W. E. v. EYBEN. Thi kendes for ret. Retsopgøret efter besættelsen. Kbhvn 1968. Juristforbundets forlag. 118 s.

 

När det började stå klart, att Tyskland skulle komma att besegras i det andra världskriget, och i ännu högre grad efter vapenstilleståndet 1945 ställdes de av Tyskland ockuperade länderna inför problemet med en uppgörelse med dem av deras invånare, som på ett eller annat sätt gjort gemensam sak med ockupationsmakten. Det var alldeles klart, att en uppgö-

 

relse måste ske. Om staten inte grep in och försökte kanalisera den i rättsliga former, skulle okontrollerade hämndeaktioner ha företagits i stor skala. Ur rättslig synpunkt var en av svårigheterna att den vid ockupationens inträde gällande lagstiftningen inte i allo gav adekvata möjligheter att ingripa mot vad som hade gjorts under ockupationen. Man måste därför skapa ny lagstiftning härom. De problem, som mötte den rättsliga uppgörelsen i Danmark, och hur de löstes skildras i professor v. Eybens skrift, till en del under jämförelse med motsvarande företeelser i Norge. Skildringen är öppenhjärtig, klar och nykter utan att präglas av en ostentativ efterklokhet.
    Ett av de svåraste problemen var att komma till rätta med den i västerländska rättsordningar härskande principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Det bjöd ju emot att göra upp med nazisternas medlöpare genom att själv sätta sig över grundläggande västerländska värderingar. Förf. kommer efter en noggrann analys för dansk rätts del till den slutsatsen (s. 36), att det i viss omfattning begicks brott mot denna grundsats men att detta kunde försvaras dels med den speciella situation, som förelåg under ockupationen, då ju regering och riksdag inte var i stånd att stifta erforderlig strafflag, dels med att det omedelbart efter ockupationens upphörande var nödvändigt för att undgå ett kaotiskt tillstånd att skapa regler om allvarliga straff för de grövsta landssvikarna. Kritik kan — menar förf. — därför endast riktas mot att retroaktiv strafflagstiftning i viss utsträckning kom att användas mot personer, som inte hörde till de grövre förbrytarna. Boken innehåller i övrigt en redogörelse för 1945 års "landssvigslove", deras tillkomst och tillämpning och den revision i mildrande riktning, som kom till stånd redan 1946, en kriminologisk värdering på grundval av Karl O. Christiansens forskningar samt en redogörelse för den revision av danska strafflagen, som gjordes 1952 i syfte att eliminera behovet av retroaktiv lagstiftning i liknande situationer i framtiden. Förf. har dock om denna lagstiftning det säkert riktiga omdömet, att det nog är alltför optimistiskt att tro att man nu har genomtänkt alla tänkbara situationer, som kan uppstå i samband med ett nytt krig och en ny ockupation.
    Författarens slutsats rörande uppgörelsen efter kriget blir följande litet resignerade men säkerligen helt realistiska och omdömesgilla betraktelse (s. 94 ff):

 

Skal man give en konklusion på grundval af disse noget flimrende billeder fra retsopgøret, må det vel blive den, at det ikke gik særlig godt og heller íkke særlig slet. Det gik kort sagt som man kunne vente. Det gik, som det formodentlig er gået alle vegne og til alle tider under tilsvarende forhold . . . Tilbage bliver dog, att retsopgøret, trods alle fejl och mangler, kom til at optræde i stedet for noget, der var værre, en kaotisk opgør ved særdomstole med summarisk retspleje og med uoprettelige skader som følge.

Hans Thornstedt