Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags vårsession

 

I nedanstående översikt lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av de lagstiftningsfrågor som behandlats under vårsessionen med 1972 års riksdag. Liksom i tidigare översikter av samma slag har medtagits endast sådana ärenden som kan antagas särskilt intressera SvJT:s läsekrets. Skatte-och tullagstiftning förbigås praktiskt taget helt.
Statsrätt. Riksdagen har antagit som vilande förslag till ändringar i regeringsformen och riksdagsordningen, vilka innebär införandet av ett system med ersättare för riksdagsledamot som är riksdagens talman, tillhör statsrådet eller är ledig. De närmare bestämmelserna om ersättares tjänstgöring har samlats i en särskild lag, lag om ersättare för riksdagsledamöterna. Bestämmelser om hur ersättare skall utses har införts i lagen om val till riksdagen.
    Reglerna innebär i korthet följande. Under tid som ledamot är talman eller statsråd skall hans mandat innehas av ersättare. Beviljas ledamot ledighet för minst en månad skall ersättare kallas in för att tjänstgöra i ledamotens ställe. Ersättarna skall utses vid samma valhandling som ledamöterna. Vid valet får endast s. k. ospaltade valsedlar, d. v. s. valsedlar utan särskilda ersättar- eller efterträdarnamn, användas. Ersättarna skall i princip utses enligt regler motsvarande dem som f. n. gäller vid utseende av efterträdare till avgången ledamot, d. v. s. ersättarna skall utses — förutom från samma parti — i samma valkrets och från samma listtyp som ledamoten. För varje ledamot skall utses lika många ersättare som partiet fått mandat i valkretsen, dock minst tre. Samma person kommer att vara ersättare för flera ledamöter. Ersättare kallas av talmannen. Därvid skall talmannen i princip iakttaga den mellan ersättarna bestämda turordningen. Denna får frångås endast om särskilda skäl gör det motiverat.
    Avsikten är att de erforderliga grundlagsändringarna skall slutligt antas i början av 1974 års riksdag och ersättarna finnas tillgängliga för tjänstgöring tämligen omedelbart därefter. Vissa av de föreslagna ändringarna i vallagstiftningen — bl. a. de som gäller valsedels utformning — måste därför tillämpas redan vid 1973 års ordinarie val.

 

Skadeståndsrätt. Det omfattande utredningsarbete som under mer än två decennier bedrivits på skadeståndsrättens område har nu lett till en partiell reform, som lagtekniskt kommit till uttryck i en särskild skadeståndslag jämte följdändringar i vissa författningar.1 Lagstiftningen har karaktären av en ramlagstiftning. Liksom hittills måste i den praktiska tilllämpningen ett stort antal frågor beträffande t. ex. adekvat kausalitet, passiv identifikation, skadevärdering m. m. besvaras med utgångspunkt i allmänt erkända skadeståndsrättsliga grundsatser, vilka alltså kompletterar de-

 

1 En redogörelse för lagrådsremissen har lämnats i SvJT 1971 s. 363 ff.

 

