Spörsmål om inkassokostnad i mål om betalningsföreläggande

 

Genom lagar (SFS 1971:317 och 318) om ändring i rättegångsbalken och i lagsökningslagen samt en härtill knuten kungörelse (SFS 1971:319) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande har reglering skett av borgenärs rätt till ersättning för vidtagna inkassoåtgärder. Till grund för ändringarna i rättegångsbalken och i lagsökningslagen ligger förslag framlagda i proposition 1971: 105. Kungörelsen om ersättning för inkassoåtgärd och kostnad i mål om betalningsföreläggande har utarbetats på grundval av en inom justitiedepartementet upprättad promemoria (Ju 1971: 10).
    Den bärande tanken bakom propositionen är att endast inkassoåtgärder av viss kvalitet bör föranleda ersättningsskyldighet för gäldenären. Mindre kostnadskrävande åtgärder bör däremot bäras av borgenären utan rätt till ersättning av gäldenären. I enlighet härmed uttalas i propositionen att en eller ett par enkla påminnelser i brev eller telefon i regel inte bör medföra rätt till särskild ersättning, oavsett om borgenären ombesörjer påminnelserna själv eller om han föredrar att låta en advokat eller ett inkassoföretag utföra arbetet. Däremot bör gäldenären stå för kostnader, som kan anses skäliga, när det gäller sådana åtgärder som forskningar efter gäldenären, förhandlingar om skuldens reglering och liknande.
    I ett nytt andra stycke i 18 kap. 8 § rättegångsbalken stadgas att inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången skall ersättas som rättegångskostnad. Ersättningsgill inkassoåtgärd är enligt 1 § i kungörelsen krav mot gäldenär, vilket skäligen påkallas för tillvaratagande av borgenärens rätt. Kravet skall ha föregåtts av erinran om betalningsskyldigheten och skall innehålla vederhäftig upplysning om de rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelse. Normalt torde inkassoåtgärd utgöras av en skriftlig anmaning till gäldenären, s. k. inkassobrev. Ersättning för inkassoåtgärd utgår enligt 2 § i kungörelsen med skäligt belopp, dock högst trettio kronor om ej särskilda skäl föreligger.
    Reglerna i 18 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken samt 1 och 2 §§ kungörelsen är tillämpliga å rättegångsmål och på grund av hänvisning i 15 § lagsökningslagen även å mål om lagsökning. På grund av hänvisning i 3 § andra stycket i kungörelsen är inkassoåtgärd som vidtagits före ansökning om betalningsföreläggande ersättningsgill enligt de i 1 och 2 §§ kungörelsen angivna grunderna. Genom tillägg till 18 § lagsökningslagen har gjorts möjligt att föra talan särskilt rörande inkassokostnad. Den i kungörelsen gjorda regleringen av den ersättningsgilla inkassoåtgärdens beskaffenhet och ersättningens storlek blir då visserligen inte omedelbart gällande, eftersom kungörelsens hithörande bestämmelser avser inkassoåtgärd i fall då talan samtidigt förs angående huvudfordringen. Emellertid bör enligt vad som uttalas i motiven kungörelsens reglering i praktiken bli vägledande även i dessa fall.
    I mål om betalningsföreläggande kan således inkassokostnad göras gällan-

 

