Rymdrätten och Förenta Nationerna
Av utrikesrådet FOLKE PERSSON
Inledning
Människans erövring av rymden kan sägas ha inletts den 4 oktober 1957 — dagen för det första lyckade uppsändandet av en konstgjord jordsatellit, den sovjetiska Sputnik I. På obemannade rymdföremål i kretslopp kring jorden har så följt bemannade sådana, därefter obemannade rymdsonder till och omkring månen och till planeterna Venus och Mars samt slutligen de amerikanska astronauternas landstigning på månen. Utvecklingen av rymdverksamheten har varit intensiv, vilket framgår inte minst därav att fram till sommaren 1971 hade utsänts mer än 5 150 rymdföremål och att vid slutet av sammaår ungefär 2 500 fortfarande var under färd. Någon fastställd definition av vad som menas med ett rymdföremål föreligger inte men som allmän regel får man anse gälla att därmed avses ett objekt som placerats i kretslopp kring jorden eller som sänts bort från jorden mot något annat mål i rymden.
Rymdverksamheten har skapat en mångfald problem på skilda områden och inte minst av juridisk art. Då det här var fråga om mänsklig verksamhet i en ny omgivning, låg det i förstone nära till hands att göra jämförelser med människans erövring i gången tid av andra miljöer, d. v. s. av okända kontinenter och öar under de stora upptäcktsfärdernas epok eller av luftrummet under detta sekel genomflygets utveckling. Det visade sig emellertid att några paralleller för rymdrättens del inte stod att hämta från den folkrättsliga regleringen av nyssnämnda aktiviteter.
Den rättsvetenskapliga litteraturen om rymdrätten har efter 1957 vuxit i kapp med rymdverksamheten, ja, man frestas säga snabbare än så, och till en hart när oöverskådlig omfattning. Det är emellertid värt att notera att ett flertal rättsvetenskapsmän redan t. o. m. långt före rymdverksamhetens förverkligande ägnat dithörande problem sakkunnig uppmärksamhet, så t. ex. Emile Laude 1910 och Eugène Karovine 1924.1
Inför de potentiella vinningar som yppats genom de båda super-
makternas rymdverksamhet stod det på ett tidigt stadium klart att en universell organisation som Förenta Nationerna borde tilldelas en viktig roll. Redan vid FN:s generalförsamling 1958 beslöts genom resolution 1348 (XIII) att tillsätta en interimistisk kommitté för dessa frågor och ur denna framgick — efter åtskilliga födslovåndor —FN:s (permanenta) kommitté för yttre rymdens fredliga utnyttjande. Rymdkommittén har 28 medlemmar, bland dem Sverige, och sammanträder vanligen en gång om året kort före det FN:s generalförsamling i september inleder sin ordinarie session. Alltsedan 1962 arbetar därjämte rymdkommittén genom två underkommittéer, en juridisk och en tekniskt-vetenskaplig, med samma medlemsstater som huvudkommittén. Också underkommittéerna avhåller numera årliga möten, som resulterar i rapporter till moderkommittén. Den tekniskt vetenskapliga kommittén har därtill begagnat sig av arbetsgrupper, en för att studera den tekniska görligheten av kommunikationer via direktsändande satelliter och en annan för fjärrstudium av jordresurser medelst satelliter.
Definition av rymden
Ovan har genomgående talats om rymden och yttre rymden som synonyma begrepp och den vetgirige läsaren bör ha ställt sig frågan hur man i rymdkommittén och dess underorgan definierat detta begrepp, eller med andra ord var rymden börjar och slutar. Den bortre gränsen för rymden erbjuder inget problem, den sammanfaller i princip med universums utsträckning. Men den undre gränsen då, är det där luften tar slut eller ligger den vid den höjd dit konventionella flygplan kan nå upp eller fixeras den på annat sätt?
Några grundläggande fakta kan här vara på sin plats. Vetenskapsmännen skiljer mellan flera bälten i atmosfären. Tre fjärdedelar av jordens atmosfär befinner sig i det understa bältet som benämnes troposfären. Denna når vid ekvatorn upp till ca 18 km och vid polerna till 8—11 km höjd. Det är inom detta bälte som huvuddelen av mänsklig verksamhet i luftrummet försiggår och där huvuddelen av väderleken utformas. Detta luftlager tjänar till att fördela och bevara solens värme. Nästa luftlager — stratosfären — rymmer tillsammans med troposfären 99,7 % av jordens luftmassa och dess övregräns brukar sättas vid 40 à 50 km. Stratosfärens ozon fyller den betydande funktionen att utestänga ultraviolett ljus. Sedan följer i ordning jonosfären, vilken man ofta uppdelar i en mesosfär upp till 80 km höjd och en termosfär som spänner mellan 80 km och 375 km höjd. Det är mot de elektriskt laddade lagren i jonosfären som högfrekventa radio- och televisionssignaler reflekteras åter till jorden.
Allra högst upp kommer så exosfären, vilken gradvis övergår i den interplanetariska rymden. Ingen vågar sätta en översta gräns för förefintligheten av luftmolekyler, sådana har kunnat påvisas upp till 100 000 km över jordytan, och vissa skikt av exosfären följer jordens rotation.2 I troposfären och mesosfären avtager temperaturen med höjden, medan förhållandet är det motsatta i stratosfären och jonosfären.
Vidare bör här tilläggas att konventionella flygplan, inkluderande de hypersnabba överljudsplanen, troligtvis inte kommer att kunna betjäna sig av luftens bärförmåga över 35 km höjd, medan det amerikanska planet X 15 — en kombination av flygplan och raketplan— enligt uppgift redan 1967 skall ha nått upp till mer än 100 km över jordens yta.
Den kortaste omloppstiden för en jordsatellit är omkring 80 minuter. Dess bana är då cirkelrund och ligger 180 km över jorden, dess hastighet 7,8 km i sekunden. För en elliptisk bana kan den nedre punkten, perigeum, ligga åtskilligt lägre. Normalt ligger den nedersta punkten vid 140 km men möjlig minimihöjd är 80 km, i vilket fall dock en inbyggd raketmotor måste ge föremålet ett hastighetstillskott för att det skall övervinna luftmotståndet och åter kunna stiga (rymdföremålet kallas då satelloid). De geostationära satelliterna, de som reläar televisionsprogram över globala avstånd, rör sig i banor över jordens ekvator på 36 000 km höjd och får då samma omloppstid som jorden. En satellit i denna s. k. synkrona bana ser därför ut att stå stilla över en och samma punkt på ekvatorn.
