Lagstiftningsfrågor vid 1971 års riksdags höstsession
I nedanstående översikt lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under höstsessionen med 1971 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag medtages endast sådana ärenden som kan antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte-och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.

 

Förvaltningsrätt. Den genomgripande förvaltningsreform, som beslöts av 1970 års vårriksdag och som trädde i kraft vid årsskiftet, har kompletterats med en rad konsekvensändringar i skilda författningar. Härigenom har bl. a. förfarandereglerna i olika specialförfattningar samordnats med de nya bestämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen.
    Ändringar har också gjorts i den nya lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål. De rör bl. a. besvärsordningen i vissa mål om avlöning m. m.
    Lagstiftningen har trätt i kraft.

 

Familjerätt. Genom ändringar i adoptionslagstiftningen, vilka trädde i kraft den 1 januari och den 1 juli 1971, likställdes adoptivbarn med andra barn i familjerättsligt hänseende så långt detta över huvud taget är möjligt. Likställighetsprincipen har nu också fått slå igenom i annan lagstiftning än den familjerättsliga. Detta har åstadkommits genom införande i föräldrabalken av en allmän regel om adoptions rättsverkningar, som föreskriver att adoptivbarn skall vid tillämpning av lag eller annan författning, som tillägger släktskap eller svågerlag rättslig betydelse, anses som adoptantens barn och inte som barn till sina biologiska föräldrar. Undantag har gjorts för de fall då annat följer av särskild föreskrift eller av sakens natur. Regeln har ersatt tidigare gällande specialbestämmelser om adoptivbarn i ett stort antal författningar både inom och utom det familjerättsliga området.
    På adoptionsområdet har också genomförts en ny lagstiftning om internationella rättsförhållanden. Syftet med lagstiftningen har bl. a. varit att undanröja vissa svårigheter som tidigare reglering medfört vid adoption av utländska barn och att i övrigt åstadkomma en tidsenlig lagstiftning på området. De nya reglerna, som väsentligen ersatt 6 kap. i 1904 års lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap ochadoption, har upptagits i en fristående lag om internationella rättsförhållanden rörande adoption. Enligt lagen skall svensk domstol pröva ansökan om adoption, om adoptanten eller adoptanterna har svenskt medborgarskap eller har hemvist i Sverige eller i annat fall om Kungl. Maj:t medgivit det. Liksom tidigare skall svensk domstol tillämpa svensk lag vid prövning av ansökan om adoption, även om anknytning finns till utlandet. Domstolen skall också ta viss hänsyn till lagen i främmande stat till vilken barnet eller sökanden har anknytning. Det har inte som tidigare uppställts

 

något absolut krav på att adoptionen blir giltig i främmande stat där adoptanten eller adoptivbarnet är medborgare, men adoption skall kunna vägras, om avsevärd olägenhet kan uppstå för barnet på grund av att adoptionen inte blir gällande i den främmande staten.
    Lagen innehåller också bestämmelser om giltigheten här i landet av adoptioner som har gjorts utomlands. Huvudregeln är att en adoption som skett i främmande stat, där adoptanten eller adoptanterna var medborgare eller hade hemvist, skall gälla här i landet. I andra fall kan Kungl. Maj:t godkänna adoption som har skett utomlands. Om adoptivbarnet var svensk medborgare eller hade hemvist här, krävs Kungl. Maj:ts godkännande även om adoptanterna var medborgare eller hade hemvist i adoptionslandet.
    I lagen regleras vidare vissa frågor om rättsverkningar av adoption i internationella förhållanden. Om närmare anknytning finns till Sverige men också i en del andra fall behandlas adoptivbarnet som adoptantens eget barn, även om adoptionen har skett utomlands.
    Lagstiftningen har trätt i kraft vid årsskiftet.

 

Immaterialrätt. En ny lag om försvarsuppfinningar har fr. o. m. årsskiftet ersatt lagen om uppfinningar av betydelse för försvaret. Den nya lagen skall liksom den föregående garantera sekretessen kring uppfinningar av betydelse för försvaret och göra det möjligt för staten att utnyttja sådana uppfinningar. Dessa syften nås genom föreskrifter om undantag från patentlagens regler och genom bestämmelser om sekretess.

