Ytterligare om Högbroforssaken
I SvJT, häfte 6—7 år 1972 (s. 480 ff.), har före detta justitiekanslern Olof Alsén skrivit "Ett tillrättaläggande i Högbroforssaken" och däri berört, bland annat, det i boken "Fungerar vårt rättsväsende?" utav mig återgivna påståendet, att professorn Vilhelm Lundstedt vid en sin genomgång av handlingarna i Högbroforsmålet funnit, att vissa relevanta och till Högsta domstolen av Torsten Kreuger ingivna utredningar utelämnats i revisionssekreterarens föredragningspromemoria; detta gällde särskilt ett utlåtande den 16 oktober 1933 av auktoriserade revisorn Seth Svensson och ett utlåtande den 1 augusti 1933 av auktoriserade revisorn Erik Karlsteen.
I anledning därav har jag gjort följande tillägg i nu berörda avseende till min redogörelse.
Föredragningen inför Högsta domstolen av brottmålet mot Kreuger påbörjades den 1 november 1933 och fortgick under sammanlagt 17 dagar för att avslutas den 16 december samma år. Den 26 augusti, likaledes sagda år, ingavs till Nedre justitierevisionen en samma dag undertecknad inlaga av Kreugers ombud, till vilken skrift såsom bilaga 5 fogats nyssnämnda utlåtande av Karlsteen. Löfgrens inlaga jämte bilagor paginerades med n:ris 3309—3413, varvid Karlsteens utlåtande erhöll sidnumreringen 3382—3385.
Vid ny inlaga av Löfgren den 17 oktober 1933 fanns såsom bilaga 4 fogat Svenssons utlåtande av den 16 i samma månad, och denna bilaga jämte underbilagor paginerades med n:ris 3555—3569. Löfgrens inlaga jämte bilagor sidnumrerades 3532—3587.
De båda av Lundstedt såsom särskilt betydelsefulla betecknade revisorsutlåtandena hade följaktligen inkommit till Nedre justitierevisionen före påbörjandet av rannsakningsmålets föredragning och även sidnumrerats inom ramen för de handlingar, som inkommit före föredragningspromemorians färdigställande och som paginerats till och med 3599. Enligt ett av revisionssekreteraren den 2 december 1933 upprättat tillägg till föredragningspromemorian har anförts, att efter huvudpromemorians färdigställande och påbörjandet av föredragningen inför Högsta domstolen ett antal skrifter med bilagor ingivits, som erhållit sidnumreringen 3600—3670, av vilka handlingar en icke undertecknad promemoria kommunicerats med åklagaren, under det att de övriga bedömdes "icke innehålla något av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning".
Vid tidpunkten för Högbroforsmålets handläggning vid Högsta domstolen gällde Kungl. Maj:ts Nådiga instruktion för Dess Nedre Justitierevisionden 23 september 1915 (SFS n:o 352) i oförändrat skick beträffande revisionssekreterarens föredragningspromemoria. I § 19 stadgades följande: "Till ledning vid varje måls föredragning användes en av föredraganden upprättad och undertecknad promemoria innefattande fullständig redogörelse för vad i målet förekommit av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning. Berörda promemoria skall efter målets avgörande förvaras bland handlingarna i målet."
I praktiken tillämpades detta stadgande regelmässigt så, att promemorian utskrevs i ett huvudexemplar och en genomslagskopia. Vid föredragningen inför Högsta domstolen uppläste revisionssekreteraren huvudexemplaret, under det att kopian lämnades till en av domstolens ledamöter, som således kunde kontrollera, att intet av innehållet i huvudpromemorian förbigicks. Själva akten i målet omhändertogs av en annan ledamot, vilken därigenom kunde utöva kontroll, att ingen i akten förekommande handling "av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning" uteslöts från vederbörligt beaktande vid målets handläggning.
Promemorian återspeglade alltså föredragandens uppfattning av de i målet förekommande handlingarnas vikt och betydelse i så måtto, att en underlåtenhet att återgiva eller ens omnämna förekomsten av en handling utvisade, att föredraganden icke bedömt dess innehåll vara sådant, att det kunnat inverka på prövningen av målet. Av promemorian framgick givetvis icke det fall, att något eller några justitieråd kommit till annan uppfattning och att i följd därav handlingen i fråga föredragits inför eller möjligen i avskrift utdelats till samtliga domstolsledamöter. Icke heller av
Högsta domstolens mycket kortfattade protokoll eller annan anteckning eller handling kunde framgå, huruvida så skett.
Här meromnämnda revisorsutlåtanden hava alltså inkommit före påbörjandet av den långvariga föredragningen inför Högsta domstolen av Högbroforsmålet och innan ännu huvudpromemorian färdigställts, vilket tydligt framgår av jämväl det förhållandet, att andra såväl samtidigt som senare inkomna handlingar med högre sidnummer blivit särskilt nämnda i föredragningspromemorian. Sålunda har däri å s. 247 (ö) under hänvisning till sidnummer 3392 omnämnts ett Löfgrens den 17 augusti ingivna skrift bifogat utlåtande av auktoriserade revisorn Lindahl, och samma utlåtande har i betydande mån refererats å s. 220 (y) under hänvisning till sidnummer 3403. Ytterligare har föredraganden å s. 181 under hänvisning till sidn:ris 3256, 3421 och 3428 behandlat ett av Kreuger ingivet intyg.