Ostridigt är att en stat har exklusiv suveränitet över ett visst luftrum i vertikalledet. Den gamla satsen om att en stats herravälde varo begränsat i höjdled (cujus est solum, ejus est usque ad coelum) dog med tillkomsten av det rymdavtal som nedan skall beröras och ingen hävdar heller längre med allvar att ens hela luftrummet ovanför en stats land- och sjöterritorium skall vara underkastat den statens höghetsrätt. Detta framgår inte minst därav att ingen stat framfört protester mot att Sputnik I, Explorer I eller deras efterföljare i rymden passerat eller passerar över främmande länders territorium men innanför luftrummets översta gräns. Det är dock av många skäl av betydelse att fastställa en demarkationslinje mellan luftrummet under en stats suveränitet och (yttre) rymden, bl. a. därför att färder genom de båda skikten är underkastade helt skilda rättsliga regleringar. Som den legala utgångspunkten för denna gränsbestämning får man ta stadgandet i första artikeln av Chicago-konventionen den 7 decem-
ber 1944 angående internationell luftfart (SÖ 1946:2). Artikelns innehåll ger ett adekvat uttryck för en generell folkrättsregel. Där bestämmes att de fördragsslutande staterna erkänner, att varje stat har fullständig och uteslutande höghetsrätt i luftrummet över sitt territorium; det senare innefattar enligt artikel 2 till landområdet gränsande territorialvatten (benämnes numera territorialhavet).
Gränsdragningsfrågan har vid flera tillfällen diskuterats såväl i juridiska underkommittén som i rymdkommittén men de skilda synpunkter som kommit till uttryck där har hittills inte kunnat förlikas.3 Argumentationen har följt två huvudlinjer. Enligt den ena, höjdteorin ("the spatial approach"), borde man dra gränsen mellan en stats suveränitetsanspråk i luftrummet och yttre rymden på en överenskommen höjd under beaktande av tekniska, politiska, strategiska och ekonomiska faktorer. Meningarna har emellertid gått betydligt i sär om var i atmosfären denna gränslinje borde förläggas. Diskussionsvis har framförts förslag om en höjdgräns på 80 km (Frankrike), 100 km (Iran, Polen) och 100—150 km (Italien). En viss roll har i debatten också tillmätts den s. k. von Karman-linjen, som är en funktion av hastigheten, luftmotståndet och centrifugalkraften och vilken med nuvarande teknik skulle för flygplan, som utnyttjar luften som bärkraft, ligga vid 84 km höjd.4
Den andra huvudlinjen, funktionsteorin ("the functional approach"), har framför allt hävdats av Frankrike. En riktigare och lättare framkomlig väg vore enligt denna teoris förfäktare att först fastställa begreppet rymdverksamhet, vari skulle ingå de tre elementen verksamhetens art, lokaliteten och ändamålet, eller mera konkret uttryckt: rymdverksamhet skulle kunna definieras som ett uppsändande i eller mot rymden av jordsatelliter, rymdsonder, högstigande ballonger och raketer, avsedda att utforska eller utnyttja yttre rymden, även om dessa rymdföremål inte nödvändigtvis måste lämna jordatmosfären. Sedan man nått fram till en allmänt godtagen definition av vad som skulle innefattas i rymdverksamheten, skulle det vara lättare att bestämma var en stats exklusiva luftrum skulle sluta och yttre rymden taga vid; gränsen skulle då enligt fransk uppfattning komma att läggas vid omkring 80 km.
Vid sidan av dessa två huvudlinjer må också nämnas en av Ungerns delegat vid ett tillfälle framförd åsikt, nämligen att rymdverksamhet
i egentlig mening ("astronautics") uteslutande toge sikte på rymdföremål i kretslopp kring jorden eller därutanför, och med denna utgångspunkt skulle gränslinjen lätt kunna bestämmas på en omväg.
Den föregående framställningen ger vid handen att det finnes en så att säga buffertzon mellan det atmosfäriska skikt, i vilket de konventionella flygplanen rör sig (upp till 35 km) och satelliters eller satelloiders lägsta kretslopp (80 km). Detta förhållande har gett upphov till tanken på att skapa en rättsligt definierad zon, vilken skulle vara underkastad territorialstatens suveränitet men där — såsom i territorialhavet — oskadlig genomfart för främmande rymdfarkoster skulle vara tillåten. Det lägst liggande luftbältet skulle då liksom inre vatten vara uteslutande reserverat för territorialstaten. Denna tanke har vid ett par tillfällen kommenterats av svenska företrädare i rymdkommittén med utgångspunkt från ett uttalande i propositionen 1962: 85 om Sveriges anslutning till den europeiska rymdorganisationen ESRO, där föredragande departementschefen uttalat att med "rymd" menades numera allt område utanför den höjd i jordatmosfären, till vilken man kan nå med ballonger, cirka 30 km. Detta uttalande torde inte längre ge uttryck åt Sveriges officiella ståndpunkt i ämnet. Svenska ombud i rymdkommittén har därför undersenare år anslutit sig till den av många andra stater — bland dem Amerikas Förenta Stater, Belgien, Canada, Österrike och Sovjetunionen med övriga öststater — omfattade åsikten att frågan om gränsdragning inte ännu är mogen för ett slutligt avgörande.
För fullständighetens skull må antecknas att vid sidan av de synonyma begreppen rymden och yttre rymden, sådana de begagnas i här förevarande sammanhang, används i telekommunikationssammanhang begreppet "deep space", som bäst kan översättas med "bortre rymden" och vilket betecknar rymden bortom månbanan.
Problemet att definiera begreppet yttre rymden står kvar på rymdkommitténs dagordning men torde inte få sin lösning på ännu en avsevärd tid. Man torde vara berättigad säga att det kan lösas endast i ett väsentligt större sammanhang än i FN:s rymdkommitté, bl. a. på grund av sambandet med nedrustningssträvandena.5
Rymdfördraget 1967
Föregånget av några betydelsefulla FN-resolutioner — nr 1721 (XVI), nr 1884 (XVIII) och nr 1962 (XVIII) — antogs av FN:s generalförsamling den 19 december 1966 texten till ett "fördrag innehållande principer för staternas uppträdande vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar". Fördraget inkorporerar de grundsatser, som antagits i nyssnämnda resolutioner, och är sedan den 27 januari 1967 öppet för undertecknande av "alla stater". Depositarier för ratifikations och anslutningsinstrument är regeringarna i London, Moskva ochWashington. Fördraget var den 1 januari 1972 i kraft för 65 stater; Sverige ratificerade detsamma den 11 oktober 1967 (prop. 1967: 94, SÖ 1967: 7).
Med detta internationella avtal har folkrätten börjat plöja upp ett nytt fält och vi kan vara berättigade att se fördraget — för att begagna ett tidigare präglat uttryck — som det första kapitlet i enrymdbalk.6 I betraktande av svårigheterna att överblicka denna nya materia och av motsättningarna mellan i första hand de båda rymdmakterna är det förklarligt att avtalets innehåll bär spår av kompromisser och att man förutsatte att det måste utbyggas med kompletterande specialöverenskommelser, vilket — såsom skall framgå av det följande — också skett efter åtskilliga mödor.
De grundläggande principerna i rymdfördraget finner man i de tre första av fördragets 17 artiklar. Där har man givit uttryck åt reglerna att yttre rymden samt himlakropparna och alla områden pådem skall få fritt utforskas och utnyttjas av alla stater på jämställdfot, även som att varken yttre rymden, månen eller annan himlakropp får bli föremål för förvärv av någon stat genom suveränitetskrav, besittningstagande eller på annat sätt; utforskandet och utnyttjandet skall vara underkastade folkrättens regler, däri inbegripet Förenta Nationernas stadga, och verksamhetens syfte skall vara att upprätthålla internationell fred och säkerhet samt att främja internationellt samarbete.
