SANFRID STAFFANS. Finlands sjörätt och sjömansrätt i huvuddrag. Helsingfors 1970. Akademiska bokhandeln och Finlands Juristförbunds Förlags AB (i distr.). XI + 496 s.

 

Traditionen i Norden bjuder att varje land skall ha åtminstone en framställning som presenterar de inhemska sjörättsliga reglerna. För Finlands vidkommande har denna tradition hittills omhuldats av Lang och Beckman. Langs lärobok i Finlands sjörätt, som behandlar 1873 års sjölag, utkom med sin första del år 1890 och sin andra del 1910; den senaste upplagan av de båda delarna daterar sig från 1932. Även Beckman har kommenterat 1873 års sjölag i sin Handbok i sjörätt, vilken utkom första gången år 1929. Alltsedan Finlands nu gällande sjölag trädde i kraft den l januari 1940 har handboken i sin därefter framlagda fjärde upplaga (1956) omarbetats till en kommentar över den nya sjölagen och år 1971 utkom

 

54 Jan Sandströmden sjätte omarbetade upplagan av detta verk. Beckman har också låtit publicera sina föreläsningar över Finlands sjörätt, ett arbete som utkom år 1940 och följaktligen behandlar den nya sjölagen.
    Till raden av framställningar om den finska sjörätten har nu fogats Sanfrid Staffans' ovannämnda arbete, vilket enligt vad författaren själv uttalar, avser att vara en systematisk framställning av Finlands gällande sjörätt och sjömansrätt i huvuddrag. De första 326 sidorna upptar författarens presentation av den sjörättsliga materian och framställningen är disponerad i elva kapitel. I den senare delen (s. 329—486) har såsom bilagor influtit diverse sjörättsliga och sjömansrättsliga författningar ävensom av Handels-och industriministeriet utfärdade tillämpningsföreskrifter. De allra sista sidorna åter upptar litteraturförteckning, förkortningsregister och sakregister.
    I inledningskapitlet (s. 1—40) redovisas några begreppsutredningar och allmänna anmärkningar, som författaren avser skall utgöra "ett orienterande underlag för den följande framställningen" (s. 40). I kortfattad form bestämmes här vad som menas med handelssjöfart, sjöterritorium, privat och offentlig sjörätt, sjöförsäkringsrätt, trafikrätt, internationell privaträtt samt lämnas en orientering om det fortlöpande arbetet på en internationell unifiering av sjörättsliga regler.
    Kapitel II innehåller en del historiska anmärkningar jämte en presentation av den nordiska sjölagstiftningen, medan kapitel III uppehåller sig vid det sjörättsliga källmaterialet.
    I och med kapitel IV, som bär rubriken Fartyg, påbörjar författaren sin framställning av de materiella reglerna. Fram till det sista kapitlet (XI) behandlas här de traditionella sjörättsliga frågeställningarna och bestämmelserna angående sådana ämnen som fartygsbefälhavarens och besättningens rättsliga ställning, redareansvaret, befraktning, haveri, bärgning, fartygsinteckning och sjöpanträtt.
    En systematisk framställning av ett lands sjörättsliga regler såsom det föreliggande arbetet kan och skall icke göra anspråk på att fullständigt redovisa och behandla alla förekommande problem inom ramen för de befintliga reglerna. Det vore en överloppsgärning med hänsyn till de många specialframställningar över olika problem som den sjörättsliga litteraturen uppvisar. Vad en sådan framställning skall åsyfta är istället att åstadkomma en i förhållande till lagtexten förklarande redovisning av de centrala bestämmelserna samt lämna en antydan om vissa huvudproblem och en anvisning om vart den intresserade läsaren kan vända sig för ett fördjupat studium. Det gäller sålunda att göra lagreglerna levande och i förekommande fall frigöra sig från de trånga föreställningsramar, som i många fall beträffande äldre lagregler varit avgörande för deras författare. Sjörätten är just ett sådant område där utvecklingen under de senaste decennierna sprungit ifrån lagreglerna, ett förhållande som titt och tätt ställt rättstillämpningen på svåra prov vid lösandet av uppgiften att applicera gällande regler på en modern problematik.
    Det är beklagligt att Staffans inte givit sig i kast med sin uppgift med dessa perspektiv för ögonen. Han rör sig i en värld fylld av traditionella sjörättsliga problem, vilket medför att han knappast förmår lyfta framställningen längre fram än till 1940-talet, d. v. s. tidpunkten för den nya finska sjölagens ikraftträdande. Denna traditionsbundenhet tar sig många uttryck. Ett exempel erbjuder författarens utförliga analys av begreppet

 

Anm. av Sanfrid Staffans: Finlands sjörätt och sjömansrätt 55handelssjöfart och behandlingen av frågan huruvida sjölagens regler är tillämpliga på annan sjöfart än handelssjöfart, d. v. s. privat och offentlig sjöfart utan förvärvsavsikt (s. 1 ff.). Författaren besvarar frågan om omedelbar tillämpning nekande och menar att det på sin höjd kan bli fråga om rättstillämpning i form av analogislut från sjölagens regler. Detta gör han trots att 9 § i den finska sjölagen uttryckligen anteciperar en omedelbar tillämpning och utan att ta hänsyn till att i ett flertal skandinaviska rättsavgöranden t. ex. sammanstötningsreglerna, ansvarsbegränsningsreglerna och bärgningsreglerna tillämpats på sådan sjöfart. Han försvarar också sjörättensställning såsom en "jus speciale" (s. 9 ff.) En sådan uppfattning om sjörätten senteras knappast av den moderna sjörättsliga doktrinen, som istället brukar förespråka nödvändigheten av att inpassa de sjörättsliga reglerna i ett större sammanhang och knyta an till allmänna förmögenhetsrättsliga principer. Härtill kommer en klar strävan på det internationella planet att frigöra sig från det historiska arvet och rensa ut sjörättsliga specialiteter.
    Författarens förankring i en förgången rättsmiljö kommer emellertid framför allt till synes i hans bruk av sjörättsliga doktrinuttalanden och sjörättspraxis. Han använder så gott som genomgående föråldrade upplagor av de arbeten han citerar och bortser nästan helt och hållet från den rikhaltiga floran av ny sjörättslig litteratur som tillkommit under 1950- och 60-talen. Hans rättsfallsurval är många gånger föga representativt och belysande förde frågeställningar som behandlas och färskare rättsavgöranden lyser med sin frånvaro. Allt detta medför att läsaren vid flera tillfällen får en felaktig bild av den rättsvetenskapliga diskussionen och ej sätts i tillfälle att med författarens hjälp möta den moderna problematiken och diskussionen. Tyvärr blir också konsekvensen av författarens uppläggning av ämnet sådan, att man tvingas ifrågasätta riktigheten i hans ställningstaganden på flera punkter.

Jan Sandström