ULF HOLMBÄCK. Studier i förutsättningslärans terminologi. Uppsala 1970.

 

Föreliggande arbete behandlar några problem som rör förutsättningslärans terminologi och begreppsbildning. Det första kapitlet (s. 20 ff) handlar om termen förutsättning. Här utreder Holmbäck betydelsen av termen "förutsättning" och även verbet "förutsätta" enligt vanligt svenskt språkbruk. Framställningen är klargörande och inspirerande med väl valda exempel.
    Holmbäck påvisar att "förutsättning" har åtminstone två skilda huvudbetydelser: Det kan för det första betyda antagande. "Antagande" har i sin tur två skilda betydelser. Den betydelse som är aktuell inom förutsättningsläran är antagande i betydelsen "försanthållande", "uppfattning", "åsikt". Användningen av ordet förutsättning i betydelsen försanthållande är enligt Holmbäck kanske mer sällsynt i vanligt svenskt språkbruk (se s. 21), vilket i så fall kan vara betänkligt, eftersom det är just denna betydelse termen har i förutsättningsläran.
    Förutsättning kan också betyda betingelse. Denna användning av ordet förutsättning är allmänt förekommande i vanligt svenskt språkbruk. När man använder förutsättningslärans terminologi, måste man akta sig för att i uttrycket förutsättning inlägga betydelsen betingelse, men det är lätt gjort att ta intryck av det allmänna språkbruket och i uttrycket förutsättning inlägga, att antagandet utgjort en betingelse för löftet. Enligt förutsättningslärans terminologi är det endast väsentliga förutsättningar som har denna betingelsekaraktär. Flertydigheten hos ordet förutsättning enligt vanligt svenskt språkbruk kan ge upphov till missförstånd och oklarheter (se Holmbäck s. 25 ff).
    Ett annat skäl — som Holmbäck inte nämner — mot att använda termen förutsättning som en beteckning på ett antagande, som ligger till grund för ett beslut, är att termen redan förekommer i en annan betydelse även i svenskt juridiskt språkbruk. Enligt ett mycket utbrett svenskt juridiskt språkbruk betecknar termen förutsättning de omständigheter som skall vara för handen för att en viss rättsföljd skall inträda. Man behöver inte gå längre än till innehållsförteckningarna i Rodhes Obligationsrätt eller Hellners Köprätt för att finna t. ex. "förutsättningar för hävning"och "förutsättningar för skadestånd". Holmbäck kritiserar andra författare för att de använder termen förutsättning på ett sätt som inte är i överensstämmelse med förutsättningslärans terminologi. I några av de fall som Holmbäck påtalar tror jag, att vederbörande författare helt enkelt använt termen förutsättning i dess vedertagna betydelse av omständighet, som skall föreligga för att viss rättsföljd skall inträda. Det gäller Hult i avhandlingen Bidrag till läran om försäkring av tredje mans intresse (se Holmbäck s. 48 ff) och troligen också Guldberg i uppsatsen Om bristande förutsättningar vid testamente (se Holmbäck s. 28).
    Det andra kapitlet (s. 33 ff) handlar om typförutsättningar. Holmbäck vill påvisa att den skandinaviska doktrinen i olika avseenden missuppfattat Ussings typförutsättningsbegrepp (se kritiken mot bl. a. Adler-

 

