FARIBORZ NOZARI. Unequal Treaties in International Law. Akad. avh. Sthlm 1971.

 

I en nyligen framlagd akademisk avhandling om Unequal Treaties, eller ojämna traktater, i folkrätten, har Fariborz Nozari sökt visa att folkrättsliga fördrag som ingåtts genom tvång vore ogiltiga. Detta är kanske icke i och för sig något nytt då redan International Law Commission i sin Draft Convention antog detta, och den på ILC's förslag grundade Wien-konventionen föreskriver också att folkrättsliga avtal, som slutits under tvång i strid med de internationellrättsliga principer som återfinnes i FN's stadga, äro ogiltiga ab initio. International Law Commissions förslag innebar, att en sådan traktat skulle ha slutits "under tvång i strid med principerna i FN's stadga"; men Wien-konferensen ansåg, att det var lämpligare att ersätta detta uttryck med "under tvång i strid med folkrättsliga principer som nedlagts i FN's stadga" för att understryka, att denna regel om tvång såsom ogiltighetsgrund vore lex lata redan före FN's tillkomst. Författaren ägnar dock icke nämnvärt intresse åt Wienkonventionens ändring av ILC's förslag

 

och undviker därmed att behandla en rad intressanta frågor om tvångsartikelns retroaktivitet.
    Första delen av avhandlingen är avsedd att belysa vissa allmänna traktatsrättsliga frågor; vissa spörsmål behandlas därvid måhända något summariskt. Det hade till exempel varit intressant att utveckla tankegången om "fritt samtycke" som på s. 31 behandlas på endast sju rader även om författaren senare (s. 66) medger, att denna fråga är av central betydelse för framställningen. Andra frågor få i den inledande celen markant detaljerad belysning även om man skulle vilja ifrågasätta diskussionens relevans för just ojämna traktater. Detta gäller till exempel avsnitten om accessionsförklaringar och reservationer, vilka till sin natur endast kunna förekomma vid multilaterala traktater: enligt författaren äro ju de flesta ojämna traktater endast tvåsidiga.
    Först på s. 119 presenterar författaren en definition av begreppet ojämna traktater. Det hade kanske varit lämpligare att introducera en sådan definition tidigare i arbetet, då annars en del av historiken löper risk att bliva felaktig. Författaren påstår nämligen, att begreppet ojämna traktater skulle införts i folkrätten av Grotius (s. 107). Med sådana avtal menade emellertid Grotius blott dem som vore slutna med ojämna villkor, d. v. s. fördragsinnehållet avgjorde, om avtalet vore ojämnt. Till yttermera visso föreslogaldrig Grotius, att sådana avtal icke skulle ha full folkrättslig verkan. Författaren kommer emellertid (s. 119) fram till att han vill begränsa ojämna avtal till att avse dem som slutits under tvång. Det är då knappast berättigat att ange såsom relevant historisk bakgrund utvecklingen av ett på annat sätt definierat begrepp.
    I samband med dessa anmärkningar torde det vara lämpligt att påpeka, att man kanske icke heller, såsom författaren (s. 118—119), bör påstå, att jurister, som definierat termen ojämna traktater annorlunda än författaren, skulle ha "orätt": det står oss fastmera fritt att i ett vetenskapligt arbete använda de definitioner vi anse ändamålsenliga, så länge som vi konsekvent genomföra begreppsbildningen i vårt eget arbete.
    Författaren förklarar redan på s. 119, att för hans undersökning är blott tvånget vid fördragstillfället relevant, icke fördras sinnehållet som sådant. Men då måste vi kanske också påpeka att hela avsnittet om rebus sic stantibus (s. 134—165), d. v. s. frågan om senare förändringar vilka icke förutsetts av parterna, måste anses något överflödigt då förändringar efter fördragstillfället icke kunna tillmätas någon betycelse för avtals karaktär av ojämna fördrag enligt författarens terminologi. Det är ju icke förenligt med författarens begreppsbildning att ett avtal blir ojämnt: endast förhållandena vid kontraktstillfället äro, enligt författarer., relevanta.
    Om i detta avseende författarens definitioner leda oss till något restriktiva resultat i så mån att vi ej kunna fästa avseende vid utvecklingen eftertraktatsslutet, finna vi å andra sidan att de avtal, som enligt författaren skulle vara ogiltiga, omfatta dels dem som slutits under militärt tvång, dels dem som tillkommit under politiskt och ekonomiskt tvång. Detta är dock avsevärt mera långtgående än vad Wien-konferensen föreslog: man lämnade där i texten öppet vilket slags tvång som avsågs, men av den omfattande diskussionen både i ILC och i Wien framgår, att enbart väpnat tvång skulle vara inbegripet. Konferensen i Wien beslöt däremot att "fördöma" avtal som slutits under "politiskt" och "ekonomiskt" tvång genom

 

en särskild deklaration, men denna har ju icke samma rättskraft som konventionen själv och avgavs, då man ansåg det alltför långtgående att låta alla avtal slutna under varje form av tvång vara ogiltiga ab initio, enligt själva konventionen.
    Det hade kanske varit lämpligt, om författaren åtminstone försökt att avgränsa det rättsstridiga tvång, som skulle medföra en traktats ogiltighet, men på intet ställe i avhandlingen finna vi någon analys av sådant tvång. De exempel, som författaren ger på statspraxis beträffande ojämna avtal, ge vid handen att författaren förutsätter att till exempel Panama-avtalet skulle vara en ojämn (eller kanske med författarens terminologi bättre kallad påtvungen) traktat, utan att vi kunna utröna i vad tvånget skulle bestått. Detta avtal har ju på andra håll i litteraturen ofta benämnts "Unequal" men då på andra grunder, såsom att det vore slutet "för tid och evighet" eller på den grund att den ena fördragsslutande parten icke erhöll något, eller i vart fall ej adekvat, quid pro quo.
    Fastmer skulle man enligt författaren befinna sig i en situation där man kunde misstänka att tvång förelegat, om man höll trupper i det andra fördragsslutande landet eller t. o. m. om man blott därstädes hade en "foreign technical development mission". Med andra ord, varje avtal som Sverige slöt med ett land, där vi hade SIDA-representanter, skulle kunna ifrågasättas, då "indikationer" om tvång förelåge. Att en så långtgående tes icke kan accepteras utan vissa bestämda kvalifikationer är uppenbart. Folkrätten torde icke vara betjänt av att man ifrågasätter giltigheten av vissa avtal på en ny ogiltighetsgrund utan att man då i detalj analyserar vilken begränsad kategori som kan komma ifråga. Det är också klart, att folkrätten i denna sektor är stadd i stark utveckling, och att nya regler kunna ha uppkommit genom ny statspraxis. Av denna orsak är det beklagligt, att författaren, frånsett Cypern-avtalen, icke ger något exempel på vad enligt hans förmenande förtjänar kallas ojämna traktater, som tillkommit efter 1936.
    Kanske hade läsaren haft intresse av en diskussion om ogiltighetens konsekvenser, och om det förfarande vi åtminstone de lege ferenda kunna förvänta vid en konflikt mellan två stater i frågan om en traktats giltighet samt om nödvändigheten av ett opartiskt avgörande för att klargöra om traktaten är "påtvingad" — för parterna kunna ju ej förväntas vara eniga i denna fråga?
    Författaren har otvivelaktigt lagt ner stort arbete på avhandlingen, och vi kunna vara tacksamma för ett nytt bidrag inom traktaträttens område, särskilt då det gäller de exceptionellt svåra och kontroversiella frågorna rörande ojämna traktater.

Ingrid Delupis