HUGO WISTRAND. Les exceptions apportées aux droits de l'auteur sur ses ceuvres. Paris 1968. Editions Montchrestien. XIV + 421 s.
Inom få rättsområden är nationell och internationell lagstiftning så sammanflätade som inom upphovsrätten, något som sammanhänger med att det andliga skapandets materiella villkor i så många upphovsmäns fall är beroende också av deras möjligheter att betinga sig ersättning för utnyttjandet av sina verk utanför det egna landets gränser. Upphovsrätten har därför utvecklats under internationell samverkan, därvid de olika etapperna marke-
rats av de på varandra följande revisionerna av 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk. De enskilda ländernas nationella lagstiftning har ibland gått före och visat vägen för dessa revisioner, ibland marscherat efter och med större eller mindre skyndsamhet anpassat sig till den ändrade eller utbyggda konventionstexten.
Drivkraften i utvecklingen har varit en strävan att fortgående förbättra upphovsmännens rättsställning från ett historiskt utgångsläge, i vilket deras möjligheter att få njuta materiella fördelar av sitt skapande var beroende av de politiskt och ekonomiskt maktägandes godtyckligt visade välvilja i form av personliga belöningar och understöd. Att under sådana förhållanden icke ens den största litterära talang garanterade den därmed utrustade bröd för dagen har kommit till ett vemodigt uttryck i Agrippa d'Aubignés gravskrift över en annan fransk 1500-talsförfattare, Etienne Jodelle:
Le ciel avait mis en Jodelle
Un esprit tout autre qu'humain;
La France lui nia le pain,
Tant elle fut mère cruelle.
Stort är avståndet härifrån till det skydd för upphovsrätten som numera i de flesta länder består till följd av samverkan, som nyss sagts, mellan nationell och internationell lagstiftning. De undan för undan uppnådda resultaten har, i stort sett, inneburit ett befästande och utvidgande av upphovsmännens rätt i fråga om olika former av mångfaldigande och framförande av deras verk. Även den senaste revisionen av Bernkonventionen, som skedde i Stockholm 1967, erbjuder exempel härpå. Bland framryckningar för upphovsrätten vid Stockholmskonferensen är sålunda icke minst att notera det principiella erkännandet i konventionstexten av upphovsmannens ensamrätt till mångfaldigandet av sina verk på vad sätt eller i vilken form det vara må.
Emellertid gäller i fråga om de landvinningar som upphovsrätten gjort i Bernkonventionens Stockholmstext, liksom i tidigare avfattningar av konventionen, att de åtföljts av inbrytningar i konventionsskyddet i form av bestämmelser om undantag från detta till förmån för allmänna intressen som befunnits böra tillgodoses, t. ex. informationsrätten, nyhetsförmedlingen, folkbildningen, skolundervisningen och citaträtten.
Dessa undantag från det generella skyddet för upphovsrätten har blivit föremål för en grundlig genomgång och analys i det arbete av vår tidigare ambassadör i Bryssel Hugo Wistrand som angetts här ovan. Författarens undersökning omfattar undantagens utformning såväl enligt Bernkonventionens senaste, vid Stockholmskonferensen 1967 antagna lydelse som i några viktiga nationella lagar tillkomna under tiden närmast före Stockholmskonferensen, nämligen den engelska Copyright Act av 1956, den franska lagen av 1957, de nordiska lagarna av 1960—61 och den västtyska lagen av 1965. Boken behandlar också ett antal undantag från skyddet för upphovsrätten om vilka de nationella lagarna innehåller föreskrifter, utan att undantagen i fråga blivit föremål för reglering i Bernkonventionen, med vilken de ändock är att anse som förenliga; det gäller här främst mångfaldigande och framförande av verk för enskilt bruk.
På sätt Wistrand framhåller, måste de intressen om vilkas tillgodoseende
på upphovsrättens bekostnad det är fråga vägas såväl mot upphovsmannens rätt till ersättning för utnyttjandet av hans verk som mot upphovsmannens droit moral; med det senare uttrycket, som i svenska juridiska texter översatts med "ideell rätt", åsyftas bl. a. upphovsmannens rätt att förbjuda att hans verk eller delar därav mångfaldigas eller framföres på ett sätt som förvanskar detsamma eller låter honom själv som dess skapare framstå i en missvisande dager.
I det sistnämnda hänseendet kan läget vara att en författare genomgått en utveckling som lett till att han står främmande för sitt eget förflutna, så att på honom skulle kunna lämpas Atterboms inledningsrader till Rosen än en gång:
Var jag så, som detta väsen sjungit?
Var väl min, den nyss förnumna röst?
Ibland kan det rentav gå därhän att en författare helt tar avstånd från något som han en gång skrivit och publicerat. Hur en sådan situation kan te sig har W. H. Auden målande beskrivit:
The work of a young writer — Werther is the classic example — is sometimes a therapeutic act. He finds himself obsessed by certain ways of feeling and thinking of which his instinct tells him he must be rid before he can discover his authentic interests and sympathies, and the only way by which he can be rid of them forever is by surrendering to them. Once he has done this, he has developed the necessary antibodies which will make him immune for the rest of his life. As a rule, the disease is some spiritual malaise of his generation. If so, he may, as Goethe did, find himself in an embarrassing situation. What he wrote in order to exorcise certain feelings is enthusiastically welcomed by his contemporaries because it expresses just what they feel but, unlike him, they are perfectly happy to feel in this way; for the moment they regard him as their spokesman. Time passes. Having gotten the poison out of his system, the writer turns to his true interests which are not, and never were, those of his early admirers, who now pursue him with cries of "Traitor!"
