KARL GEBHARD CARSTEN. Fahrnis als Kreditunterlage im schwedischen Recht (lösöre som kreditunderlag). Diss. Tübingen 1970. Aku Foto-Druck und Verlag, Bamberg. XV + 13 7 + V s.

 

En tysk doktorsavhandling om svensk rätt hör väl inte till vanligheterna. Förf. till ovannämnda arbete tycks emellertid ha varit väl rustad för att skriva om svensk rätt. Han har långvarigt vistats och gått i skola i Sverige och har också studerat juridik några terminer vid Stockholms-fakulteten.
    Arbetet handlar om lösöre som kreditunderlag i svensk rätt. Det ges först en översikt över vissa grundläggande begrepp och principer. Därefter genomgås i skilda avsnitt den vanliga handpanträtten, reglerna om lösöreköp, om företagsinteckning och slutligen om ägarförbehåll. Det är fråga om inträngande analyser, där på ett, som det synes, ganska fullständigt sätt beaktas såväl rättspraxis som äldre och nyare svensk doktrin. Det görs också intressanta jämförelser med tysk rätt. Som ett särskilt förtjänstfullt avsnitt skulle kunna framhållas det som gäller lösöreköpsförordningen och problemen kring denna. Det rör sig här om en beskrivning, som även för en svensk läsare ger mycket av intresse.
    Förf:s konklusioner vid jämförelsen med tysk rätt är att man i de svenska reglerna om säkerställande i lösöre håller striktare på publicitetsprincipen än enligt tysk rätt. Fastän Sverige, såsom Karlgren framhåller i Säkerhetsöverlåtelse (s. 130), varit vant att hämta även dåliga impulser från den tyska rätten, skiljer sig, menar förf., svensk rätt på nu ifrågavarande område fördelaktigt från förebilden. Svensk rätt uppvisar, enligt förf:s uppfattning, på kreditsäkerhetsrättens område betydligt mer gemensamt med fransk och anglo-amerikansk rätt än med tysk.
    Som bilagor återges 1966 års lagar om vad som är fast egendom (jfr numer JB 2 kap.) och om företagsinteckning i tysk översättning.

H. H-r

 

1 HD undgick problemet genom att finna att P. inte gjort sig skyldig till något försök till olovlig utförsel; hans färd till det samhälle, där han hade sin bostad, utgjorde inte någon försökshandling. En dissident ansåg försök föreligga men menade att P. inte tillbakaträtt frivilligt.