de antingen tillsammans med en huvudfordran eller självständigt. I det förra fallet får inkassokostnaden karaktär av rättegångskostnad. I det senare fallet torde inkassokostnaden bli en huvudfordran.
    I det följande skall dryftas några spörsmål om inkassokostnader, som göres gällande i mål om betalningsföreläggande. Främst inriktas behandlingen på frågan, i vad mån borgenär har att motivera sitt yrkande om ersättning för inkassokostnad.
    Detta spörsmål har icke behandlats i propositionen 1971: 105, ej heller i den förut berörda promemorian. I yttrande över promemorian har däremot föreningen Sveriges tingsrättsdomare tangerat frågan genom följande uttalande: "Domstolarna torde efter ikraftträdandet av de nya reglerna komma att tillerkänna borgenär ersättning för inkassokostnad med det enligt schablonregeln gällande beloppet, om ej särskilt skäl uttryckligen åberopas av borgenären eller gäldenären och detta skäl godtas av domstolen. Detta innebär att domstolarna, om inte gäldenären särskilt anmärker på inkassoåtgärden, ej kommer att kontrollera, att det krav som avses med åtgärden i enlighet med vad som sägs i kungörelsen innehåller vederhäftig upplysning om de rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelsen." Med detta uttalande torde jämföras vad samma förenings styrelse anför i en cirkulärskrivelse till sina medlemmar den 14.6.1971. Där uttalas bl. a., att frågan om inkassokostnad diskuterats vid sammanträde nämnda dag och att ledamöterna ansåg att ersättning för inkassokostnad kan fastställas endast om sådan ersättning yrkas och att yrkandet bör vara stött av en uppgift om antalet utsända kravbrev. Om ersättning fordrats med mer än 30 kronor, måste — enligt vad i cirkuläret vidare uttalas — yrkandet vara motiverat för att rätten skall kunna bedöma att synnerliga skäl finns för förhöjd ersättning.
    I redogörelse för lagstiftningen om inkassokostnader m. m. i publikationen Justitiedepartementet informerar (1971: 5) uttalas å sid. 11 i föreliggande fråga: "Ett yrkande om ersättning för inkassoåtgärd torde i regel inte behöva motiveras särskilt, så länge den fordrade ersättningen håller sig inom det medgivna normalbeloppet. Yrkas däremot avsteg från schablonen måste sökanden naturligtvis också ange de särskilda skäl som åberopas till stöd för yrkandet. Det ligger i sakens natur att domstolarna i normalfall inte kommer att granska att inkassoåtgärden skett i enlighet med 1 §, om inte invändning görs från gäldenärens sida."
    De nu återgivna uttalandena av föreningen Sveriges tingsrättsdomare och författaren av nämnda publikation är ej begränsade till att avse situationer då inkassokostnad yrkas särskilt för sig och således utan samband med en huvudfordran; fastmer torde uttalandena taga sikte just på situationer där inkassokostnaden yrkas såsom rättegångskostnad i mål där talan ock föres om huvudfordran. Uttalandena synes samstämmande därutinnan att särskild motivering förmenas skola avkrävas borgenären endast om inkassoyrkandet går utöver schablonbeloppet 30 kronor. Vidare synes enighet råda därom, att domstolen åtminstone i normalfallen ej skall på förhand kontrollera, att inkassoåtgärd, för vilken ersättning yrkas, skett i enlighet med 1 § i kungörelsen, d. v. s. att kravet föregåtts av erinran om betalningsskyldighet och att det innehåller vederhäftig upplysning om de rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelsen. Däremot synes, såvitt gäller inkassokostnad inom ramen för schablonbeloppet, tingsrättsdomarförening-

 

