BERTIL WENNERGREN. Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall med kommentar. Utgiven av Statens nämnd för utgivning av förvaltningsrättsliga publikationer. Sthlm 1970. Norstedts. 165 s.
Bertil Wennergren har i egenskap av ställföreträdande justitieombudsman haft anledning att ägna uppmärksamhet åt den lagstiftning som reglerar möjligheterna att bereda en psykiskt sjuk människa vård mot hennes vilja, främst lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Det är synnerligen glädjande att Wennergren har givit sig tid att kommentera denna lag, som är ett skolexempel på de svårigheter som möter lagstiftaren, när det gäller att göra en avvägning mellan den enskilde individens krav på rättssäkerhet och personlig frihet och omgivningens, i första hand andra enskilda individers, motsvarande krav. Wennergrens kommentar är seriös och sakkunnig och bör kunna vara till stor hjälp för dem som har att tillämpa lagen. Det personliga engagemang som präglar framställningen gör också att den är väl ägnad att stimulera till debatt på detta och närliggande lagstiftningsområden.
Om någon anmärkning skall riktas mot Wennergrens bok är det möjligen att han i sitt inledningskapitel inte tillräckligt betonat den sjukvårdspolitiska reform, som till stor del varit avgörande för lagstiftningens utformning. Fr. o. m. den 1 januari 1967, d. v. s. samma dag lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall trädde i kraft, övertog landstingen huvudmannaskapet även för den psykiatriska sjukvården. Denna vård hade dessförinnan — med undantag för de tre största städerna — varit en statlig angelägenhet. Staten drev vid tidpunkten för övertagandet 25 mentalsjukhus, och sjukvården där reglerades genom 1929 års sinnessjuklag. Under trettio års tid, fram till år 1959, var det omöjligt att få vård på mentalsjukhus — även om man själv så önskade — utan att det skulle utfärdas vårdattest och levnadsbeskrivning. Intagningen för vård var dessutom alltid förenad med kvarhållningsrätt. År 1959 infördes efter förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén en möjlighet till mer formlös intagning för dem, som själva sökte vård, men även i dessa fall förelåg under vissa förutsättningar kvarhållningsrätt.
Under tiden hade emellertid psykiatriska kliniker kommit att inrättas vid flera av de av landstingen drivna centrallasaretten och även de tre största städerna inrättade sådana kliniker vid sina vanliga sjukhus. Vid dessa kliniker var sinnessjuklagen inte tillämplig och där kunde man söka vård i samma former som gällde för kroppssjukvård. Den psykiatri som där utvecklades kom att få beteckningen "lätt psykiatri" till skillnad från den s. k. tunga psykiatrin på mentalsjukhusen.
År 1963 fattade riksdagen principbeslut om att all psykiatrisk sjukvård skulle överföras på landstingen. Efter förhandlingar mellan staten och de skilda landstingen om övertagandet av de statliga sjukhusen var reformen färdig att träda i kraft från och med årsskiftet 1966—1967. Därmed hade möjlighet öppnats att genomföra den sedan länge eftersträvade integrationen mellan kroppssjukvård och psykiatrisk sjukvård. Denna integrationkunde givetvis inte ske över en natt och det kommer troligen att dröja åtskillig tid ännu innan den är helt genomförd. Den nya lagstiftningen bygger emellertid på en sådan integration och detta förklarar två mycket viktiga skillnader i förhållande till äldre lagstiftning.
1. Den som själv önskar psykiatrisk vård kan söka sådan inom det landstingsområde han tillhör och vården regleras inte på annat sätt än som gäller för kroppssjukvård, d. v. s. genom sjukvårdslagen som är en offentligrättslig lagstiftning som fastställer landstingens skyldighet att bereda sjukvård inom sitt sjukvårdsområde.
2. Den intagning tvångsvis som alltjämt ansetts erforderlig — och som regleras i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — är inte längre knuten till vissa särskilda mentalsjukhus, utan patienter som tagits in med stöd av nyssnämnda lag kan vårdas på samma avdelningar som patienter som själva sökt vård, antingen detta sker på den psykiatriska kliniken vid ett centrallasarett eller på de, givetvis för en lång tid framåt kvarstående, psykiatriska sjukhusen.