creutz, Vahlén, Nial och Hult s. 47 ff). Nu är emellertid att märka att de författare som avses med denna kritik genomgående har en rätt skeptisk inställning till förutsättningsläran och särskilt till de s. k. typförutsättningarna. Adlercreutz' uttalande att "s. k. typförutsättningar (— — —) egentligen är naturalia negotii" (i SvJT 1959 s. 66, jfr Holmbäck s. 48 vid och i n. 66) är säkert inte någon missuppfattning av Ussings typförutsättningsbegrepp utan har en medveten polemisk syftning: Adlercreutz menar väl (ungefär) att de regler, om vilka Ussing hävdar att de bygger på "typförutsättningar", i själva verket inte har denna karaktär utan bör betraktas på samma sätt som andra dispositiva regler. Även Nial sätter ordet typförutsättningar inom citationstecken när han uttalar att "typförutsättningarna" motsvarar vad som ur de kollektiva intressenas synpunkter ter sig ändamålsenligt och rimligt (se Nial i Minnesskrift utgiven av Juridiska Fakulteten i Stockholm, Sthlm 1957, s. 193, jfr Holmbäck vid n. 65). Vahlén säger att "typförutsättningarna" i själva verket (min kursivering) är regler somingår i varje avtalstyps naturalia negotii (se Formkravet vid fastighetsköp, Sthlm 1951, s. 213, jfr Holmbäck vid n. 70). Även i dessa fall är det väl fråga om medvetna omdefinitioner.
    En del av kapitlet (s. 34 ff) handlar om vilken rättslig betydelse det har att en förutsättning klassificeras som en typförutsättning. Detta avsnitt handlar alltså inte om terminologiska, utan om materiella frågor. Ändock har Holmbäck begränsat sin undersökning till en analys av Ussings — ganska knapphändiga — uttalanden i ämnet.
    Avhandlingens tyngdpunkt ligger i bokens tredje kapitel, som handlar om "omedvetna förutsättningar". Begreppet omedvetna förutsättningar har som bekant väckt skarp kritik. Man har talat om fiktioner och hävdat att de omedvetna förutsättningarna inte motsvaras av någon psykisk realitet: I själva verket skulle man i dessa fall inte efterfråga löftesgivarens inställning, utan fallen skulle bedömas enligt objektiva regler.
    Holmbäck vill nu visa att denna kritik åtminstone delvis bottnar i missuppfattningar: Man har utgått från att omedvetna förutsättningar alltid har karaktären av typförutsättningar, vidare att alla typförutsättningar följer av eller t. o. m. utgörs av utfyllande rättsregler samt att dessa rättsregler har en "objektiv" karaktär (se Holmbäck s. 71 f och kritiken av Vahlén s.76 ff). Holmbäck påpekar nu att de omedvetna förutsättningarna inte behöver ha karaktären av typförutsättningar. Indelningen av förutsättningarna i medvetna och omedvetna korsar indelningen i individuella förutsättningar och typförutsättningar. Det finns omedvetna förutsättningar som har individuell karaktär (se s. 74 med figuren). Här tror jag att Holmbäck har rätt, och att han satt fingret på en hittills obeaktad tendens att blanda ihop begreppen.
    Holmbäck går också tillbaka till läran om motivmisstag för att visa att löftesgivaren bör behandlas på samma sätt, oavsett om han haft en felaktig uppfattning om sakförhållandet eller inte alls känt till det (se s. 60 f). Förutsättningsläran är till en del en motsvarighet till läran om (motiv)misstag, och vid behandlingen av den senare har det länge stått klart, att det inte är uttömmande att endast tala om vetskap (scientia) och misstag (error) i relation till ett sakförhållande. Man måste räkna med ytterligare ett tillstånd, okunnighet (ignorantia). Holmbäck påvisar att errorfallen motsvarar de medvetna förutsättningarna medan ignorantia-fallen

 

