Förslag om rätt till ersättning för obefogade frihetsinskränkningar. F. d. justitierådet Gösta Lind har i september 1972 överlämnat ett betänkande med förslag till lag om ersättning för vissa obefogade frihetsinskränkningar (SOU 1972: 73). Förslaget är avsett att ge rimliga ersättningsmöjligheter för frihetsinskränkande myndighetsåtgärder som visar sig ha varit obefogade.
    Frihetsinskränkningar kan ske med stöd av ett flertal olika lagar, såväl sådana som faller inom den egentliga rättsvården (s. k. judiciella frihetsinskränkningar) som sådana vilka tillhör området för socialvård, sjukvård m. m. (s. k. administrativa frihetsinskränkningar). Förslaget avser båda dessa slags frihetsinskränkningar, vilka utförligt redovisas i betänkandet. Såsom allmängiltig regel föreslås att alla frihetsinskränkningar skall kunna ersättas oavsett i vilket sammanhang de tillkommit, under förutsättning dock att de varat mer än 24 timmar i sträck. Med termen frihetsinskränkning åsyftas inte endast frihetsberövanden utan även andra mindre ingripande inskränkningar i den enskildes rörelsefrihet såsom reseförbud, föreskrift om vistelseort eller bostad m. m.
    Vissa villkor föreslås för ersättningsrätt. Är dessa villkor uppfyllda, anses enligt lagtextens uttryckssätt den verkställda frihetsinskränkningen ha utgjort obefogat ingripande. Så är händelsen i tre typfall. Ett av fallen avser att beslut som föranlett frihetsinskränkning blir underställt eller överklagat eller föremål för resning eller domvillobesvär. Leder detta till ett nytt, lindrigare beslut anses ingripandet ha varit obefogat i motsvarande mån. Ett annat typfall är att någon såsom misstänkt för brott varit föremål för en förberedande judiciell (ej administrativ) åtgärd som antingen utgjort frihetsberövande genom häktning eller anhållande eller också bestått i att den misstänkte underkastats frihetsinskränkning genom reseförbud. Till samma kategori hör bl. a. att krigsman varit tagen i förvarsarrest. Om den misstänkte blir frikänd eller om åtal läggs ned eller inte kommer till stånd, inträder ersättningsrätt. Skulle domstolen bedöma den misstänktes brottslighet på ett mildare sätt, som inte bort föranleda häktning eller anhållande, kan ersättning också utgå. Det tredje typfallet hänför sig till den anstaltsbehandling som kan förekomma inom barnavården, nykterhetsvården och vården om psykiskt sjuka eller utvecklingsstörda. En slutlig utskrivning kan här under vissa omständigheter föranleda ersättningsrätt. En förutsättning är att utskrivningen skall ha skett under väsentligen samma förhållanden som förelåg vid intagningen eller kvarhållandet. Därutöver fordras att det skall framgå att omständigheterna utgjorde otillräcklig grund för beslutet om intagning eller kvarhållande.
    Ersättning beräknas för hinder eller förlust i näring och för nödiga kostnader. Vidare skall frihetsberövande anses alltid ha medfört själsligt lidande eller obehag och detta skall i första hand ersättas med standardiserat belopp, beräknat med utgångspunkt från basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Som exempel kan nämnas att lidandesersättningarna för en veckas

 

resp. en månads eller ett års frihetsberövande föreslås uppgå till ca 1 200 resp. 3 000 och 12 000 kr. Anspråk på ersättning för frihetsinskränkningen skall göras gällande inom tre månader från tidpunkten för det nya beslutet. Förfarandet för prövning av ersättningsanspråk har tänkts vara centraliserat hos justitiekanslern. Hans beslut blir avgörande till den del saken inte inom viss kortare tid dras inför domstol. I den rättegång som sålunda eventuellt kan följa framträder justitiekanslern som statsverkets representant.
    Förslaget är avsett att gälla vid sidan av skadeståndslagen och oberoende av denna. Det är avsett att ersätta 1945 års lag om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Ersättning för förberedande judiciellafrihetsberövanden (häktning m. m.) anses enligt 1945 års lag kunna vägras på grund av att misstanke står kvar mot den som varit utsatt för åtgärden. Så är inte fallet enligt förslaget.

G. S.