BERNHARD GOMARD. Obligationsret. Almene emner. 1. hæfte. Naturalopfyldelse. Kbhvn 1971. Juristforbundets Forlag. 73 s. Dkr. 30: 00.

 

Den allmänna obligationsrättens principer är som bekant till stor del desamma i Norden. I flera svenska juristgenerationer har både praktiker och

 

24—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

teoretiker hämtat lärdom och uppslag från Ussings stora arbete Dansk obligationsret, Almindelig del, som alltjämt utkommer i nya reviderade upplagor. Även om Ussings bok inte kan sägas vara förålcrad, är det emellertid glädjande att — som titeln på det anmälda arbetet antyder — en modernare dansk framställning håller på att utarbetas. Den tycks närmast få lärobokskaraktär men går ganska utförligt in på många frågor av väsentligt intresse även för en svensk läsekrets.
    Vad som för närvarande föreligger är en kort inledning om obligationsrättens begreppsapparat och ett längre kapitel om naturaluppfyllelse. Här behandlas också frågor bl. a. om rätt att avbeställa en prestation, verkan av omöjlighet samt avhjälpningsrätt och avhjälpningsplikt vid fel i överlåten egendom. Delvis har dessa problem behandlats ungefär samtidigt i Danmark av Preben Lyngsø framför allt i hans avhandling Afbestillingsret (1971), ett arbete som Gomard dock inte kunnat beakta. Även om författarna oftast tycks ha samma mening också på mera tveksamma punkter, är det givande att göra jämförelser mellan deras framställningar. — Vid läsningen får man observera att enligt Gomards terminologi "afbestilling" har en mera begränsad innebörd än den vanliga; bara det fall avses, då en part träder tillbaka från ett avtal utan att vara skyldig att utge full ersättning för motpartens förlust. Avbeställning med full ersättningsskyldighet kallas däremot "annullation". Det kan naturligtvis vara praktiskt att skilja mellan dessa fall, fast terminologin har nackdelen att den avviker från det vanliga uttryckssättet inte bara i litteraturen utan också i viss rättspraxis (se bl. a. det av Gomard åberopade fallet UfR 1940. 530, där vad han betecknar som "afbestilling" tvärtom kallas "annullation").
    Huvudregeln i Danmark, liksom i Sverige, är ju att annullation i Gomards mening är vanlig vid en rad typer av avtal, framför allt där motparten har åtagit sig en arbetsprestation av något slag. Gomard framhåller emellertid de olägenheter avtalets förtida upplösning kan medföra t. ex. för ett skeppsvarv eller entreprenör, som under dåliga tider får sina kontrakt annullerade, med påföljd att personal måste avskedas och svårigheter uppstår att vidmakthålla och förnya maskinparken. Synbarligen menar han emellertid, att dessa synpunkter skall tillvaratas främst genom ersättningens beräkning. Lösningarna varierar f. ö. vid olika avtalstyper. När det gäller entreprenad och beställningsköp vill Gomard tillåta annullation med undantag för fall där arbetet är långt framskridet eller färdigställandet behövs för att ge entreprenören resp. tillverkaren säkerhet för sitt vederlag (s. 30 ff; möjligen något avvikande mening hos Lyngsø, a. a. bl. a. s. 269 ff). Den senare synpunkten har i svensk rätt mindre betydelse för entreprenörens del; han saknar ju särskild förmånsrätt i den uppförda byggnaden och har knappast någon befogenhet liknande retentionsrätt i denna.¹ — Också den som hyr fast eller lös egendom skulle enligt Gomard ha annullationsrätt, till synes utan begränsningar (s. 33 f); hyresgästen skulle vid för tidig avflyttning inte behöva betala full hyra under den avtalade hyrestiden, bara ersätta motparten

 

¹ Fullt klart är kanske inte rättsläget, om entreprenören fått uteslutande besittning till den uppförda byggnaden. Lyngsø (a a. s. 273 f) antar att han får behålla besittningen tills hans tillgodohavande betalts. Jfr om likn. frågor i svensk rätt Rodhe, Obligationsrätt (1956) s. 395 f m. hänvisn., prop. 1970: 20 B s. 184 f och Undén, Svensk sakrätt II: 1 § 1 (där det endast framhålls att retentionsrätt till fastighet icke förekommer enligt svensk lag). 

