Hur skall man förfara med inteckningsreverser, som utgjort underlag för ansökan om pantbrev enligt JP 61 §?
Ett mindre problem, som har uppkommit vid tillämpningen av nya jordabalken och dess övergångsbestämmelser, behandlas i det följande.
Lagen om införande av nya jordabalken (JP) 61 § föreskriver, att då någon efter nya balkens ikraftträdande, alltså efter den 1 januari 1972, söker inteckning på grund av revers med inteckningsmedgivande, som har tillkommit före ikraftträdandet, ansökningen skall upptagas och prövas som ansökan om inteckning enligt 22 kap. nya balken. På grund av sådan ansökan som bifalles utfärdas alltså ett pantbrev enligt nya JB.
Inskrivningsmyndigheternas praxis synes vara att till ingivaren återställa den revers med inteckningsmedgivande, som har utgjort underlag för ansökningen om inteckning och pantbrev. Ingivaren får alltså i retur två handlingar: den ingivna reversen samt pantbrevet. Det är att märka, att den inteckningsrevers, som utgjort underlag för ansökningen, inte har fått någon anteckning om att den så att säga har förbrukats i ett ansökningsärende, som avsett utbekommande av pantbrev i fastigheten. I en del fall kan det finnas avtryck av en kautschukstämpel med domstolens namn på reversen, men mycket ofta finns det endast någonstans på reversen en stämpel med ett neutralt nummer av typen "0109" och ingenting därutöver.
På grund av denna praxis att återställa ansökningsunderlaget är det vanligt hos kreditinstituten, att man får handskas med krediter, där det ligger dels ett pantbrev, som i vanlig ordning har utfärdats enligt nya JB, dels ock en revers med fastighetsägarens inteckningsmedgivande, utfärdad i enlighet med förut gällande lagbestämmelser.
Den inteckningsrevers, som har utgjort underlag för ansökningen om pantbrev, är ett gällande fordringsbevis och det finns inte något synbart hinder för att den skulle åberopas ytterligare av någon som har den i händer, ehuru den rätteligen är förbrukad, enligt alla parters avsikter. Det är alltjämt en äkta revers, utfärdad i vederbörlig ordning. Om den t. ex. på nytt skulle åberopas hos inskrivningsmyndigheten — vad händer då? Om domstolens namn är påstämplat någonstans på reversen torde detta vara en viss varningssignal, som tyder på att handlingen redan har förbrukats för det med densamma avsedda ändamålet. Denna märkning av handlingen är dock knappast tillräckligt betryggande och den förekommer långt ifrån alltid.
Enligt min uppfattning hade det varit bättre med en praxis, som innebar att domstolen behöll reversen med inteckningsmedgivandet, eftersom den enligt JP utgör underlag för ansökningen om inteckning och pantbrev och då därav logiskt torde följa, att handlingen skall stanna kvar hos inskrivningsmyndigheten. Att en myndighet skulle lämna tillbaka en mottagen ansökningshandling torde inte stå i överensstämmelse med gängse praxis på andra områden. Någon som helst olägenhet av att domstolen i sin akt behåller detta underlag för ärendet, med erforderliga anteckningar om ärendets behandling, torde knappast kunna uppletas.
Det är klart att anledningen till att man valt en annan metod än den,
som nu föreslagits, är en viss omtanke om ingivaren. Man har på myndighetshåll ansett att handlingen inte bör behållas, eftersom den genom sin utformning är bärare av en personlig fordran. Detta torde emellertid vara en överdriven omtanke. I nutida kreditliv finns det alltid en omslagsrevers, som är bärare av den aktuella fordringen, och det finns inte något legitimt intresse för en ingivare att mottaga en extra bekräftelse därav; hans intresse i ärendet är endast att utbekomma det pantbrev som åsyftas.
Den praxis, som emellertid existerar och som ovan har beskrivits, medför vissa komplikationer för kreditinstituten. Vad skall en kreditgivare göra med den återbekomna reversen med inteckningsmedgivande? Han kan givetvis sända reversen tillbaka till sin lånekund eller anmoda denne att komma och hämta denna handling. Eller också kan kreditgivaren låta den i och för sig onödiga handlingen ligga kvar, tills krediten infrias, tillsammans med övriga handlingar i hypoteket, brandförsäkringsbevis, taxeringsbevis o. dyl. De nu nämnda olika möjligheterna för kreditgivaren att handskas med handlingen är emellertid alla förenade med vissa olägenheter.
Om kreditgivaren anmodar lånekunden att avhämta handlingen, blir det i 90 fall av 100 inte något resultat därav. Det är ett extra besvär för kunden att enkom besöka banken för det ändamålet och han har i allmänhetinte något särskilt intresse av att taga på sig detta extra besvär. Handlingen är för honom helt betydelselös. "Den kan väl ligga hos banken så länge." Om han skulle komma in till banken vid något senare tillfälle, t. ex. i samband med räntebetalning, och då komma ihåg att be att få tillbaka handlingen enligt mottagen anmodan, finns handlingen säkert inte omedelbart tillgänglig, eftersom den måste ha placerats i ett valv tillsammans med övriga värdehandlingar och det är förenat med en viss omgång att få upp och mot kvitto utlämna den. I regel är kunden inte så intresserad av saken att han är beredd att vänta på denna procedur.
