BERNHARD GOMARD. Aktieselskabsret. 2. udg. Juristforbundets Forlag. Kbhvn 1970. 459 s. Dkr. 72,50.

 

Professor Gomard utgav 1966 ett stencilerat arbete rörande den danska aktiebolagsrätten, vilket enligt förordet var ett hastigt nedskrivet utkast. Den nu utgivna andra upplagan är ett fullgånget verk av stort värde. Det fyller ett kännbart behov vid sidan av de hittillsvarande ganska kortfattade böckerna av Krenchel: Håndbog i dansk aktieret (4 opl. ved Estrid Jacobsen, 1965) och Sindballe: Dansk selskabsret. I og III. (Forkortet udg. ved N. Klerk, 1949). Gomards arbete är av särskilt intresse för nordiska jurister därför att det innehåller en hel del uppgifter om och jämförelser med övrig nordisk aktiebolagsrätt och även beaktar de föreliggande nordiska förslagen till ny aktiebolagslag i den preliminära form dessa hade enligt de i det danska betänkandet intagna parallelltexterna.
    Naturligtvis präglas Gomards redogörelse för och tolkning av den danska aktiebolagsrätten av sådan sakkunskap och vederhäftighet att ett försök till kritisk granskning — åtminstone om det görs av den som ej är dansk expert på området — knappast kan ge avsevärda resultat. Här skall endast sägas några ord om en fråga i vilken de nordiska aktiebolagslagarna och de nordiska förslagen tiger och domstolsavgöranden i stort sett saknas, nämligen frågan om rättsverkningarna av avtal, varigenom aktieägare förbinder sig att enligt i avtalet angivna regler utöva eller inte utöva sin rösträtt på bolagsstämma. Frågan om sådana röstavtal har som bekant nyligen behandlats i en svensk akademisk avhandling, Roos: Avtal och rösträtt, 1968. Gomard, som var fakultetsopponent när avhandlingen ventilerades, har skrivit en intressant recension i den av Danmarks Juristforbund utgivna tidskriften Juristen, årg. 1969 s. 349 ff. Avhandlingen har senare anmälts av Mads Andenæs i TfR 1971 s. 103 ff. Om nordisk doktrin i övrigt se Marthinussen i TfR 1967 s. 362 ff. I sin bok behandlar Gomard frågan i kap. 9.
    Som utgångspunkt för sina resonemang framför Gomard kritiska betraktelser rörande den i tysk, svensk och finsk lag och litteratur uttryckta tanken, eller som Gomard säger dogmen, att aktie är "odelbar", så att rösträtt och annan förvaltningsbefogenhet ej får skiljas från aktierätten i övrigt. I den svenska aktiebolagslagen är odelbarhetsprincipen helt allmänt uttalad i 3 §, och andra bestämmelser i lagen anger eller förutsätter att rösträtten för aktie utövas av aktieägaren, så 39 och 114 §§. Regeln bekräftas genom undantagsbestämmelsen i 220 § 1 mom. om rösträtt för vissa testamentariska nyttjanderätts- eller avkomsträttshavare.
    Enligt Gomard s. 252 är regeln i § 28 danska aktiebolagslagen, som svarar mot 39 § 2 mom. tredje stycket svenska lagen, ej till hinder för att rösträtt utövas av någon som ej är aktieägare. Innebörden och räckvidden

 

