Är tidsobestämda straff ändamålsenliga?1
Tidsobestämda straff är påföljder som inte är begränsade till sin maximitid. När den dömde skall friges blir beroende på graden av den förbättring man anser sig kunna iaktta under anstaltstiden. Frigivningen beror på "de erfarenheter som vunnits av honom" under behandlingens gång. Det är främst två tankar som de tidsobestämda straffen vilar på: den första är tanken att domstolen inte kan fastställa tiden för frihetsberövandet, därför att den inte har tillräcklig kännedom om den åtalade. Innan man hunnit undersöka och noggrant observera den dömde vore det omöjligt att ange hur lång tid frihetsberövandet skulle behöva pågå. Även om domstolen skulle kunna skaffa sig tillräcklig kunskap om individen, kunde den inte få tillräcklig kunskap om olika behandlingsformers inverkan på honom innan man kunnat pröva dem i praktiken. Dessa två omständigheter skulle således tala för att inte tidsbestämma straffet i domstolen utan låta detta skötas av verkställighetsorganen.
I linje med de tidsobestämda straffen ligger önskemålet om en uppdelning av straffprocessen i två etapper för att möjliggöra att den åtalade överlämnas till den mest ändamålsenliga vårdformen. Skuldfrågan skulle avgöras av domstolen, påföljden av medicinsk och beteendevetenskaplig expertis. Genom ett sådant system, kombinerat med en tidsobestämdhet, skulle garanteras att den åtalade kom i åtnjutande av den mest ändamålsenliga behandlingen, såväl då det gällde formen som tiden för verkställigheten.
Denna tanke, att den dömde skulle kunna förändras under anstaltstiden genom en adekvat, individuellt utformad vård, är en tanke som är präglad av en naturvetenskaplig-medicinsk syn på problemen. Man betraktar lagbrytaren som sjuk eller i varje fall någon som är jämställd med en sjuk. Den sjuke skall behandlas och inte straffas: Kriminalvården skall uppnå "vad varje kriminalvårdare så länge och hett åstundat; nya goda positioner från vilka fortsatt framryckning kan ske mot det efterlängtade målet, en kriminalvård som i sin idéfattning och sin utformning står jämställd med sjukvården" (T. Eriksson, Kriminalvård 1967 s. 358). Man kan naturligtvis hysa den tanken både därför att man tror att den är riktig och därför att man tycker att det verkar humanare att behandla än att straffa.
Denna behandlingsfilosofi innehåller följande budskap till lagbrytaren: "du har begått ett brott och därför måste samhället ingripa mot dig. För att det skall bli sista gången är vi angelägna om att söka förbättra dig. Vi anser att det finns brister antingen hos din person eller i din sociala miljö. Tillsammans skall vi försöka att med adekvat behandling skapa en laglydig medborgare av dig. Tyvärr kan vi inte säga dig hur lång tid behandlingen kommer att ta. Det beror dels på att vi inte känner dig riktigt ännu, dels på att vi inte förrän vi prövat vet hur du reagerar på olika slag av behandling. Detta med tidsobestämdheten är således i ditt eget intresse, för att du skall få den bästa behandlingen. Ju bättre behandling du får, individuellt avpassad efter dig själv, desto större chans har du att klara dig i framtiden."
Så kan man möjligen uttrycka den officiella målsättningen för våra två
tidsobestämda straff, ungdomsfängelse och internering. För ungdomsfängelsets del kommer det klart fram i förarbetena att syftet med lagen är att ge den unge "särskild uppfostrande behandling". Vid internering påkallas frihetsberövandet av "angelägenheten att under längre tid kunna skydda samhället mot allvarlig brottslighet" (depch i NJA II 1962 s. 482). Emellertid har man strävat efter att göra detta straff "till en så effektiv behandlingsform, som hittills kända behandlingsmetoder och tillgängliga behandlingsresurser tillåter" (a. st.). I den mån man skulle utöka användningen av de tidsobestämda straffen vore det givetvis behandlings- och inte skyddssynpunkterna som skulle bli avgörande, eftersom hänsynen till samhällsskyddet är tillgodosett genom interneringsstraffet. I fortsättningen kommer jag därför att uppehålla mig vid behandlingsaspekterna.
Jag vill då på den fråga jag ställde inledningsvis, är de tidsobestämda straffen ändamålsenliga, svara ja: de tidsobestämda straffen är ändamålsenliga. De är emellertid inte ändamålsenliga av den anledning som utgör den huvudsakliga officiella motiveringen för deras existens: önskemålet om den ändamålsenliga behandlingen, individuellt avpassad efter varje lagbrytare.