En annan möjlighet är, att kreditgivaren på eget initiativ sänder tillbaka reversen med inteckningsmedgivande till sin kund. Det är dock att märka, att detta ju måste ske i rekommenderad försändelse, vilket ingalunda ombesörjes helt gratis av Postverket. En hel del arbetsmoment är också förbundna med denna mycket enkla sak, nämligen både arbetsmoment hos kreditgivaren och hos lånekunden, som skall bege sig till posten eller ombesörja bud till posten för att mot kvitto återfå handlingen där. Om man ser på detta ur företagsekonomisk synpunkt antar jag — under hänsynstagande till de olika arbetsmoment och den tidsåtgång som erfordras för en kort missivskrivelse och en försändningsprocedur till posten — att dessa åtgärder enbart hos institutet skulle betinga en kostnad av minst 50 kr.
Det återstår följaktligen praktiskt sett endast ett alternativ, nämligen att reversen med inteckningsmedgivande får ligga kvar och flyta i låneakter tillsammans med taxeringsbevis, brandförsäkringsbevis och andra liknande handlingar.
Det nu senast nämnda alternativet är emellertid en för ett kreditinstitut rätt så olustig anordning. Det är dock fråga om en värdehandling, som kreditgivaren får anses vara redovisningsskyldig för. Men denna handling finns inte antecknad på säkerhetskortet och skall inte heller enligt gängse system antecknas där. Det finns inte heller eljest något som ger vid handen, att det skall finnas en handling av detta slag. För kreditgivaren är den en förbrukad ansökningshandling, som inte representerar något som helst värde
för honom. Uppenbarligen medför detta svårigheter ur revisionssynpunkt. Ingen av valvsgransknings- eller revisionspersonalen hos ett kreditinstitut kan förmodas märka om en sådan handling försvinner.
Man kan fråga sig om de olägenheter, som nu har påtalats, har särskild betydelse vid det förhållandet, att det torde ligga i sakens natur att det efter en viss tid inte längre tillkommer några handlingar av detta slag. Det hela är ju tänkt som en övergångsregel.
Emellertid är att märka, att det inte finns någon som helst tidsbegränsning i samband med denna övergångsregel. Ingenting hindrar att låt oss säga 9 år efter balkens ikraftträdande samma situation uppkommer. Preskriptionsreglerna är visserligen att beakta vid 10-årsgränsen. Det är dock inte uteslutet att samma situation kan uppkomma även efter 10 år. Handlingen skulle då kanske behöva åtföljas av bevis att preskription har avbrutits, om det nu verkligen kan anses vara domstolens sak att ex officio pröva detta vid ansökan om pantbrev, vilket i och för sig kan betvivlas. Faktum är dessutom, att det är ganska vanligt att krediter har beviljats och förnyas mot reverser med rätt till inteckning, varvid kreditgivaren har gått med på att tills vidare inte uttaga pantbrev. Anledningen härtill torde måhända oftast vara, att vederbörande har velat spara kostnaderna för uttagande av inteckning. Kreditgivaren gör ifrågavarande medgivande t. ex. då det gäller en koncern, där det finns moderbolagets generella borgen eller generella säkerheter att falla tillbaka på, eller under jämförliga omständigheter. Reverserna med rätt till inteckning kan då ha tagits som en förstärkning av hypoteket i samband med en ny kredit till ett dotterbolag. Det finns exempel på fall, då sådana lån i realiteten kvarligger i åtskilliga år utan att inteckning uttagits.
Jag vill ingalunda göra gällande, att det nu behandlade problemet har alltför stor betydelse. Det har endast så pass stor betydelse, att det kan förtjäna en viss uppmärksamhet, så att man handskas med denna fråga så förnuftigt som möjligt för eliminerande av olämpligt bruk av någon sådan handling.
Jag anser att saken lämpligen torde böra föranleda åtgärder enligt följande:
1. Helst skulle jag tycka att Domstolsväsendets Organisationsnämnd skulle kunna rekommendera inskrivningsmyndigheterna att välja någon av följande två åtgärder:
a) Myndigheten torde behålla inteckningsreversen; den lägges till akten med tydlig stämpel om det ärende, som reversen utgjort underlag för, så att reversen inte kan ställa till ofog, om den på något sätt kommer bort ur akten. Inteckningsreversen i original behandlas alltså såsom en vanlig ansökan om pantbrev och den återställes endast om ingivaren önskar detta, vilket aldrig torde förekomma.
b) Ett annat alternativ — som jag gissar myndigheterna skulle finna mera tilltalande — skulle vara att inskrivningsmyndigheten återställer den ingivna originalreversen, försedd med en tydlig påskrift exempelvis med texten: "Underlag för inskrivningsärende den . . . 1972, nr . . ." Påskriften bör ju lämpligen vara så neutral, att den inte kan föranleda någon mindre initierad att tro, att detta är själva pantbrevet.
2. I avvaktan på att inskrivningsmyndigheterna ändrar sin praxis ungefär enligt ovanstående förslag anser jag att kreditinstitut, som mottar en
revers med inteckningsmedgivande i retur tillsammans med det pantbrev, som man ansökt om, i sitt eget och i sin kunds intresse bör förse reversen med påskrift av samma innehåll som ovan föreslagits för inskrivningsmyndighetens del. Det är att märka, att det inte behövs någon högtidlig underskrift av institutet. Endast som en ordningssak bör påskriften förses med datum och signum, så att man ser hur den tillkommit.
Det väsentliga är att handlingen märkes på ett sådant sätt, att det klart framgår att den är förbrukad, framför allt såsom pantbrevsansökan men i realiteten även i övrigt. Det skall alltså därefter inte föreligga en handling, som någon kan göra gällande att han innehar i god tro såsom självständigt fordringsbevis.
Erik Burling