Ove Lindh 599bestämmelser som upptagits i den nya lagen. Det är också avsett att nya eller mer detaljerade skadeståndsrättsliga regler av allmän natur som kan föranledas av det fortsatta reformarbetet skall införlivas i denna.
    De nuvarande allmänna skadeståndsbestämmelserna i 6 kap. i 1864 års strafflag har överförts till skadeståndslagen med sakliga ändringar av betydelse endast såvitt gäller barns skadeståndsansvar. I övrigt har dessa bestämmelser moderniserats och systematiskt omarbetats. I fråga om barns skadeståndsansvar har den tidigare regeln att skadeståndsansvaret för barn under 15 år skall bestämmas på grundval av en skälighetsprövning utsträckts till att gälla dem som ej fyllt 18 år. Vid skälighetsprövningen skall hänsyn tas till barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.
    I fråga om det s. k. principalansvaret innebär lagstiftningen en betydande utvidgning. Den nya lagen upptar bestämmelser, enligt vilka skadeståndsansvaret för offentliga och privata arbetsgivare i fråga om arbetstagares culpa omfattar, utöver vållande av drifts- och arbetsledning och av arbetare med särskilt ansvarsfull syssla, vållande av alla arbetstagare oberoende av ställning och uppgift. Bestämmelserna gäller även i annan verksamhet än rent ekonomisk, t. ex. sådan som utövas av ideella föreningar, och i privata förhållanden. Som arbetstagare räknas också värnpliktiga m. fl. likställda samt i vissa fall interner på anstalt, elever vid skolor o. d. och andra som utför arbetsuppgifter under anställningsliknande förhållanden. Skadeståndet kan jämkas om det skulle bli oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter. Vid sakskada kan jämkning också ske om det är skäligt medhänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.
    En betydelsefull nyhet utgör lagens regler om skadestånd i offentlig verksamhet. Reglerna ålägger i princip staten och kommunerna att ersätta person- eller sakskada eller direkt tillfogad allmän förmögenhetsskada — s. k. ren förmögenhetsskada — som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ansvarigheten är emellertid underkastad vissa begränsningar. Sålunda gäller att ersättningsskyldigheten förutsätter att, som det heter i lagtexten, de krav har åsidosatts som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på dess utövning. Vidare har föreskrivits att ersättning inte utgår om den skadelidande utan giltig anledning har underlåtit att föra talan om rättelse eller att använda särskilt rättsmedel. För skada som inte skulle ha kunnat undvikas genom sådan åtgärd skall dock ersättning utgå. En ytterligare begränsning ligger däri att ersättningstalan inte kan föras med anledning av beslut av Kungl. Maj:t, riksdagen, högsta domstolen, regeringsrätten eller försäkringsdomstolen, såvitt inte beslutet undantagsvis har upphävts eller ändrats. När förmögenhetsförlust uppkommer i näringsverksamhet skall ersättningen bestämmas efter en skälighetsprövning varvid hänsyn skall tas till bl. a. arten och varaktigheten av det intrång i verksamheten som har skett genom den felaktiga myndighetsutövningen. Den ovan beträffande arbetsgivaransvaret angivna jämkningsregeln gäller också skador genom felaktig myndighetsutövning.
    Slutligen upptar skadeståndslagen en helt ny bestämmelse om arbetstagares skadeståndsansvar. Den innebär att en arbetstagare är skyldig att ersätta skada som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast

 

600 Ove Lindhi den mån det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

S t r a f f r ä t t m.m. Under senare tid har i betydande utsträckning börjat förekomma nya former av yrkesmässigt organiserat äventyrligt spel som på ett markant sätt skiljer sig från sådana förfaranden, som vid brottsbalkens tillkomst hänfördes under brottsbeteckningen dobbleri och för vilka en straffskala med ett maximum av fängelse i sex månader ansågs till fyllest. Med anledning härav har för de grövsta formerna av sådant dobbleri som består av anordnande eller tillåtande av illegalt äventyrligt spel i en ny paragraf, 14 a §, i brottsbalken införts en särskild brottsbeteckning, grovt dobbleri. Maximistraffet för sådant brott har bestämts till fängelse högst två år. Vidare har förberedelse och försök till grovt dobbleri straffbelagts. Det kan understrykas att lagstiftningen, som trätt i kraft den 1 juli 1972, inte syftar till någon allmän straffskärpning beträffande äventyrligt spel utan endast riktar sig mot de grövre formerna av illegal spelverksamhet. Dobbleri som består i att någon anordnar eller tillåter sådant spel under förhållanden, som inte medför att gärningen skall bedömas som grov, eller som består i att någon deltar i dobbleri, vare sig detta är av sådan lindrig beskaffenhet eller inte, torde även i fortsättningen böra betraktas som ordningsförseelse.