en i motsats till författaren av den nämnda publikationen förmena, att antalet utsända kravbrev bör uppgivas.
    Det kan mot bakgrund härav vara av intresse att jämföra vad som i en tingsrätt enligt en där utarbetad promemoria skall gälla för att inkassoersättning skall utgå i lagsökningsmål och mål om betalningsföreläggande. För båda målkategorierna anges inkassoersättning skola utgå — när ej lägre belopp yrkats — med 30 kronor. (Något utrymme för högre ersättning vid synnerliga skäl är ej lämnat.) Vidare uttalas i promemorian: "För att inkassoersättning skall utgå fordras att borgenären eller dennes ombud till sin ansökan bifogar kopia av till gäldenären lämnad erinran om betalningsskyldigheten, vari skall lämnas vederhäftig upplysning om de rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelse. Av denna kopia av erinran skall även framgå att inkassoåtgärd vidtagits före ansökning om betalningsföreläggande." Tingsrätten i fråga ställer således krav på uppgifter om inkassoåtgärden som går längre än vad som uttalats av tingsrättsdomarföreningen i förenämnd publikation och t. o. m. längre än vad som krävs enligt 1 § i kungörelsen. Vidare uppställer tingsrätten i fråga ett krav på bevisning för uppgifternas riktighet.
    Ett axplock av fall hämtade från den tingsrätt där jag tjänstgör må tjäna att belysa vad borgenär som yrkar schablonbeloppet 30 kronor som inkassoersättning angivit som stöd härför. I tre av godtyckligt valda nio fall anges endast "Inkassokostnader". Borgenärerna företräds i dessa fall av olika inkassoföretag. Ett av dessa uppger i ett annat ärende "Inkassoåtgärder enligt ett tidigare inkassobrev". I ett fall anger en advokatbyrå, som för egen del yrkar inkassoersättning, endast "Inkassoåtgärd". "Ersättning för inkassoåtgärd" uppges av en inkassobyrå i ett fall. Endast i de återstående tre fallen lämnas utförligare uppgifter till stöd för yrkandet. Sålunda anger en inkassobyrå "Inkassokostnader för byråns kravbrev 1.12.1970", en borgenär uppger "Inkassokostnader (Gäldenären krävd 2 ggr av borgenären och av mig 1.7.1971)" och ett inkassoföretag slutligen uppger "arvode för inkassoarbete under tiden 7.5—29.9.1971".
    De uttalanden som gjorts i frågan torde ha påverkat i varje fall vissa inkassoföretag till att starkt begränsa uppgifterna till stöd för yrkande om inkassoersättning. Är då en så stark begränsning som i vissa fall kommit till uttryck motiverad med hänsyn till den nya lagstiftningen? Kan det anses förenligt med vad som gäller på grund av denna och enligt reglerna i övrigt för betalningsföreläggande att endast ange arten av yrkad kostnadgenom ord som "inkassokostnader", "inkassoåtgärd" el. dyl. utan någon närmare uppgift?
    För bedömningen av dessa frågor torde det vara skäl att göra skillnad mellan å ena sidan de fall då inkassokostnad yrkas tillsammans med huvudfordran och å andra sidan fall då inkassokostnad yrkas självständigt genom ansökning om betalningsföreläggande. Jag uppehåller mig till en början vid den förstnämnda situationen.
    Inkassokostnad, som yrkas tillsammans med huvudfordran, skall såsom förut nämnts enligt propositionen behandlas som en rättegångskostnad (prop. 1971: 105 s. 18). Det följer härav, att rätten, vid utfärdande av föreläggande enligt 22 § lagsökningslagen, skall i föreläggandet ange vad som skall utgå såsom kostnad, om bestridande ej sker. I själva verket har rätten, ehuru ordalagen numera ej ger direkt antydan härom, att i detta hänseende

 