52 Håkan Nialav detta uttalande synes inte helt klara, och det förefaller knappast ha stöd av de uttalanden i litteratur och kommittébetänkanden som Gomard åberopar s. 252 not 3.
    Gomard diskuterar s. 251 om det finns några reala skäl som kan stödja "doktrinens postulat" att aktien är en enhet. Det brukar sägas, påpekar han, att ägaren, som har intresset av bolagets välgång, också bör ha förvaltningsbefogenheterna. Detta argument finner Gomard överraskande, eftersom ur praktiskt ekonomiska synpunkter aktiebolaget just är ett medel att skilja äganderätt och "management". Detta är väl dock i sammanhanget en något lättvindig fras. Det är sant och nu för tiden nästan till övermått påpekat att ägaren av enstaka aktier inte har stora möjligheter att påverka bolagets förvaltning och att det i stora bolag brukar vara en liten del av aktieägarna som över huvud utnyttjar sin rätt att delta i och rösta på bolagsstämmorna. Men det är ju ändå så att aktiebolagslagen i Sverige och vanligen även annorstädes genom tvingande bestämmelser fastställer de befogenheter som tillkommer en aktieägare. Man kan ha olika meningar om lämpligheten av dessa regler; frågan om den enskilde aktieägarens och minoritetens rätt är ett av aktiebolagsrättens eviga problem. Men den avvägning som lagen härvidlag gör måste respekteras. Och den nu förevarande frågan är ju om de förvaltningsbefogenheter, som lagen ger den enskilde aktieägaren och som varken bolagsordningen eller bolagsorganen kan beröva honom, kan genom avtal överlåtas och skiljas från aktierätten. Ett nekande svar på den frågan synes välgrundat.
    Vidare framhåller Gomard att principen om aktiens enhet i själva verket är begränsad genom att den ej omfattar de ekonomiska rättigheterna till utdelning etc. utan endast förvaltningsbefogenheterna, varvid han påpekar att vinstutdelningskuponger och emissionsbevis till och med är negotiabla. Om det, som Gomard synes mena, skulle innebära att samtliga de ekonomiska rättigheterna kan genom överlåtelse skiljas från aktierätten i övrigt, d. v. s. från förvaltningsbefogenheterna, skulle givetvis odelbarhetsprincipen i verkligheten vara övergiven. Men i vart fall i Sverige torde man i allmänhet anse att aktieägaren kan särskilt överlåta vissa ekonomiska rättigheter men ej överlåta dessa rättigheter i deras totalitet utan att även förvaltningsbefogenheterna överförs, se lagberedningens motiv till gällande aktiebolagslag s. 40. Vinstutdelningskupongernas och emissionsbevisens löpande karaktär strider ej häremot. Emissionsbevisen existerar endast i samband med en aktuell nyemission och vinstutdelningskupongerna är enligt både dansk och svensk rätt negotiabla endast när de gäller beslutad utdelning. I vad mån och med vilken rättsverkan överlåtelse av ekonomiska rättigheter, som ännu ej aktualiserats till ett konkret anspråk, kan ske har ansetts böra överlämnas till avgörande av rättsvetenskap och rättstillämpning, lagberedningen a. st. I förslaget till ny aktiebolagslaghar gällande lags bestämmelse om akties odelbarhet ej upptagits, men någon ändring i sak är därmed ej åsyftad, SOU 1971: 15 s. 120. Åtminstone enligt svensk rätt upprätthålls alltså i princip regeln att rösträtt och annan med aktie förenad förvaltningsbefogenhet endast tillkommer aktiens ägare.
    Det ligger onekligen närmast till hands att härifrån dra den slutsatsen att ett röstavtal, varigenom aktieägarens fria rösträtt binds, måste frånkännas verkan i förhållande till bolaget, kanske över huvud taget. Men logiskt nödvändig är en sådan slutsats ej. Emellertid har i svensk litteratur förts

 

Anm. av Bernhard Gomard: Aktieselskabsret 53fram andra, praktiskt betonade argument mot att ge röstavtalen inverkan på bolagsstämmobeslutens giltighet, särskilt att man därigenom skulle föra in ett moment av osäkerhet i fråga om stämmobesluts giltighet. Röstavtalen är ju ej som bolagsordningsbestämmelser publika och det kan lätt uppkomma oklarhet och tvist huruvida ett röstavtal är gällande och vad dess rätta innehåll är och huruvida en aktieägare handlat i strid mot avtalet eller ej. Härtill anmärker Gomard att risken för sådana olämpliga konsekvenser ej kan motivera att bolagsstämmobesluten aldrig skulle kunna bli på grund av brytande av röstavtalet ogiltiga ens i de fall då avtalet ärkänt av alla bolagets aktieägare och avtalets giltighet och innehåll äro tvivelaktiga. Men, fortsätter Gomard, om röstavtalet ej omfattar alla aktieägarna eller dock varit känt för "alla aktieägarna och bolaget" eller om den vid röstningen gjorda tolkningen av röstavtalet, även om den senare finnes oriktig, icke kan betecknas som "åbenbart forkert", bör beslutet ej utan vidare bedömas som ogiltigt, om det skulle medföra skada för bolaget eller dess aktieägare. Dessa Gomards uttalanden synes mig på ett utmärkt sätt illustrera vilka vanskligheter och vilken osäkerhet man råkar in i om man låter röstavtalen inverka på bolagsstämmobesluten. Betänkligheterna däremot finge väl vika om en sådan verkan av röstavtalen påkallades av starka skäl. Men jag tror, jfr även Roos s. 357 f, att en rätt för part i röstavtalet att vid brott mot röstavtalet klandra bolagsstämmobeslutet i allmänhet visserligen skulle kunna effektivisera röstavtalen men att de övriga påföljder som ett avtalsbrott kan medföra i allmänhet är fullt tillräckliga för att röstavtalen skall kunna spela den roll som lämpligen bör tillkomma dem.
    I de notiser boken innehåller om svensk rätt finns ett par små misstag. I not 15 s. 132 sägs att gåvor av bolagets medel enligt 76 § svenska aktiebolagslagen kan ges i viss omfattning men att därtill krävs bolagsstämmobeslut. Enligt 91 § har styrelsen rätt att, ehuru i mindre omfattning, ge gåvor till allmännyttiga och därmed jämförliga ändamål. Formuleringen av not 76 s. 234 synes utgå ifrån den oriktiga förutsättningen att enligt gällande svensk rätt bolagsordningen skulle kunna göra överlåtelse av bolagets aktier beroende av styrelsens tillstånd. En sådan möjlighet finns däremot enligt de nordiska förslagen, alltså även det svenska, 20 §.
Håkan Nial