STIG STRÖMHOLM. Teaterrätt. Teatrarnas rättsliga ansvar för innehållet i föreställningar. Sthlm 1971. Norstedts. 171 s. Kr. 49:00.
Det är modernt att bryta ut rättsregler från olika delar av rättssystemet som berör ett visst samhällsområde, särskilt om detta är statt i påtaglig utveckling och fångar allmänhetens intresse. Av dessa rättsregler bildar man så en särskild "rätt" av typen miljörätt, marknadsrätt och massmediarätt med underavdelningar sådana som pressrätt och radiorätt. Den som gör utbrytningen kan givetvis själv bestämma hur mycket eller hur litet han vill bryta ut.
Nu har även teaterns område fått sin egen rätt genom professor Stig Strömholms "Teaterrätt". Underrubriken "Teatrarnas rättsliga ansvar för innehållet i föreställningar" markerar dock att teaterrätt här har fått en ganska inskränkt betydelse. Vad som har tagits med är huvudsakligen sådan yttrandefrihetsrätt och upphovsrätt som kan beröra teatern. Boken bygger på en utredning som Strömholm företagit på initiativ av Teatrarnas riksförbund och Svenska Riksteatern. Initiativet torde ha tagits därför att, som Strömholm (s. 10) uttrycker det, "vissa moderna utvecklingstendenser har kommit den juridiska problematiken att skärpas". Till dessa moderna tendenser hör decentralisering med inflytande från anställda och med föreställningar som genomförs på lägre chefers ansvar, beställningar av föreställningar från utomstående, där någon direkt förhandskontroll inte kan ske, "gruppverk", där underlaget för föreställningarna inte är fixerat vid repetitionernas början utan arbetas fram i samarbete med de agerande, och andra improvisationer. Slutligen nämner Strömholm "en markerad tendens, kanske främst bland yngre regissörer och skådespelare, att göra teatern till forum för ibland mycket skarp och rentav mot namngivna personer riktad samhällskritik" (s. 10).
Som bekant är Strömholm expert på både upphovsrätt och integritetsskydd och han är därför synnerligen skickad att göra en sådan utredning och skriva en sådan bok. På några ställen skymtar man t. o. m. den efterlängtade och efterlysta sista delen av hans monumentala avhandling om droit moral. Boken är väl bl. a. avsedd att vara till hjälp för praktikern på teaterområdet, vare sig han är jurist eller lekman, och författaren har därför ingen anledning att normalt gå på djupet. Han vill också gärna ge sina läsare en marginal vid deras strävan att hålla sig inom lagens råmärken, vilket gör att han kan avstå från att i större utsträckning analysera kniviga gränsfall. Boken ger emellertid en utmärkt översikt över området och dess problem. Jag har intet väsentligt att invända mot Strömholms framställning och inskränker mig därför till att diskutera två frågor inom vardera yttrandefrihetsrätten och upphovsrätten.
Den första yttrandefrihetsrättsliga frågan gäller, om man bör införa ett liknande ansvarighetssystem för teatern som det som gäller för press och radio och som har föreslagits för filmen. En pågående utredning, massmediautredningen, som har till uppgift att sammansmälta åtminstone tryck-
frihetsförordningen och radioansvarighetslagen, bör rimligen hålla på att fundera på saken. Strömholm har också funderat på saken (under V s. 152 ff.) utan att dock ta någon bestämd ståndpunkt.
Ett väsentligt problem synes mig vara, om systemet med en ensamansvarig "utgivare" är lämpligt för teaterns del. Om man ser på grannmedierna medför det inga svårigheter för en utgivare att kontrollera innehållet i en biograffilm, eftersom filmen alltid är fixerad i förväg. Detsamma gäller inspelade radio- och tv-program. Däremot kan givetvis direktsändningar utsätta utgivaren för obehagliga överraskningar. Om han följer en direktsändning har han dock vanligen en möjlighet att snabbt avbryta en sändning som utvecklas i lagstridig riktning, och dessutom finns enligt radioansvarighetslagen en viss ordning, enligt vilken radioföretaget kan överföra ansvaret från programutgivaren till de enskilda medverkande, t. ex. vid en direktsänd politisk diskussion.
Vid teatern är förhållandena ganska annorlunda. De föreställningar som främst kan behöva kontrolleras från yttrandefrihetssynpunkt är sådana som tar upp aktuella problem eller eljest är mer eller mindre spontant utformade. Men sådana teaterföreställningar har utgivaren svårt att hålla under sin kontroll, bl. a. därför att det inte finns några avstängningsanordningar, t. ex. vid en föreställning i det fria, eller därför att det är svårt att snabbt avskärma de lagstridiga skådespelarna från publiken: de kan t. ex. placera sig framför en snabbt sänkt ridå eller, vilket lär vara det senaste, en snabbt utbredd laserskärm. I riskfyllda fall blev man därför lätt tvungen att överlåta ansvaret på de enskilda medverkande för att inte placera utgivaren i en alltför ohållbar situation. Men att i övriga vanligen inte riskfyllda fall, där okontroversiella föreställningar körs kväll efter kväll, belasta verksamheten med särskilda ansvarsregler förefaller vara tämligen meningslöst.
