giltighet. För övriga fall kan såsom allmänt omdöme sägas att giltighet icke tillerkänts avtal eller utfästelse med slutlig reglering vid dödsfall, med mindre rättshandlingen tett sig onerös och bundit den presumtive arvlåtaren vid hans rättshandling under livstiden. Utpräglade benefika drag synes i varje fall ha givit en utfästelse egenskap av förfogande över rätt i kvarlåtenskap; ogiltighet har blivit följden, om testamentsformen icke iakttagits. Av intresse skulle dock vara att närmare efterforska hur kraven på den åsyftade bundenheten — återkommande i lagmotiv och kommentar — ställer sig i jämförelse med de benefika inslag som mer eller mindre kommit till synes, men säkra rön kan icke göras på det statistiskt svaga material som föreligger.
    Till prövning torde icke ha förelegat rättshandlingar som haft egenskap av förfogande över hela kvarlåtenskapen, kvotdel eller obestämt överskott, säkerligen beroende på respekt för den med lag överensstämmande uppfattningen att 3 § utesluter möjlighet till sådana rättshandlingar.
    Eftersom arvsavtalen har en underordnad plats i rättssystemet, är det knappast förvånande att den juridiska litteraturen i ämnet icke fått större omfattning. I en uppsats under rubriken Dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar i denna tidskrift⁸ har emellertid av Nial lämnats en ingående framställning i anledning av den legislativa handläggningen. Vad angår gränsen mellan livsrättshandlingar, förverkligade vid dödsfall, och dispositioner att bedömas enligt testamentsrättens regler vitsordas behov av giltiga livsrättshandlingar, och författaren delar uppfattningen, att arvlåtaren såsom part bör vara i tillräcklig mån bunden för att livsrättshandlnig skall föreligga. Svårigheten att draga gränsen mellan giltighet och ogiltighet understrykes. Med fog erinras om att risken för underminering av testamentet i verkligheten minskas genom borgenärsskyddet i reglerna om fullbordandet av gåva och genom skyddet för laglotten i 7 kap. 4 § ÄB. Att Nial uppehåller sig vid avtalade juridiska begränsningar utan att

 

⁸ SvJT 1937 s. 277 ff; i uppsatsen ingår även en värdefull jämförelse med utländsk rätt på området. 

närmare ingå på graden av faktisk bundenhet synes ha föranlett Karlgren att i ett sakkunnigutlåtande betona att enbart rättslig bundenhet för arvlåtaren, exempelvis genom löfte att ej överlåta, icke är tillfyllest; härmed har uttalats en varning för att i praktiken uppluckra förbudsregeln.⁹ Till denna uppfattning ansluter sig Beckman¹⁰och Malmström.¹¹
    I en uppsats Om dödsgåvor¹² har Hult i stort sett anlagt samma synpunkter som Nial. Här lämnas ej heller närmare karakteristik eller exemplifiering av den belastning eller kännbara uppoffring som arvlåtaren i egenskap av part i rättshandling skall vara underkastad för att denna skall vara giltig med avseende å egendom i kvarlåtenskap.
    Av intresse även för successionsrättsliga förhållanden är en artikel i denna tidskrift av Bengtsson, Om gåvobegreppet i civilrätten.¹³
    Oaktat dansk rätt har annat innehåll än den svenska och icke erbjuder omedelbart intresse i förevarande sammanhang, kan anmärkas att Borum i en tidskriftsartikel om Dödsgaver¹⁴ gjort följande uttalande i anslutning till Nials uppsats i ämnet: "Kun hvor Giveren i levende Live har paataget sig Forpliktelser, der betyder en væsentlig Indskrænkning i hans Ret til at disponere over Gavens Substans, er der grund til at lade Testamentsreglerne vige. Til dette Hovedpunkt indtager dansk och svensk Ret principielt samme Stilling."

