OLOF RISKA. Företagsledningens ansvar för skador på person och sak. Helsingfors 1971. Ekonomi och samhälle. Skrifter utgivna av Svenska Handelshögskolan, Nr 20. 96 s.

 

Riskas bok rör sig på ett fält där behovet av vägledning är stort. Ämnet är nämligen mera sällan behandlat. Som han själv finner efter genomgång av rättsfall och litteratur har man ägnat betydligt större uppmärksamhet åt företagets än åt företagsledningens och enskilda anställdas ansvar. Och avsikten med boken är, trots den något missvisande titeln, att skildra det personliga ansvaret för den som ingår i ett företags ledning.
    Det finns ett annat skäl att välkomna framställningar som rör det personliga skadeståndsansvaret för olika kategorier av anställda. Just i fråga om arbetstagares skadeståndsansvar har nya allmänna regler genomförts i Norge och Sverige, och motsvarande lagstiftning är att vänta i Finland under år 1973. Men här sviker Riska förväntningarna. Bara i förbigående noterar han skadeståndsrättens omvandling genom de nya skadeståndslagarna. Bokens värde minskar därför att den inte i önskvärd omfattning tar hänsyn till de betydelsefulla förskjutningar i skadeståndsansvarets förutsättningar och omfång som nyheterna innebär. En viss förklaring är kanske att den har tillkommit innan den slutliga utformningen av de nya reglerna förelåg. Det bör också noteras att den svenska skadeståndslagen innebär en än mer ingripande förändring av arbetstagarens ställning i skadeståndsavseende än den finska. Upplevelsen av lagstiftningens betydelse kanske därför är starkare här än i Finland.
    En ytterligare invändning är att författaren begränsar framställningen till ansvar för skador på person och sak. I näringsverksamhet har ansvaret för förmögenhetsskada utan samband med person- eller sakskada ("ren förmögenhetsskada" i finska och svenska skadeståndslagarna) också ett betydande intresse, och ansvarsreglerna beträffande sådan skada är inte helt kongruenta med dem som gäller person- och sakskada. Författarens förklaring att de monografier om företagsledningens ansvar som utkommit i första rummet har rört allmän förmögenhetsskada gör inte intresset mindre att få skadetypen behandlad i detta sammanhang.
    Undersökningen anges främst gälla utomobligatoriska förhållanden. Eftersom person- och sakskador även har intresse på det inomobligatoriska

Erland Strömbäck 143området är begränsningen överraskande, men man har förståelse för författarens önskan att begränsa sitt ämne. Det kan anmärkas att boken likväl tar upp arbetsgivarens ansvar för skada som drabbar hans anställda, liksom ansvaret för produktskador och skador i samband med förvaltningen av fastigheter m. m. Där ryms många viktiga inomobligatoriska situationer.
    Redogörelsen för doktrin och rättspraxis är värdefull och intressant läsning, men man frågar sig om den är helt fullständig. Anledningen till att arbetsgivaren, före skadeståndslagarna, inte ansågs svara för skada som anställd vållade arbetskamrat redovisas bara med en hänvisning till § 10 i 1922 års finska lag om arbetsavtal. En betydligt mera nyanserad ståndpunkt har byggts upp i Sverige, och den kommer bl. a. till uttryck i NJA 1929 s. 550.
    Den inledande fråga som Riska tar upp är om de som tillhör företagsledningen har ett personligt ansvar för person- och sakskador eller om detta absorberas av företagsansvaret, d. v. s. företagets skadeståndsansvar för anställda eller andra medhjälpare som vållat skadan. Riska finner att ett personligt ansvar för integritetsskada är möjligt. Därefter analyserar han de rättsregler som finns om företagsledningens ansvar och vilken inverkan de har på det personliga ansvaret. En finsk diskussion kring frågan om personligt skadeståndsansvar kan jämkas på grund av regler i associationsrätten redovisas.
    Riska går också, tyvärr mycket översiktligt, in på stadgandet i de nya skadeståndslagarna om jämkning av arbetstagares skadeståndsansvar. Här skulle en analys av det reducerade arbetstagaransvaret ha varit på sin plats. Det är onekligen ett förändrat perspektiv på frågorna om man — som i vart fall de svenska reglerna i praktiken innebär — skall betrakta personligt skadeståndsansvar för anställda som en undantagsföreteelse. Nyheterna är tilllämpliga även om skadevållaren tillhör ledningen i ett företag.
    De olika omständigheter som inverkar på ansvarets omfång redovisas, t. ex. den anställdes ställning inom företaget, och i vilken omfattning han får utföra sitt arbete självständigt. Diskussionen har här visst intresse även för tolkningen av de nya skadeståndslagarna. Särskilt betydelsefull för bedömningen av företagsledningens ansvar är verksamhetens art men också rättsverkan av arbetsfördelning och delegation av ansvar. Dessa frågor ägnas särskild uppmärksamhet. Riska tar upp en mängd givande aspekter, bl. a. företagsorganisationens inverkan på ansvarsplaceringen. Över huvud taget vill Riska gärna söka lösningar i organisationsmodellen för ett företag. Exempel på en intressant om än ganska näraliggande slutsats är att ansvaret för person- och sakskador oftare kommer att på lägre nivå drabba "linjepersonal" än "stabspersonal", medan den sistnämnda på högre nivå kan komma att bära ansvaret på grund av de subordinationsförhållanden som kan råda mellan driftsledning å ena sidan och "maskinhall eller byggnadsplats" å andra sidan.
    När domstolarna placerar ansvaret på viss befattningshavare är det enligt Riska i många fall troligt att de s. a. s. börjar uppifrån och följer linjen nedåt tills man finner den som haft det direkta inflytandet på och den omedelbara bestämmanderätten över arbetets eller arbetsplatsens organisation. En viktig fråga i anslutning härtill är inverkan av delegation av ansvar. Rättsverkan av delegation studeras i ett särskilt avsnitt. Riska tar här upp olika aspekter på de s. k. LKAB-reglerna. De säger bl. a. att chef är ansva-