förlust som denne inte kan undvika genom annan uthyrning. Motsvarande torde gälla enligt svensk rätt. Rimligen medför annullationen dock under alla omständigheter skyldighet att gottgöra motparten för extra kostnad och olägenheter på grund av avtalets upphörande i förtid (jfr den av Gomard anförda domen UfR 1971.3 H).
    I nära sammanhang härmed står frågan, om en gäldenär kan frigöra sig från sin skyldighet att fullgöra en naturaprestation, när uppfyllelse blir betungande för honom på grund av oförutsedda förhållanden av olika slag. När hans börda skulle bli särskilt stor i förhållande till prestationens värde eller till motpartens intresse, anser Gomard honom kunna slippa prestera, om han ersätter motparten det positiva kontraktsintresset. En sådan befrielse skulle vara möjlig t. o. m. om nödvändiga åtgärder för avtalets fullgörande inte skulle vara ogynnsamma för honom (se s. 42). Som exempel på principen, vilken tydligen skulle ha mera allmän räckvidd, nämns den danska motsvarigheten i lejeloven § 21 till regeln i 12: 10 1 st. JB, att hyresavtalet förfaller om hyreslägenheten förstörs så att den inte kan användas för det avsedda ändamålet. Denna regel skulle enligt Gomard gälla även om iståndsättande kan antas vara det fördelaktigaste för ägaren; vid bedömningen, om lägenheten är "ødelagt" i den danska bestämmelsens mening, skulle man dock lägga vikt vid om reparation kunde anses rimlig. Motsvarande kan tänkas gälla också för den svenska lagregelns del; dess närmare innebörd är rätt oklar. Att märka är att här i princip inte ens skadeståndsskyldighet åvilar gäldenären, om inte culpa eller annan särskild grund för ansvar föreligger. Man kunde tycka, att det då skulle behövas ännu mindre för att gäldenären skulle få frigöra sig från avtalet mot kompensation för motpartens förlust — visserligen inte vid hyra, där bl. a. sociala skäl talar för att trygga hyresgästens besittning under avtalstiden, men kanske annars.
    Några sådana slutsatser kan dock knappast dragas från hyresregeln. Möjligen är den tillämplig också vid hyra av lös egendom, där dock särskilt skadeståndsfrågan är tveksam. Men i svensk rätt behöver man inte gå längre än till reglerna om jordbruksarrende för att finna en avvikande lösning, där avgörande vikt fästes vid om återuppförande är företagsekonomiskt lämpligt eller ej och upplåtaren blir skadeståndsskyldig, om han försummar att fullgöra sin byggnadsskyldighet (9: 18 JB). Vid entreprenad och beställningsköp är man som Gomard framhåller strängare mot gäldenären(s. 43 f); i Sverige torde man här framför allt tillämpa förutsättningsläransgrundsatser, när gäldenären i något fall vill frigöra sig från avtalet pågrund av oförutsedd ökning av hans börda (jfr bl. a. NJA 1970 s. 72). Säkert förekommer andra lösningar också vid kontraktsförhållanden av annat slag. Hyresregeln kan knappast ses som uttryck för någon allmän princip; i Sverige är den f. ö. påfallande sträng mot hyresgästen genom att han inte ens, som enligt den danska lagen, har företrädesrätt till lägenhet om huset återuppförs.
    Dessa detaljfrågor har tagits upp närmast som illustration av vanskligheterna att i en läroboksmässig framställning försöka formulera mera allmängiltiga obligationsrättsliga principer; ständigt måste man reservera sig för avvikelser vid speciella avtalstyper. I särskild grad torde detta gälla de svårbehandlade områden som Gomards arbete berör. I allmänhet synes han också ha lyckats väl med att peka på de olika situationernas särdrag

 

utan att tappa greppet om de stora huvudlinjerna, som inte minst från pedagogisk synpunkt måste understrykas. Som vanligt i Gomards böcker är framställningen full av intressanta och stimulerande synpunkter och utblickar på andra områden av obligationsrätten. Det finns skäl att med stor förväntan emotse arbetets fortsättning.

Bertil Bengtsson