Inte i någon av de behandlingsundersökningar som föreligger har man såvitt jag kunnat finna kunnat bestyrka hypotesen att det "från behandlingssynpunkt" skulle ha någon betydelse om straffet var tidsbestämt eller tidsobestämt. Det finns inga tecken som tyder på att den som avtjänat ett tidsobestämt straff skulle ha lättare att anpassa sig eller riskera färre återfall än den som suttit av ett tidsbestämt straff.
I en engelsk undersökning som företogs för några år sedan gjordes en jämförelse mellan unga som hade dömts till ett kortvarigt fängelsestraff och andra unga som hade dömts till Borstal — d. v. s. något liknande ungdomsfängelse. Man väntade att behandlingsresultaten skulle vara bättre för borstaleleverna, både därför att tiden för anstaltsvistelsen här var mer långvarig och därför att det här fanns en behandling, som var inriktad speciellt på de unga. När man eliminerat de statistiska felkällorna med avseende på belastningsfaktorer visade det sig att återfallen i stort sett var desamma för dem som hade dömts till ungdomsfängelse som för dem som fått ett korttidsbestämt straff.
Att anstaltsvistelsen inte har någon positiv effekt från "behandlings- eller anpassningssynpunkt" bestyrks i en nyligen publicerad undersökning av professor David Ward från Wisconsin-universitetet. Denna undersökning förefaller vara den från metodisk synpunkt mest tillförlitliga som företagits och skapar ett bestämt intryck av att inte heller framtida behandlingsundersökningar kommer att vederlägga hans slutsatser.
Ward hade som undersökningsobjekt ett nytt fängelse i USA bestående av normalfångar. Fångarna var fördelade på fyra avdelningar, vilka var avskilda från varandra så att någon kontakt mellan dem inte skulle kunna förekomma. Sammansättningen av fångarna på de olika avdelningarna var likartad. Inom de fyra avdelningarna skulle man ägna sig åt olika typer av behandling. På en avdelning förekom den konventionella behandlingen med arbete, underhållning etc.; de övriga tre avdelningarna hade olika grader av progressiva behandlingsformer, bl. a. intensiv gruppterapi. Vid utvärderingen av resultaten av undersökningen ombads kriminalvårdsmyndigheterna själva att ange de faktorer som var betydelsefulla då det gällde att be-
döma anstaltsvistelsens positiva verkningar; det var således inte fråga om att enbart mäta återfallsfrekvensen. Ward fick inte fram någon signifikant skillnad i resultat då det gällde olika behandlingsalternativ. Detta skulle berättiga mig att dra slutsats nummer 1: Huruvida straffet är tidsbestämt eller tidsobestämt har ingen betydelse från "behandlingssynpunkt".
På vad sätt är då tidsobestämda straff ändamålsenliga? Svaret är att de leder till effektiv kontroll och sålunda är ändamålsenliga från kontrollsynpunkt. Införande av tidsobestämda straff leder till att reglerna för påföljd och verkställighet blir behandlingsorienterade. Längden för frihetsberövandet kommer inte att bestämmas av brottets art, utan av det förmenta behandlingsbehovet. Därigenom kommer kontrollen av de dömda att göras smidigare på två sätt. För det första får man möjlighet att hålla dem kvar på fängelset så länge man av olika skäl anser det nödvändigt med hänsyn till samhällsskyddet. Man släpper ut dem först då de kan betraktas som rehabiliterade och ofarliga. För det andra kommer själva tidsobestämdheten att underlätta administrationen av anstalterna. Genom att göra utskrivningen från fängelser beroende av den dömdes rehabilitering, som då i praktiken kommer att bedömas på grundval av hans förmåga till anpassning på fängelset, kommer disciplinen på fängelserna att förbättras, särskilt om också olika slag av förmåner där görs beroende av fångens uppförande.
I praktiken innebär detta en form av dold kontroll: det är ju inte utsagt att denna kontrollfunktion skulle vara den väsentliga motiveringen för tidsobestämda straff. Med detta sammanhänger att hänvisningen till behandlingsbehovet, som är ett utmärkande drag för de tidsobestämda straffen, kommer att fungera som en legitimation för den straffande verksamheten. Genom hänvisningen till behandlingsbehovet kommer åskådarnas blickar att fästas inte på det som faktiskt sker — ingripandet med tvång — utan på det som sägs skall ske — förbättringen möjliggjord av ingripandet. Tvångsanvändningen tenderar därmed att skenbart framstå som okontroversiell.