I dessa bestämmelser kan man skönja ett tydligt inflytande från ett annat internationellt avtal, nämligen Antarktis-fördraget den 1
december 1959, där andra stycket av artikel 2 stadgar att inga åtgärder och ingen form av verksamhet skall utgöra grund att hävda, stödja eller avvisa ett anspråk på territoriell suveränitet i Antarktis eller där skapa någon rätt till suveränitet, och vidare att inga nya anspråk och ingen utvidgning av existerande territoriell överhöghet tillåtes under fördragets giltighetstid.
Den uttryckliga hänvisningen till FN-stadgan får sin förklaring av önskemålet att reglerna om förbud mot användning av våld eller hot om våld och om rätten till självförsvar skall gälla också för rymdverksamheten.
Den klart deklarerade principen om att yttre rymden och himlakropparna skall kunna fritt utforskas och utnyttjas samt att alla områden på de senare skall vara öppna för tillträde lider dock av viss inskränkning. Stadgandet måste läsas i sammanhang med artikel 12. Enligt denna skall alla stationer, anläggningar, all utrustning och alla rymdfarkoster på någon himlakropp vara öppna för representanter för andra fördragsslutande stater på ömsesidighetsgrundval, men meddelande om ett tillämnat besök skall lämnas i skälig tid i förväg i och för samråd och för undvikande av säkerhetsrisker och störningar i anläggningen. Villkoret om "ömsesidighetsgrundval", tillagt av Sovjetunionen, föranledde åtskillig diskussion i rymdkommittén men samförstånd kan sägas till slut ha nåtts om en tolkning, som går ut på att en stats rätt till tillträde till en annan stats anläggning inte skall vara beroende av att den senare staten hyser en önskan att göra motsvarande besök; endast om en stat vägrar medge besök av representanter för en annan stat, får denna senare stat åberopa förbudet och avvisa besök från den förra staten.
De allmänna principerna i rymdavtalet som återgivits i det föregående innebär inte att fördragsslutande stat har skyldighet att dela med sig av det material som den kan ha hemfört eller hemtagit från någon himlakropp eller att avstå från vad den kan ha utvunnit i ekonomisk avkastning av sin rymdverksamhet. Man kan heller inte bortse ifrån att förbudet mot att lägga ett visst område under sin suveränitet inte hindrar en stat från att utöva faktisk kontroll däröver, genom en så att säga förtursrätt till en area som man genom egen ansträngning gjort tillgänglig. I den mån knappa resurser av något värdefullt material påträffas och nyttiggöres, får upptäckarstaten följaktligen ett faktiskt monopol på dem.
Rymdfördraget innehåller ett komplement till 1963 års internationella avtal om förbud mot kärnvapenprov i atmosfären, i yttre rymden och under vatten, det s. k. provstoppsavtalet (SÖ 1963: 63), i det att inga nukleära vapenbärare eller andra vapen för massförstörelse får
placeras i kretslopp runt jorden eller på någon himlakropp eller stationeras i yttre rymden på annat sätt. Det kan noteras att klausulen inte lägger hinder i vägen för utskjutning i rymden av interkontinentala ballistiska missiler eller anti-ballistiska sådana med en atomladdning eftersom de är i transit. Inte heller skulle det vara ett brott mot bokstaven ehuru väl mot andan i fördraget att använda sig av en atomvapenbärande satellit, som tilläts avbryta sin färd kort innan den nått ett fullt kretslopp kring vår egen planet (s. k. fractional orbit bombardment system).
Under förarbetet på detta fördrag tilldrog sig frågan om militär medverkan i rymdverksamhet betydande uppmärksamhet. Väl innehåller rymdfördraget i ingressen ett uttalande om att utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden skall bedrivas för fredliga ändamål ("for peaceful purposes") men man lyckades inte vinna enighet om att foga in ordet "fredlig" i rubriken till den i det föregående nämnda FN-resolutionen nr 1962 (XVIII) kallad "Deklaration om rättsliga principer som skall leda staterna vid utforskandet och utnyttjandet av yttre rymden" och därmed fick ordet i fråga inte heller plats i rymdfördragets titel. Anledningen härtill var bl. a. tveksamhet om hur ordet "fredlig" skulle förstås. Enligt amerikanskt synsätt var det liktydigt med icke-aggressiv ("non-aggressive") medan Sovjetunionen tillade det betydelsen av icke-militär ("non-military"). Slutresultatet blev att månen och övriga himlakroppar — med uteslutande av yttre rymden såsom sådan — inte skall få användas för annat än fredliga ändamål och att de är stängda för militära baser, installationer, vapenprov och manövrar. Militär personal och militär utrustning kan dock få användas där, om så sker uteslutande för fredliga ändamål.
Rymdfördraget stadgar i artikel 5 förpliktelse för fördragsslutande stater att ömsesidigt lämna bistånd åt rymdfarare i händelse av en nödsituation. Denna förpliktelse har senare närmare preciserats i ett särskilt avtal av 1968, som kommer att beröras i det följande. Också artikel 7 om en stats internationella ansvar för skada, som ett rymdföremål åstadkommer på jorden, i luftrummet eller i yttre rymden, har utfyllts med en specialöverenskommelse, vilken också närmare behandlas nedan.
Staterna har ålagts primärt internationellt ansvar för såväl statlig som icke-statlig verksamhet i yttre rymden, och icke-statlig verksamhet av detta slag skall vara underkastad fortlöpande myndighetskontroll. Bedrivs rymdverksamhet av en internationell organisation, bär såväl organisationen som de enskilda medlemsstaterna ansvar för efterlevnaden av rymdfördraget. Dess bestämmelser är därjämte tilllämpliga på fall då fördragsslutande stater gemensamt är engagerade
i rymdverksamhet, inbegripet det fall att verksamheten bedrivs inom ramen för en internationell mellanstatlig organisation (exempelvis ESRO, vari Sverige är medlem).
De fördragsanslutna staterna har förbundit sig att "i möjligaste och görligaste mån" underrätta FN:s generalsekreterare, allmänheten och den internationella vetenskapen om arten av sin rymdverksamhet. Detta sker genom att de låter registrera utsända rymdföremål i FN-sekretariatet, vilket i sin tur distribuerar den erhållna informationen. Registreringen hos FN, som alltså är frivillig, kan inte sägas vara fullständig — militära rymdföremål anmäles av förklarliga skäl inte — eller i övrigt helt tillfredsställande på grund av att någon enhetlig mall för informationerna inte har antagits. En noggrann förteckning och spårning av alla rymdföremål företas däremot av andra institutioner. Bland de i västvärlden befintliga må nämnas Smithsonian Astrophysical Observatory, Washington, D.C., det amerikanska försvarets NORAD, NASA:s Goddard Space Flight Center och Royal Aircraft Establishment, Farnborough, Hants., England, samt ett flertal World Data Centers. En nationell registrering är också förutsatt i rymdfördraget. I dess artikel 8 föreskrives nämligen att fördragsslutande stat, i vars register ett rymdföremål förs, behåller domsrätt över och kontroll av sådant föremål jämte personal på detsamma samt att äganderätten till rymdföremål eller del därav inte påverkas av dess närvaro i yttre rymden eller på en himlakropp eller av dess återvändande till jorden.
