Reform av lagsökningslagen
Vår nuvarande lagsökningslag av år 1946 är en i anslutning till den stora processreformen reviderad upplaga av 1937 års lagsökningslag. Denna lag utgör i sin tur en sammanställning av bestämmelserna i 2 kap. utsökningslagen om lagsökning för gäld och i 1907 års lag om handräckning för fordrans utfående. Sammanställningen gjordes i samband med att de summariska betalningsmålen flyttades från överexekutor till domstol. De sakliga ändringarna i det från de äldre lagarna övertagna materialet har inte berört de ifrågavarande processarternas struktur. Såväl lagsökning som betalningsföreläggande praktiseras på det hela taget i samma former nuförtiden som när dessa institut tillkom år 1877 respektive 1907. De har nötts av tidens tand men inte i väsentlig mån förändrats.
    Lagberedningen framlade år 1963 särskilda förslag till lagsökningslag och till lag om betalningsföreläggande.¹ Förslaget till lagsökningslag innehåller som beredningen själv anfört inte några större sakliga nyheter. Motiveringen till förslaget är också ganska kortfattad. Mera ingående behandlas institutet betalningsföreläggande. Den väsentliga nyheten i förslaget till lag om betalningsföreläggande är emellertid av organisatorisk art. Beredningen föreslår att mål om betalningsföreläggande överflyttas från tingsrätt till utmätningsman. Därmed skulle institutet betalningsföreläggande komma att i sinom tid få plats i den nya utsökningsbalken. Vad angår förfarandet är de föreslagna ändringarna av mindre ingripande beskaffenhet; de skulle lämna förfarandets konstruktion tämligen orubbad. I detta hänseende har kritik riktats mot förslaget.² Sålunda har framhållits att enligt detsamma borgenären inte skulle ha möjlighet att få gäldenärens betalningsskyldighet enligt så kallat slutbevis rättskraftigt fastställd. Slutbeviset skulle då inte för borgenären få samma värde som en tredskodom; bland annat skulle möjligheten att utomlands erhålla verkställighet av slutbeviset bli mindre.
    Då nu frågan om ändrad lagstiftning om den summariska betalningsprocessen aktualiserats i samband med reformen av utsökningsrätten förefaller det lämpligt att taga upp nämnda fråga till behandling med en vidare syftning än hittills skett. Av vad ovan anförts framgår att det material som

 

¹ Utsökningsrätt II (SOU 1963:28) s. 11 f.

² Se yttranden i betänkandet s. 100 f. av ledamoten i beredningen sedermera justitierådet Ulveson och experten i densamma sedermera justitierådet Welamson ävensom yttrande över förslaget av styrelsen för Sveriges advokatsamfund i samfundets tidskrift 1963 s. 419. Senare har Welamson i egenskap av sakkunnig tillkallad för utredning inom justitiedepartementet av frågan om verkställighet här i riket av utländsk dom i tvistemål m. m. avgivit förslag till ändring i lagsökningslagen i syfte att bereda borgenären möjlighet att få gäldenärens betalningsskyldighet rättskraftigt fastställd, se Promemoria med förslag till lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område (stencil Ju 1970: 20). 

