Ossbahr redogör i sitt genmäle för vad som vid tiden för Högbroforsmålets handläggning i Högsta domstolen 1933 gällde om den promemoria föredraganden hade att upprätta till ledning för målets föredragning. Härav framgår klart, att det var fullt i sin ordning att i en föredragningspromemoria underlåta återge eller ens omnämna förekomsten av en handling, som föredraganden icke ansåg vara av beskaffenhet att kunna inverka på målets prövning. Om Ossbahr nämnt detta i sin redogörelse för Lundstedts undersökning av föredragningspromemorian 1933, hade läsaren icke fått den bild av inkorrekt förfarande som nu blivit fallet. Tydligen tillmätte Högsta domstolen i utslaget 1933 de ifrågavarande utredningarna icke den betydelse Lundstedt gjort gällande. Frågan om handlingarna haft nämnda betydelse behandlas ingående i JK:s utlåtande rörande Högbroforssaken s. 80 f och besvaras där nekande.
    I detta sammanhang må beröras en uppgift av Nelson i hans genmäle punkt 5. Han säger där, att Lundstedt icke nöjde sig med den förklaring Högsta domstolen i resningsutslaget 1936 avgav — nämligen att samtliga ingivna handlingar blivit i erforderlig omfattning föredragna vid Högbroforsmålets handläggning i Högsta domstolen 1933 och att en av Lundstedt såsom särskilt betydelsefull ansedd utredning blivit i avskrift utdelad till envar ledamot — utan i senare utgivna skrifter upprepade gånger återkom till föredragningen 1933. "Detta är", säger Nelson, "anledningen till att episoden anmärkes" i Ossbahrs framställning. Av vad Nelson sålunda anfört får man lätt nog den uppfattningen, att Ossbahr erhållit kännedom om skälet till att Lundstedt återkom till föredragningen 1933 och därmed också kännedom om Högsta domstolens förklaring 1936. Om så varit förhållandet eller Ossbahr på annat sätt fått vetskap om förklaringen — och denna ej fallit honom ur minnet vid upprättandet av promemorian, vilket ej synes särskilt sannolikt — skulle han i en redogörelse för Lundstedts undersökning av 1933 års föredragningspromemoria ha bort medtaga förklaringen. Därmed hade emellertid frågan om en redogörelse för undersökningen

 

50—723005. Svensk Juristtidning 1972

 

säkerligen förfallit, eftersom en sådan då icke skulle ha innefattat något anmärkningsvärt att delges läsaren.

 

    Vad härefter angår Nelsons genmäle får jag först gå in på uttalandet i förordet om de två undanhållna utredningarna. Det var detta uttalande — återgivandet utan reservation av att Lundstedt fann, "att båda utredningarna hade undanhållits och saknades i föredragningspromemorian" — som föranledde mig att ta till orda. Hittills har jag i fråga om Högbroforsmålet undvikit att ingå i någon offentlig diskussion om själva saken, främst av principiella skäl men även av andra. Exempelvis kan nämnas, att materialet i målet är så omfattande, att en meningsfull diskussion skulle av en deltagare kunna kräva en alldeles för stor arbetsinsats. Det nämnda uttalandet gällde emellertid icke saken utan en åtgärd i rättegången, tillika en högst otillbörlig sådan. Till skillnad från kanske det mesta i Högbroforsmålet var den därjämte lätt att förstå för gemene man och då uppgiften om "undanhållandet" saknade fog, var ett tillrättaläggande angeläget.
    I sitt genmäle punkt 5 säger Nelson, förutom vad som nyss återgivits i repliken på Ossbahrs genmäle, att han icke tillmäter den formella frågan samma betydelse som andra, att uttalandet i förordet icke tillkommit på hans initiativ samt att vad där anmärkes avser en sammanfattning av Lundstedts ståndpunkt. Vad jag reagerat emot är naturligtvis icke någon formell fråga utan det sakligt betydelsefulla yttrandet om utredningarnas undanhållande. Det är härvid att märka, att Ossbahr icke talar om något undanhållande av utredningarna utan blott om deras utelämnande ur föredragningspromemorian, en i och för sig formellt riktig uppgift. Vem som tagit initiativet till uttalandet är av mindre intresse. Uttalandet — såsom nämnts gjort utan reservation — uppfattades av mig omedelbart och tveklöst som omnämnande av ett klart faktum och därmed liktydigt med ett Nelsons och de övriga professorernas eget påstående, att handlingarna undanhållits, ingalunda som blott en sammanfattning av Lundstedts ståndpunkt, vars riktighet lämnades därhän. En sådan uppfattning rimmar ju också väl med förordets uppgift i en bok med titeln "Fungerar vårt rättsväsende?" Om professorerna verkligen haft något att invända mot vad Lundstedt funnit, exempelvis på grund av att de vid granskningen av Ossbahrs promemoria — jfr andra stycket här ovan av repliken på Ossbahrs genmäle — eller i annat sammanhang fått kännedom om Högsta domstolens förklaring 1936 angående föredragningen 1933 m. m. av de ifrågavarande handlingarna, hade de självfallet bort ange detta, men lika självfallet är, att ett sådant tillkännagivande icke skulle ha passat i förordet som stridande mot dess uppgift och att omnämnandet därför fått förfalla.
    Jag kan följaktligen icke finna, att Nelson tillfredsställande förklarat uttalandet.
    Beträffande Nelsons genmäle i övrigt får jag anföra:
    1. Det "stort upplagda" åtalet mot Torsten Kreuger avsåg två slags gärningar, nämligen dels konkursförbrytelser medelst falsk bokföring i Högbroforsen dels ock bedrägeri mot allmänheten eller i allt fall mot 79 namngivna personer och företag, som köpt Högbroforsens obligationer. Någon talan mot Kreuger i fråga om de företagna bokföringsåtgärderna som sådana fördes, såvitt jag kunnat finna, icke och något åtal härför kunde alltså icke lämnas utan bifall. Åtalet för konkursförbrytelser, som ogillades av