 

    Redogörelsen för rättsutvecklingen torde ha varit belysande för de svårigheter som möter vid tolkningen och tillämpningen av 17 kap.3 §. Dessa svårigheter blir säkerligen bestående; att för närvarande tillföra diskussionen nya synpunkter av större betydelse är förmodligen icke möjligt. Men eftersom utläggningarna i ämnet blivit mindre överskådliga och åtminstone delvis — måhända skenbart — ter sig motsägande, kan en sammanfattning av rättsläget jämte några randanmärkningar tänkas vara till nytta för den som ställs inför ett aktuellt spörsmål.
    I sin ursprungliga lydelse ger paragrafen intryck av att innehålla ett ovillkorligt förbudsstadgande. Detta intryck bör vara bestående; ogiltighetsregeln är alltjämt ovillkorlig. Från tilläggsstadgandet kan visserligen slutas att gåvoutfästelse, som icke får göras gällande under givarens livstid, kan vara giltig, men genom hänvisningen till testamentslagstiftningen är underförstått att det kan ske endast under sär-

 

⁹ Jfr SvJT 1944 s. 403.

¹⁰ SvJT 1946 s. 95 ff; Svensk familjerättspraxis, fjärde uppl. 1968 s. 220 ff.

¹¹ Successionsrätt II 1969 s. 46.

¹² TfR 1938 s. 192 ff och Juridisk debatt 1952 s. 258 ff.

¹³ SvJT 1962 s. 689 ff.

¹⁴ SvJT 1939 s. 401 ff.

 

skilda omständigheter och på vägande skäl. Kravet på verkningar i livstiden måste skärpas för att utfästelse om gåva, som icke fullbordats under givarens livstid, skall undgå att räknas såsom förtäckt testamentariskt förordnande.
    Även om det i princip borde vara lättare att draga en gräns mellan arvsavtal och ömsesidiga livsrättshandlingar om egendom i dödsbo, torde det vara i sådana fall som tolkningssvårigheterna gör sig mest gällande. Rättshandlingar av sistnämnda slag kan i verkligheten ha så benefik innebörd att det finns anledning att ifrågasätta onerös karaktär. Och i den mån som det benefika inslaget framträder är det mer angeläget än eljest att undersöka huruvida avtalet måhända står så nära den klart benefika utfästelsen att prövningen bör utfalla negativt.
    Faran för ingrepp i testamentsfriheten blir uppenbarligen mycket stor, om avtalet omfattar kvarlåtenskapen i dess helhet eller kvotdel. I själva verket finns icke något utrymme för avtal av sådant slag, och det var på goda grunder som lagberedningen vände sig icke blott mot tidigare förekommande försörjningsavtal utan även mot uppgörelser äkta makar emellan och icke ville för dessa avtal föreslå undantag från förbudsregeln. Det är i vår tid än tydligare att sådana syften kan vinnas på annat sätt.
    Beträffande rättshandlingar om fungibla ting eller bestämd lös egendom har intresset ibland knutits till skuldebrev, betalbart vid utfärdarens död. Att förbudsregeln mot arvsavtal bör hållas i sikte har betonats i lagmotiven. Visserligen är det obestridligt att avtal om kvarlåtenskapen icke föreligger, när skuldebrev, betalbart vid arvlåtarens död, har sin grund i obligationsrättsligt avtal av vanlig art. Det kan emellertid vara vanskligt att konstatera huruvida förbindelsen har denna karaktär. I praxis har räntebetalning fått utgöra bevis om vanlig skuldförbindelse. Det synes dock förvånande att så låg räntefot som en procent godtagits. Visserligen växlar räntefoten, men prövningen bör väl ske med rimlig hänsyn till den vid skuldebrevets tillkomst gällande räntan. Man ställer sig vidare frågande till uppfattningen att räntebetalning är tillräckligt stöd för egenskap av livsrättshandling. Måhända får denna prövning ses såsom eftergift åt äldre och mera liberal rättsåskådning. I bättre överensstämmelse med gällande rätt skulle vara att kräva säkrare bevis för att skuldförbindelsen icke i verkligheten är ett arvsavtal.
    Avtal kan även i andra fall rättsligt förbindas med verkningar vid dödsfall utan att de på denna grund skall anses vara intrång i testamentsfriheten och bedömas ogiltiga såsom arvsavtal i lagens mening. Behov av sådana rättshandlingar har icke kommit till synes i nämn-