 

Fastighetsrätt m. m. För att underlätta den praktiska tillämpningen inom kreditlivet och hos inskrivningsmyndigheterna av bl. a. de nya panträttsreglerna i den nya jordabalken har vidtagits vissa ändringar i — förutom jordabalken — lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och utsökningslagen. Samtidigt har genom ändringar i lagen om införande av nya jordabalken en justering gjorts i fråga om tiden för besvär mot inskrivningsmyndighets beslut och reglerna om s. k. publika arrendeupplåtelser anpassats till bl. a. jordabalkens nya bestämmelser om besittningsskydd för jordbruksarrendator. Ändringar har också vidtagits i lagen om handläggning av domstolsärenden och i lagen om företagsinteckning. De innebär en anpassning av bestämmelserna i dessa lagar till den nya jordabalken.
    I syfte att minska olägenheterna med en oreglerad glesbebyggelse har ändringar gjorts i byggnadslagen, naturvårdslagen och byggnadsstadgan. Sålunda har tätbebyggelsebegreppet fått en ändrad definition genom ny lydelse av 6 § första stycket byggnadslagen. Ändringen innebär att det i lagtexten uttryckligen slås fast att, vid bedömandet av om avsedd samlad bebyggelse nödvändiggör särskilda gemensamma anordningar och därmed skall anses vara tätbebyggelse i byggnadslagens mening, hänsyn skall tas även till under överblickbar tid väntade behov av gemensamma anordningar som svarar mot också ökade standardkrav. Vid prövningen skall också beaktas inte blott aktuell bebyggelse utan även bebyggelse som, utan särskild tidsbegränsning, någorlunda säkert kan förutses. Motsvarande ändringar har gjorts i bl. a. 107 § första stycket byggnadslagen, varigenom byggnadsplan kan upprättas för kommande tätbebyggelse utan att den behöver förväntas inom nära förestående tid.
    För att ge den nya tätbebyggelsedefinitionen genomslagskraft har vidare 87 § byggnadslagen ändrats så att Kungl. Maj:t med stöd av lagrummet

 

10—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

kan utfärda byggnadsförbud och därmed förhindra att byggnadsföretag som innefattar tätbebyggelse vid byggnadslovsprövning bedömes som glesbebyggelse. Dispens från förbudet kan meddelas av länsstyrelse eller byggnadsnämnd.

 

    I syfte att få kontroll över att tätbebyggelseförbudet efterlevs och en tidig information om bebyggelseutvecklingen har byggnadslovsplikten utvidgats till att omfatta hela landet. Detta har kommit till uttryck genom ändring i 35 § och upphävande av 65 § byggnadsstadgan. I byggnadslagen har också gjorts vissa smärre justeringar för att möjliggöra ytterligare reglering av bl. a. sådan bebyggelse som inte behöver föregås av planläggning.
    Ändringarna i naturvårdslagen har skett i syfte att skapa ett vidgat strandskydd. De innebär att länsstyrelse för att säkra ett defintivt strandskyddsförordnande skall kunna förordna att visst område tillfälligt skall vara strandskyddsområde. Förordnande får ges för högst tre år och kan, om särskilda skäl föranleder det, förlängas med ytterligare högst tre år. Förordnandet innebär förbud att utan tillstånd av länsstyrelsen uppföra helt ny byggnad eller ändra befintlig byggnad till att tjäna ett väsentligen annat ändamål än dittills. Ersättning skall inte utgå.
    I detta avsnitt berörda ändringar har trätt i kraft vid årsskiftet.