 

Högsta domstolen, fick i så måtto beaktansvärt stöd i domstolarna, att Kreuger dömdes för konkursförbrytelse medelst falsk bokföring — dock i fråga om färre bokföringsåtgärder än åklagaren påstått — av enhällig rådhusrätt, hovrättens majoritet (tre ledamöter) och en minoritet i Högsta domstolen (tre ledamöter av sju). Till ansvar för bedrägeri dömde enhällig rådhusrätt (mot 34 köpare), hovrättens majoritet (tre ledamöter, mot alla köpare) och Högsta domstolen (fem ledamöter, mot alla köpare). Två ledamöter i hovrätten och en ledamot i Högsta domstolen friade Kreuger från allt ansvar.
    2, 3. Jag anser mig sakna anledning kommentera vad här anförts, icke minst i belysning av Ossbahrs genmäle. Betydelsen av de under 2 angivna utlåtandena är berörd i slutet av första stycket av repliken här ovan på Ossbahrs genmäle.
    4. Ej heller här synes mig föreligga anledning till något yttrande, dock att ordet "varför" i första meningen saknar motsvarighet i Högsta domstolens utslag.
    5. Jag åberopar vad här strax förut anförts.
    6. Denna punkt ger mig icke anledning till annat uttalande än att jag lämnar beskrivningen av 1933 års utslag därhän och betonar det ringa värdet av mera allmänna synpunkter.
    7. Jag kan ingalunda vitsorda vad här sägs. Beträffande obligationernas verkliga värde och betydelsen härför av obligationskursens upprätthållande får jag hänvisa till JK:s utlåtande 1940 s. 78 f. JK framhåller såsom obestridligt, att obligationerna icke var utrustade med sådan säkerhet som blivit utlovad, och anför vidare, att obligationsköparna erhållit obligationer med sämre säkerhet än de antagit och följaktligen också mindre värda. Därjämte yttrar JK bl. a.: "Så länge felaktiga vinstuppgifter publicerades i Högbroforsens styrelseberättelser och bolagets rörelse till följd därav alltjämt framstod som bärkraftig, hölls emellertid kursen å obligationerna uppe och dessas faktiska, vida lägre värde framträdde icke. Under nämnda tid var det därför möjligt för obligationsköparna att till samma eller högre pris än de själva betalat avyttra obligationerna, men den mindervärdighet, som vidlådde dessa, existerade naturligen alltjämt."
    8. Jag kan icke bekräfta vad här sägs om straffrättsprofessorernas utlåtande. Angående utlåtandet vill jag nämna följande. För att erhålla ett auktoritativt uttalande om straffrättsvetenskapens ställning till de spörsmål, som förelegat till domstolarnas bedömande i rannsakningsmålet mot Kreuger, hade jag hänvänt mig till de tre straffrättsprofessorerna i riket och från dem mottagit ett utlåtande, dagtecknat den 12 juni 1939 och avgivet av Nils Stjernberg, Stockholm, Folke Wetter, Uppsala, och Ragnar Bergendal, Lund. Utlåtandet är återgivet, utom i JK:s utlåtande 1940 s. 17 f, i NJA 1941 s. 412. Slutklämmen i utlåtandet lyder: "Från synpunkten av det materiella innehållet av gällande svensk straffrätt och på grundvalen av det saksammanhang som domstolarna funnit utrett kunna vi såsom en sammanfattning av förestående utlåtande uttala, att det framställda påståendet om att domen i Högbroforsmålet skulle sakna laglig grund enligt vår mening icke är hållbart."
    9. Jag ställer mig i olika avseenden helt främmande till här gjorda uttalanden men anser mig icke böra ingå på dem.
    10. För min del tror jag knappast att en debatt om de rättsliga frågorna