motsvaras av de omedvetna förutsättningarna. Påvisandet av denna parallellitet är ett mycket värdefullt grepp i avhandlingen.
    Trots dessa goda uppslag tycker jag inte, att Holmbäck riktigt lyckats i sitt uppsåt att visa att de omedvetna förutsättningarna täcker en psykisk realitet. Ett sätt att demonstrera detta och även de sakliga skäl som ligger bakom jämställandet av error och ignorantia skulle ha varit att påvisa domstolsavgöranden, där en "omedveten förutsättning" tillmätts relevans. Det finns åtminstone ett sådant avgörande, nämligen det omskrivna NJA 1949 s.134 om konsumföreståndaren Lindqvist. Anmälaren har för avsikt att i en längre artikel återkomma till problemet med de omedvetna förutsättningarna.
    I avsnittet betitlat "Gränsdragning mellan ignorantia och scientia" s. 63 ff presenteras en central tankegång i avhandlingen. I svensk rätt och såvitt jag vet även i andra rättssystem gäller, att om en part vid avtalsslutet haft vetskap om visst förhållande, så kan han inte i efterhand åberopa detta förhållande för att komma ifrån avtalet. Holmbäck påvisar flera regler som bekräftar denna grundsats, t. ex. regeln, att köparen inte som hävningsanledning kan åberopa ett fel, som han kände till redan vid avtalsslutet. Men sedan påstår Holmbäck också, att denna grundsats skulle följa ur förutsättningsläran, t. o. m. vara det centrala sammanhållande momentet i denna (se särskilt det behandlade avsnittet s. 63 ff, men även "Argumentet med den uppmärksammade möjligheten" s. 84 ff samt sammanfattande på s. 89). Detta förefaller ju åtminstone till en början paradoxalt. Om part har en riktig uppfattning om hur det förhåller sig, föreligger inte några felaktiga förutsättningar och förutsättningsläran är över huvud inte tillämplig.
    När man går vidare i framställningen till s. 84 ff, förstår man bättre den tankegång som ligger bakom påståendet: Enligt Holmbäck bestämmer Ussing begreppet förutsättning så, att det omfattar även fall där part välvet att hans kunskap är otillräcklig eller att det är osäkert hur förhållandena kommer att utveckla sig, men ändock ingår avtalet i förhoppningen att förhållandena skall visa sig vara eller utveckla sig på ett visst sätt. Den som köper en lott handlar alltså enligt Holmbäck utifrån den förutsättningen att han skall vinna och kan i princip åberopa förutsättningsläran om han skulle dra en nitlott. Endast om han vet att han inte kommer att vinna, men ändock köper lotten, är han förhindrad att åberopa förutsättningsläran (se Holmbäck s. 85 f, exemplet med frimärkssamlaren, även lottköparen nämns).
    Den första invändning som inställer sig är av terminologiskt slag. Att säga att lottköparen handlar under förutsättning att han skall vinna, återger inte den för lottköparen typiska inställningen till affären. Detta medgav också författaren vid disputationen. Bl. a. av detta skäl skulle Holmbäck kunna tänka sig att ersätta termen förutsättning med "utgångspunkt", vilket uttryck är mer allmänt och omfattande och även skulle kunna täcka lottköparens förhoppning om vinst. Det tycker nu inte jag. Men även om det skulle finnas ett uttryck, som kan användas som en beteckning både för det antagande som ligger till grund för lottköpet, t. ex. att vinstchanserna är en på femtio, och lottköparens förhoppning att just han skall vinna, anser jag det olämpligt att i juridiskt språkbruk använda samma term för så olika företeelser. Holmbäck är ju eljest noga med att en term skall ha en viss preciserad betydelse.

 

    Den andra frågan som inställer sig är om Ussing verkligen ville inlägga detta innehåll i begreppet förutsättning. Jag känner mig inte övertygad av Holmbäcks bevisföring på den punkten. Framför allt tycker jag inte att Holmbäck på ett helt rättvisande sätt återger Ussings lära om "Uvished", varmed avses att part är medveten om att hans kunskap är bristfällig (se Holmbäck s. 86 f, där han hänvisar till Forudsætninger s. 16—18). Det avsnitt i Forudslætninger (s. 15—19), där Ussing behandlar Uvished, har främst till uppgift att klargöra skillnaden mellan förutsättningar och villkor (eller en överenskommelse med innehåll att visst förhållande inte skall innebära att avtalet går åter). Om det ovissa förhållandet skall bli reglerat i avtalet, måste den handlande ha klart för sig att det finns olika möjligheter och även besluta hur han ställer sig till dessa olika möjligheter.

 

Hvis han derimod ikke føler nogen Uvished eller ialtfald undlader at tage de forskellige Muligheder op til en afgørende Overvejelse, men dog beslutter at ville Retshandlen, idet han gaar ud fra, at Sagen forholder sig paa en bestemt Maade, foreligger den Sjælstilstand, der svarer til den under en Forudsætning indgaaede Retshandel. Det karakteristiske for dette Tilfælde i modsætning til de to andre er altsaa, at den handlende ikke har taget Stilling til Spørgsmaalet, om han vil være bundet, ogsaa hvis Sagen forholder sig paa anden Maade. Han har ikke dannet sig en Vilje for det Tilfælde, at den ene af de to Muligheder skulde indtræde (a. a. s. 17).

 

 