 

    Omfattande ändringar — även de med verkan från årsskiftet — har gjorts i expropriationslagstiftningen. Avsikten är att reglerna skall inarbetas i den nya expropriationslag som f. n. är under utarbetande i Kungl. Maj:ts kansli. Ändringarna, som främst gäller dels reglerna om expropriation för vissa tätbebyggelseändamål och expropriation med anledning av väntad värdestegring, dels ersättningsreglerna, innebär sammanfattningsvis följande.
    Reglerna om expropriation för tätbebyggelseändamål har utformats så att de möjliggör en aktiv kommunal markpolitik. Två synpunkter har därvid varit vägledande. Den ena är att kommun i princip skall ha företrädesrätt till all mark som behövs för tätbebyggelseåtgärder och den andra att kommunen skall ha möjlighet att förvärva marken på ett tidigt: stadium. I enlighet härmed har kommunerna fått rätt till expropriation som ger dem möjlighet att förfoga över mark som med hänsyn till den framtida utvecklingen krävs för tätbebyggelse eller därmed sammanhängande anordning. Regeln gäller såväl obebyggd som redan tätbebyggd mark. Närdet gäller det senare slaget av mark har dock föreskrivits den begränsningen att expropriation får ske endast om det med skäl kan antagas att marken inom överskådlig tid, varmed i huvudsak avses tider upp till 20 år, kommer att beröras av byggnads- eller anläggningsåtgärd som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. För att understryka betydelsen av tomträttsinstitutet anges särskilt att expropriation kan ske för att ge kommun möjlighet att upplåta mark med tomträtt.
    Värdestegringsexpropriation har införts som ny expropriationsgrund. I fall då staten eller kommun avser att inom visst område utföra sådana byggnads- eller anläggningsåtgärder som kan föranleda expropriation enligt expropriationslagen skall egendom i områdets omedelbara närhet kunna exproprieras. En förutsättning här för är att de planerade byggnadseller anläggningsåtgärderna medför väsentligt ökat värde för egendomen i fråga eller annars avsevärt ökar möjligheterna att utnyttja egendomen.

 

    Bestämmelserna om expropriation för tätbebyggelseändamål och om värdestegringsexpropriation är så vidsträcka att de helt täcker de nuvarande bestämmelserna om zonexpropriation och tomtexpropriation i 44 och 45 §§ byggnadslagen. Dessa bestämmelser har därför upphävts. Med avseende på expropriationsändamålen innebär lagstiftningen slutligen att nuvarande regler i byggnadslagen om expropriation till skydd för äldre bebyggelse, som det av historiska eller kulturhistoriska skäl är angeläget att hålla i värdigt skick, har överförts till expropriationslagen.

 

    Ersättningsreglerna är utformade utifrån grundsatsen att å ena sidan ingen bör drabbas av ekonomisk förlust på grund av att hans egendom tas i anspråk genom expropriation men att å andra sidan den exproprierande har ett befogat anspråk att inte behöva betala ersättning för sådana värden som tillskapas genom hans egna insatser. Med denna utgångspunkt har införts regler i syfte att dämpa markvärdestegringen och att hindra att den exproprierande vid expropriation för tätbebyggelseändamål skall behöva ersätta värden som har uppstått till följd av samhällets egna insatser och har samband med tätbebyggelseutvecklingen.
    Grundläggande är att för fastighet som exproprieras skall erläggas en löseskilling motsvarande fastighetens marknadsvärde vid tiden för expropriationsmålets avgörande med de begränsningar som kan följa av de särskilda reglerna om förebyggande av markvärdestegring. När del av fastighet exproprieras, bestämmes ersättningen, kallad intrångsersättning, till skillnaden i marknadsvärde före och efter expropriationen.
    I bevishänseende skall gälla samma principer som i skadeståndsrättsliga mål.
    Vid värderingen skall gälla den allmänna regeln att om det företag, för vars genomförande expropriationen äger rum, har medfört inverkan av någon betydelse på värdet av den fastighet som skall exproprieras så skall ersättningen bestämmas med hänsyn till det värde fastigheten skulle ha haft utan sådan inverkan.
    När det gäller expropriation för tätbebyggelseändamål har införts vissa ytterligare värderingsregler, vilka har till syfte just att förebygga oförtjänt markvärdestegring. Reglerna, som utgör en principiellt betydelsefull nyhet, avser att hindra att samhället vid expropriation, som sker för att genomföra tätbebyggelse eller för att utveckla sådan bebyggelse, skall behöva betala ersättning för marken med belopp som innefattar värdestegring beroende på samhällets egna insatser i samband med tätbebyggelseutvecklingen. Problemet att skilja den värdestegring som sålunda inte bör ersättas från sådan värdeökning som saknar samband med den väntade tätbebyggelseutvecklingen har lösts genom en presumtionsregel. Enligt denna skall den ökning av fastighetens värde som ägt rum under tiden från tio år före ansökningen om expropriation — dock högst femton år före talans väckande vid domstol och på grund av en övergångsbestämmelse ej i något fall tidigare än från den 1 juli 1971 — anses bero på expropriationsföretaget och alltså inte ersättas, om det inte blir utrett att värdestegringen beror på annat än förväntningar om ändring i fastighetens tillåtna användningssätt. Värderingen skall ske under beaktande av fastighetens skick när ersättningsfrågan avgöres. Har stadsplan eller byggnadsplan fastställts under tid då presumtionsregeln är tillämplig men före ansökan om ex-