 

värd omfattning, men samhällslivet blir alltmer komplicerat, även i smärre enheter. Viss bundenhet under arvlåtares livstid kan te sig icke blott naturlig utan även invändningsfri från de synpunkter som varit bestämmande för förbudsregeln i 3 §. Sådant avtal bör med fog bedömas giltigt under särskilda omständigheter, såsom på remuneratorisk grund eller då familjemedlemmar i gemensamt intresse har sakligt behov av långtgående dispositioner. Långsiktig planering kan vara betingad av den ökande samhällsekonomiska regleringen, särskilt den skattemässiga, med betydande återverkan för samarbetande familjemedlemmar. För att säkra beståndet av familjeföretag inom jordbruk, industri, hantverk eller handel kan det vara ändamålsenligt att grundaren-arvlåtaren träffar avgöranden som icke låter sig inordna inom ramen för ett testamente. I anslutning härtill finnes någongång lämpligt att arvingar ikläder sig förpliktelser rörande redan innehavd eller tillkommande egendom. Stöd för en tillfredsställande ordning får måhända hämtas icke blott i sådan lagtolkning som här utvecklats utan även i tillämpning av 1 § på sätt i det föregående diskuterats; i verkligheten blir erforderliga rättshandlingar mera sammanhängande än som kan anses antytt av den i 17 kap. ÄB genomförda kategoriklyvningen. Det skall tilläggas att en viss avtalsfrihet icke är enbart av privatekonomiskt intresse; ett företags sålunda understödda fortvaro är ofta till fördel för anställda och för samhället i det hela.
    När det gäller att granska ett avtal i belysning av 3 §, måste prövningen visserligen ske med utgångspunkt från de kriterier som uppställts för giltigheten av gåvoutfästelser, men samtidigt måste beaktas det sätt, på vilket ett benefikt element i rättshandlingen i verkligheten är förenat med det övriga innehållet. Att utrymme är lämnat för diskretionär prövning kan icke undvikas. Det torde knappast låta sig göra att i lagregler lämna närmare ledning; att lagstiftaren tvekat inför denna uppgift är förklarligt. I princip får anses fastslaget att ett avtal, verksamt vid dödsfall, förtjänar godkännande endast om det fyller reell uppgift såsom livsrättshandling. Det kan nog invändas att man i kommentarer och doktrin ensidigt inriktats på personlig belastning och uppoffring för kontrahenten-blivande arvlåtaren och att man med vidgat synsätt hellre borde, under beaktande av testamentsfriheten och möjlighet till återkallelse, allsidigt undersöka huruvida rättshandlingen såsom helhet är tillkommen att passa för livets förhållanden, oaktat verkningar förbundits med dödsfall. Liksom vid annan prövning kan vägledande vara att rättshandlingen — för att använda E. V. Nordlings grundläggande tanke — tjänar ett förnuftigt ändamål. Testamentsfriheten bör med andra ord icke hävdas i sådan grad att den blivande arvlåtaren hindras från att för-

 

foga över sin egendom för syften som överensstämmer med ändamålsenlig reglering av hans och andras förhållanden i livstiden. Emellertid skall ytterligare framhållas att enbart rättslig bundenhet i form av förpliktelse att icke överlåta eller pantsätta icke utgör tillräckligt tecken på att rättshandlingen är meningsfull i arvlåtarens liv.
    Med avseende å den grannlaga avvägningen mellan olika intressen har förutsättningarna så till vida ändrats att arv och kvarlåtenskap i en utbredd opinion, stödd av statsfinansiellt handlande, icke längre uppfattas på sådant sätt och med den respekt som kommit till uttryck i vår på lång tradition vilande lagstiftning. Vidare måste beräknas att kravet på individuell rörelsefrihet inom allmän välfärd och med bevarad rättssäkerhet gör sig alltmer märkbart i ekonomiskt samhällsliv. En öppen fråga är emellertid i vilken mån ändrade förhållanden påverkar rättsliga avgöranden i de få fall som förekommer till prövning på ett undanskymt och svårtillgängligt område. Testamente förblir under överskådlig tid den naturliga formen för förfogande över kvarlåtenskap.