göra en kostnadsbestämning. Denna skall ske enligt reglerna i kungörelsen, såvitt gäller ersättning för yrkad inkassoåtgärd enligt 1 och 2 §§. I 1 § anges två förutsättningar för att inkassoåtgärd skall vara ersättningsgill, nämligen dels att krav föregåtts av erinran om betalningsskyldighet och dels att kravet innehåller vederhäftig upplysning om de rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelsen. I 2 § anges skälighet såsom norm för utgående inkassoersättning. Schablonbeloppet anges som högsta skäliga belopp, såvida ej särskilda skäl föreligger. Med hänsyn till det sätt, varpå ersättningsregeln i 2 § konstruerats, synes det till en början uppenbart att yrkande om ersättning med högre belopp än 30 kronor måste särskilt motiveras. Därom råder ock enighet bland dem som uttalat sig i frågan.
    Att 2 § uppställer skälighet som norm torde emellertid vidare påkalla, att rätten vid kostnadsbestämningen, även där högre belopp än 30 kronor ej kräves, har erforderligt underlag för en bedömning av vad som kan anses utgöra skälig ersättning. Det kan ej anses tillräckligt härvidlag att det tillstöd för yrkande om inkassoersättning endast uppgives arten av ersättning, exempelvis med orden "inkassoersättning", "inkassoåtgärd," "ersättning förinkassoåtgärd" eller liknande.
    Det minsta som måste fordras för en bedömning synes vara en uppgift om vari inkassoåtgärden består och inkassoåtgärdens omfattning. Har inkassoåtgärd, för vilken ersättning yrkas, bestått i utsändande av inkassobrev måste följaktligen detta anges varjämte antalet sådana brev måste uppgivas.
    Det kan ifrågasättas om ej därutöver bör lämnas uppgift om tidpunkten för inkassoåtgärdens företagande. I vissa fall torde uppgift härom kunna vara av betydelse för gäldenären. Sådan uppgift kan nämligen ibland tänkas underlätta för denne att kontrollera borgenärens påstående om inkassokrav. För domstolens möjlighet att pröva förutsättningarna för inkassoersättning torde däremot dylik tidsuppgift mestadels sakna betydelse. I fall som nu behandlas, d. v. s. när inkassoersättning yrkas såsom rättegångskostnad, synes därför tidsuppgift kunna undvaras.
    Enbart uppgift om antalet kravbrev ger dock ej rätten någon upplysning huruvida inkassoåtgärden är av den beskaffenhet som anges i 1 § kungörelsen. Skall då rätten vid kostnadsbestämningen vara helt undandragen möjlighet att bedöma de där angivna förutsättningarna och skall det ankomma på gäldenären att göra invändning, om dylik förutsättning ej är förhanden? En sådan ordning synes mig inte helt tillfredsställande. Man torde till en början kunna fråga sig hur många gäldenärer som överhuvudtaget känner till förutsättningarna i kungörelsen för inkassoersättning. Möjligen kunde det tänkas, att det i föreläggandet enligt 22 § lagsökningslagen tog sin här aktuella bestämmelser. Men även med tillgång till dylik information torde sannolikt flertalet gäldenärer räkna med att inkassokostnaden liksom annan kostnad i målet prövats av domstolen och att utrymmet för att med framgång göra invändning därvidlag är starkt begränsat. (För övrigt är ju en gäldenärens invändning i mål om betalningsföreläggande att betrakta som bestridande.) Det bör enligt min mening redan av dessa skäl ej vara överlämnat endast åt gäldenären att bedöma de nämnda förutsättningarna. Jag kan ej inse att det skulle ligga "i sakens natur" att domstolarna i normalfall inte kommer att vid kostnadsbedömningen granska att inkassoåtgärden skett i enlighet med 1 §. Såsom förutsättningarna för inkassoersättning

 

är angivna i kungörelsen menar jag fastmer, att rätten har att företaga dylik granskning. Fråga blir emellertid hur långt rätten därvid skall gå.
    Att såsom en tingsrätt tvinga borgenären att förete kopia av kravbrev ger visserligen ett fullständigt underlag för bedömning av i varje fall förutsättningen angående inkassokravets innehåll. Enligt min mening är det emellertid att gå för långt att ställa sådant krav på bevisning för en rättegångskostnad. Det synes mig strida mot de principer som i övrigt uppbär ifrågavarande betalningsprocess, där ju redan borgenärens påstående om fakta anses tillräckligt. Även såvitt gäller nu ifrågavarande förutsättningar synes det mig tillräckligt men å andra sidan erforderligt att borgenären gör ett uttryckligt påstående. En annan sak är att borgenär ofta kan finna det enklast att åberopa kopia av utsänt inkassobrev och därmed göra sitt påstående om den ena av de båda förutsättningarna. Påståendet kan, om kopia av kravbrev ej bifogas, vara ganska kortfattat. Det kan t. ex. i förekommandefall givas följande avfattning: "Inkassokostnad för ett kravbrev. (Gäldenären däri upplyst om rättsliga åtgärder som kan följa av betalningsförsummelse; gäldenären tidigare erinrad om betalningsskyldighet)." Följande formulering, som används av i varje fall en juridisk byrå, synes mig ock användbar: "Inkassokostnader för ett kravbrev utformat enl. de normer lagen föreskriver. Gäldenären har även erhållit påminnelser från borgenären."Rätten kan visserligen ej av formuleringar, vilka nu angetts som exempel, bilda sig någon uppfattning om hur den påstådda upplysningen om rättsliga åtgärder närmare är beskaffad. Det synes mig likväl knappast finnas anledning att ställa större krav på utformningen av påståendet än jag här angett.
    Enligt min mening bör sålunda borgenär, för att rätten skall ha anledning bestämma inkassokostnad, ej blott uppge vari inkassoåtgärden består och åtgärdens omfattning utan också påstå att åtgärden företagits enligt 1 § i kungörelsen. Först genom uppgifter som nu sagts synes mig möjligheter föreligga för rätten till sådan kostnadsbestämning som 22 § lagsökningslagen kräver. Liksom uppgiften om antalet kravbrev är uttryckligt påstående av borgenären om de omständigheter, vilka 1 § kungörelsen förutsätter för ersättning, även av betydelse för gäldenärens möjligheter till kontroll. Först när dylikt underlag finnes förefaller den gäldenären tillbuds stående möjligheten att reagera mot oriktigt krav vara meningsfull.
    En konsekvens av inkassokostnadernas behandling såsom rättegångskostnad är, att rätten, om den finner förutsättningar ej föreligga för att inkassokostnad skall ersättas eller om den finner ersättning böra utgå med lägre belopp än som yrkats, icke skall avvisa ansökningen till någon del utan har att upptaga ansökningen och i föreläggandet enligt 22 § lagsökningslagen bestämma rättegångskostnaden till ett i motsvarande mån lägre belopp. Är borgenären missnöjd med kostnadsbestämningen har han att påkalla prövning i den ordning som anges i 28 § lagsökningslagen. Det kan ifrågasättas huruvida rätten om den finner borgenärs uppgifter till stöd för yrkande om inkassoersättning otillräckliga bör lämna borgenären tillfälle till komplettering eller underlåta detta. I denna fråga vill jag ej uttala någon bestämd mening.
    Inkassokostnad kan som förut sagts enligt 18 § lagsökningslagen yrkas självständigt genom betalningsföreläggande. Det har ej under det förevarande lagstiftningsarbetet klargjorts hur dylik talan skall behandlas. Tyd-

