Om straffmätning i trafikmål

 

K. E. Rosén och Karl Sidenbladh har i artiklar i denna tidning 1971, s. 486 och 659, talat om normalstraff vid trafikbrottslighet. Rosén har först redogjort för innehållet i en promemoria som tillämpas vid Stockholms tingsrätt och Sidenbladh har härav uppkallats till en livlig protest. Även jag vill livligt protestera men min protest gäller både Rosén och Sidenbladh.
    Sidenbladh säger, att det inte är någon medborgerlig rättighet att inneha körkort och att få köra motorfordon samt att trafikens olycksfåglar måste bort och att de får syssla med något annat än att köra bil eller motorcykel. Jag frågar, vad då t. ex.? Vidare rekommenderar Sidenbladh att normalstraffet för olovlig körning, rattfylleri, rattonykterhet och smitning bör vara strängare än vad Rosén har rekommenderat.
    För min del tror jag inte att man kommer till rätta med trafikbrottsligheten, eller annan brottslighet, genom skärpta straff — möjligen kan man genom straffet hålla brottsligheten på en viss nivå.

 

Sven Sigander 73    Jag skall nu redogöra något för hur nämndemännen ser på den här saken. ABF i Stockholm har under 1970 och 1971 anordnat veckoslutskurser för nämndemän i länet och jag har medverkat däri som föreläsare och gruppledare. Grupparbetet har bestått i att vi har gått igenom några rättsfall som sedan diskuterats i grupper och redovisats inför hela kursen med åtföljande diskussion. Nämndemännen är såväl nytillkomna som äldre i tjänst. När det gäller mål enligt trafikbrottslagen kan jag påstå följande. Man anser det vara en medborgerlig rättighet att inneha körkort och att få köra motorfordon. Det likställes med rätten att få ut pass, att gifta sig, att skilja sig o. s. v. Prövningen av rätten till körkort bör vara knuten uteslutande till ett tekniskt kunnande och en läkarundersökning. Den som gjort ett övertramp före aderton års ålder bör inte belastas därmed när han skall söka sitt körkort. Vidare bör man koppla ihop körkortsindragningen och straffet i trafikmålet.
    Jag skall nämna ett par ständigt återkommande exempel. En yngling har vid 16 eller 17 års ålder gjort sig skyldig till något brottsligt t. ex. i samband med mopedåkning. Detta borde inte ens få åberopas i körkortsärendet. Endast vederbörandes tekniska skicklighet att köra bil skall vara avgörande, jämte läkarintyget. Yrkeschauffören, som inte tidigare är straffad men som gör sig skyldig till ett övertramp, rattfylleri, skall få sitt straff, villkorlig dom och böter, men han skall få behålla sitt körkort. Gör han sig skyldig till nytt rattfylleri eller rattonykterhet under prövotiden, skulle man med hänsyn till omständigheterna kunna döma till fängelse men han borde fortfarande få behålla sitt körkort, så att han kan börja sitt arbete igen, när han kommer ut från fängelset. Med andra ord, man skall inte ta ifrån chauffören hans möjlighet att försörja sig och sin familj. Det gör man nämligen inte om t. ex. en rådman blir dömd till en månads fängelse för rattfylleri. Rådmannen kan då, sägs det, avtjäna sitt straff under semestern, få full lön under tiden och därefter fortsätta sitt arbete som om ingenting hänt. Likheten inför lagen skulle ligga däri, menar man, att straffet för rattfylleri skulle bli mera rättvist om alla får ett straff och ingenting annat. Körkortsindragningen skulle alltid prövas av domstolen men man skulle från domstolens sida ha full frihet att bedöma om och när körkortet skulle dras in, för alltid eller för en viss tid, varvid vederbörandes behov av körkort för att försörja sig skulle vara det viktigaste skälet för vilken åtgärd man skulle välja.
    Beträffande olovlig körning och smitning menar man, att den som förlorar sitt körkort lätt kommer in i en ond cirkel. Nämndemännen säger liksom Sidenbladh, att vi alla är ofullkomliga människor som ofta begår fel i trafiken och att en olycka händer så lätt. Nämndemännen drar dock andra slutsatser i straffmätningshänseende av denna mänskliga svaghet och de anser, att måtta och eftertanke bör vara vägledande och inte några schabloner. Varje fall för sig. Som exempel brukar nämnas yrkeschauffören som blivit av med sitt körkort på grund av rattfylleri. Han har under den körkortslösa tiden en hjälpare som kör bilen. En dag kommer inte hjälparen, varför yrkeschauffören tar bilen och kör själv grustransporterna den dagen. Han blir fast i en trafikkontroll och sedan får han förutom straffet ytterligare väntetid på nytt körkort. Detta anses inte rättvist. Men smitaren då, han bör väl normalt ha fängelse? Nej, inte ens för smitaren anser man att ett normalstraff bör föreskrivas. Det nämns exempel där smitaren ger sig av

 

74 Om straffmätning i trafikmåluteslutande därför att han är rädd för att bli av med sitt körkort. Visste han att körkortet inte vore i fara, skulle han stanna kvar och ge sig tillkänna.
    Sidenbladh nämner även att dagsböter bör utdömas till högre antal än vad som nu sker. Varför det? Normalinkomsttagaren har inte råd att betala några höga böter. Han och hans familj skall ju leva också, när de betalt skatten och hyran. Vid grupparbete i fråga om bötesstraff har man på kurserna rekommenderat att hålla sig inom rimliga gränser och se till att vederbörande verkligen förmår betala de utdömda böterna. I detta sammanhang kan nämnas, att man rekommenderar att helt överge den ofta hittills tillämpade bruttometoden, att utmäta böter efter tusentalet av inkomsten. Den som tjänar 40 000 kronor om året skulle inte så som nu tilllämpas få 40 kronor i dagsbot utan bedömas efter vad som återstår sedan skatten är dragen, d. v. s. få 20 kronor i dagsbot. Den s. k. nettometoden skulle användas. Vidare borde man ta större hänsyn till vilka levnadsomkostnader den dömde har i fråga om antalet familjemedlemmar, hyra, underhållsbidrag, försäkringar o. s. v. Detta skulle då kunna innebära att en 40 000 kronors-man dömdes till 20 dagsböter om 10 kronor för smitning =200 kronor, i stället för som Sidenbladh synes rekommendera 80 dagsböter om 40 kronor = 3 200 kronor.
    Sammanfattningsvis vill jag därför uttala, att jag å nämndemännens vägnar protesterar mot Roséns metod att döma i trafikmål efter schabloner. Man skapar ingen verklig rättvisa därigenom. Det är bättre att ta varje fall för sig och behandla det därefter, på längre sikt blir den metoden mera rättvis. Mot Sidenbladhs rekommendationer vill jag protestera, därför att jag har belägg för att denna strängare metod har ingen förankring i det breda rättsmedvetande, som nämndemännen är ett uttryck för. Vi kommer ingen vart med stränga straff och överfyllda fängelser. Stränga straff har en rent negativ funktion och vi kan väl vara överens om att man hittills inte lyckats straffa bort någon art av brottslighet. Vore det inte bättre om man försökte med något positivt, t. ex. att visa den som förbrutit sig litet förtroende. Vad som är rätt eller fel är ingenting exakt. Det bestämmes i domstolen genom omröstning. Sven Sigander