Nils Beckman †. Med Nils Beckmans bortgång har den svenska juristvärlden förlorat en av sina främsta. Genom sina insatser som domare och lagstiftare och genom sitt juridiska författarskap har han länge intagit en central plats i svenskt rättsliv.
    Efter studier i Stockholm började han sin juristbana i Svea hovrätt. Hans framstående domaregenskaper uppmärksammades tidigt. Som ung hovrättsassessor fick han den ansvarsfulla uppgiften att såsom särskilt förordnad ordförande i underrätt leda rannsakningen i 1930-talets kanske mest uppmärksammade brottmål, rättegången mot den s. k. Salaligan. När hovrättens president Birger Ekeberg år 1937 fick i uppdrag att som ett led i den stora strafflagsreformen föreslå nya bestämmelser om förmögenhetsbrotten blev Nils Beckman sekreterare i den nya kommittén, straffrättskommittén. Och när reformarbetet sedan fortsatte med övriga delar av strafflagens brottssystem var det med Beckman som ledamot i kommittén (se SvJT 1953 s. 282 f).
    Nils Beckmans lagstiftningsarbete, i straffrättskommittén och i andra kommittéer, fortsatte även sedan han 1947 blivit ledamot av Högsta domstolen. Men i mer än två decennier, till pensioneringen 1969, ägnade han huvudparten av sina krafter åt lagskipningsarbetet i högsta instans, från 1963 som domstolens ordförande.
    Hans juridiska författarskap kom att avse främst straffrätten och familjerätten. Hans andel i det reformarbete som ledde fram till den nya brottsbalken gjorde det naturligt att han blev huvudutgivare till den stora och av alla svenska jurister kända brottsbalkskommentaren. Lika kända och nyttjade är de rättsfallsöversikter inom familjerätten som han från 1937 publicerade i SvJT; den sista för bara någon månad sedan.
    Många sammanslutningar, juridiska och andra, har haft förmånen av hans medverkan och ledning. Här må endast erinras om hans verksamhet som ordförande i Svenska kriminalistföreningen under tio år och i Nationalföreningen mot hjärt- och lungsjukdomar.
    Nils Beckman var en rikt utrustad människa. Hans insatser präglas av juridiskt skarpsinne, klarhet och överblick. Omfattningen kan emellertid förstås endast om man känner hans sällsynt stora flit och vet hur snabbt och målmedvetet han arbetade. Hans livsverk är av det slag som består. Under lång tid framöver kommer det att göra arbetet i domstolar och på advokatkontor mindre svårt.
    För Nils Beckmans vänner, och de är många, känns sorgen efter honom tung. Men den lättas vid minnet av hans ljusa väsen. I högre grad än mången annan hade han gåvan att sprida glädje och värme.
 

Sten Rudholm

 

Nils Beckman, som avled den 22 januari 1972, var född i Stockholm den 30 oktober 1902. Efter studentexamen år 1920 blev han juris kandidat 1923 och

 

inträdde efter tingstjänstgöring i Sollentuna och Färentuna domsaga i Svea hovrätt, där han blev assessor år 1934 och hovrättsråd 1940. Han var sekreterare i jordbruksutskottet och i kommittén angående privatanställda vid dess avgivande av förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt år 1935, sakkunnig i socialdepartementet följande år, särskild ordförande i Västmanlands östra domsagas häradsrätt vid rannsakningen av den s. k. Salaligan 1936—1937, sekreterare i straffrättskommittén från 1937 och ledamot i kommittén 1940—1953. Han tjänstgjorde som ställföreträdare för justitieombudsmannen 1944—1948 och var ordförande i interneringsnämnden 1943—1945. År 1947 utnämndes han till justitieråd och han var Högsta domstolens ordförande från 1963 till sin avgång år 1969. Bland hans lagstiftningsuppdrag bör ytterligare nämnas ordförandeskapen i kommittén angående JO och kommunerna 1956—1957 samt i hyreslagskommittén 1957—1961. Han tillhörde i många år styrelsen för Svenska kriminalistföreningen och var dess ordförande under tio år intill 1969. Åren 1951—1963 var han svensk redaktör för Tidsskrift for Rettsvitenskap och var 1956 en av utgivarna av Nytt Juridiskt Arkiv. Juris hedersdoktor blev han år 1953.