 

propriation skall regeln tillämpas endast på värdestegring som ägt rum efter planfastställelsen.
    Presumtionsregeln är så utformad att den i allmänhet skall ge fastighetsägaren möjlighet att för expropriationsersättningen förvärva annan jämförlig fastighet, under förutsättning att förvärvet sker inom ett sådant område där någon förändrad markanvändning inte kan förväntas inom överskådlig tid. För vissa typer av fastigheter har det emellertid ansetts motiverat att ge en regel som innefattar en uttrycklig garanti för en ersättning som gör det möjligt för ägaren att skaffa sig en likvärdig ersättningsfastighet. Garantin gäller fastighet som innehas i huvudsakligt syfte att bereda bostad åt ägaren och honom närstående, d. v. s. som regel en-eller tvåfamiljshus.

 

    I byggnadsstadgan har också gjorts ändringar i bestämmelserna om tomts ordnande. De nya reglerna, som skall träda i kraft den 1 juli 1972, innebär att på tomt till byggnad med mer än två bostadslägenheter skall finnas tillräckligt stora friytor som är lämpliga för lek och utevistelse.

 

    Viss följdlagstiftning till den nya jordabalken och till den nya fastighetsbildningslag, som trätt i kraft samtidigt med balken, antogs av 1970 års riksdag. Ytterligare, omfattande sådan lagstiftning har antagits av riksdagen under 1971 års höstsession. Inom ramen för denna redogörelse kan endast ett fåtal av lagändringarna redovisas. En viktig fråga som fått sin lösning — om än provisoriskt i avvaktan på mera genomgripande reformer — är frågan om den närmare samordningen av fastighetsreglering enligt den nya fastighetsbildningslagen och torrläggningsföretag enligt vattenlagen, vägföretag enligt lagen om enskilda vägar eller anläggningsföretag enligt lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. I dessa lagar har företagits ändringar som gör det möjligt för fastighetsbildningsmyndigheten att ta initiativ till förrättning. Vidare har bl. a. — för att inte de sakrättsliga förutsättningarna för sammanläggning skall rubbas under tiden mellan fastighetsbildningsbeslut och registrering — i 19 kap. 9 § jordabalken införts förbud mot inskrivning i fastighet eller fastighetsdel som ingår i beslutad men ännu ej fullbordad sammanläggning. Nämnas kan också att fastighetsbildningsmyndigheten — genom tillägg till 10 kap. fastighetsbildningslagen — fått möjlighet förordna att den nybildade fastigheten skall vara fri från ansvar för sådan i styckningsfastigheten gällande fordran som utan inskrivning är förenad med rätt till betalning ur fastigheten.
    Fastighetsbildningslagen har också ändrats för att anpassa lagen till, förutom den slutliga utformningen av jordabalken, bl. a. omorganisationen av lantmäteriverksamheten och ovan angivna ändringar i byggnadslagen.

 

    Lagen om äganderättsutredning, lagfart och sammanläggning av fastigheter i vissa fall och legaliseringslagen har ersatts av en gemensam lag om äganderättsutredning och legalisering. Lagstiftningen innebär att legaliseringsinstitutet har utvidgats och att dess användbarhet förbättrats. Bl. a. har införts möjlighet att i samband med legaliseringsförrättning verkställa äganderättsutredning som leder till lagfart. Dessutom har öppnats ökade möjligheter att ordna upp tilltrasslade gravationsförhållanden vid såväl äganderättsutrednings- som legaliseringsförrättning.