 

Straffskärpningar har också genomförts på narkotikaområdet. Maximistraffet för grovt narkotikabrott i narkotikastrafflagen har höjts från sex till tio år. Motsvarande skärpning har genomförts i varusmugglingslagen i fråga om grov varusmuggling som avser narkotika. Ändringarna har främst motiverats med att höjningar av straffen för grovt narkotikabrott nyligen genomförts eller planeras i flera länder i Norden och i Västeuropa med straffskalor på samma eller högre nivå än i Sverige. Straffskärpningarna är avsedda att få effekt endast beträffande den farligaste brottsligheten inom den kategori förbrytelser som lagtekniskt hör hemma under rubriken grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avser narkotika.
    I samma lagstiftningsärende har giltighetstiden för lagen om telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m. förlängts med ytterligare ett år, alltså till utgången av juni 1973. Vidare har statsmakterna uttalat sig för en mer restriktiv praxis i fråga om permissioner, placering på öppen anstalt och villkorlig frigivning beträffande lagöverträdare som undergår långvariga fängelsestraff för grov narkotikabrottslighet eller i övrigt för grova brott som utgör led i en yrkesmässigt eller på annat sätt i organiserade former bedriven kriminell verksamhet. I anslutning härtill har i kungörelsen med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om behandling i fångvårdsanstalt föreskrivits att det i princip skall ankomma på kriminalvårdsstyrelsen att besluta i frågor om korttidspermission och placering i öppen anstalt beträffande alla som dömts till fängelse i minst två år eller internering med en minsta tid av två år eller däröver.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

I anslutning till godkännande — med vissa förbehåll — av 1970 års euro-

 

Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags vårsession 601peiska konvention om brottmålsdoms internationella rättsverkningar har riksdagen antagit en lag om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom. Lagen, som trätt i kraft, innebär att Sverige efter överenskommelse med främmande stat kan åtaga sig att efter framställning från behörig myndighet i den främmande staten verkställa utländsk brottmålsdom här i landet. Överflyttningen av verkställighet kan avse frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande. En grundläggande förutsättning för att Sverige skall åtaga sig sådan verkställighet är att den dömde har hemvist här i landet eller viss annan närmare anknytning till Sverige. Även i övrigt upptar lagen en rad absoluta hinder mot dylik verkställighet och innehåller också en uppräkning av fall i vilka en framställning om verkställighet kan, men inte nödvändigtvis skall, avslås. Verkställighet av utländsk brottmålsdom skall i princip föregås av ett svenskt domstolsförfarande, varvid domstolen skall bestämma ny påföljd med tillämpning av de svenska påföljdsreglerna. Vid valet av påföljd får domstolen inte skärpa den påföljd som har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd. Mål av det här slaget skall tas upp av Stockholms tingsrätt. Verkställigheten i Sverige skall ske enligt svenska verkställighetsregler.
    Lagstiftningen gör det också möjligt att från svensk sida begära verkställighet i främmande stat av svensk brottmålsdom på motsvarande villkor. Det ankommer på kriminalvårdsstyrelsen att pröva frågan om överflyttning av sådan verkställighet.
    Härutöver ger den nya lagen möjlighet för Kungl. Maj:t att i enskilda fall förordna om överflyttning av verkställighet till eller från Sverige utan att det föreligger folkrättsligt bindande överenskommelse med främmande stat. Härför förutsätts dock att det föreligger synnerliga skäl för överflyttningen, att den dömde är medborgare eller har hemvist i den stat dit överflyttning skall ske och att påföljden innebär frihetsberövande.

 

Processrätt m. m. En genomgripande reform av samhällets rättshjälp har beslutats. I lagtekniskt hänseende innefattar reformen antagandet av en rättshjälpslag samt ändringar i rättegångsbalken och i lagen om införande av nya rättegångsbalken. Lagstiftningen, som träder i kraft den 1 juli 1973, innebär i sammanfattning följande.
    Rättshjälp skall i princip kunna lämnas var och en i varje rättslig angelägenhet, där behov av bistånd föreligger, oberoende av om frågan behandlas vid allmän domstol, förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet eller av skiljemän. I rättshjälpslagen, som innehåller reformens grundläggande bestämmelser, skiljs härvidlag mellan allmän rättshjälp, rättshjälp åt misstänkt i brottmål och rådgivning. Rättshjälp i sistnämnda form består av kortare rådgivning eller därmed jämförligt biträde i rättslig angelägenhet.
    Vissa begränsningar gäller beträffande tillämpningsområdet. I fråga om den allmänna rättshjälpen skall sålunda andra juridiska personer än dödsbon inte kunna få rättshjälp. För angelägenhet som har samband med den rättssökandes näringsverksamhet skall rättshjälp endast kunna lämnas i undantagsfall. Begränsningar skall också gälla för den som är bosatt utomlands samt i fråga om självdeklarationer och andra liknande massärenden. Vidare skall personer i de högsta inkomstlägena vara uteslutna från allmän rättshjälp enligt lagens bestämmelser.

