Om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare — några synpunkter på reformarbetet

 

Efter undergångna frihetsstraff i flera länder talar Peter Kropotkin om anledningen till att vissa samhällsmedlemmar lagföres för brott. Alla vet, säger han, att bristen på uppfostran, avsky för regelbundet arbete, fysisk oförmåga till fortlöpande prestationer, missriktad äventyrslust, dragning till hasardspel, brist på energi, ouppövad vilja och likgiltighet för andras lycka är de vanligaste orsakerna till lagföringen. Hans uttalande vittnar om livliga intryck av frihetsberövande under skilda förutsättningar och är bevis på skarpsinne, inte minst därigenom att fursten-anarkisten inte gör anspråk på att ha gjort uppräkningen uttömmande. Vid sidan kan ställas ett allmängiltigt men mycket mindre upplysande omdöme av brottmålsadvokaten, som i fråga om karaktärsegenskaper ej ser någon egentlig skillnad mellan straffade och ostraffade. Samma mening hade i stort sett den i brottmålshistorien kände stadsfiskalen, när han indelade mänskligheten i häktade och ännu icke häktade.
    Brottsligheten och dess orsaker är självfallet alltför stort ämne för att närmare behandlas i ett inlägg om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare. Det är nödvändigt att fasthålla vid utgångspunkten: att vissa lagöverträdare sätts i särställning vid lagföringen med hänsyn tagen till sin psykiska konstitution. Förutsättningarna har i 33 kap. 2 § brottsbalken angivits vara att brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, och särställningen sammanhänger med lagstadgat förbud att använda frihetsberövande påföljd inom kriminalvården; lagöverträdaren skall i stället överlämnas till särskild vård, i vissa fall i förening med ådömande av böter eller skyddstillsyn. Enligt nuvarande lagtilllämpning medför domstolens beslut i flertalet fall att lagöverträdaren överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller vård å specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.
    Eftersom lagöverträdare ej sällan företer psykiska avvikelser, även i mindre allvarliga fall beaktade vid lagföringen, behöver knappast erinras om de svårigheter som mången gång möter att avgöra huruvida den psykiska avvikelsen är sådan att undantagsställningen är motiverad. Gränsdragningen utgör ett allvarligt problem, ständigt föremål för uppmärksamhet i lagstiftning och rättstillämpning. Senaste beviset är beslut om ny utredning i ämnet,1 föregången av en speciell utredning angående de rättspsykiatriska undersökningarna.
    Innehållsrika och insiktsfullt upplagda utredningsdirektiv, underbyggda av upplysande och givande resultat från den redan genomförda utredningen, skall inte refereras. I det följande redovisas några synpunkter, grundade på tidigare erfarenhet av lagstiftning och rättstillämpning.
    Till lösning föreligger ett komplex av frågor. Av genomgripande betydelse är omprövningen av det enligt brottsbalken gällande, från strafflagen

 

1 Se denna tidskrift 1971 s. 601.

 