Om ett allmänt intresse får anses kräva att i antologier, sammanställda för undervisningsbruk, utdrag ur litterära verk får återgivas även utan författarens samtycke, låt vara mot ersättning, kan sålunda i ett fall av ovan antytt slag en författare ha ett förståeligt intresse av att något hans ungdomsverk icke blir föremål för sådant utnyttjande. Artikel 10: 2 i Bernkonventionen ger här den nationelle lagstiftaren fria händer och det ankommer alltså på denne huruvida det författarintresse varom nu är fråga skall beaktas. Den franska lagen tillerkänner författaren ensam rätten att bestämma urvalet av de texter genom vilka den unga generationen skall lära känna honom. Den svenska lagen ger honom icke någon sådan rätt.
En likartad intressekonflikt kan uppstå i fråga om offentligen hållna tal och föredrag, beträffande vilka allmänhetens intresse av att bliva informerad kan anses motivera att vad som yttrats fritt får återges i pressen och andra massmedia. Talaren kan däremot ha ett intresse av att kunna utöva kontroll över vad som publiceras, eftersom han, i den mån hans anförande varit improviserat, kunnat hemfalla åt felsägningar och förivringar samt även eljest åt ett mindre lyckligt ordval. Vid Brysselkonferensen 1948 för revision av Bernkonventionen gjordes därför från fransk sida ett försök att föra in även offentligt hållna anföranden under upphovsrättsskyddet. Detta gällde dock icke politiska anföranden, angående vilka även fransmännen ansåg att talarna borde utan retuscheringar få stå för vad de verkligen
yttrat. Det franska förslaget blev likväl icke antaget och Bernkonventionens artikel 2 bis tillerkänner den nationelle lagstiftaren full frihet att bestämma de villkor under vilka offentligen framförda föredrag, tal och andra verk av samma art må återges i massmedia. Såvitt gäller den svenska lagen, har detta lett till att vad som muntligen anföres inför myndighet eller i statlig eller kommunal representation eller vid offentlig överläggning om allmänna angelägenheter får återgivas utan huvudmannens samtycke. Detta stadgande, som äger nära samband med den svenska principen om allmänna handlingars offentlighet, har icke någon motsvarighet beträffande exempelvis offentligt hållna föredrag i litterära och vetenskapliga ämnen.
Andra känsliga avvägningar har måst göras t. ex. mellan, å ena sidan, upphovsmannens rätt till ersättning för utnyttjandet av hans verk och, å den andra, enskilda individers och företags intresse av att utan hinder av upphovsrätten kunna för eget bruk kopiera innehållet i en bok eller tidskriftsartikel eller av att kunna låta en trängre personkrets avlyssna en ljudupptagning av framförandet av ett musikverk. Frågor härom har, som bekant, fått stor aktualitet genom den uppkomna möjligheten att med användande av Xerox-metoden masskopiera texter och till följd av den ymniga förekomsten av bandspelare i enskild ägo. Här inställer sig så praktiskt betydelsefulla frågor som den om lovligheten av att för användning vid kurser och symposier av olika slag låta fotokopiera tidskriftsartiklar och den om tillåtligheten av vad som på svenska kommit att benämnas industrimusik.
Ehuru dessa företeelser var väl kända vid tiden för Stockholmskonferensen, bestämde man sig vid denna, trots vissa protester från upphovsmannahåll, för att icke reglera hithörande frågor i Bernkonventionen. Frånsett ett allmänt förbehåll mot ett mångfaldigande som gör intrång i det normala utnyttjandet av ett verk eller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen, står det sålunda alltjämt den nationelle lagstiftaren fritt att bestämma i vilken utsträckning mångfaldigande och framförande av verk skall få ske för enskilt bruk utan hinder av upphovsrätten. De förut nämnda nationella lagar för vilkas innehåll Wistrand redogör erbjuder här en rik provkarta på olika lösningar. En gemensam nämnare för dessa synes vara strävan att förebygga att utbredningen av de nya tekniska hjälpmedlen för kopiering och ljudupptagning leder till någon påtaglig minskning av den ersättning en upphovsman skulle ha kunnat påräkna för utnyttjandet av hans verk, om dessa hjälpmedel icke funnits. Även den svenska lagstiftningen i ämnet får anses vara i princip inriktad härpå.
Här ovan har endast snuddats vid några få av de många komplicerade frågor som behandlas i Wistrands arbete. Den framställning författaren ger av Bernkonventionens undantagsbestämmelser samt av lagstiftningen och domstolspraxis i de länder hans översikt omfattar låter läsaren få en klar uppfattning om hur rikt facetterat hela detta komplex är och hur olika vägar länderna ibland vandrat när det gällt att inom ramen för Bernkonventionen eller vid sidan av denna utforma undantagen från skyddet för upphovsmännens rätt.
I sitt förord framhåller Wistrand att Frankrike är det land som, troget sina traditioner, starkast värnat om upphovsrätten och medgivit minst intrång i denna. Genom att framlägga sitt arbete på franska säger sig författaren ha velat bringa en hyllning åt denna franska rätt, med vilken hans framställning också visar stor förtrogenhet. Också ur svensk synpunkt måste
det emellertid betecknas såsom mycket glädjande att ambassadör Wistrand efter att ha uppnått pensionsåldern velat återknyta kontakten med den akademiska och juridiska miljön i Paris, där han i unga år förvärvade en doktorsgrad, och med sådan framgång ägna sig åt studiet av några av upphovsrättens mest invecklade och aktuella frågor. Hans verk förtjänar förvisso att även i vårt land läsas och begrundas av dem som intresserar sig för upphovsrätten. Sture Petrén