 

    Genom ändring i lagen om förlängning av tiden för vissa servitut har bestämts att vissa tidsbegränsade servitut, avseende rätt till skogsfång och mulbete i norrlandslänen, slutgiltigt skall avvecklas.

 

    Riksdagen har godkänt två överenskommelser mellan Sverige och Finland angående utnyttjandet av vattendragen i gränsområdet mellan länderna. Den ena överenskommelsen, gränsälvsöverenskommelsen den 16 september 1971, innehåller en utförlig materiell reglering i fråga om byggande i vatten, vattenreglering, fiske och skydd mot vattenförorening inom ett område som omfattar bl. a. gränsälvarna med tillflöden, sidoflöden och särskilda utflöden samt skärgårdsområdet utanför Torne älvs mynning. Den andra överenskommelsen, en tilläggsöverenskommelse till överenskommelsen den 17 februari 1949 om flottningen i Torne och Muonio gränsälvar, innehåller föreskrifter om återställningsåtgärder i flottleden efter flottningens upphörande. Överenskommelserna har efter ratifikation trätt i kraft den 1 januari 1972. I anslutning till godkännandet har riksdagen antagit förslag till erforderlig lagstiftning.

 

    På miljöskyddsområdet har också antagits en lag om förbud mot dumpning av avfall i vatten. Förbudet avser utsläpp eller nedsänkning av avfall från fartyg, luftfartyg och annat transportmedel inom Sveriges sjöterritorium. Förbudet gäller också det fria havet för svenska fartyg och luftfartyg. Lagstiftningen innebär också förbud att från riket föra ut avfall som är avsett att dumpas i det fria havet. Om dumpning kan ske utan olägenhet från miljöskyddssynpunkt, kan dock Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer medge undantag från förbudet. Lagstiftningenhar trätt i kraft.

 

Väglagstiftning. Lagstiftningen om allmänna vägar har, formelltoch materiellt, moderniserats genom antagandet av en ny väglag jämte viss följdlagstiftning. Väglagen har ersatt 1943 års lag om allmänna vägar samt vissa bestämmelser i vägstadgan. Övriga bestämmelser i vägstadgan har ersatts med föreskrifter som meddelats i administrativ ordning.
    Materiella nyheter i lagstiftningen är bl. a. följande. Till allmän väg kan enligt uttryckligt stadgande räknas alla anordningar som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande. Väghållaren har därmed rätt att ordna exempelvis hållplatser, rastplatser, parkeringsplatser och vägbelysning. Generellt förbud har införts mot att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild körväg till allmän väg eller ändra sådan anslutning. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot trafikfarliga befintliga enskilda utfarter har förbättrats. Vidare har bredden ökats på de områden utmed vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får uppföras byggnad eller förekomma annan anordning som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Samtidigt har förbud införts mot störande ljuskällor och reklamförbudet utmed vägarna skärpts. Väghållarens befogenheter i fråga om vägmarken har vidgats. Bestämmelserna om ersättning för vägrätt har anpassats till expropriationslagstiftningen, och handläggningen av vägmål har flyttats över till fastighetsdomstolarna. Vägsynenämnderna har avskaffats och deras uppgifter har förts över till länsstyrelserna och, såvitt avser ersättningsfrågor, till fastighetsdomstolarna. Vägnämndernas funktioner har över-

 

