Kommentar till ett rättsfallsreferat

 

I SvJT nr 2/1972 "Rättsfall från hovrätterna" s. 16 har intagits ett referat av ett beslut, meddelat av Svea Hovrätt den 7 oktober 1971.
    Läsaren av referatet ifråga kan otvivelaktigt få den uppfattningen, att jag i ärendet försummat mina plikter som advokat. Det är mig därför angeläget att få göra följande klarläggande.
    Omedelbart efter det att tingsrätten meddelat sin dom uppdrog min klient åt mig att överklaga densamma i Svea Hovrätt. I god tid översände jag till honom en fullmakt för undertecknande. Då jag ännu icke strax före vadetidens utgång erhållit fullmakten i retur ingav jag vadeinlagan.
    Med skrivelse från Svea Hovrätt av den 28 juli 1971 förelades jag att snarast inkomma med fullmakt. I skrivelse den 12 augusti 1971 meddelade jag Hovrätten att jag tillställt min klient en fullmaktsblankett men att jag tyvärr ännu icke återfått densamma. Jag meddelade jämväl Hovrätten att jag hade anledning antaga att min klient befann sig någonstans på landet och att han förmodligen ännu icke tagit del av sin post.
    Jag kan också i sammanhanget meddela, att jag gjorde omfattande försök att förskaffa mig kännedom om klientens vistelseort, utan att dock ha någon framgång härmed.
    Med skrivelse från Hovrätten den 7 september förelades jag att inom sju dagar efter delgivning inkomma med fullmakt vid äventyr att talan eljest skulle avvisas. Icke heller härefter lyckades jag få vetskap om min klients vistelseort, vilket jag också meddelade Hovrätten muntligen. Den 22 september 1971 erhöll jag från klienten ett brev daterat den 18 september 1971, vari han meddelade mig att han önskade återkalla vadetalan. Samma dag meddelade jag Hovrätten detta skriftligen i samband varmed jag också framförde yrkande om ersättning.
    Av referatet förefaller det som om jag skulle ha nonchalerat såväl Hovrätten som min klient. Av vad ovan redovisats framgår, att jag vidtagit alla de åtgärder, vartill saken föranlett.
    Jag har full förståelse för att rättsfallsreferaten av utrymmesskäl måste koncentreras. Jag uttrycker dock den förhoppningen att detta icke fortsättningsvis skall behöva medföra att de hos läsaren felaktigt komma att ge sken av att någon däri omnämnd person gjort sig skyldig till försummelse.

Hjalmar Petri