Rationalisering av de rättspsykiatriska undersökningarna. Den av socialstyrelsen i mars 1970 tillsatta arbetsgruppen för rationalisering av de rättspsykiatriska undersökningarna överlämnade den 28 juni 1972 sin slutrapport till styrelsen.
    Huvuddelen av arbetsgruppens utredning och förslag angående de rättspsykiatriska undersökningarna och därmed direkt sammanhängande frågor överlämnades till socialstyrelsen den 29 januari 1971.
    Med tanke på att många års kritik, utredningar och beslut dittills haft så ringa positiv verkan ansåg arbetsgruppen det angeläget och nödvändigt, att inom vartdera av berörda departement och centrala förvaltningsorgan utsågs en för ändamålet verkligen kvalificerad tjänsteman att särskilt svara för att den rättspsykiatriska verksamheten drevs på tillfredsställande sätt. Lagstiftningen om psykiskt abnorma brottslingar borde överses, varvid bl. a. borde beaktas det angelägna att radikalt förändra det s. k. jämställdhetsbegreppet. För att begränsa antalet rättspsykiatriska undersökningar föreslogs ändringar i 2 och 3 §§ lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål innebärande dels att särskilda skäl skulle fordras när undersökningen endast

 

Notiser 715hade till syfte att ge ledning vid val mellan fängelse, skyddstillsyn och villkorlig dom, dels att nuvarande undantag från krav på rättspsykiatrisk undersökning före överlämnandet till sluten psykiatrisk vård (och till vård i specialsjukhus) skulle vidgas. Någon möjlighet att som grund för sådant överlämnande ha § 7-intyg i stället för rättspsykiatriskt utlåtande föreslogs ej.
    Den rättspsykiatriska undersökningen borde begränsas till det klart erforderliga. Angelägenheten av rationell arbetsfördelning inskärptes. Kurator och psykolog borde envar svara för sin del av arbetet. Utlåtandena föreslogs bli avsevärt avkortade och i stort sett motsvara den nuvarande sammanfattningen. Till detta borde som bilagor fogas socialutredning, undertecknad av kurator, och — i förekommande fall — psykologutlåtande, undertecknat av psykolog. Undersökningsjournalen föreslogs slopad som del av utlåtandet och borde ersättas av en akt, som vid behov kunde infordras av domstolen. Arbetsgruppenlade också fram förslag till nya anvisningar anpassade till de föreslagna rutinerna.
    I fråga om genomförandet av gällande organisationsplan föreslogs att socialstyrelsen snarast skulle bli chefsmyndighet för samtliga rättspsykiatriska kliniker (och stationer). Genom en översyn av meritvärderingen och lönesättningen borde rekryteringen av läkare till kliniker (stationer) förbättras. Enhetliga administrativa rutiner och kontorsrutiner borde införas på klinikerna. Angelägenheten av lokalbyte för Stockholms-kliniken betonades. Vikten av att socialstyrelsen skulle verka för att tillgängliga resurser på klinikerna utnyttjades rationellt framhölls. Det ansågs synnerligen angeläget att anstånd med avgivande av rättspsykatriskt utlåtande icke skulle beviljas annat än när godtagbara skäl finns. För att minska rättsläkarrådets arbetsbörda förordades ändring av 3 § andra stycket lagen (1966: 301) om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, innebärande att däri avsett utlåtande som förutsättning för fortsatt vård i viss utsträckning skulle kunna avges av vederbörande överläkare.
    Arbetsgruppen underströk de särskilda fördelarna av att genomföra de föreslagna ändringarna emedan — såsom var fallet vid förslagets avgivande — antalet expektanter var förhållandevis lågt.
    Arbetsgruppens fortsatta arbete har huvudsakligen koncentrerats till olika forskningsprojekt. Ett projekt har avsett genomgång av kriminalregistret för åren 1967—1970. Genomgången har gett besked om antalet § 7-undersökningar, i vad mån dessa leder till rättspsykiatrisk undersökning, geografisk fördelning av § 7-undersökningarna, åldersfördelningen bland dem som undergått sådan undersökning, vilka typer av brott och vilka typer av påföljder som förekommer i dessa fall.
    Det andra forskningsprojektet omfattar en total genomgång av samtliga 905 under år 1967 förordnade rättspsykiatriska undersökningar. Detta arbete har i första hand koncentrerats till den grupp jämställda som erhållit sluten psykiatrisk vård (196 personer). Resultatet belyser denna grupps bakgrund (uppväxt- och hemförhållanden, hälsotillstånd, utbildning, tidigare kriminalitet) samt fortsatta utveckling (sjukhusvård, försöksutskrivningar, återfall m. m.).
    I sin slutrapport konstaterar arbetsgruppen att situationen med de rättspsykiatriska undersökningarna alltjämt måste anses som mycket allvarlig. Visserligen har antalet expektanter (men inte väntetiderna) sjunkit sedan början av 1972, men detta beror på att tillströmningen av nya undersökningsfall minskat. Denna minskning är sannolikt av temporär natur. Man kan därför inte räkna med någon nämnvärd förbättring utan att ytterligare särskilda åtgärder

 

716 Notiservidtas. En helt tillfredsställande lösning av problemet med rättspsykiatrin och de rättspsykiatriska undersökningarna kan inte väntas förrän det nyligen påbörjade lagstiftningsarbetet om behandling av psykiskt avvikande lagöverträdare slutförts och nya lagregler och nya resurser tillskapats (jfr SvJT 1971 s. 601). Detta kräver emellertid avsevärd tid och det är knappast möjligt att göra ytterligare delreformer, som skulle i beaktansvärd grad underlätta undersökningsförfarandet. För att förbättra läget för de människor som blir föremål för rättspsykatrisk undersökning, är det ofrånkomligt att fortsätta och med kraft verka för förbättringar i huvudsak inom ramen för nu gällande lagstiftning. Även rent samhällsekonomiskt torde icke obetydliga vinster kunna hämtas genom en förkortning av väntetiderna. I genomsnitt torde varje vistelsedag för en expektant på en klinik kosta bortemot 300 kr. De vårdformer som en brottmålsdom leder till ställer sig väsentligen billigare även om man tar hänsyn till marginella kostnader. I slutrapporten uppmärksammas även frågan om möjlighet att genom nöjdförklaring förkorta vistelsetiden på klinikerna för dem som redan dömts till vård. Vidare tillstyrks ett förslag till ändring av professurerna i rättspsykiatri i Stockholm och Lund så att de jämväl kommer att omfatta socialpsykiatri.


J.F.