Harry Guldberg 211överförda jämställdhetsbegreppet. Och det är främst problemen kring jämställdheten och dess tillämpning som kommer att belysas.
    Den rättsliga jämställdhetsprövningen har anknutits till sinnessjukdom och sinnesslöhet. Dessa grundläggande begrepp är ingalunda invändningsfria. Inom medicinen har äldre beteckningar råkat ur bruk, och man använder inom vetenskapen hellre andra termer för beskrivning av psykiska sjukdomstillstånd. Det ändrade språkbruket har också givit sig tillkänna i våra senast tillkomna vårdlagar: 1966 års lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och 1967 års lag angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda. Beträffande beskrivning av sinnestillstånd och bestämning av vårdbehov kan mellan kriminallag och annan lagstiftning konstateras en bristande överensstämmelse, som var mindre skönjbar underden äldre sinnessjuklagens giltighetstid men blivit mera framträdande genom den specialiserade avfattningen av de moderna vårdlagarna.
    Uppgiften att ställa psykiatrisk diagnos kan vara vansklig redan i fråga om sådana sjukdomsfall som med gammal terminologi betecknades såsom sinnessjukdom, och det är utan vidare klart att svårigheterna ökar, när undersökningen drivs mot periferin med tillämpning av jämställdhetsbegreppet. Lika förståeligt är att kritiken mot gällande ordning i första hand kommer från de psykiatrer som bär ansvaret för diagnosen och därmed även medelbart för domstols slutliga beslut i ett brottmål.
    Att åt brottsbalkens jämställdhetsbegrepp ge bättre och säkrare bestämningar kan synas ligga närmast till hands, och krav har även framställts om sådan lagändring. Emellertid är det knappast på denna väg som en lösning skall nås. Inom psykiatrin, liksom på andra medicinska områden, har gjorts nya rön, men det blir inom överskådlig framtid säkerligen inte möjligt att angiva de i jämställdhetsbegreppet inbegripna sinnestillstånden på sätt som skulle bli av bestående värde för diagnos och rättstillämpning; om en formel skulle uppställas, blev den föremål för upprepad omarbetning.
    Det finns otvivelaktigt vägande skäl för att låta lösningen vara en annan. Av avgörande betydelse är nämligen att brottsbalkens grundprinciper skiljer sig från den upphävda strafflagens. I strafflagens systematik ingick att utredning om lagöverträdarens sinnesbeskaffenhet i förekommande fall skulle ske såsom underlag för prövning huruvida lagöverträdaren såsom tillräknelig för sin gärning skulle bli underkastad straffansvar eller om han såsom otillräknelig skulle straffriförklaras.2
    Bakom brottsbalkens tillämpning ligger ett annat betraktelsesätt, och rättsläget är väsentligt ändrat. Frågan om påföljden för psykiskt avvikande lagöverträdare skall lösas enligt en förenklad princip, tillämplig på brottshandlingar överhuvud taget: på gärning i strid med lag skall följa den samhällsåtgärd som med beaktande av gärningens art samt gärningsmannens person och förhållanden är ägnad att anpassa honom till normalt samhällsliv.
    Det sålunda ändrade synsättet har kommit till uttryck i utformningen av reaktionssystemet. Men det förhåller sig så att lagstiftaren, enligt vad utvecklingen visat, inte tillfullo genomskådat effekten av åtskilliga åtgärder och att justeringar, såsom ofta är fallet i fråga om nybyggnader, kommer att behövas, till nytta för systemet i det hela. Och av särskilt intresse i före-

 