Av rymdfördragets innehåll förtjänar vidare nämnas att forskning och studier skall ske på sådant sätt att skadlig nedsmutsning av yttre rymden undvikes liksom att ogynnsamma förändringar i jordens omgivningar skall förhindras när utomjordisk materia förs till jorden. Befaras skadliga störningar av annan stats fredliga utforskande och utnyttjande av yttre rymden, skall samråd äga rum. Risken för skadlig nedsmutsning av rymden genom partiklar från kärnexplosioner i rymden torde ha väsentligen eliminerats genom provstoppsavtalet men det amerikanska experimentet ("Project West Ford") i början av 1960-talet med att lägga ett permanent bälte av kopparnålar i ring kring jorden har blivit skarpt kritiserat från flera håll och blev inte upprepat.
Bland de övliga slutartiklarna i ett internationellt fördrag saknar man i rymdfördraget en klausul om obligatoriskt avgörande av tvister angående fördragets tolkning eller tillämpning. Någon sådan bestämmelse har det tyvärr inte heller varit möjligt att infoga i de övriga två rymdavtal, som äger samband med rymdfördraget.
Räddningsavtalet 1968
Efter nära tio års överläggningar inom FN kunde dess tjugoandra församling den 19 december 1967 enhälligt godkänna ett "avtal om räddning och återsändande av rymdfarare samt återlämnande av föremål, som sänts ut i yttre rymden". Avtalet, som framlades för undertecknande den 22 april 1968 och trädde i kraft den 3 december samma år, tillträddes av Sverige i juli påföljande år (prop. 1969: 46; SÖ 1969: 37). Redan på ett tidigt stadium hade man övergivit tanken på en sammankoppling av ett återsändande av rymdfarare och ett återlämnande av rymdföremål med frågan om ersättning för skada förorsakad av rymdföremål. Humanitära och vetenskapliga skäl talade emot att astronauter och rymdföremål skulle kvarhållas som säkerhet för ett skadestånd. Det långa dröjsmålet med avtalets tillkomst hade framför allt sin rot i motsättningar mellan de båda rymdmakterna om avtalets omfattning. Från amerikansk sida yrkades på att ett avtal skulle innehålla regler såväl om bistånd åt rymdfarare som om deras och rymdföremålens återsändande, under det att Sovjetunionen i det längsta motsatte sig en reglering på detta stadium av frågan om återsändandet — man önskade på detta håll bevara full handlingsfrihet i fråga om räddningsverksamheten och var inte benägen att släppa iväg rymdfarare, som förmodades ha varit engagerade i underrättelseverksamhet, eller att lämna tillbaka andra rymdföremål än sådana som man bedömde ha använts för fredliga ändamål. Efter en sovjetisk helomvändning under hösten 1967 ledde nya intensiva informella konsultationer mellan de båda rymdmakterna fram till ett komplett avtal på tjugoandra generalförsamlingens sista sammanträdesdag.7
Avtalet stadgar omedelbar underrättelseplikt till Förenta Nationernas generalsekreterare och utsändande stat, när fördragsslutande stat erfar att besättningen på en rymdfarkost har förolyckats eller befinner sig i nöd (även i rymden) eller oavsiktligt landat på statens område eller på det fria havet eller på annan plats som ej befinner sig under någon stats jurisdiktion eller att ett rymdföremål påträffats
på ett sådant område, och likaså när den ingriper för att rädda eller eljest bistå besättningen.
Ovillkorlig skyldighet för en avtalspart att vidta alla erforderliga räddnings- och biståndsaktioner inträder, när en rymdfarare av olyckshändelse eller i nödläge eller eljest oavsiktligt landar på statens område. Bistånd vid efterforskning och räddning skall avtalsslutande stat, då den är i tillfälle därtill och om det är nödvändigt, också utsträcka till en besättning som landat på det fria havet eller på någon annan plats, som inte befinner sig under någon stats jurisdiktion (polarregionerna, månen eller annan himlakropp). Skyldigheten att ge allt tänkbart bistånd åt en rymdfarare, medan han befinner sig i rymden, är däremot föreskriven i rymdfördraget, som betecknar rymdfarare som mänsklighetens sändebud i yttre rymden.
Om måttet av den insats som fordras för räddning av en rymdfarare i nöd borde man kunna hämta ledning ur de allmänt accepterade folkrättsliga reglerna om bistånd åt personer i sjönöd, därvid hänsyn får tas till både geografiska och tekniska faktorer.
Räddningsavtalets artikel 2 lägger skyldigheten att komma rymdfarare till hjälp på myndigheterna i den stat, inom vars jurisdiktionen olyckshändelse eller oavsiktlig landning skett. Dessa myndigheter har getts full kontroll över de erforderliga åtgärderna, eventuellt i samråd med företrädare för den utsändande myndigheten. Det är de lokala myndigheterna som avgör huruvida de för en effektiv insats skall behöva anlita assistans av den utsändande myndigheten.
Fördragsslutande stat har i avtalets artikel 4 åtagit sig att säkert och snabbt till företrädare för den utsändande myndigheten återsända besättningen på en rymdfarkost, som på grund av olyckshändelse eller i ett nödläge eller vid en nödlandning eller annan oavsiktlig landning kommit ned på ett område, som befinner sig under statens jurisdiktion eller på det fria havet eller på annan plats som inte befinner sig under någon stats jurisdiktion. En landning, som förorsakats av olyckshändelse eller som företagits i ett nödläge, torde ur här förevarande synpunkt inte erbjuda något problem. Tillämpningen av regeln om skyldighet till återsändande — liksom för övrigt den om assistans — vid oavsiktlig landning, t. ex. till följd av navigations- eller instrumentfel, kan ställa sig svårare. Den primära bedömningen av om en landning skett oavsiktligt eller avsiktligt tillkommer myndigheterna i den stat där landningen skett, och det är inte helt otänkbart att dessa i något fall önskar göra gällande att rymdfarkostens pilot gjort sig skyldig till grov försummelse eller av flera alternativa landningsplatser bort välja en som är mindre känslig ur samma stats säkerhetssynpunkter; betraktas landningen under sådana förhål-
landen som avsiktlig, inträder inte de eljest fastställda förpliktelserna för de lokala myndigheterna.
Varje avtalsslutande stat skall på begäran av den utsändande myndigheten ta till vara ett rymdföremål eller del av rymdföremål, som påträffats inom det egna jurisdiktionsområdet, men någon ovillkorlig förpliktelse att returnera ett påträffat rymdobjekt finnes inte. Det är tillräckligt om detta hålls tillgängligt för den utsändande myndigheten, sedan den på begäran lämnat nödvändiga igenkänningstecken (art. 5). Utgifter som uppkommit för tillvaratagandet och ett eventuellt återlämnande skall ersättas, däremot gottgöres enligt internationell kutym inte kostnader för räddning av eller bistånd åt inblandad personal. Från returplikten göres ett undantag, nämligen om det finnes anledning misstänka att ett rymdföremål är farligt eller skadligt. I detta fall åvilar det den utsändande myndigheten att under lokal myndighets kontroll eliminera tänkbar fara eller skada.