 

602 Ove Lindh    Vid allmän rättshjälp betalar staten kostnaderna i den rättsliga angelägenhet som rättshjälpen avser. De viktigaste kostnaderna som ersätts är kostnader för biträde, för inställelse vid domstol eller annan myndighet och för utredning. Den rättssökande skall efter förmåga bidra till kostnaderna. Kostnadsbidraget beräknas i första hand efter årsinkomst och underhållsskyldighet enligt vissa schabloner i en progressiv skala. Bidraget skall kunna nedsättas eller helt efterges för de ekonomiskt sämst ställda, om särskilda skäl föreligger.
    När det gäller rättshjälp åt misstänkt i brottmål skall liksom hittills, oberoende av den misstänktes ekonomiska förhållanden, offentlig försvarare vid behov förordnas. I övrigt innebär denna form av rättshjälp att inställelsekostnader och vissa utredningskostnader ersätts av allmänna medel för personer i de lägsta inkomstlägena; gränsen uppåt har satts vid tre basbelopp. Något kostnadsbidrag skall inte utgå. Frikänns den tilltalade skall, väsentligen i likhet med vad nu gäller, ersättningen till offentlig försvarare, kostnaden för annan rättshjälp liksom annan kostnad som utgått av allmänna medel stanna på statsverket. Reglerna om den tilltalades skyldighet att, om han döms för brottet, återgälda statsverket sådan kostnad har mjukats upp i syfte att underlätta den dömdes återanpassning. Återbetalningsskyldighet får bl. a. inte åläggas med högre belopp än som motsvarar vad den dömde högst skulle betala i kostnadsbidrag vid allmän rättshjälp.
    För en frikänd tilltalad, som inte meddelats rättshjälp enligt rättshjälpslagens bestämmelser, ger lagstiftningen möjligheter att i efterhand få ersättning för rättegångskostnad som varit skäligen påkallad för att tillvarata hans rätt. Reglerna innebär härvidlag en betydande utvidgning i förhållande till vad nu gäller i motsvarande situation. Utgångspunkten för den nya ersättningsbestämmelsen, upptagen i 31 kap. 2 § rättegångsbalken, äratt den som frikänns skall hållas i görligaste mån skadeslös för kostnad som varit nödvändig för att tillvarata hans rätt, såsom kostnad för försvarare, för vittne eller annan bevisning under förundersökningen eller vid rättegången samt för inställelse vid rätten.
    Rättshjälp i form av rådgivning utgör ett betydelsefullt inslag i reformen. Rådgivning skall utan särskild ansökan kunna lämnas av advokat eller biträdande jurist vid advokatbyrå mot en enhetsavgift om f. n. 50 kronor. Avgiften kan i speciella fall sättas ned eller helt efterges.
    Ersättning till biträde och offentlig försvarare skall kunna bestämmas med ledning av taxor. Avsikten är att taxor skall kunna fastställas för vissa typer av mål och ärenden där arbetsinsatsen erfarenhetsmässigt kan beräknas vara relativt likartad.
    När det gäller rättshjälpens organisation är avsikten att i varje län skall inrättas allmänna advokatbyråer med staten som huvudman. I första hand skall de nuvarande rättshjälpsanstalterna omorganiseras till sådana byråer. I övrigt skall uppbyggnaden och dimensioneringen av allmänna advokatbyråer ske med beaktande av förekomsten av privatpraktiserande jurister och andra förhållanden på varje ort.
    De administrativa uppgifterna på rättshjälpsområdet skall regionalt skötas av särskilda rättshjälpsnämnder. Dessa skall pröva ansökningar om rättshjälp, förordna biträde och dessutom pröva ersättning till biträde i sådana mål eller ärenden som inte behandlas vid allmän domstol. Ersättning till biträde i mål eller ärende vid allmän domstol skall prövas av domstolen.