Att de tidsobestämda straffen är ändamålsenliga — inte från behandlingssynpunkt, men från kontrollsynpunkt — gör att det budskap som vi ovan riktade till den dömde är felaktigt. Egentligen borde vi säga till den dömde, som vi ger ett tidsobestämt straff: "Vi sätter dig i fängelse för att vi vill vedergälla ditt brott, för att du är störande eller för att du skall hjälpa till att inprägla önskvärda normer hos andra etc. Genom att ge sken av att det står i vår förmåga att ge dig adekvat behandling för din kriminalitet har vi möjlighet att hålla dig inspärrad så länge vi anser det önskvärt. Hur länge vi anser det önskvärt beror på dig själv. Så länge du äro bekväm får du stanna och då skall vi hålla dig kvar med motiveringen att du är särskilt vårdkrävande, svårbehandlad eller behandlingsresistent."
Mot bakgrund av vad jag nu sagt skulle jag vilja formulera påstående nummer 2: De tidsobestämda straffen är ändamålsenliga från kontrollsynpunkt både för staten och för verkställighetsorganen.
Jag har tidigare nämnt som min uppfattning att de tidsobestämda straffen inte är någon fördel för individen om man ser saken från anpassningssynpunkt. Snarare skulle jag vilja påstå att tidsobestämda straff är mer oändamålsenliga för den som utsätts för dem än de tidsbestämda straffen. För det första bygger ju de tidsobestämda straffen på en behandlingsmodell, som hos en del dömda kan utlösa en förväntan om behandling, en förväntan om en behandling som på lång sikt skulle förmå lösa deras pro-
blem. Jag tror att majoriteten av dem kommer att bli besvikna och kännasig lurade av samhället. För det andra kan tiden för frihetsberövandet tendera att bli längre vid ett system med tidsobestämda straff. Som ett exempel på detta vill jag anknyta till den tidigare nämnda undersökningen av Ward, där det konstaterades att tiden för frihetsberövandet i och med de nya California-experimenten ökade från 24 månader till 36 månader.
För det tredje är det en risk att de tidsobestämda straffen kommer att bidra till en anstaltsanpassning, vars baksida är oförmågan att överhuvudtaget klara sig ute efter fängelsevistelsen. Det är inte otänkbart att den passivisering som kan ske kommer att tillta genom det expertvälde som skulle följa om man mer allmänt införde tidsobestämda straff. Skulle man få en mängd fackfolk — psykiater, psykologer etc. — skulle den dömde slutligen inte få något att säga till om då det gäller hans egen situation. Ett ifrågasättande av experternas värderingar skulle lätteligen kunna tolkas som att han inte vore "behandlingsmotiverad". För det fjärde tillkommer naturligtvis det som är betecknande då man går från brottet som det avgörande förstraffets längd, nämligen att de med den sämsta sociala positionen i realiteten kommer att få utstå de längsta frihetsberövandena. Jag tror säkert också att många av dem som är verksamma inom kriminalvården och som fått tillfälle att sätta sig in i fångarnas situation vet hur osäkerheten vid ett tidsobestämt frihetsberövande påverkar den dömdes psykiska status.
Jag tror att vi därför kan dra slutsats nummer 3: Tidsobestämda straff är inte ändamålsenliga från den dömdes synpunkt. Denna slutsats bestyrks av det faktum att de tidsobestämda straffen är något som inte endast uppskattas av anhängarna av individualpreventionen, utan också tillfredsställer företrädarna för allmänpreventionen: Jag citerar Valentin Soine från överläggningarna 1952: "Ur allmänpreventiv synpunkt framstår . . . det tidsobestämda frihetsberövandet som en synnerligen avskräckande form av straff" (Nordisk kriminalistisk årsbok 1952 s. 295). Liknande synpunkt framfördes av departementschefen vid antagandet av brottsbalken (NJA II 1962 s.370).