Den andra fråga som gäller yttrandefrihetsrätten är följande. Enligt ordningsstadgan fordras polismyndighetens tillstånd för föreställningar på allmän plats men inte för föreställningar i övrigt, t. ex. på enskild mark eller i byggnad. Det är tydligt att det särskilda tillståndskravet vid föreställning på allmän plats tillkommit för att polisen skall pröva trafik- och ordningssynpunkter och inte något annat. Sålunda är någon förhandsprövning av polisen från yttrandefrihetssynpunkt inte avsedd och inte heller lämplig. Strömholm delar i princip denna uppfattning men menar dock (s. 24) att en sådan prövning torde kunna förekomma i extrema fall, t. ex. om en föreställning i landsorten kan förväntas medföra upprepning av lagstridigheter som påtalats när föreställningen tidigare givits på en storstadsscen. Jag ställer mig skeptisk även till en sådan undantagsvis förekommande förhandscensur från polisens sida. Egendomligt skulle bl. a. vara om polisen kunde censurera en föreställning, om den äger rum på allmän plats men inte om den äger rum på en närbelägen äng.
Den första fråga inom upphovsrätten som skall tas upp gäller travesti och parodi. Strömholm refererar i ett sammanhang (s. 59) auktorrättskommitténs uppfattning att travesti och parodi får anses utgöra ett fritt skapande i anslutning till ett tidigare verk (4 § 2 st. URL). I ett annat sammanhang (s. 93) nämner han att man i tysk rätt har talat om en särskild "Narrenfreiheit". Det är inte av Strömholms framställning klart om Narrenfreiheit sammanfaller med auktorrättskommitténs fria skapande
eller om den utgör ett på praxis grundat särskilt undantag från upphovsmannens ensamrätt, av likartat slag som citaträtten. Jag har i annat sammanhang1 lancerat benämningen "unikumprincipen" för den numera ganska allmänt omfattade principen att en ny produkt är ett verk, om den praktiskt sett inte hade kunnat framställas av två personer oberoende av varandra. Denna princip är att tillämpa även på travesti och parodi. Det finns prestationer av detta slag som är så originella att ingen annan hade kunnat framställa dem av egen kraft. Sådana prestationer är unika och därför självständiga verk. Andra prestationer är endast på vissa punkter unika och bör därför betraktas som bearbetningar av det verk som travesteras eller parodieras. Slutligen finns det prestationer som ligger så nära det travesterade eller parodierade verket att de inte ens kan kallas för bearbetningar; någon annan skulle ha kunnat göra samma prestation. Enligt min mening bör både i detta fall och i bearbetningsfallet travestin och parodin kunna företas utan upphovsmannens tillstånd, vilket skulle innebära att vår rätt känner en särskild "Narrenfreiheit", en travesti- och parodirätt, jämförlig med citaträtten, ehuru grundad inte på lagtext utan blott på erkänd praxis. Varför skulle en sådan inskränkning i upphovsrätten inte kunna införas i lagtexten?
Den andra frågan inom upphovsrätten avser teaterregissörens rätt. Enligt auktorrättskommitténs motiv är filmregissören praktiskt taget alltid upphovsman, medan teaterregissören normalt blott är utövande konstnär enligt 5 kap. URL. Endast vissa topprestationer inom teatern anses skyddade som upphovsrättsligt verk. På ett mycket intressant sätt kritiserar Strömholm denna uppfattning (s. 54—59). Enligt hans mening har de nordiska lagförarbetena troligen felaktigt utgått från att regissören kan åstadkomma något från upphovsrättslig synpunkt nytt endast om han förändrar författarens text (eller möjligen sceninstruktioner). En sådan förändring är för övrigt farlig från droit-moral-synpunkt. Strömholm ifrågasätter om inte regissörens upphovsrättsligt relevanta insats normalt ligger på ett annat plan. De sceniska uttrycksmedel som regissören skapar förekommer sällan i texten och utgör därför vanligen något helt nytt i förhållande till författarens insatser. Regissören kan på detta plan inte plagiera eller bearbeta författaren men väl en annan regissörs tidigare uppsättning. Strömholms slutsats blir (s. 58), att regissörens insats är antingen "en självständig kompletterande insats, utan vilken textens användning på scenen överhuvudtaget icke är möjlig" eller också "en bearbetning i betydelsen 'överförande till annan konstart' ". Strömholms grepp är enligt min mening mycket fruktbart. Om man drar ut konsekvenserna av greppet kommer man enligt min mening till följande resultat. De sceniska uttrycksmedel som regissören skapar är i princip något i förhållande till den skrivna texten självständigt. De kan någon gång vara oskyddade, därför att de är alltför nära till hands liggande eller därför att de utgör ett rent plagiat av en tidigare iscensättning. De kan utgöra en bearbetning — men då i förhållande till en tidigare iscensättning. Slutligen kan de bilda ett nytt och självständigt verk. Bearbetning av det skrivna skådespelet föreligger bara när texten (eller sceninstruktioner) har förändrats.
Egentligen har jag blott en enda klar — ehuru inte särskilt allvarlig — anmärkning mot den utmärkta skriften. När man söker i sakregistret efter en viss fråga, får man en hänvisning inte till sidan i boken utan till de numrerade avsnitten i boken, vilket gör att man varje gång måste göra en ytterligare undersökning i innehållsförteckningen. Detta dubbelarbete kan inte vinna läsarens gillande. Men jag är väl medveten om att ordningen kan ha besparat författaren åtskillig möda och tid i samband med ombrytning av korrekturet.
Svante Bergström