I avtalet har flerstädes laborerats med uttrycket "utsändande myndighet" och artikel 6 ger den behövliga definitionen. Därmed skall förstås dels stat, som är ansvarig för utsändandet, dels ock internationell mellanstatlig organisation som är ansvarig för utsändandet, under förutsättning att organisationen i fråga förklarat sig godkänna de i räddningsavtalet nedlagda rättigheterna och skyldigheterna och att flertalet av dess medlemsstater har tillträtt både räddningsavtalet och rymdfördraget. Artikeln är betydelsefull ur synpunkten att de fördragsslutande staterna erkänner internationella organisationer som bärare i begränsad omfattning av folkrättsliga rättigheter och förpliktelser, något som man inte lyckades mot sovjetiskt motstånd få godtaget i det grundläggande rymdfördraget.
Skadeståndskonventionen 1972
Redan på ett tidigt stadium stod det klart för den juridiska underkommittén att frågan om ansvar för skada som förorsakas av rymdföremål var utomordentligt komplicerad. Detta avsåg såväl den formella sidan som i ännu högre grad det materiella innehållet i en blivande konvention. Vissa huvudlinjer och en del preliminära textutkast diskuterades i rymdkommittén redan under dess första sammanträden men en hållfastare grund att bygga på lades, då Amerikas Förenta Stater, Belgien och Ungern presenterade var sitt tämligen fullständiga konventionsutkast i juridiska underkommittén 1964. Dessa utkast blev sedermera föremål för revision och kom att utgöra basen för underkommitténs fortsatta arbete med detta ämne. Efter en ny debatt i skadeståndsfrågan under 1965 års session fick den i hu-
vudsak vila under de två följande åren, då den juridiska underkommittén blev helt sysselsatt med färdigställandet av rymdfördraget och räddningsavtalet. Med dessa två instrument i hamn kunde underkommittén, vilken under 1968 års möte fick som ytterligare arbetsmaterial ett indiskt och ett italienskt konventionsutkast, ägna huvuddelen av sina följande sammanträden åt skadeståndsproblem, och dess sega och långt utdragna förhandlingar resulterade slutligen i kompromissens tecken sommaren 1971 i ett fullständigt ehuru något kontroversiellt förslag till avtal. Juridiska underkommitténs text blev sedan den 29 november 1971 i sin helhet godkänd av FN:s generalförsamling.
Det kan inte råda någon tvekan om att den snabbt accelererande rymdverksamheten innefattar en betydande risk för verkligt stora skador.8 Större delen av nedfallande rester från rymdföremål förintas genom friktionshettan i de tätare luftlagren men oförstörda fragment har påträffats i länder i alla världsdelarna, även i Sverige och Finland, lyckligtvis utan att till dato förorsaka skador på person eller egendom (på ett obetydligt undantag när). Ett av de tidigare olyckstillbuden inträffade i juni 1962, då en del av Sputnik IV landade i ett gathörn i staden Manitowoc, Wisconsin, och det hittills största påträffade rymdfragmentet vägande omkring 300 kg plockades upp i Texas för något år sedan. Materiella skador kan uppstå inte endast genom direkt träff av ett rymdfragment utan också genom oförbrukat bränsle som kan finnas kvar i nedfallande uppskjutningsraketer. De verkligt allvarliga olyckorna kommer att ligga inom det möjligas gräns vid den tidpunkt då atombränsle kommer att användas som framdrivningskraft.
Efter de utdragna debatterna under juridiska underkommitténs första år kunde under åren 1969 och 1970 åtskilliga konkreta framsteg noteras. I underkommitténs rapport till moderkommittén 1970 kunde man sålunda registrera enighet om en preliminär ehuru ofullständig konventionstext om ingress och 13 artiklar. Svåra stötestenar återstod emellertid och underkommittén nödgades rapportera sin oförmåga att lösa flera centrala spörsmål, nämligen bedömningen av ansvar för
skador genom radioaktiv strålning, om ett tak skulle sättas för ett skadeståndsbelopp, om rättigheter och skyldigheter för internationella mellanstatliga organisationer vilka bedriver rymdverksamhet, om vilket legalt regelsystem som skulle tillämpas vid fastställandet av skadestånd samt om sättet för avgörande av tvister. Så småningom eliminerades de först nämnda två problemen, och enligt sovjetisk uppfattning kunde de tre senare endast avgöras i ett sammanhang, i en s. k. paketlösning. Intensiva informella konsultationer inom och utom FN krävdes dels mellan underkommitténs medlemmar, dels mellan de två supermakterna för att föra i hamn ett avtal, som icke-rymdstaterna kunde betrakta som en adekvat motvikt till de förpliktelser som de åtagit sig gentemot rymdmakterna i räddningsavtalet.
Skadeståndskonventionen inleds med några definitioner. Termen "skada" skall förstås som dödsfall, kroppsskada eller annat men för hälsan samt förlust av eller skada på egendom. Konventionen gör inte undantag för atomskador, vilket undantag östblockets representanter hade yrkat på i ett inledningsskede. Avfattningen av skadedefinitionen torde inte heller lägga hinder i vägen för ersättning av indirekta skador som står i adekvat orsakssammanhang med en direkt skada eller för gottgörelse för sveda och värk, s. k. ideell skada. Mera tveksamt är det om skadestånd enligt denna konvention skall kunna krävas för t. ex. störningar av radio- och televisionsutsändningar från direktsändande satelliter utan att någon fysisk förstörelse av en sändarsatellit kommer i fråga. Försök till utsändande av ett rymdföremål jämställs med ett lyckat rymdskott. Upprepade ansträngningar att definiera ett rymdföremål i konventionens mening visade sig fruktlösa, och man fick nöja sig med en klausul om att termen "rymdföremål" skall inbegripa komponenterna däri liksom rymdföremålets bärraketer) med tillhörande delar. Som "utsändande stat" och därmed ansvarig för skada betecknas — i parallell med lydelsen av artikel 8 i rymdfördraget — både stat, som utsänder ett rymdföremål eller medverkar därtill, och stat, från vars område eller anordningar sådan utskjutning äger rum. Att stat som äger eller förfogar över ett utsänt rymdföremål skall bli skadeståndsskyldig liksom stat, vilken utövar kontroll över dess bana, rådde det ingen tvekan om. Beträffande medverkan ställer sig tolkningen en smula svårare. Engelska avtalstexten använder uttrycket "a state — — — which procures the launching" och den franska texten lyder "tout Etat qui — — — fait procéder au lancement". Någon närmare specifikation av den grad av medverkan, som skall medföra skadeståndsskyldighet anges inte i texten. I underkommitténs debatt framhölls av Förenta Staternas delegat att stat, som bekostade ett uppskjutande, måste anses ansvarig också när utsän-
dandet skedde från en annan stats territorium av dess utskjutningsanordningar. Det kunde emellertid enligt samma talare ifrågasättas om ett mindre mått av deltagande skulle få samma effekt, t. ex. om en stats enda medverkan bestod i att en av dess medborgare var närvarande som teknisk observatör vid avfyrningen eller om staten hade ansvaret blott för ett enda experiment i det enskilda rymdprogrammet. Det kunde vara välbetänkt, hävdades det, att anlägga en restriktiv tolkning, eftersom eljest stater skulle visa sig tveksamma att ta del i internationellt samarbete i rymdverksamhet. Ett förslag att föreskriva att medverkan skulle vara substantiell avvisades med hänsyn till att det skulle bli mycket svårt att dra en gräns mellan sådan medverkan och annan.