tagits av kommunerna. Länsvägnämnderna har däremot bibehållits och fått vidgade uppgifter som rådgivande regionala organ och samtidigt en mera allsidig sammansättning.
    Den nya lagstiftningen, som i övrigt bl. a. innefattar ändringar i kommunala renhållningslagen och i allmänna ordningsstadgan, har trätt i kraft den 1 januari 1972.
Straffrätt. I anslutning till godkännandet av en inom Europarådet utarbetad konvention om straff för vägtrafikbrott har antagits en särskild lag om straff för trafikbrott som har begåtts utomlands. Lagen innebär att tillämpningsområdet för vissa straffbestämmelser i svensk trafikrätt har utvidgats att omfatta också förseelser som har begåtts utom Sverige. Sålunda har lagen om straff för vissa trafikbrott blivit generellt tillämplig på utomlands begångna gärningar. Vidare kan genom lagstiftningen straffbestämmelserna för överträdelse av föreskrifter i vissa andra trafikförfattningar, bl. a. vägtrafikförordningen, tillämpas också vid överträdelser utomlands av föreskrift som gäller på gärningsorten och har sin motsvarighet i de svenska trafikförfattningarna. Slutligen kan man i Sverige straffa den som i annat nordiskt land har överträtt vissa där gällande föreskrifter som saknar motsvarighet i svenska trafikförfattningar. Efter överenskommelse med utomnordisk stat skall Kungl. Maj:t kunna förordna att sistnämnda bestämmelser skall gälla även gärning som har begåtts i den staten. En förutsättning för att ansvar skall kunna ådömas enligt den nya lagen är dock att gärningen var straffbar också på gärningsorten.
    I samma lagstiftningsärende har gjorts den ändringen i 2 kap. 5 § andra stycket brottsbalken att det där uppställda kravet på särskild åtalsprövning i fråga om brott som har begåtts utomlands upphört att gälla gärning som förövats i Norden. Detsamma gäller i viss utsträckning brott som förövats ombord på transportmedel i trafik mellan nordiska länder.
    Vidare har brottsbalkens regler om preskription av åtal och av ådömd påföljd ändrats. Ändringarna innebär bl. a. att den absoluta preskriptionstiden för brott, varå inte kan följa svårare straff än böter, bestämts till fem år och att de i 35 kap. 8 § angivna preskriptionstiderna för ådömt fängelse förkortats. Vidare har den särskilda regeln i 35 kap. 5 § om förlängning av preskriptionstiden vid grövre brottslighet upphävts.
    Ändringarna i 35 kap. brottsbalken har trätt i kraft. I övrigt träder lagstiftningen i kraft den dag Konungen bestämmer.

 

Utsökningsrätt. Den i olika sammanhang debatterade konflikten mellan löneprivilegiet och fastighetsinteckningar i förmånshänseende har nu fått sin lösning, nämligen på det sätt att inteckningar i fast egendom givits företräde framför löne- och pensionsfordringar. Lösningen, som lagtekniskt åstadkommits genom upphävande av 16 § andra stycket i den nya förmånsrättslagen, har möjliggjorts av lagstiftningen om statlig lönegaranti vid konkurs. Denna garanti har i sammanhanget förstärkts så att det maximala beloppet för betalning av lönefordringar och förfallna pensionsfordringar enligt garantin har höjts till summan av fem basbelopp och fordringar på framtida pension får utgå utan någon beloppsbegränsning. I samband med lagstiftningen, som trätt i kraft vid årsskiftet, har gjorts vissa ändringar i bl. a. lagen om exekutiv försäljning av fast egendom och konkurslagen.

 

    I anledning av godkännandet av en år 1958 avslutad konvention om er-

 

kännande och verkställighet av utländska skiljedomar har ändringar vidtagits i lagen om utländska skiljeavtal och skiljedomar samt i lagen om skiljemän. Ändringarna, som träder i kraft den dag Konungen förordnar, innebär i huvudsak att möjligheterna till verkställighet vidgats.

 

Socialrätt. Grunderna för de statliga och kommunala bostadstilläggen för barnfamiljer har ändrats så att bidragen kraftigt förstärkts. Det statliga bostadstillägget i form av grundbelopp och bostadsanknutna tilläggsbelopphar gjorts om till ett enhetligt stöd med 75 kr. per månad för varje barn, oberoende av bostadsstandard. De statsbidragsberättigande kommunala bostadsbidragen har förstärkts genom att den andel av hyran över 400 kr. i månaden, som kompenseras genom tilläggen, höjts från 40 till 80 procent. Dessutom har de övre hyresgränserna höjts väsentligt. I fråga om bägge formerna av bostadstillägg har åldersgränsen höjts från 16 till 17 år. Kommunerna kompenseras för sina ökade kostnader dels genom höjning av statsbidraget till de kommunala bostadstilläggen, dels genom höjning avstatsbidragen till driften av daghem och fritidshem. Förbättringarna av bostadstilläggen avses träda i kraft den 1 april 1972. Höjningarna av de kommunala bostadstilläggen är beroende av särskilda kommunala beslut.