 

Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags vårsession 603När det gäller misstänkt i brottmål skall domstolen pröva ansökan om rättshjälp, förordna offentlig försvarare och bestämma ersättningen till denne.
    För tillsyn över och samordning av uppgifterna inom rättshjälpsområdet skall finnas en centralmyndighet. Avsikten är att centralmyndighetsfunktionerna skall förläggas till det blivande domstolsverket. Uppgifterna för centralmyndigheten på rättshjälpsområdet skall i första hand bestå av tillsyn över rättshjälpsnämndernas verksamhet. I anslutning härtill skall centralmyndigheten genom direktiv och anvisningar sörja för en riktig och enhetlig rättstillämpning i verksamheten. Centralmyndigheten skall också vara fullföljdsinstans i fråga om beslut av rättshjälpsnämnderna. En annan viktig uppgift för centralmyndigheten är att utarbeta och fastställa taxor för ersättning till biträde och offentlig försvarare.
Beträffande det i föregående avsnitt angivna domstolsverket kan i sammanhanget nämnas att principbeslut fattats om inrättandet av en central förvaltningsmyndighet för domstolsväsendet. Frågorna om tidpunkten för myndighetens inrättande och om dess lokalisering har av riksdagen uppskjutits till höstsessionen med 1972 års riksdag. Kungl. Maj:t har för sin del förordat att myndigheten inrättas fr. o. m. den 1 juli 1973 och förläggs till Jönköping. Beträffande den nya myndighetens ställning, organisation och arbetsuppgifter har justitieministern i 1972 års statsverksproposition uttalat att han avser att återkomma härtill i ett senare sammanhang. Samtidigt har framhållits att domstolsverksutredningens förslag (SOU 1971:41, se SvJT 1971 s. 495) i sina huvuddrag bör kunna ligga till grund för en senare proposition.
Genom ändringar i rättegångsbalken har nedre justitierevisionen upphört som en självständig myndighet och dess föredragande- och kansliorganisation inordnats i högsta domstolen. HD:s ordförande är enligt den nya lagstiftningen den samlade organisationens chef. Under honom förestås kansliet av en kanslichef. De bestämmelser om HD som inte finns i grundlag har genom lagstiftningen förts samman i 3 kap. RB, varigenom lagen om högsta domstolens sammansättning och tjänstgöring kunnat upphävas. I stor utsträckning har emellertid lämnats åt HD att själv meddela bestämmelser om domstolens organisation och verksamhet. Det gäller t. ex. det exakta antalet avdelningar i HD, utseendet av referent i HD och fördelningen av målen mellan revisionssekreterarna.
    Lagstiftningen innefattar få sakliga nyheter. En nyhet utgör emellertid ett tillägg till 3 kap. 5 § första stycket RB som ger HD möjlighet att hänskjuta ett mål eller en viss fråga till plenum, även om den på avdelningen rådande meningen inte avviker från förut antagen rättsgrundsats eller lagtolkning. Bestämmelsen motsvarar en föreskrift i 5 § första stycket lagen om förvaltningsdomstolar.
    Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

Giltighetstiden för 1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål har förlängts till utgången av juni 1974.

 

Hyreslagstiftning. I syfte att få en lämpligare och mindre komplicerad utformning av den ordning som lokalhyresgäst skall iaktta om han vill fordra ersättning för att han måste flytta efter uppsägning har med verkan fr. o. m. den 1 juli 1972 vissa ändringar företagits i bestämmelserna

 

604 Ove Lindhi jordabalken om hyra av lokal. De nya reglerna innebär att hyresvärden skall vara skyldig att i uppsägningen underrätta lokalhyresgästen om vad denne har att iaktta om han inte utan vidare finner sig i att flytta samt att den nuvarande frivilliga medlingen gjorts obligatorisk. Det ankommer på hyresgästen att hänskjuta tvisten till hyresnämnden för medling. Motsvarande ordning har införts i fråga om anläggningsarrende. Vidare har genom ett förtydligande i 12 kap. 72 § jordabalken klargjorts att talan inte får föras mot fastighetsdomstols dom i tvist om prövning av förstagångshyra.