Det rådde aldrig någon tvekan om att inte ansvarigheten för skada som förorsakas på jordens yta eller på en flygmaskin under färdskulle vara strikt.
Inträffar däremot annorstädes än på jordens yta en sammanstötning mellan flera rymdföremål eller skadar där ett rymdföremål på annat sätt en annan stats rymdföremål eller personer eller egendom ombord på ett sådant, uppställes culpa som förutsättning för skadeståndsansvar. Skulle i en sådan eventualitet därtill skada tillfogas tredje man (stat, fysisk eller juridisk person), blir de involverade rymdstaterna solidariskt ansvariga gentemot den skadelidande, varvid med iakttagande av de i konventionen nedlagda huvudprinciperna ansvarigheten är absolut, om skadan inträffat på jordens yta eller drabbat ett flygplan under färd, medan skada på en tredje mans rymdföremål under färd skall ersättas, endast om fel eller försummelse kan läggas de i den första händelsen engagerade staterna till last. Samma artikel innehåller också en regel om fördelningen av detta solidariska ansvar mellan sistnämnda två stater.
Det må observeras att texten i de just återgivna bestämmelserna (artiklarna 2—4) inte täcker den situationen att viss på jordens yta bedriven aktivitet eller föremål som inte är rymdföremål förorsakar skada på ett rymdföremål. Dessa konsekvenser står i full överensstämmelse med den generella skadeståndsregeln i artikeln 8 i rymdfördraget, som endast syftar på skador orsakade av rymdföremål. Men artikeln i fråga nämner utan inskränkning "skada som på jorden, i luftrummet eller i yttre rymden — — — av dylikt föremål eller del därav tillfogas annan fördragsslutande stat, dess fysiska eller juridiska personer". En skada som en stat i följd av annan stats rymdverksamhet får lida genom förorening av atmosfären över dess territorium torde därför få bedömas enligt rymdfördraget och inte enligt skadeståndskonventionen.
Ansvarigheten är solidarisk och primär, när två eller flera stater gemensamt utsänder ett rymdföremål. Stat, som ställer sitt territorium eller sina anordningar till förfogande för sådant utsändande, anses som deltagare i gemensamt bedriven rymdverksamhet med därav följande fullt skadeståndsansvar, med regressrätt mot övriga deltagande stater, eventuellt enligt en på förhand uppgjord fördelningsplan.
I konventionen förutses några fall i vilka ansvarsskyldigheten begränsas eller bortfaller (artiklarna 6 och 7). Har den som utsatts för skada genom eget grovt vållande eller genom avsiktlig handling eller underlåtenhet helt eller delvis förorsakat skadan, inskränkes den strikta ansvarsskyldigheten i motsvarande mån, dock inte om skadan har sin grund i en rymdverksamhet som bedrivits i strid mot folkrättens regler, däri inbegripna FN-stadgan och rymdfördraget.
Den andra gruppen av undantag har till dels samband med det förhållandet att konventionen i princip endast befattar sig med anspråk som kan göras gällande folkrättsligt, d. v. s. av en stat mot en annan stat. Krav som framställes mot en utsändande stat av en dess egen medborgare kan sålunda inte behandlas enligt konventionensregler. Med de egna medborgarna har i detta hänseende jämställts utländska medborgare, som antingen medverkar i handhavandet av ett rymdföremål under perioden från dess avfyrande till dess det åter kommit ned på jorden, eller som är inbjudna av den utsändande staten att bevittna dess utskjutning eller nedtagning och befinner sig i den omedelbara närheten av platsen därför.
Skadeståndskonventionen lägger inte hinder i vägen för att en stat eller annat rättssubjekt gör sitt krav gällande inför den utsändande statens allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar eller andra behöriga organ. Sker detta, får samma betalningsanspråk inte samtidigt framföras på diplomatisk väg, vilken i konventionen betraktas som den normala kanalen för dessa skadeståndsyrkanden. I enlighet med denna filosofi göres också den avvikelsen från eljest tillämpade folkrättsregler att en skadelidande inte har skyldighet att först uttömma de lokala rättsmedlen i den ansvariga staten. Man har f. ö. också infört möjlighet för en stat att göra sitt anspråk gällande genom förmedling av FN:s generalsekreterare, om båda parter tillhör organisationen.
Man kan i konventionen konstatera en välkommen utvidgning av det diplomatiska skyddet. En stat är berättigad att yrka ersättning inte bara för egna förluster eller egna medborgares förluster utan också för skador som inom dess område drabbat fysiska eller juridiska personer, därest den skadelidandes eget hemlands regering inte önskar tillvarata hans rätt. Och skulle ingendera av dessa stater vara beredd
att bistå den skadelidande, skall anspråket kunna framföras av den stat, vari offret för skadan har sitt stadigvarande hemvist.
Preskriptionstiden för skadeståndskrav är i princip ett år från skadetillfället eller från det att man identifierat det skadevållande rymdföremålet. Tiden kan emellertid under vissa närmare angivna omständigheter förlängas. I konventionen finnes också en valutaregel: om inte annat överenskommits mellan parterna, skall ett skadestånd erläggas i kärandestatens valuta, eller, om denna stat så föredrar, i svarandestatens valuta.
Återstoden av konventionens artiklar — bortsett från de sedvanliga slutartiklarna — innehåller den paketlösning varom ovan talats och reglerar de tre frågor som under arbetets gång benämnts: "tillämplig lag" / "beräkningsgrunden för skadeståndet", "biläggandet av tvister"/ "skadeståndskommissionens kompetens" och "internationella mellanfolkliga organisationers ställning".
Utgångsställningarna inför de sista omgångarna i juridiska underkommitténs förhandlingar var i korthet följande. Som tillämplig lag angav det belgiska förslaget lagen i den stat där förlusten uppkommit (lex loci delicti), en ståndpunkt som hade anslutning från ett flertal stater i västlägret, i princip i slutskedet också från Amerikas Förenta Stater. Det amerikanska utkastet hade dock angivit att skadestånd skulle utgå i överensstämmelse med tillämpliga principer i folkrätten, rättvisa och skälighet ("applicable principles of international law, justice and equity"), medan det av östblocksstaterna utom Rumänien stödda ungerska förslaget höll på lagen i den stat som var ansvarig för skada enligt allmänna regler ("liable for damage in general"). Till det amerikanska utkastet var kopplat ett tak för skadeståndsbeloppet, som i debatten förklarades kunna sättas mycket högt, kanske upp mot 500 miljoner dollar; det ungerska utkastet hade undantagit nukleära skador, som man ansåg fordrade en särskild konvention, och hade velat maximera skadeståndsbeloppet. Kunde inte parterna nå enighet om skadestånd skulle utgå eller ej eller om dess storlek, förutsåg de belgiska och amerikanska utkasten ett bindande avgörande av en opartisk skadeståndskommission, under det att östblocksstaterna ansåg att tvisten skulle hänskjutas till en kommission, i vilken de båda tvistande parterna hade lika antal representanter. I de belgiska och amerikanska förslagen jämställdes internationella mellanstatliga organisationer med stater i vad gällde rättigheter och skyldigheter enligt konventionen, en ståndpunkt som var oantaglig för Ungern och övriga stater i östblocket. De indiska och italienska utkasten, som båda valde lösningar mellan de övriga tre utkasten, kom under arbetets gång alltmer i skymundan, varvid dock måste betonas
att vissa förslag av den indiska och den italienska delegationen, som framlades i slutskedet och var fristående från de ursprungliga utkasten, fick stor betydelse för den slutliga utgången.