2 Jfr lagrådets yttrande över 1945 års ändring av 5 kap. 5 § strafflagen (NJA II 1946 s. 279 ff). 

212 Harry Guldbergvarande sammanhang är utformningen och innebörden av huvudregeln angående de psykiskt avvikande lagöverträdarna. När detta stadgande avfattades i ordagrann anslutning till den äldre lagens innehåll, tycks särskilt avseende inte ha fästs vid det förhållandet att förutsättningarna för tillämpning av jämställdhetsbegreppet ändrats genom att brottsbalkens principer blivit andra än den upphävda strafflagens. När tyngdpunkten överflyttades från frågan om gärningsmannens tillräknelighet till spörsmålet om vårdbehov, kunde påföljdsprövningens ändrade karaktär ha givit anledning till omedelbar reformering av ett föråldrat uttryckssätt.
    När omprövning nu beordrats, synes lösningen klar. Eftersom det rättsliga avgörandet gjorts beroende av vårdbehovet, bör brottsbalkens regel såväl principiellt som praktiskt sett bringas i överensstämmelse med den reglering av psykiatrisk vård som kommit till uttryck i gällande vårdlagar och därtill ansluten praxis. Det är i själva verket fråga om att bedöma följden av beteenden eller förhållningssätt bland andra, vilka förekommer till prövning inom den allmänna sjukvården.
    I 1966 års lag har såsom förutsättning för vården stadgats att den är oundgängligen påkallad ej blott med hänsyn till art och grad av psykisk sjukdom utan även av någon eller några av flera närmare angivna intagningsgrunder. Vidare är föreskrivet att med psykisk sjukdom jämställes psykisk abnormitet, som ej är psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.
    Lagen har blivit mera detaljerat utformad än den förut gällande sinnessjuklagen. Fortfarande saknas dock ingående bestämning av relevanta sjukdoms- och abnormtillstånd, och jämställdhetsprövning har inte kunnat undvaras. Någon systematiserad beskrivning torde, såsom antytts, ej heller bli möjlig, även om preciseringar kan ske i anledning av vetenskapliga landvinningar. Inom såväl sjukvård som rättsvård får tillämpande myndigheter lita till ett handlingsmönster som aldrig blir helt eller entydigt. Emellertid skall här översiktligt och i enkelt språk redogöras för detta handlingsmönster, sådant det kan komma att te sig enligt allmänna bestämmelser om den psykiatriska vården.
    Oaktat prövningen av vårdbehovet även påverkas av skilda uppfattningar i medicinska frågor, råder enighet i långt större omfattning än som kunde förmodas utifrån givna förutsättningar. Särskild vård är indicerad då det sjukliga sinnestillståndet är så personlighetsingripande att terapi bör insättas för att åstadkomma tillfrisknande eller förbättring. Och det är vidare erkänt att medicinsk vård skall förekomma även i andra fall av allvarliga sinnesrubbningar, i vilka vård är påkallad, oavsett huruvida effekt kan beräknas av den terapi som står till buds. Ibland sker det med anlitande av den föreskrivna jämställdhetsprövningen, vilken påminner om den i brottsbalken angivna men är av annan art med hänsyn till att den sker från medicinsk utgångspunkt. I växlande grad förekommer självfallet inom hela området en diskretionär prövning, och avgörandet säkras av läkarens plikt att handla enligt vetenskap och beprövad erfarenhet.
    Det är uppenbart att den på rättspsykiatern vilande uppgiften förenklas i och med att de medicinska synpunkterna fastslås vara vägledande. Han behöver inte i sin undersökning lägga avgörande vikt vid mer eller mindre djupgående överväganden angående sinnesbeskaffenheten hos lagöverträdaren utan kan fatta beslut med sikte på vårdbehovet. I rättstillämpningen får domaren å sin sida en naturligt förenklad ledning för sitt bedömande, sedan

 

Påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare 213jämställdhetsbegreppet inordnats under godtagna normer för samhällsvård i allmänhet.
    När det befunnits att medicinsk vård inte är motiverad, blir utgången given: gärningsmannen skall bli föremål för kriminalvård i ordets vidsträckta mening, d. v. s. i någon av de former som lagen erbjuder. Hur denna kriminalvård, beroende av den vid varje tidpunkt gällande lagstiftningen, för närvarande är gestaltad behöver inte omtalas. Såsom allmän karakteristik erinras om att rätten vid val av påföljd skall enligt lag, med iakttagande av vad som krävs för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden är ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.
    Att ställa diagnos och att träffa rättsligt avgörande är ej sällan maktpåliggande inför gärningsmän, som företer allvarliga psykiska avvikelser utan att medicinsk vård är utan vidare indicerad enligt vad förut sagts, och det är allmänt erkänt att problemet är koncentrerat till lagöverträdare med grova karaktärsabnormiteter, hittills mindre eller inte alls åtkomliga för medicinsk terapi. Medan domstolen för närvarande i vissa fall utesluter medicinsk vård och i andra fall beslutar om sådan vård väsentligen med stöd av den i brottsbalken anbefallda jämställdhetsprövningen, blir utgången även efter lagändring växlande, med den betydelsefulla skillnaden att beslut om vård fattas enbart på grundval av gällande regler för den psykiatriska vården.
    Ytterligare behöver knappast understrykas att tiden är inne för ett system, enligt vilket avgörandet i rättsfrågan äger rum med hänsyn till föreliggande möjligheter att åstadkomma meningsfull vård och behandling. Och det förhåller sig numera så att brottspåföljden för lagöverträdare med karaktärsabnormiteter kan bli mer ändamålsenligt utformad inom kriminalvården än inom den medicinska vården, mindre eller inte alls ägnad för den sociala terapi som kan vara verksam. I vissa fall är tyvärr inte fråga om annat än att sörja för åtgärder, som är nödvändiga till skydd för lagöverträdaren själv och hans omgivning, och därvid är kriminalvården den bäst lämpade.
    Enligt nuvarande lagtillämpning blir särskild vård beslutad i fråga om lagöverträdare, vilka i enlighet med regler och praxis inom allmän sjukvård inte skulle ha överlämnats till sådan vård utan i stället behandlats inom kriminalvården. I vilken utsträckning så skett och sker kan självfallet inte exakt beräknas, men det rör sig sannolikt inte om något obetydligt antal. Att det förblir vanskligt att träffa avgörande i vissa gränsfall kan i varje fall inte anföras såsom skäl mot en ordning, som visas vara välgrundad och som borde ha varit i användning tidigare. Att vissa rättsvårdande uppgifter mer ändamålsenligt fördelas mellan sjukvård och kriminalvård utgör i och för sig skäl för den upprustning av kriminalvården som även från andra synpunkter är önskvärd.
    Hur den förestående reformen skall lagtekniskt genomföras är beroende av den omfattning, i vilken aktuella strävanden avses bli tillgodosedda.
    Åsyftas endast motsvarighet till brottsbalkens huvudregel angående påföljden för de psykiskt avvikande lagöverträdarna, kan åtgärd väsentligen begränsas till att på lämpligt sätt angiva förutsättningarna för sluten psykiatrisk vård i överensstämmelse med gällande vårdlagar och praxis.
    Även om det skulle vara möjligt att i en formel sammanfatta grunderna

 

214 Harry Guldbergför rättsligt beslut om särskild vård, är det inte fråga om att åstadkomma någon ersättning för den beskrivning av sinnestillstånd som tillkom i och för tillräknelighetsprövningen. Regeln kan lämpligen uttryckas i en korfattad hänvisning till allmänna normer för sluten psykiatrisk vård. I samband därmed bör vårdlagens regler bli föremål för översyn; i varje fall krävs omprövning av den särskilda intagningsindikation som infördes i anslutning till brottsbalken. En fördel — svår att vinna — skulle självfallet vara om den enligt vårdlagen förekommande jämställdhetsprövningen kunde något närmare bestämmas.
    På längre sikt blir lagtillämpningen automatiskt anpassad till de lagändringar som betingas av utvecklingen inom medicin och sjukvård. Och det är önskvärt att förutsättningar skapas för att ge domstolen möjlighet till beslut om annan öppen vård än sådan som sker vid utskrivning från den slutna vården. Om lagrevisionen vidgas utöver gränsen för gällande bestämmelser om särskild vård och följaktligen innefattar öppen vård såsom självständig och med den slutna jämförlig brottspåföljd, fordras uppenbarligen längre gående överväganden, med särskilt beaktande av att samhällsskyddet inte åsidosättes. Därmed blir lagändringar nödvändiga inom olika delar av påföljdssystemet.
    Den skildrade lösningen kan anses i stort sett överensstämma med vad som föreslogs i förarbetena till 1945 års ändring av 5 kap. 5 § strafflagen. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skulle straffrihet inträda för gärning som begås av den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala att han bör omhändertagas för särskild vård. Departementschefen och hans medarbetare kan sägas ha föregripit den framtida utvecklingen och vid den då aktuella delreformen av 1864 års strafflag frigjort sig från rådande principer och värderingar.3