144 Anm. av Olof Riska: Företagsledningens ansvarrig för allting inom sitt arbetsområde, vilket i skadeståndssammanhang skulle innebära att chefen aldrig kan delegera bort ansvaret för skador i verksamheten. Riska har ingen svårighet att ta fram rättsfall som inte alls stämmer med LKAB-reglerna på denna punkt. De har enligt hans uppfattning mera "motivationseffekt" än rättslig betydelse.
    Vissa andra slutsatser i boken är inte heller överraskande. Det gäller t. ex. konstaterandet att ingen till företagsledningen hörande person kan bli skadeståndsskyldig med mindre han kan tillräknas skuld (fel eller försummelse, vårdslöshet, underlåtenhet, vållande etc.). Härav följer att någon motsvarighet till det strikta ansvar som ibland kan tillämpas mot ett företag inte har sin motsvarighet i fråga om t. ex. anställda i ledande ställning. Det hindrar som bekant inte att man ibland tillämpar ett så strängt culpaansvar att det närmar sig strikt ansvar, t. ex. när det gäller försummelse beträffande åtgärder för att förebygga arbetsolycksfall. Bestämmelser av typ LKAB-reglerna skulle enligt Riska kunna ge domstolarna en möjlighet att göra culparegeln helt fiktiv.
    Omfattningen av en företagsledares ansvar belyses bl. a. med NJA 1947 s. 467, där verkställande direktören för ett byggnadsföretag befanns skyldig övervaka stagningen av ett hisstorn under uppförande. Det anses vara ett fall där culpan är nästan helt fingerad. En av bokens huvudteser är att det inte kan vara rimligt att utan culpa åvälva företagschefen ett personligt ansvar för bristande skyddsåtgärder i fråga om enskilda maskinella funktioner inom ett produktionskomplex. Däremot skulle det enligt Riska vara mera motiverat med personligt ansvar i fråga om sådana anspråk som grundas på beslut rörande verksamheten som fattats "på vederbörande organnivå". Vem som är skadeståndsskyldig kan då avgöras i överensstämmelse med associationsrättsliga regler eller enligt vad som eljest ter sig naturligt från organisatorisk synpunkt. Ett exempel bland flera som anförs är immissionsskador, som direkt uppstår som följd av beslut på företagsledningsnivå eller som åtminstone direkt kan påverkas genom beslut av styrelse eller verkställande direktör.
    I ett avsnitt behandlas rättsfall rörande driftsledningens ansvar. Genom de nya reglerna i skadeståndslagarna om oinskränkt principalansvar har dessa rättsfall dock kommit mera i bakgrunden. Andra avsnitt tar upp försäkringsfrågor och frågor om verkan av att regress utövas mot den skadeståndsskyldige.
 

Erland Strömbäck