Ett flertal kompromissförslag såg dagens ljus, och bland dem må nämnas ett, för vilket Sverige tillsammans med Argentina, Canada och Japan var ursprungliga förslagsställare och var till också Australien, Belgien, Italien och Storbritannien anslöt sig. I detta yrkades på att en skadelidande skulle helt och fullt försättas i den situation som skulle ha förelegat, därest skadan inte inträffat, samt att vid tilllämpningen av denna bestämmelse såväl lagen i den stat där skadan uppkommit som ock relevanta folkrättsliga principer skulle tas i beaktande. I samma förslag hade också tagits in det stadgandet att tvist mellan parterna skulle avgöras av en opartisk tremannakommission, vars avgörande skulle vara slutligt och bindande för kontrahenterna.
Det rådde ingen meningsskiljaktighet inom underkommittén om att konventionens syfte skulle vara att bereda en skadelidande fullt betryggande skydd: den skulle vara "victim-oriented". Det var om vägarna som ledde dit som meningarna gick i sär.
Ett sovjetiskt motstånd mot att i konventionens relevanta artikel ta in uttrycket "full gottgörelse" kunde inte brytas, liksom inte heller Sovjetunionens motstånd mot en hänvisning till annan nationell lag än, eventuellt, lagen i svarandestaten. För öststaterna var det därtill helt uteslutet att acceptera ett bindande avgörande av en utomstående instans såsom en skadeståndskommission — detta förmenades vara en icke godtagbar inskränkning av en stats suveräna rättigheter.
Det blev till slut via ett italienskt kompromissförslag om den tilllämpliga lagen som man nådde fram till en lösning. Därjämte anslöt sig Amerikas Förenta Stater i slutomgången till åsikten att ett avgörande av en opartisk skadeståndskommission skulle endast ha karaktären av en rekommendation, och därmed kunde den amerikanska delegationen frångå kravet på en begränsning av skadeståndet till ett visst högsta belopp, såsom också östsidan gjort i ett tidigare skede.
Den betydelsefulla artikeln 12 i konventionen fick slutligen det innehåll att skadeståndet till en skadelidande skall bestämmas i enlighet med folkrätten samt principerna för rättvisa och skälighet i syfte att utmäta sådan gottgörelse för skadan som försätter en fysisk eller juridisk person, stat eller internationell organisation i det läge vari den skadelidande skulle ha befunnit sig om skadan inte uppkommit. Uttrycket "full gottgörelse" saknas som synes däri men på initiativ av Australien kunde i konventionstextens ingress infogas ett tillägg, som låter ifrågavarande avsnitt i ingressen sammanfalla med ordalagen i en resolution av generalförsamlingen (nr 2733 B (XXV)),
nämligen att de fördragsslutande staterna erkänner existensen av ett särskilt behov att garantera ett snabbt erläggande enligt konventionens regler av ett fullt och rimligt skadestånd ("a full and equitable measure of compensation") till den skadelidande. I händelse att överenskommelse inte nås genom diplomatiska förhandlingar, skall saken på endera partens hemställan hänskjutas till en opartisk skadeståndskommission, vars avgörande skall bli slutligt och bindande, om parterna överenskommit om det; i annat fall ger kommissionen endast en rekommendation till parterna, vilken dessa dock — enligt ett indiskt tilläggsförslag — skall lojalt ta under övervägande. För att öka trycket på en svarandestat att efterkomma vad kommissionen beslutat skall dennas avgörande offentliggöras.
Det torde vara överdrift att påstå att en skadelidande genom konventionens bestämmelser getts absolut hållfasta garantier för en restitutio in integrum. Den ordning som etablerats motsvarar emellertid otvivelaktigt vad som var realistiskt att uppnå under förhandenvarande omständigheter. Ett insisterande från icke-rymdstaternas sida antingen på en hänvisning till lex loci delicti, eventuellt till lagen i offrets hemstat, eller på en bindande karaktär hos skadeståndskommissionens avgörande, kunde man förutse skulle haft till följd en utebliven ratifikation från de två supermakternas sida.
De texter beträffande "den tillämpliga lagen" och "biläggandet av tvister", om vilka enighet slutligen nåtts mellan, i främsta rummet, Amerikas Förenta Stater och Sovjetunionen, hade i allmänt samförstånd framlagts i juridiska underkommittén av Belgien, Brasilien och Ungern och presenterades i en utförlig plaidoyer av Belgiens delegat. I detta anförande framhölls bl. a. att förslaget i vad det gällde tilllämplig lag utformats under beaktande av tre grundsatser, nämligen att bestämmelsen skulle vara gynnsam för den skadelidande, att den som lidit skadan skulle vara berättigad åberopa varje omständighet som var ägnad återställa status quo ante, och att texten till andan om ej till bokstaven motsvarade kraven i generalförsamlingens resolution 2733 B (XXV). Såväl folkrätten som den internationella privaträtten skulle få tas i beaktande. Genom hänvisningen till rättvisa och skälighet (billighet) hade förslagsställarna velat göra det möjligt för parterna liksom för skadeståndskommissionen att begagna sig av medel sådana som rättspraxis, sunt förnuft, en ex aequo et bono-lösning, försäkringsrätt och/eller prejudikat i syfte att åstadkomma en rättvis tillämpning av gällande rätt och att komplettera denna. Vad anginge bestämmelserna om biläggandet av tvister hade tre synpunkter varit vägledande. En skadevållande stat borde som ett minimum åtaga sig en politisk och moralisk skyldighet att betala skadestånd. En ända-
målsenlig procedur hade skapats som garanterade en rättvis bedömning. Slutligen måste den föreslagna lösningen vara acceptabel för de två supermakterna.
Under FN-behandlingen antogs på förslag av Canada ett tillägg till församlingsresolutionen om konventionens godkännande av innebörd, att stat vid det tillfälle den blir part i konventionen kan gentemot varje annan part som accepterar samma åtagande förklara att den betraktar skadeståndskommissionens utslag som bindande.
Den svenska inställningen till vad som föreslagits var den att man helst skulle velat se att hänvisning gjorts i konventionstexten till lex loci delicti samt att skadeståndskommissionens avgörande blivit bindande för parterna, såsom Sverige och några andra länder påyrkat under den föregående debatten. Sveriges, Canadas, Irans och Japans representanter var därför inte beredda att ge sin anslutning till texten, som enligt deras uppfattning endast indirekt gav uttryck för ett klart hänsynstagande till det rättsliga systemet i den stat, där skadan inträffat och efter vars normer den skadelidande borde gottgöras i samma utsträckning som om vederbörande drabbats av annan jämförbar skada. Dessa stater nedlade därför på alla stadier i FN-behandlingen sina röster; som inga nejröster avgavs, kunde konventionstexten ändå sägas ha blivit enhälligt godtagen.