 

För att få till stånd en mjukare övergång till marknadsmässiga lokalhyror i samband med genomförandet av den avveckling av hyresregleringen för lokaler, som enligt statsmakternas beslut våren 1971 skall ske med verkan fr. o. m. den 1 oktober 1972, har ändringar vidtagits i lagen om dels fortsatt giltighet av lagen om hyresreglering m. m. dels ändring i samma lag. Ändringarna innebär att hyresnämnden, om hyresgästen begär det, skall kunna besluta om en successiv upptrappning av hyran under en övergångstid på högst fyra år, räknat från den 1 oktober 1972, till den nivå som parterna själva har kommit överens om. De nya reglerna, som trätt i kraft, gäller också redan ingångna hyresavtal. I sammanhanget kan tilläggas att till 1973 års riksdag aviserats en proposition med förslag som gör hyresgästen delaktig av det indirekta besittningsskyddet även i fall när det är han själv som säger upp och vill ha ändring i gällande hyresvillkor.

 

Jaktlagstiftning. I syfte bl. a. att förhindra sådan brottslig jakt som riktar sig mot sällsynta djur har en komplettering skett av förteckningen i 18 § 1 mom. jaktlagen över de djurarter som, om de dödas, fångas eller anträffas som fallvilt, enligt huvudregeln tillfaller kronan oberoende av vem jakträtten tillkommer. Vidare har Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer tillagts rätt att medge undantag från jaktlagens bestämmelser om försäljning på offentlig auktion av förverkad egendom i fråga om fågelägg eller annat djurmaterial som behövs för forskningsändamål eller av annat särskilt skäl inte bör försäljas på offentlig auktion. Slutligen har gjorts den ändringen i 32 § jaktlagen att uppvisande av jaktkort skall ske hos polismyndigheten i stället för hos åklagarmyndighet.
    Lagändringarna har trätt i kraft.

 

Sociallagstiftning. I lagen om allmän försäkring (AFL) har gjorts ändringar i bestämmelserna om rätten till förtidspension. De nya reglerna innebär att äldre förvärvsarbetande skall kunna erhålla förtidspension på rent arbetsmarknadsmässiga grunder utan särskild medicinsk prövning. Det förutsätts dock att den förvärvsarbetande i egenskap av medlem i erkänd arbetslöshetskassa uppburit ersättning från sådan kassa under den längsta tid ersättning kan utgå, d. v. s. 450 dagar, eller — utan att vara medlem i arbetslöshetskassa — uppburit omställningsbidrag under 21 månader.
    I AFL har också i 16 kap. införts en bestämmelse som gäller beräkning av äktamakepension för förfluten tid.

 

Åtskilliga ändringar har gjorts i författningar på det studiesociala området, främst i studiehjälpsreglementet. Åtgärderna har framför allt gällt studerande i familjer med lägre inkomster och vuxenstuderande.

 

Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags vårsession 605En ny lag om understödsföreningar har ersatt 1938 års lag i samma ämne. Den nya lagen omfattar i likhet med den tidigare föreningar för inbördes bistånd som, utan att affärsmässigt driva försäkringsrörelse, meddelar kapital-, sjuk- eller pensionsförsäkring (begravningskassor, sjukkassor och pensionskassor). Till skillnad från 1938 års lag skall den nya lagen emellertid inte tillämpas på arbetslöshetskassor. I väntan på en översyn av den särskilda lagstiftning, som vid sidan av 1938 års lag gäller för de erkända arbetslöshetskassorna, gäller dock denna lag alltjämt för arbetslöshetskassor.
    Enligt den nya lagstiftningen skall en förening kunna registreras som understödsförening endast om den är sluten, d. v. s. är avsedd för en på visst sätt begränsad persongrupp. För registrering krävs vidare att föreningen av försäkringsinspektionen prövats behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet (behovsprincipen). Öppna understödsföreningar som registrerats före den nya lagens ikraftträdande — den 1 juli 1972 — skall få fortsätta sin verksamhet.
    Reformen har främst syftat till att skapa regler som på ett bättre sätt än den tidigare lagstiftningen tillgodoser föreningsmedlemmarnas intressen såsom försäkringstagare. Efter mönster från försäkringsrörelselagen har, vid sidan av kravet på soliditet, som villkor för understödsföreningarnas verksamhet införts krav på att medlemmarnas försäkringsavgifter skall vara skäligt avvägda i förhållande till de förmåner som försäkringarna ger (skälighetsprincipen). Mot denna bakgrund har också införts bl. a. vissa regler om rätt till fribrev och återköp. Vidare har understödsföreningarnas möjligheter att placera de medel som avsatts för försäkringsverksamheten vidgats betydligt.
    I fråga om de föreningsrättsliga bestämmelserna innebär lagstiftningen en anpassning till modernare regler. I vissa delar hänvisas direkt till bestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar.