 

i Högbroforsmålet, förd på det sätt som måste fordras för att bli till verkligt gagn, kan förväntas komma till stånd. Redan det omfattande materialet i målet talar häremot. Även för en debatt om de rättsliga frågorna, som kan bli fruktbärande, torde det vara påkallat eller i allt fall önskvärt att deltagarna äger god kännedom om materialet. Endast få därtill skickade personer, sinnade och i stånd att ägna all den tid och möda som skulle fordras för ändamålet, torde finnas tillgängliga, kanske icke ens någon. Det är också att märka, att ny lagstiftning om bedrägeri gäller i riket sedan decennier tillbaka.

 

    Avslutningsvis får jag erinra om en omständighet som torde vara okänd för många av tidskriftens läsare men som synes vara av stort intresse för bedömningen av Högsta domstolens utslag 1933. Vid Högsta domstolens prövning av Kreugers första resningsansökan 1936 förelåg samtidigt tretton mål om skadestånd till avgörande. Målen avsåg ersättning till olika personer och företag, vilka tillskyndats förlust genom köp av Högbroforsens obligationer. Tre av målen gällde obligationsförvärv, som omfattats av åklagarens talan i brottmålet. I återstående tio mål grundades talan på Kreugers svikliga förfarande. Av Högsta domstolens protokoll i resningsmålet framgår, att den föredragande revisionssekreteraren vid föredragningens början anmälde, att han — med hänsyn både till arten av de omständigheter, vilka åberopats som resningsskäl, och till brottmålets nära samband med berörda tretton skadeståndsmål, som det ålåge honom att föredraga omedelbart efter resningsmålet — gjort sig beredd att lämna en så fullständig redogörelse för brottmålet som om saken skulle ånyo skärskådas, samt att han hemställt om icke föredragningen borde äga den vidlyftighet han sålunda angivit. Denna hemställan bifölls av Högsta domstolen, och föredragningen verkställdes även i enlighet härmed. Kärandenas talan i de tre skadeståndsmål, som avsåg obligationsförvärv, vilka omfattats av åklagarens talan i brottmålet, bifölls under hänvisning till Högsta domstolens utslag 1933 i nämnda mål. I övriga tio mål ingick emellertid Högsta domstolen i självständig prövning av käromålen. I nio mål bifölls dessa. Högsta domstolen konstaterade därvid på nytt, att Kreuger låtit i Högbroforsens balans- samt vinst- och förlusträkningar införa oriktiga uppgifter om bolagets ekonomiska ställning och resultatet av dess rörelse samt att Kreuger därmed avsett att möjliggöra försäljning av bolagets obligationer i marknaden. På grund härav och då Kreuger måste anses hava genom detta svikliga förfarande föranlett köpen och han följaktligen vore pliktig att gottgöra den genom köpen uppkomna skadan, utdömdes ersättning. I det tionde av nu berörda mål ogillades skadeståndstalan, emedan obligationsköpet ej ansågs ha föranletts av Kreugers svikliga förfarande.
    Sammanfattningsvis kan sålunda sägas, att frågan huruvida Kreuger gjort: sig skyldig till sådant svikligt förfarande som anges i utslaget 1933 ånyo prövats av Högsta domstolen 1936 samt att domstolen vid detta senare tillfälle enhälligt (sju ledamöter varav en deltagit 1933) kommit till samma resultat som tidigare. Icke mindre än (fem + sex) elva ledamöter av Högsta domstolen har följaktligen funnit Kreuger skyldig till det i utslaget 1933 angivna svikliga förfarandet.

Olof Alsén