Om de tidsobestämda straffen är ändamålsenliga från samhällsorganenssynpunkt, men inte ändamålsenliga från individens synpunkt föreligger därmed en intressekonflikt. Detta medför att den parallell jag inledningsvis skisserade mellan sjukvård och straffrättsskipning är felaktig. Inom sjukvården råder ingen meningsskiljaktighet mellan läkaren och patienten om målet för läkarens verksamhet. När det gäller medlen att uppnå målet kan patienten oftast i brist på egen sakkunskap förlita sig på läkarens omdöme. Är han inte nöjd kan han hela tiden dra sig ur behandlingen. Inom kriminalpolitiken förhåller det sig inte så. Även om man där använder ord som vård och behandling, vilka associerar till medicinen finns det ingen likhet med sjukvården. Det är inte endast så att en diagnos inte kan ställas på samma sätt eller att möjligheterna till bot inte är desamma, utan dessutom så att det inom kriminalpolitiken är fråga om en social konflikt, inte en sjukdom. Den intressegemenskap som inom kroppssjukvården finns mellan behandlare och behandlad saknas därför inom ramen för straffrättsskipningen.
Att det är fråga om en intressekonflikt medför att det måste finnas regler uppställda som garanterar rättssäkerheten. Medan effektiviteten i ingripandena tillgodoses genom en obundenhet av regler garanteras individens
integritet genom ett fast utformat och detaljerat regelsystem. Från effektivitetssynpunkt är det fördelaktigt att kunna handla från fall till fall — t. ex. på grundval av regler som hänvisar till behandlingsbehovet — från integritetssynpunkt är det väsentligt med ett stort mått av formella rättsgarantier.
En av de regler som utgör en väsentlig rättsgaranti — en garanti mot övergrepp och godtycke — är regeln att straffen skall vara fastställda till tiden och att de skall vara fastställda av samhällsorgan som tillåter offentlig insyn i deras verksamhet: tidsbestämda straff, fastställda av domstolar och inte tidsobestämda straff, där utmätningen i tiden så småningom sker av verkställighetsorgan och nämnder.
Detta borde ju egentligen föranleda mig att avslutningsvis förorda att vi skulle slopa de tidsobestämda straff vi nu har — ungdomsfängelse och internering — och inte införa andra tidsobestämda påföljder. I själva verket anser jag dock en sådan reform tämligen betydelselös. Orsaken till detta är min uppfattning att i den gällande lagstiftningen är alla längre frihetsberövande påföljder i praktiken tidsobestämda (detta har tidigare påpekats av Heckscher i Elwin—Heckscher—Nelson, Den första stenen. Studiebok i kriminalpolitik, 1971, s. 203 ff.). Ja, ibland kan man paradoxalt nog beteckna ett formellt tidsbestämt straff som mer obestämt i tiden än ett formellt tidsobestämt.
Låt mig ta ett praktiskt exempel för att belysa den materiella tidsobestämdheten hos våra frihetsberövande påföljder: A, B och C har dömts för samma slags brott, A till ungdomsfängelse, B till internering med en minsta tid av 1 år och C till 1 års fängelse. Tiden för anstaltsvistelsen är i samtliga fall formellt (minst) ett år. Ungdomsfången A kommer med stor sannolikhet att friges efter 10 månader, interneringsfången B efter 1 år och fängelsefången C efter ca 9 månader. Detta gäller de skötsamma. Om de misskött sig under anstaltstiden kommer detta att påverka deras möjligheter att bli fria. För C:s del kommer övervakningsnämnden att utnyttja det spelrum som finns mellan frigivning efter 6 månader och efter fullt avtjänat straff. Även för A och B kommer man att i nämnderna ta hänsyn till misskötsamheten. Bedömningen kommer i interneringsnämnden och ungdomsfängelsenämnden inte att vara mer individualiserad. Samtliga nämnder laborerar med standardiserade tillägg, men i praktiken är spelrummet då det gäller fängelsefången ofta större. Eftersom själva behandlingen inte heller skiljer sig nämnvärt på olika anstalter är skillnaden mellan de formellt tidsobestämda straffen och de formellt tidsbestämda, men materiellt tidsobestämda, straffen inte så stor som man ofta vill låta påskina. Jag skulle följaktligen vilja framföra påståendet: Om man ser påföljds- och verkställighetssystemet som en helhet är alla längre frihetsberövande påföljder i praktiken tidsobestämda. Skälet till detta är givetvis att medan existensen och innehållet av de formellt tidsobestämda straffen bygger på en behandlingsideologi är detsamma fallet också med de formellt tidsbestämda straffen— åtminstone då det gäller deras innehåll.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att jag finner alla tidsobestämda straff ytterligt tvivelaktiga, för det första därför att de grundar sig på en behandlingsfilosofi, som saknar förankring i verkligheten, för det andra därför att de leder till en dold kontroll av individen.
Göran Elwin