 

    Det skall betonas att kriminalvårdens fortsatta uppbyggnad inte kan säkerställas utan mera vittgående reformering av påföljdssystemet. Närmast erfordras samordning av de individualpreventivt anlagda påföljderna så att större flexibilitet möjliggöres. En sammansmältning av skyddstillsyn och ungdomsfängelse synes motiverad. Ett stort problem förblir frihetsberövandet såsom oundvikligt samhällsskydd.
    En smidigare samordning skulle vara till fördel även i andra hänseenden. Det kan efter verkställd psykiatrisk undersökning och lagföring visa sig att den ställda diagnosen behöver modifieras. Anpassning i behandlingen bör då kunna ske under pågående lagtillämpning så att en lagöverträdare, som ursprungligen placerats i kriminalvård, kan vid behov utan omgång överföras till den etablerade medicinska vården. Och på säkra grunder och under betryggande former bör överflyttning kunna förekomma även i den motsatta riktningen. Sådana och andra åtgärder till ökad förbindelse mellan skilda delar av reaktionssystemet kräver vissa organisatoriska ändringar, innebärande bland annat att den psykiatriska sakkunskapen mera rationellt anlitas inom kriminalvården.
    Vad angår den rättspsykiatriska undersökningen har länge varit känt att förbättringar är påkallade. Organisatoriska förändringar kan dess bättre innefatta begränsningar. Om — såsom i det föregående förutsättes — ut-

 

3 Jfr artikelförfattaren i denna tidskrift 1946 s. 14.

 

Påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare 215redningen inriktas på prövning av medicinskt vårdbehov, kan den grundläggande psykiatriska undersökningen även av denna anledning förenklas. Visserligen får kvalitativa krav inte eftersättas och psykiatern bör alltjämt lämna anvisning om lämplig behandling inom kriminalvården för den händelse sådan kommer i fråga, men undersökningen behöver inte göras så omfattande och tidskrävande som för närvarande är fallet. En sådan förändring medför uppenbara fördelar. För många tilltalade föranleder det nuvarande förfarandet tidsutdräkt, skada och lidande, som inte står i rimlig proportion till resultat och nytta. Även om behovet av psykiatrisk expertis inte minskar, blir denna sannolikt bättre använd genom att utsträckas över kriminalvårdens olika områden. Mot invändningen att förenklad och förkortad undersökning medför risk för misstag skall framhållas att med fortsatt psykiatrisk observation följer större möjlighet tillrättelse och nödig åtgärd. Och risk för en eller annan tilltalad måste vägas mot avsevärt förfång för de många. Reformbehovet har klart ådagalagts i den undersökning som verkställts angående rationalisering av de rättspsykiatriska undersökningarna. Och det är tillfredsställande att tydlig anvisning givits om lämpligt förfarande. Av värde är vidare att förbättringar påvisats kunna ske med tillämpning av gällande lag. Genom ändrad praxis i förbindelse med vissa administrativa åtgärder står mycket att vinna för vad som åsyftas med en mera genomgripande reform. Såsom skäl inte bara försnara organisatoriska förändringar utan även för en återhållsam tillämpning av det från äldre lag överförda jämställdhetsbegreppet kan åberopas att detta begrepp rimligen kan tolkas med beaktande av den ändrade struktur som brottsbalken erhållit i förhållande till strafflagen.

 

    I enlighet med vad som är brukligt vid expediering av utredningsdirektiv lämnas alla möjligheter öppna; utredningen skall vara i ordets egentliga mening förutsättningslös. Det oaktat får avsikten antagas vara att reformen skall leda till framsteg, uppburna av vetenskap och erfarenhet, och inte till en experimentell ordning, med ovissa verkningar för rättsvård och samhälle.

Harry Guldberg