 

Trafiklagstiftning. I luftfartslagen har införts förbud mot civil luftfart i överljudsfart inom svenskt område. Om synnerliga skäl föreligger kan Kungl. Maj:t eller luftfartsverket meddela dispens. Vidare har införts en allmän regel om att civilt luftfartyg som används för luftfart skall vara miljövänligt, d. v. s. stå i överensstämmelse med föreskrifter som meddelas i syfte att förebygga att luftfartyget vållar skada genom buller, förorening eller likartad störning. Sådana föreskrifter skall meddelas av Kungl. Maj:t eller luftfartsverket. Lagstiftningen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

För att motverka överträdelser av vissa vägtrafikbestämmelser, framför allt vad gäller den tyngre lastbilstrafiken, har antagits en lag om överlastavgift, vilken föreskriver att en särskild överlastavgift skall — oberoende av straffansvaret — tas ut av ägaren till fordon som framförs med tyngre last än som är tillåten för fordonet eller vägen. I samma syfte har genom ändringar i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. överträdelse av bestämmelserna om fordonsförares arbets- och vilotid eller fordons belastning angivits som grund för återkallelse av trafiktillstånd. Genom bl. a. ändringar i samma förordning har också skett en utbyggnad av den lämplighetsprövning som görs vid meddelande av trafiktillstånd. Även straffbestämmelserna beträffande olaga yrkesmässig trafik har i visst avseende skärpts.

 

606 Ove Lindh    Slutligen har i fråga om yrkesmässig trafik med buss gjorts preciseringar i författningstexten för att underlätta den i tillämpningen omstridda gränsdragningen mellan linjetrafik och beställningstrafik. Lagstiftningen angående den nya överlastavgiften träder i kraft den dag Konungen förordnar. Ändringarna i förordningen om yrkesmässig trafik träder i kraft den 1 oktober 1972.

 

Genom ändringar i allmänna ordningsstadgan har skapats förutsättningar för att meddela centralt utarbetade anvisningar och föreskrifter om de villkor som i olika hänseenden bör ställas upp av länsstyrelserna när det gäller tillstånd till tävling med fordon på väg och av polismyndigheterna i fråga om tillstånd till bantävlingar och uppvisningar i motorsport. Ändringarna har trätt i kraft.

 

Övrigt. Kungl. Maj:t anses sedan gammalt ha en på sedvanerätt grundad befogenhet att genom beslut om s. k. permutation medge ändring av bestämmelser i gåvobrev, testamenten, stiftelseförordnanden och liknande. Genom en särskild permutationslag har lagregler givits om förutsättningarna för permutation och om handläggningen av permutationsärenden. I lagen, som inte gäller sådan pensions- eller personalstiftelse som avses i lagen om tryggande av pensionsutfästelse m. m., anges tre kvalificerade förutsättningar för permutation, nämligen att på grund av ändrade förhållanden bestämmelse ej längre kan iakttagas, blivit uppenbart onyttig eller blivit uppenbart stridande mot utfärdarens avsikter. Härjämte får permutation ske om annat särskilt skäl föreligger. Beslutanderätten har delegerats till fideikommissnämnden såvitt rör fideikommissförordnanden och i övrigt till kammarkollegiet. I vissa fall skall dock ärende överlämnas till Kungl. Maj:t för avgörande. Lagen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

I lagen om handelsregister, firma och prokura har vidtagits ändringar som fr. o. m. den 1 juli 1972 ger myndighet som för handelsregister möjlighet att ur registret avföra firma som inte längre används i näringsverksamhet.

