Förre justitiekanslern Olof Alsén har funnit det angeläget att efter studium av den senaste boken om bl. a. Högbroforssaken framkomma med ett "tillrättaläggande" (SvJT 1972 s. 480—83). Det vore glädjande om man därigenom kunde återuppväcka ett mera allmänt intresse för de juridiska frågeställningarna i detta mål. Tyvärr inskränker han sig i sitt inlägg till att behandla några få rader i förordet och framställningen, bådadera avseende betydelsen av två utlåtanden för målets avgörande. Vad han nu anfört härom ger mig anledning att lämna några kompletterande upplysningar.
1. Det av åklagarmyndigheten stort upplagda åtalet mot Torsten Kreuger var i första hand uppbyggt på ett medelst oriktig bokföring förövat svikligt förfarande. I fråga om de företagna bokföringsåtgärderna som sådana lämnades åtalet utan bifall. Ej heller ansågs Kreuger ha gjort sig skyldig till konkursbedrägeri. På en punkt fann emellertid Högsta domstolen (under dissenser i olika riktningar) honom förfallen till ansvar för bedrägeri gentemot obligationsköparna och ålade honom att till målsägandena utgiva skadestånd. Utslaget utfärdades den 18 december 1933 (NJA 1933 s. 724).
2. I detta mål förekommo bl. a. två utlåtanden avgivna av auktoriserade revisorer och åberopade av Kreuger, nämligen ett av E. Karlsteen, dagtecknat den 1 augusti 1933 och sannolikt ingivet inom samma månad, och ett av Seth Svensson, dagtecknat den 16 oktober 1933 och ingivet följande dag. Intetdera av dem spåras i utslaget, som ej heller berör det förhållandet, att Kreuger med dessa utlåtanden velat göra gällande, att bolaget under hela hans verksamhetstid varit i stånd att täcka obligationsköparnas fordringar.
3. Föredragningspromemorian i rannsakningsmålet styrker icke, att någotdera utlåtandet blivit av föredraganden uppmärksammat. Detta föranledde Kreugers ombud i första resningsärendet, professor Vilhelm Lundstedt, att i ansökningen fästa Högsta domstolens uppmärksamhet på vad som kunde ha brustit vid föredragningen. I den av Alsén utgivna promemorian i resningsmålet finnas däremot hänvisningar till båda utlåtandena. Det anmärkes emellertid icke vid utgivningen, på vilka punkter den senare promemorian avviker från promemorian i rannsakningsmålet.
4. Såsom Alsén riktigt anmärkt, uttalade sig Högsta domstolen vid avgörande av resningsärendet den 22 december 1936 (NJA 1936 s. 742) om föredragningen, att samtliga ingivna handlingar blivit "i erforderlig omfattning" föredragna och att Svenssons utredning blivit i avskrift utdelad till en var av ledamöterna, varför prövningen icke kunde antagas ha rönt inverkan därav att vissa utlåtanden icke blivit i promemorian särskilt omnämnda. Något intryck av den sålunda förekomna föredragningen finnes icke redovisat i utslaget.
5. Lundstedt nöjde sig icke med den förklaring, som sålunda avgivits utan återkom i senare utgivna skrifter upprepade gånger till föredragningen av 1933 års rannsakningsmål. Detta är anledningen till att episoden anmärkes i den av advokaten Carl Patric Ossbahr författade framställningen. För min del tillmäter jag icke den formella frågan samma betydelse som andra, och uttalandet i förordet har icke tillkommit på mitt initiativ. Vad där anmärkes avser en sammanfattning av Lundstedts ståndpunkt.
6. Kreuger har senare vid tre tillfällen, år 1940, 1954 och 1960, förgäves ansökt om resning. Även vid det sistnämnda tillfället lämnade Högsta domstolen den 10 april 1963 ansökningen utan bifall (NJA 1963 C 415). Avgörande alltifrån början var, att obligationslånet icke skulle ha kunnat utsläppas på marknaden, om det verkliga förhållandet varit känt. Obligationsköparna eller deras rådgivare hade fäst synnerlig vikt vid den omständigheten, att rörelsen, enligt vad balans- samt vinst- och förlusträkningarna utvisade, gått med vinst trots de under åren 1922—29 för trämassetillverkningen dåliga tiderna. Kreuger hade företagit de vilseledande åtgärderna med uppsåt i fråga om såväl gärningarna som förmögenhetsförlusten. Alla de tre nämnda punkterna innehålla bevisfrågor, som icke kunna bemötas inom ramen för detta inlägg. Det får därför räcka med några mera allmänna synpunkter.
7. Det torde numera vara till fyllest utrett, att det av Mälarebanken emitterade obligationslånet upptagits i vanlig ordning med värdering av den ställda panten och i syfte att bringas ut på den allmänna marknaden. Panten hade icke förringats under den tid, för vilken Kreuger kan göras ansvarig. Med mindre banken förfarit felaktigt, måste man anse, att obligationerna voro värda det pris, som erlades för dem. Obligationerna bibehöllo under lång tid sin kurs och vissa köpare sålde dem igen utan förlust. För bedömningen av desss frågor äro de av Karlsteen och Svensson avgivna utlåtandena av betydelse.
8. Det är väl känt, att de tre straffrättsprofessorer, som av JK avfordrades ett utlåtande, kände djup osäkerhet om innebörden av kravet på uppsåt vid bedrägeri. Redan förarbetena till 30 § avtalslagen och kommentaren till denna peka i riktning mot en begränsning av kravet att gälla direkt uppsåt. Denna ståndpunkt delades av bl. a. Nils Stjernberg. Det torde
vara därför, som deras utlåtande fått en så svävande avfattning. I rannsakningsmålet funno justitieråden Sven Lawski och Erik Geijer det brista i fråga om uppsåtet.
9. Den av Kreuger under årens lopp med stora svårigheter sammanbragta utredningen synes mig visa, att de faktiska grundvalarna för Högsta domstolens utslag i rannsakningsmålet vackla och att dess ståndpunkt till uppsåtskravet innefattade en oväntad utvidgning av det straffbara området. Dess utslag fick också oväntat hårda ekonomiska konsekvenser, därigenom att den slutliga förlust som drabbade målsägandena utan vidare hänfördes till de av Kreuger godkända bokföringsåtgärderna. Därigenom kom hela frågan om Mälarebankens och sedermera Svenska Handelsbankens ansvar för emissionen av lånen och som vårdare av panten ur blickpunkten.
10. Skulle Alséns inlägg kunna föra det med sig, att en debatt om de rättsliga frågorna i Högbroforsmålet kunde komma till stånd, vore mycket vunnet. Jag vet få av Högsta domstolens avgöranden, som blivit föremål för så styvmoderlig behandling i litteraturen på straffrättens och skadeståndsrättens områden. Tilläggas bör, att Ossbahrs redogörelse för transaktionerna kring Sydbanken innehåller mycket material av både juridiskt och samhällsvetenskapligt intresse.
Alvar Nelson