 

ligen blir inkassokostnaden att behandla som huvudfordran.
    Enligt 19 § lagsökningslagen har borgenären då att tydligt och fullständigt ange grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst. I dessa fall är sålunda uppgift om tidpunkten för inkassoåtgärdens företagande erforderlig.
    Som följd av behandlingen av inkassokostnaden som huvudfordran kan rätten visserligen ej pröva kostnadens skälighet såsom när inkassokostnaden skall behandlas som rättegångskostnad. En dylik prövning skulle nämligen strida mot den princip som gäller för mål om betalningsföreläggande, att rätten ej äger ingå i materiell prövning av fordringen. Däremot har rätten att pröva att grunden för fordringen och tiden för dess tillkomst angivits tydligt och fullständigt. Har så ej skett skall ansökningen avvisas. För att grunden för yrkad inkassokostnad skall anses fullständigt angiven torde böra krävas att borgenären påstår omständigheterna vara sådana som anges i 1 § kungörelsen. Fordras belopp över schablonbeloppet torde borgenären ha att vid avvisnings äventyr därutöver ange de särskilda skäl som enligt hans mening motiverar den högre ersättningen. Det ankommer sedan på gäldenären att efter föreläggande enligt 22 § lagsökningslagen bestrida ansökningen om kostnaden förmenas vara oskälig eller eljest strida mot reglerna i kungörelsen. Göres sådant bestridande kan frågan om kostnadens skälighet prövas av rätten sedan målet efter borgenärens yrkande såsom tvistigt hänskjutits till rättegång.
    I mål vari inkassokostnad är huvudfordran har rätten naturligtvis att enligt 22 § lagsökningslagen bestämma den rättegångskostnad som eventuellt skall utgå. Även härvidlag torde de i 3 § kungörelsen angivna normerna för kostnad vara tillämpliga. Med hänsyn bl. a. till den enkla naturen av sådana mål och det ringa belopp ansökningen vanligen gäller torde det oftast finnas anledning att bestämma en allenast ringa ersättning för borgenärens arbete med anledning av målet samt för arvode till ombud eller biträde; i allmänhet torde anledning saknas att bestämma ersättningen i fråga till belopp överstigande den yrkade inkassokostnaden.
Nils Börje Lihné