 

I namnlagen har i avvaktan på en förutskickad, mer omfattande översyn av lagens bestämmelser gjorts ändringar som ger Kungl. Maj:t möjlighet att — i fråga om den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i svensk församling och som inte heller vistas här — bestämma att sådan anmälan om namn som enligt lagen skall ske hos pastor får göras hos annan myndighet. Lagändringen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

Genom en ny lag om fastställande av könstillhörighet i vissa fall har öppnats möjlighet för personer som är intersexuella, d. v. s. företer både manliga och kvinnliga drag, att få fastställt att de tillhör annat kön än det som antecknats för dem i kyrkobokföringen. Beslut om sådan fastställelse meddelas av socialstyrelsen. Lagen har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

En resegarantilag har med verkan fr. o. m. den 1 juli 1972 ersatt 1967 års provisoriska lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet. Lagen innebär, att den som anordnar sällskapsresa till utomnordiskt land

 

Lagstiftningsfrågor vid 1972 års riksdags vårsession 607liksom tidigare är skyldig att ställa säkerhet. För reseagenter har skyldigheten att ställa säkerhet utsträckts till att gälla alla resor som agenten förmedlar. En annan utökning av lagstiftningens räckvidd följer av att s. k. allt-i-ett-resor blivit likställda med sällskapsresor. Ställd säkerhet får liksom enligt den tidigare lagen tas i anspråk för återbetalning av medel, vilka erlagts för resa, som blir inställd. I fråga om sällskapsresa, som påbörjats men inte slutförts, får säkerheten tas i anspråk för resenärernas uppehälle i utlandet och deras återresa. Därutöver kan säkerheten utnyttjas för att lämna resenärerna skälig ersättning för värdet av förmåner resenärerna går miste om när en resa avkortas.
    Säkerhetens belopp har för arrangör bestämts till minst 200 000 kr. Ärenden om ianspråktagande av säkerhet skall liksom tidigare prövas av resegarantinämnden.

 

Den under senare tid mycket uppmärksammade frågan om användning av bekämpningsmedel i naturen har i avvaktan på resultaten av pågående utredningsarbete föranlett en lag om förbud mot spridning av bekämpningsmedel från luften. Lagstiftningen, som trätt i kraft, innebär förbud mot spridning från luften av bekämpningsmedel över skogsmark och annan mark som inte är åkermark.

 

På miljöskyddsområdet har också antagits en lag om åtgärder mot vattenförorening från fartyg som med verkan från den 1 juli 1972 ersatt 1956 års lag i samma ämne samt en växtskyddslag, avsedd att utgöra en grund för de åtgärder det allmänna kan tillgripa för att bekämpa farliga virus och organismer som angriper eller förorsakar skador eller sjukdomar på växter. Även sistnämnda lag har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

Genom ändringar i värnpliktslagen och i lagen om vapenfri tjänst har tiden för grundutbildning av vissa värnpliktiga och av vapenfria tjänstepliktiga förkortats. Vidare har genom ändringar i familjebidragsförordningen värnpliktsförmånerna förbättrats. Ändringarna har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

På det militära området har också det nya tjänsteställningssystem, som införts fr. o. m. den 1 juli 1972, föranlett åtskilliga författningsändringar. Systemet innebär bl. a. att benämningarna officer, underofficer och underbefäl har utgått och ersatts med gruppbenämningarna regementsofficerare, kompaniofficerare, plutonsofficerare och gruppchefer. Författningsändringarna, som bl. a. gäller brottsbalken, värnpliktslagen och militära rättegångslagen, har trätt i kraft den 1 juli 1972.

 

I ölförsäljningsförordningen har med verkan fr. o. m. den 1 juli 1972 införts en åldersgräns på 18 år vid utminutering av öl och åldersgränsen för utskänkning av öl höjts från 16 till 18 år.


Ove Lindh