 

Övrigt. Lagen om igångsättningstillstånd har från och med årsskiftet ersatts med en lag om byggnadstillstånd m. m. Enligt den nya lagen har Kungl. Maj:t fullmakt att förordna om byggnadstillstånd, om det behövs för att begränsa byggnadsverksamheten med hänsyn till samhällsekonomiska förhållanden eller läget på arbetsmarknaden eller andra väsentliga allmänna intressen. Fullmakten är inte tidsbegränsad.

 

    Giltighetstiden för affärstidslagen utgick vid årsskiftet. Önskemål om förlängning därav eller om annan motsvarande reglering har inte biträtts av statsmakterna. Affärstidsregleringen, som i skiftande former funnits i vårt land alltsedan år 1909, har därmed upphört.

 

    Den i lagen om tillsyn över stiftelser föreskrivna värdegränsen för anmälningsplikt och tillsyn har fr. o. m. årsskiftet höjts från 10 000 till 20 000 kr.

 

    I syfte att motverka att personer med nära anknytning till aktiebolag missbrukar förtrolig information om bolagets förhållanden genom privata aktietransaktioner (s. k. insiderspekulation) har antagits en lag om registrering av aktieinnehav. Enligt lagen skall styrelseledamot och annan ledande person i bolag, vars aktier är börsnoterade eller upptagna på fondhandlarlistan, anmäla innehav av sådana aktier i bolaget som ägs av honom själv, hans make, omyndigt barn, som står under hans vårdnad, eller av juridisk person med vilken någon av dem har väsentlig ekonomisk gemenskap. Även ändringar i innehavet skall anmälas. Uppgiften skall registreras i en särskild offentlig förteckning, som förs av bolaget eller Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Lagstiftningen har trätt i kraft vid årsskiftet.

 

    Genom ändringar i lotteriförordningen har beloppsgränserna för polismyndighets och länsstyrelses befogenhet att lämna lotteritillstånd höjts, för polismyndighet från 5 000 till 30 000 kr. och för länsstyrelse från 50 000 till 200 000 kr. Vid tillämpningen av de nya bestämmelserna, som trätt i

 

kraft vid årsskiftet, skall hänsyn tas till samtliga tillstånd, som myndigheten under kalenderåret meddelar sökanden.

 

    Den nuvarande lagen om mått och vikt ersättes den 1 juli 1973 av en lag om bestämning av volym och vikt. Den nya lagen syftar främst till att i ökad utsträckning tillgodose konsumenternas behov av skydd mot oriktig mätning och vägning.

 

    Vid samma tidpunkt ersättes, genom en ny lag om handel med ädelmetallarbeten, den nuvarande obligatoriska kontrollstämplingen av ädelmetallarbeten med en kontrollstämpling som skall kunna ske på begäran i varje särskilt fall. Tillverkare och importörer av ädelmetallarbeten skall enligt den nya lagen vara skyldiga att förse dessa med ansvarsstämplar. De nuvarande reglerna om krav på lägsta tillåtna finhalter beträffande guld-, silver- och platinaarbeten behålles oförändrade.

 

    Statsmakterna beslöt år 1969 att fordonsregistreringen skulle läggas om och centraliseras till ett ADB-register. Omläggningsarbetet kommer att genomföras successivt med början under år 1972 och beräknas vara helt genomfört i början av år 1974. Erforderliga författningsändringar på grund av omläggningen, bl. a. i automobilskatteförordningen och lagen om trafikförsäkring å motorfordon, har nu gjorts. De har bl. a. föranletts av att själva registreringen i det nya systemet fått en delvis ändrad innebörd och att den nuvarande reservregistreringen ersatts med ett nytt institut, avställning. Ändringarna träder i kraft den dag Konungen förordnar.
                                                                                                                              Ove Lindh