Det bör vidare till undvikande av missförstånd nämnas att ordet sluten i detta sammanhang — såsom Wennergren också påpekar — inte innebär annat än att vården bereds den som är intagen på sjukhus, till skillnad från den s. k. öppna vården, som bereds polikliniskt eller utanför sjukhuset, exempelvis av provinsialläkare. Terminologin är densamma som används i sjukvårdslagen.
Slutligen bör understrykas att lagen handlar om beredande av vård ochinte om innehållet i vården. Det finns igen särskild "vård enligt LSPV" eller "sluten psykiatrisk vård av tvångstypen", uttryck som återkommer på skilda ställen i kommentaren. Orden "i vissa fall" betyder således inte,s om Wennergren synes utgå från, att "bara vissa slag av sådan vård avses" (s. 8). Orden betyder endast att vården i vissa fall bereds tvångsvis. Därmed bortfaller också, såvitt jag kan finna, de tolkningssvårigheter som Wennergren redovisar i inledningskapitlet och som han återkommer till i kommentaren till vissa enskilda paragrafer (se t. ex. s. 62—66).
Utöver vad nu sagts vill jag här endast anföra ett par detaljanmärkningar. På s. 73 säger Wennergren i anslutning till 4 § andra stycket — som behandlar rätten för läkare vid bl. a. kroppssjukhus att göra ansökan om intagning — att "med läkare som ansökningsberättigad torde förstås läkare i ansvarig ställning med behörighet att företräda sjukhuset eller kliniken utåt". I lagrummet står emellertid att läkare är ansökningsberätti-
gad "i fråga om den för vars vård han svarar". Hur vårdansvaret fördelas är en fråga som inte regleras i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Vad som avses är att den läkare som har ansvaret för patienten är berättigad att göra ansökan. Det är inte sjukhuset eller kliniken som ansöker utan läkaren i denna sin egenskap.
Vidare talar Wennergren på s. 127 om "utskrivningsnämnd för det sjukhus" där läkaren är verksam. Det framgår av vad jag inledningsvis nämnt att lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall inte avser några bestämda sjukhus. En följd av detta är att utskrivningsnämnderna inte längre är knutna till sjukhus utan till län.
I kommentaren till 16 § (s. 111) anför Wennergren vissa synpunkter på frågan om utskrivning av kriminalvårdspatienter (han hänvisar därvid till den fortsatta kommentaren vid 17 §, men varken kommentaren till 17 § eller till 19 § — som handlar om försöksutskrivning — synes innehålla någon närmare utveckling av dessa synpunkter). Frågan är komplicerad i många avseenden och jag skall inte här gå närmare in på den. Jag vill endast erinra om att justitieministern den 10 augusti 1971 tillkallat sakkunniga för att utreda frågan om påföljder för psykiskt avvikande lagöverträdare (jfr SvJT 1971 s. 601).
Sedan Wennergrens bok utkom har sjukvårdsstadgan ersatts av en sjukvårdskungörelse (SFS 1970: 703) där den passus i stadgan, som Wennergren analyserar på s. 58 ff, fått utgå. Anledningen härtill är bl. a. att den givit upphov till missförstånd på sätt framgår av det JO-utlåtande som Wennergren återger. Vidare har socialstyrelsen numera utfärdat bestämmelser rörande förvaltning av patientmedel m. m. för vissa patienter. Bestämmelserna rör psykiskt sjuka eller psykiskt utvecklingsstörda patienter men är inte knutna till intagningsformen utan gäller lika för patienter som själva sökt vård och patienter som intagits tvångsvis. Wennergren behandlar denna fråga på s. 99—100 i sin kommentar. Slutligen har — i anledning av bl. a. förvaltningslagen (SFS 1971:290) — ändring gjorts i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (SFS 1971: 638).
Som framgår av vad jag inledningsvis anfört är de invändningar som kan riktas mot Wennergrens kommentar av underordnad betydelse. Kommentaren utgör ett synnerligen värdefullt bidrag till diskussionen kring lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall — en diskussion som hittills huvudsakligen förts i den medicinska fackpressen — och den bör vara av största intresse för de jurister, bl. a. inom domstolsväsendet, som kommer i kontakt med dessa och närliggande problem.
Ingrid Hilding