När sådan utgång stod klar i juridiska underkommittén, löstes lätt problemet med de internationella mellanfolkliga organisationerna som bedriver rymdverksamhet. Konventionens materiella regler blir därför tillämpliga också på en sådan organisation, förutsatt att den avger en förklaring att för den skall gälla samtliga rättigheter och skyldigheter som härflyter ur konventionen samt vidare att majoriteten av dess medlemmar tillträtt såväl denna konvention som rymdfördraget. Befinnes organisationen vara ansvarig för en skada, är organisationen och sådana dess enskilda medlemsstater, som är anslutna till skadeståndskonventionen, solidariskt ansvariga för ersättningen, dock att kravet skall i första hand riktas mot organisationen. Har organisationen en fordran enligt konventionen, skall denna på organisationens vägnar göras gällande av en medlemsstat, som är konventionsstat.
Med denna trilogi av rymdöverenskommelser torde man vara berättigad anse att en tämligen fullständig bas blivit lagd på den nya folkrättsliga disciplinen rymdrätt, på vars grundval som man hoppas nya byggstenar skall efter hand fogas genom arbete inom och utanför Förenta Nationernas rymdkommitté. I varje fall torde inte det fortsatta arbetet på en corpus iuris spatialis klavbindas av tanken på att vi invånare på planeten Tellus möjligen överskrider våra befogenheter, då vi lagstiftar om främmande världar och den rymd i vilken
de rör sig mer eller mindre långt bortom vår egen biosfär, denna tagen i vidaste bemärkelse.
Övriga juridiska frågor
1. Registrering av rymdföremål
Som nämnts i det föregående föres ett flertal register över utsända rymdföremål. Rymdfördraget talar emellertid uttryckligen endast om nationell registrering, vars syfte skall vara att underlätta ett återsändande av rymdfarare och rymdföremål till den rätta staten. Några detaljföreskrifter om hur ett nationellt register skall föras, vilka uppgifter det skall innehålla och om det skall vara tillgängligt för intresserade att ta del av finnes inte. Det föreligger därför på flera håll inom FN:s rymdkommitté ett starkt intresse av att få till stånd en allomfattande och obligatorisk registrering av alla rymdföremål. Ändamålet med denna anges i främsta rummet vara att lätt och snabbt kunna identifiera ett rymdföremål eller del av ett sådant för att därigenom på ett enkelt sätt kunna fastställa den stat som har domsrätt över ett rymdföremål och dess besättning eller som är ansvarigför av rymdföremålet förorsakad skada. En svårighet som man genast stött på är problemet om en effektiv märkning av ett rymdföremål och dess mycket talrika enskilda komponenter. Något tillförlitligt och ekonomiskt försvarbart sätt att förse ett rymdföremåls alla beståndsdelar med sådan märkning, mekanisk eller annan, som överlever luftens friktionshetta vid ett okontrollerat nedslag, har man ännu inte kommit på.
På den juridiska underkommitténs bord ligger sedan ett par år tillbaka ett franskt utkast till konvention om obligatorisk registrering, i vilket utkast föreslås inrättandet av ett register att förläggas till ett centralt organ under tillsyn och kontroll av en eller flera konventionsstater. Registerbeteckningen skulle enligt förslaget ha viss likhet med den som tillämpas för flygplan. Canada, å andra sidan, tänker sig en central registrering hos FN-sekretariatet av en mängd detaljer om varje rymdföremål, varibland själva identitetsmärket skulle spela en mindre roll. Från kanadensiskt håll har utlovats ett komplett avtalsutkast till juridiska underkommitténs nästkommande sammanträde, vid vilket registreringsfrågan är en av de dagordningspunkter som skall ha prioritet.
2. Månen
Som ett andra ämne med förtur på juridiska underkommitténs dagordning för nästa möte figurerar också ett sovjetiskt utkast till ett
månfördrag. Detta utkasts huvudsakliga förtjänst synes ligga däri att det i ett och samma instrument sammanfattar de regler rörande månens juridiska status och rörande verksamhet på och kring månen som man påträffar på skilda ställen i rymdfördraget, räddningsavtalet och skadeståndskonventionen men man saknar i utkastet ett förslag om hur det skall förfaras med från månen hemfört material eller med vid månfärderna utvunna vetenskapliga rön. Det kan därför vara av intresse att notera att i juridiska underkommittén föreligger också ett gemensamt förslag av Argentina och Polen om att denna underkommitté skall få till uppgift att studera frågan om en reglering av människans verksamhet på månen och övriga himlakroppar samt om rättsläget beträffande materia, råvaror och andra produkter som kan ha hemförts från en himlakropp. Den argentinska delegationen har därtill utformat ett textutkast om principerna för förfoganderätten över sådant material.
Det kan förutses att dessa tre utkast kommer att behandlas samtidigt och knytas ihop i ett avtal.
3. Direktsändande satelliter
Betydande uppmärksamhet har i rymdkommittén ägnats frågor sammanhängande med radio- och, framför allt, televisionssändningar över globala avstånd från synkrona satelliter. Pådrivande i denna fråga har varit de svenska och kanadensiska delegationerna. Än så länge har det huvudsakliga arbetet därpå för rymdkommitténs del bedrivits i en för ändamålet särskilt tillsatt arbetsgrupp under svenskt ordförandeskap. Arbetsgruppen har sammanträtt tre gånger och i tre rapporter på ett förtjänstfullt sätt benat upp de problem, som uppkommer i samband med att sändningar från främmande länder inom överskådlig tid kommer att kunna tas emot från dessa satelliter direkt i enskildas mottagningsapparater, alltså utan medverkan och kontroll av någon relästation i den stat, till vilken utsändningen riktas eller där dessa utländska sändningar eljest kan uppfattas. På detta område kommer att möta en mångfald svårlösta juridiska, tekniska, sociala och kulturella spörsmål, som kräver snar behandling.
Vad den rättsliga sidan beträffar — och här kommer bl. a. en så viktig materia in som upphovsrätten liksom eventuellt behov av regler om programinnehåll och förbud mot störningar samt tilldelning av stationeringsplats i satellitbanan och sändningsfrekvenser — är ett flertal juridiska frågor under studium och utredning av världsorganisationen för intellektuell äganderätt (WIPO) och UNESCO. Den tekniska sidan har behandlats i internationella teleunionen (ITU). Rymdkommittén avvaktar utgången av dessa arbeten och man räknar
med ytterligare något möte med arbetsgruppen, innan kommittén ger sig definititvt i kast med hithörande legala problem.
4. Fjärrstudium av jordresurser medelst satelliter
Förslaget att ta upp detta ämne i rymdkommittén går tillbaka på ett svensk-italienskt initiativ. En arbetsgrupp har tillsatts och börjat penetrera därmed sammanhängande problem. Röster har höjts från flera staters sida med krav på garantier för att en stats suveräna rättigheter att förfoga över de egna naturtillgångarna respekteras. Det kan därför förutses att flera frågor av intrikat natur i detta sammanhang kommer att föreläggas den juridiska underkommittén i ett senare skede.