Då här i fråga varande utlåtanden av Svensson och Karlsteen på intet sätt berörts i föredragningspromemorian, torde såsom slutsats därav kunna dragas, att revisionssekreteraren bedömt dem vara utan värde för målets prövning. Av den fortlöpande pagineringen att döma hava utlåtandena emellertid funnits i akten, men däremot kan, såsom förut antytts, ur handlingarna i målet icke utläsas, huruvida utlåtandena bedömts på annat eller på samma sätt av vederbörande justitieråd.
Rörande frågan om föredragningen av utlåtandena hänvisar Alsén till Högsta domstolens utslag den 22 december 1936 i anledning av Kreugers första resningsansökning, där domstolen bland annat anförde, att före brottmålets prövning genom kontrolläsning av samtliga ingivna handlingar i vedertagen ordning granskats, att de blivit i erforderlig omfattning föredragna, varjämte tillades, att Svenssons utredning jämte flera andra utlåtanden blivit i avskrift utdelade till en var domstolsledamot. Varpå Högsta domstolen grundat sitt påstående har icke angivits, men av domstolens sju ledamöter hade en deltagit jämväl i handläggningen av brottmålet.
I Justitiekanslersämbetets förklaring den 14 januari 1936 rörande Kreugers första resningsansökan har av dåvarande justitiekanslern Karl-Gustaf Hjärne uppgivits (se s. 445 (y) i den genom Justitiekanslersämbetets försorg av trycket utgivna föredragningspromemorian i resningsmålet), att "ämbetet inhämtat", att samtliga i rannsakningsmålets handläggning deltagande ledamöter före avgörandet "tagit del av innehållet i nu berörda handlingar". Därvid är till en början att märka, att ämbetet icke uppgivit på vad sätt och av vem eller vilka denna uppgift inhämtats, och vidare hänvisades till "nu berörda handlingar".
Denna hänvisning är måhända något oklar, men språkligt sett torde den svårligen kunna avse andra än de handlingar, som strax innan omförmälas å s. 444 (y) i promemorian, då där säges: "En granskning av nu avsedda och i akten förefintliga samt däri såsom 3600—3670 paginerade handlingar gåve vid handen, att från TK:s sida under nu förevarande tid ingivits" respektive den 6 november och den 2 december 1933 sammanlagt fyra skrifter med tillhopa sju bilagor. Enär förutnämnda tvenne revisorsutlåtanden paginerats med lägre nummer än 3600, torde de icke innefattas bland de handlingar, varpå ämbetet tyckes hänsyfta i sitt påstående, att domstolsledamöterna tagit del av "nu berörda handlingar". Ämbetets förklaring torde därför knappast hava kunnat utgöra grund för Högsta domstolens nyssberörda uttalande i utslaget den 22 december 1936.
En förväxling synes icke vara helt utesluten i så måtto, att Svenssons och Karlsteens särskilt åsyftade utredningar antagits hava ingått bland de handlingar, som inkommit respektive den 6 november och den 2 december 1933 samt paginerats såsom 3600—3670. På en dylik förväxling tyder även den omständigheten, att Justitiekanslersämbetet i sin förklaring framhåller (s. 445 (ö) i den tryckta promemorian), att, där någon till domstolen ingiven handling av föredraganden ansåges icke vara av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning, detta plägade i promemorian markeras med orden "intet nytt" eller liknande uttryck. Därpå tillägger ämbetet, att i överensstämmelse härmed föredraganden i förevarande mål, då han funnit "här avsedda utlåtanden" icke böra refereras eller vidfogas promemorian, redovisat dem i promemorian "på sätt förut berörts".
Svenssons och Karlsteens båda meromnämnda utredningar hava, såsom tidigare antytts, icke redovisats på det av ämbetet angivna sättet, i det att de över huvud icke på något sätt omnämnts i promemorian och således icke ens genom en dylik anteckning. Då det icke gärna kan förutsättas, att ett förbiseende skett vid föredragningspromemorians upprättande, har nyssnämnda förhållande knappast kunnat bero på annat, än att revisionssekreteraren ansett utredningarna så helt värdelösa, att de icke förtjänade att alls bliva omnämnda.
Oansett frågan om möjligheten att ur handlingarna i resningsmålet utläsa något om behandlingen i brottmålet tre år tidigare av här avsedda revisorsutlåtanden, synes i allt fall intet finnas vare sig i föredragningspromemorian eller i övriga handlingar i själva Högbroforsmålet, som ens antyder, huruvida och i så fall på vad sätt dessa utlåtanden då föredragits inför Högsta domstolen.
Carl Patric Ossbahr