Av detta citat framgår väl ganska klart att Holmbäcks lottköpare och frimärksköpare inte handlar utifrån någon förutsättning i den mening Ussing inlägger i ordet. De har nämligen övervägt de olika möjligheterna och är fullt på det klara med att de inte vill vara bundna om lotten är en nitlott respektive frimärket inte finns i samlingen.¹
    Den tredje och kanske allvarligaste frågan, som aktualiseras av Holmbäcks sätt att bestämma begreppet förutsättning, är om det verkligen är lämpligt att låta part, som redan vid avtalets slutande hade klart för sig att vissa omständigheter av betydelse för hans beslut var osäkra men ändock underlät att ta upp frågan, åberopa förutsättningsläran för att komma ifrån avtalet. Svaret på den frågan finner man delvis i boken. Frågan skall lösas inom ramen för riskrekvisitet (Holmbäck 3 kap. vid n. 141). Granskar man Holmbäcks text, får man nog det intrycket, att förutsättningsreglerna i fall som de nu beskrivna som regel leder till att part inte kan åberopaden felslagna förhoppningen (se t. ex. s. 87 mitten, "till den verkan det hava kan"). Emellertid tycker jag det är olämpligt att under förutsättningsläran hänföra en relativt välavgränsad grupp fall, som aldrig tillmäts relevans. Det är att belasta förutsättningsläran med dött gods. Vill man behålla förutsättningsläran, måste den göras pregnant och begränsas till fall, där

 

¹ Dock kan det påvisas att Ussing mer i förbigående använder termen förutsättning på ett sådant sätt. Alldeles i början av det nu behandlade avsnittet talar Ussing om "Tilfælde, hvor Viljeserklaringen selv indeholder Bestemmelser om Virkningen af Forudsætningens Svigten". Här måste förutsättning betyda, antingen själva det sakförhållande som är önskvärt för förutsättningskontrahentens del, eller dennes förhoppning om att detta sakförhållande föreligger eller kommer att föreligga. Någon förutsättning i egentlig mening kan emellertid inte föreligga, eftersom den handlande fattat ståndpunkt och t. o. m. förklarat hur han vill ha det. Det karaktäristiska för förutsättningar enligt Ussing själv är att den handlande inte tagit ställning till frågan om han vill vara bunden också om saken förhåller sig på ett annat sätt. 

den för förutsättningsläran specifika metoden för lösning av intressekonflikter kan komma till användning. Den objektiva riskbedömning, som enligt Ussing skall företas i dessa fall, är inte någonting specifikt för förutsättningsläran.
    Det sista kapitlet handlar om tolkning och förutsättningar. Det inleds med en mycket skicklig analys av vad som menas med att "tolka" ett avtal. Bl. a. behandlas "individuell utfyllning" av avtal och "utredande tolkning". S. 113 ff utreds hur olika företrädare för förutsättningsläran uppfattat sambandet mellan förutsättningar och tolkning. Att det finns ett samband mellan förutsättningsläran och avtalstolkning är väl alla ense om, men sambandet betonas olika starkt och författarna betonar olika aspekter på tolkningsförfarandet. Holmbäck framhäver med rätta tolkningens legitimerande funktion (se s. 113, 120 f, 135). Genom att rubricera tillämpning av förutsättningsläran som en tolkning av avtalet, har man sökt undgå invändningen att man inte utan stöd i lag får ingripa i och förändra avtalsförhållandet.
    Personligen tycker jag att de första och fjärde kapitlen i avhandlingen är de mest lyckade. I dessa kapitel ägnar sig Holmbäck åt terminologiska och begreppsjuridiska problem, och här kommer hans analytiska förmåga, observans och precisa framställningssätt till sin rätt. Det tredje kapitlet handlar i realiteten om materiellrättsliga frågor. Det innehåller många värdefulla uppslag och synpunkter, men Holmbäcks metod — kritisk analys av den centrala skandinaviska doktrinens uttalanden — räcker inte till för att lösa denna typ av problem. Troligen utgör den framlagda avhandlingen en del av ett större arbete, omfattande även andra aspekter på förutsättningsläran än terminologiska och begreppsjuridiska.
    Polemiken mot andra författare har enligt min uppfattning fått ett alltför stort utrymme i boken. Självfallet är det viktigt att påvisa sådana missuppfattningar av Ussings terminologi och begreppsbildning, som kan få praktisk betydelse, eller som i vart fall påverkat inställningen till förutsättningsläran som en metod att beskriva vissa problem. Det viktigaste resultatet i det hänseendet tycker jag är påvisandet av att även individuella förutsättningar kan vara "omedvetna" (jfr ovan). Men polemiken får inte stjäla utrymme från annat viktigare stoff. T. ex. borde Holmbäck, i stället för att så ingående kritisera Vahléns av NJA 1949 s. 134 inspirerade framställning i Avtal och tolkning (se Holmbäck s. 68 ff), ha ägnat sin analytiska förmåga åt en egen analys av rättsfallet, vilket, såvitt jag kan förstå, är av central betydelse för hans ämne och stöder en av hans huvudteser (jfr ovan).

Anna Christensen