lagsökningslagen bygger på är av aktningsvärd ålder, beträffande lagsökning snart hundra³ och i fråga om betalningsföreläggande bortåt sjuttio år. Vårt kreditväsen, som den summariska betalningsprocessen skall betjäna, har nu en helt annan struktur än på adertonhundratalet och i början av vårt sekel. Fråga är om den nämnda processen numera på tillfredsställande sätt fyller sin uppgift.
    Några reflexioner som nyligen gjorts av en forskare på lagsökningsprocessens område torde härvidlag förtjäna att uppmärksammas.⁴ Han skriver bland annat följande. Hans undersökning har påvisat osäkerhet hos de tilllämpande myndigheterna i många fall beträffande flera för förfarandets tillämplighet väsentliga frågor. Osäkerheten torde delvis kunna tillskrivas lagsökningsbestämmelsernas avsaknad av mera preciserande bestämning av de för lagsökning användbara fordringshandlingarna. Delvis torde den osäkerhet, som under senare år präglat tillämpningen, vara att tillskriva utvecklingen inom kredit- och affärslivet. Andra typer av skriftliga handlingar i betalningsförhållanden än som företrädesvis kom till användning när lagsökningsreglerna var meddelade i utsökningslagen har fått allt större betydelse i rättslivet. En dominerande roll som fordringsbevis spelar sålunda numera fordringsbevis av kontraktstyp. Godtagande av handlingar av detta slag som fordringsbevis är i stort sett resultatet av en utveckling genom praxis. Användningen av sådana handlingar i processen medför svårigheter i tillämpningen med hänsyn till den mot betalningsprestationen ståendeprestationen och lagens förfallokrav.
    Det anförda avser lagsökning men torde i viss mån vara tillämpligt jämväl i fråga om betalningsföreläggande. Även om lagberedningen ej ansett sig böra föreslå mera vittgående ändringar av förfarandet med betalningsföreläggande har beredningen angivit åtskilliga punkter där ändringar kan vara motiverade. Det väsentliga i dess förslag är emellertid den ifrågasatta överflyttningen av mål om betalningsföreläggande från tingsrätt till utmätningsman. Innan en sådan åtgärd vidtages synes man böra undersöka den framtida utformningen av den summariska betalningsprocessen tagen som en helhet. Att lagsökningen är i behov av en grundlig omdaning torde vara obestridligt, likaså att bestämmelserna om betalningsföreläggande bör ändras på flera punkter. Man kan emellertid fråga sig om inte en enhetlig procedur för behandling av summariska betalningsmål kunde vara den bästa lösningen av frågan om att få till stånd modernare metoder för processuell indrivning av fordringar.
    Lagsökning och betalningsföreläggande har tillkommit vid olika tidpunkter utan att man synes ha närmare studerat frågan om deras inbördes förhållande. Det skedde för övrigt varken 1937 eller 1946 då de olika lagsökningslagarna tillkom. En helt ny lagsökningslag med en enhetlig process-

 

³ Till sitt ursprung är detta material ännu mycket äldre. Det mesta av innehållet i 2 kap. utsökningslagen finner man redan i lagkommitténs förslag till utsökningsbalk 1826.

⁴ Nils Börje Lihné, Lagsökning (1968, Institutet för rättsvetenskaplig forskning XLIX) s. 242 f. I en recension av Lihnés bok med titeln Åberops- och bevisbörderegler i lagsökningsförfarandet, i SvJT 1968 s. 707, noterar Ulla Jacobsson att reglerna om lagsökning kvarstår i huvudsak oförändrade sedan 1877 års utsökningslag. Även lagberedningens förslag av år 1963 har lämnat grundtankarna oanfäktade. Man kan ställa frågan, skriver hon, hur detta är möjligt beträffande en processform av stor betydelse för affärsvärlden, på ett område där åtskilligt hunnit förändras de senaste nittio åren. 

form för summariska betalningsmål skulle kunna vara ett mål att eftersträva för våra lagstiftande myndigheter i samverkan med advokaterna och kreditväsendets organisationer. Måhända kunde uppgiften vidgas till att omfatta åstadkommandet av en lag om summarisk civilprocess, vari även andra summariska mål än betalningsmål behandlas. Bestämmelser om judiciell handräckning motsvarande 191 och 192 §§ utsökningslagen hör inte hemma i en ny utsökningsbalk. När handräckningsmålen överflyttas till domstol måste helt nya bestämmelser om dessa mål utformas. Det är naturligt att arbetet därmed sker inom ramen för en ny lagstiftning om summarisk civilprocess.
 

Åke Hassler